Hur ”historiskt stort” är börsraset?

Dow Jones index rasade nära sju procent ikväll efter beskedet om att finanskrispaketet havererat i kongressen. ”Största raset någonsin” var några av de första rubrikerna kring börsnedgången. Ja, om man räknar antal punkter som index gått ned. Men sett i procent, så tar det sig inte ens in på topp-tio-listan (Här är ”hela listan”!). Men stort och dramatiskt är det icke desto mindre. ”Chock” är nog ordet som bäst beskriver reaktionerna…

Inte självklart att amortera

DI skriver om valet mellan att amortera på bostaden eller inte. Intressant hur olika de två privatekonomerna svarar:

”Jag tycker egentligen alltid att alla ska amortera. Undantaget är unga familjer som kanske blivit tvungna att ta hela sin buffert till kontantinsatsen för ett bostadsköp. Till dess att de har byggt upp ett buffertsparande för oförutsedda händelser tycker jag att det är okej att ha lånet amorteringsfritt, men alla andra borde betala av”, säger Ann-Sofie Magnusson, privatekonom på Ikanobanken till Di.se

Att jämföra med Ylva Yngvesson, chef på institutet för privatekonomi på Swedbank. Hon rekommenderar inte amortering som en sparform:

”Nej, tiden hjälper konsumenten både som sparare och som låntagare. För sparandet har du ränta på ränta-effekten som gör beloppet på sparkontot större, och för lånet har du inflationen som draghjälp. Speciellt nu när inflationen är hög urgröper den lånets reella värde under förutsättning att man har jobb och får del av löneökningar”

Enligt DI så utgår Ann-Sofie Magnusson från att en bankkonsument aldrig kan få högre garanterad ränta på sitt sparkonto än vad man får betala ränta på lånet. Men det stämmer inte. Flera vänner till mig har rörliga bolån kring 5,7 procent. Man kan få över 6 procent sparränta (med statlig insättningsgaranti) hos några av nischbankerna idag. Alltså stämmer det inte för alla att bolån alltid är dyrare än sparränta.

Men Ylva Yngvessons resonemang borde också kompletteras med: ”det som spelar roll är realräntan”. Och så länge den är positiv kostar det faktiskt pengar att konsumera pengar idag istället för imorgon, konstigt vore annars.

Sammanfattningsvis: det är inte ”lönsamt” i sig inte att ha lån, men det är heller inte alltid lönsamt att betala av på dem.

Finansiell terrorism bakom blankningsförbudet?

Förbudet mot blankning i USA och Storbritannien, kan förklaras med en härligt konspiratorisk teori som nu sprider sig bland finansbloggar: det är myndigheternas svar på en finansiell terrorattack!

Varför skulle man annars göra nåt så dumt, tycks man tänka.

Och faktum är att den mesta blankning kommer från utlandet, och mycket konstiga kursrörelser var det just den 11e september i år…

Det kan ju stämma.

Eller så införs förbudet helt enkelt för att regeringarna måste visa sina väljare handlingskraft och straffa den dumma finansmarknaden på något sätt efter att den varit så stygg och oansvarig (efter att man sett mellan fingrarna när den suttit med handen i syltburken i flera år, så ryter man till lite granna nu istället). Teorin om finansiell terrorism är i sådana fall bara ännu ett exempel på vad som krävs för att ett rykte ska bli en myt, som sprider sig som en allmän sanning på nätet: det ska både vara trovärdigt och spektakulärt på samma gång.

Rekorduppgången är ingen köpsignal

Det vore inte en rekordnedgång heller. Och inget annat som har med ”bara för att det gick så här på börsen igår, borde det bli så här imorgon” att göra heller.

Men apropå fredagens rusning om 8,2% på Stockholmsbörsen skriver idag Mikael Vilenius i DI att:

”Bara vid tre tillfällen har börsen på en enskild dag stigit med över 8 procent, 30 oktober 1987 (efter svarta måndagen), 20 november 1992 (kronan släpptes lös) och 12 oktober 1998 (rysslands och LTCM-krisen). Vid de tre tillfällena lönade det sig att köpa dagen efter de galna kursuppgångarna.

Och mer ”statistik” underbygger köpsignalen, enligt Vilenius:

”Någon större risk för kursnedgångar har det inte varit efter att kurserna rusat med minst 6 procent på en dag. Bara vid ett tillfälle av nio, sexmånadersplaceringen efter kursrallyt 29 juli, följdes av ett kursfall.”

Man kan leka mycket med siffror. Får jag återigen påminna om Allsång på Skansens betydelse för utvecklingen på Stockholmsbörsen?

Börsens kursrörelser är i grund och botten slumpmässiga. Och så finns det riktiga nyheter som kommer och drar upp eller ned. Om det skulle finnas mönster som inte bara går att upprepa i backspegeln, så kommer de utnyttjas så att glipan i marknadens effektivtitet snabbt täpps till.

För övrigt, att dra en slutsats av ett ”statistiskt” underlag om endast tre observationer (”Vid de tre tillfällena lönade det sig…”) är inte särskilt vetenskapligt, för att säga det minsta.

Men kul kuriosa, som alternativ till att prata om vädret vid fikaautomaten på banken, kan denna typ av ”kunskap” tjäna sitt syfte.

Suget efter sommarstuga sinar på sikt?

I somras resonerade vi oss fram till att det inte går att räkna hem investeringen i ett sommarhus: det är billigare att hyra och eventuell värdeökning kan du säkra genom andra tillgångar där man inte behöver klippa gräset!

Och särskilt som man redan bor i ett hus som kräver underhåll och allt sånt, är det rationellt sett hål i huvudet att skaffa sig ett till underhållsbehov (dock intygar mäklare att de flesta som köper sommarhus, redan har en villa!)

Men, se, det är inte med hjärnan man köper sommarhus, vilket dagens ”Idag”-artikel i Svenskan påminner mig om.

Åke Daun, som forskat om drömmen om sommarstugan säger till Svd:

”Det är frihetskänslan som lockar många att köpa sommarhus, men samtidigt är det många som ägnar tid åt att måla, snickra, plantera, gräva i potatisland och planera för nästa helg.”

Han menar att detta är kännetecknande för oss nordbor eftersom vi är aktiva i vårt samhällsarv från bondesamhället:

”Vi tycker om att hålla på. Vi har aldrig haft den här urbana kulturen som i Sydeuropa där samvaron med andra är själva essensen i en människas liv”, säger Daun till Svd.

Men hur länge håller detta arv i sig? Samtidigt som vi är mer trogna sommarstugan än huvudboendet (som vi har lättare att sälja), så har något ändrats på en generation:

”De yngre köper fritidshus när barnen är små, men säljer när barnen börjar komma upp i tonåren. De har huset kanske max tio år”, säger fastighetsmäklaren Ann-Christin Wiklund i Norrtälje.

Och just där var jag och kikade på sportstugor i somras, och flera säljare var just föräldrar vars tonårsbarn längtade mer till Stockholm och Facebook-polarnas fester än till Roslagens lugn och ro.

Åke Daun stämmer in, och tror också att intresset för sommarhus mattas av om en 10-20 år:

”Då finns ett större inslag av människor som är mer urbana och trivs i storstadsmiljö med allt vad den erbjuder och som hellre gör utlandsresor.”

Investeringen i sommarhus utanför staden skulle i sådana fall bli en sämre placering på sikt än att lägga pengarna på boende i storstaden. Men det kommer nog inte skrämma någon från att köpa sommarhus idag. För hur var det nu vi tänkte? Inte alls. Vi känner efter. Vi känner lockelsen av syrénblomning och fläderblomssaft i det nyklippta gräset på falurödfärgsstugans tomt, och tänker att det får gå hur som helst med ekonomin och jobbet, men det här släpper jag inte i första taget…

10 procent ränta?

Läser att för att få ta bostadslån kräver nu bankerna att ett hushåll ska klara räntor på uppåt 10 procent”. För några år sedan, när räntan var i botten, så ”brandövade” de ekonomin med en kalkylränta på fem-sex procent. Redan då borde man ha insett att dåtidens låga ränta var onormalt låg, och i sådana fall velat att man skulle klara 7-8 procent ränta. Och att i dagsläget kräva att man ska klara 10 procent ränta känns lite väl onödigt, med tanke på vart räntan är på väg, och att 10 procent är en bra bit över det historiska snittet. Rationellt och rätt borde vara att alltid, oavsett om man befinner sig på räntebotten eller räntetoppen, kräva samma ”räntetålighet” (baserad på hur hög den varit historiskt sett).

Enligt DI så lär å andra sidan inte överbelånade kunder bekymra bankerna. Ska vi kanske tillägga ”i nuläget”?

Champagne och gravöl omvartannat på börsen

Fredagen 19 september 2008 var den bästa börsdan på tio år. Efter 8,2 procent uppgång på en dag, har man dock bara hämtat hem den lika stora samlade nedgången de tidigare dagarna under börsveckan. Detta illustrerar mycket väl hur näst intill omöjligt det är att tajma upp- och nedgångar, särskilt svårt är det i det korta perspektivet, och fullständigt omöjligt när det dessutom är så labilt svängigt som det varit under finanskrisen.

För inte så länge sen var det också klang och jubel efter förstatligandet av Fannie Mae och Freddie Mac. Det förbyttes snabbt i desperation igen när nästa dåliga nyhet dök upp. Så frågan är hur snart det är dags att byta ut champagnen mot gravöl igen?

Är glaset halvfullt eller halvtomt?

Richard Wahlund, professor på Handels inom ekonomisk psykologi, gästade Gomorron Sverige imorse och hade med sig lite insikter från området som också brukar benämnas ”behavioral finance”. Mot bakgrund av säljtrycket på börserna, så talade han om ”förlustaversion”.

Förlustaversion innebär att vi hatar förluster mer än vi älskar vinster. Det smärtar mer att förlora 100 kr än vi blir glada över att få 100 kronor. Det gör att man till nästan vilket pris som helst vill undvika att ta en förlust. Och om man har toppkursen som referenspunkt så innebär dagens lägre pris en förlust, och då hänger man hellre kvar och väntar på att det ska vända, för att man ska slippa känna sig som en looser när man säljer. Medan om man tar (det troligen lägre) inköpspriset som referenspunkt, så kan man fortfaranade känna sig som en vinnare om man säljer. Och då tar man hellre det säkra före det osäkra och säljer.

Hur tänker du? Har du inköpspriset eller senaste toppkurs som referenspunkt när du tänker på hur det gått för dina fonder eller aktier?

Det kommer styra hur du nu agerar på börsen.

Marknaden är ett psyko

Sista tjugo minuterna idag så går proppen ur börsen i New York. Ingenting nytt händer, ingen ”nyhet” som ligger bakom att falluckan öppnas. Utan helt plötsligt så rasar bara Dow Jones index ned till minus 4 procent. ”Räddningen av AIG räckte inte” säger kommentarerna. Men varför kommer ”marknaden” på det precis för stängning, när ingenting annat nytt kommit fram i fallet?

Marknaden är just nu ett amerikanskt psyko, som när som helst tar fran yxan ur frysen och får ett blodigt utbrott.

Kan ingen ge den lite tabletter så den lugnar ned sig?

Eller ställa fram en kopp te, en filt och ett sudoku, så den får något annat att tänka på ett tag?

God natt.

Sent om sider har det tippat över snabbt på bomarknaden

Länge har skeptikerna sagt att bopriserna borde ned. Att det är det enda logiska. Men det är först när en kritisk massa också TROR det, som det faktiskt blir så. Nu har domedagsstämningen på finansmarknaderna utlöst den rädsla för den ekonomiska framtiden som behövdes för att vända stämningsläget på bomarknaden.
För bara någon vecka sedan kunde Expressen fortfarande sälja med löp som andades ”så rik är du för att din bostadsrätt fortsatt gå upp i värde”:

Idag säljer Aftonbladet på att priserna börjat falla ordentligt:

Det går snabbt när ”The Tipping Point” får allt att vända.

Men visst, fortfarande finns det några Bagdad Bob´s där ute som inte vill se vart vi är på väg. Mäklarsamfundets vd Lars Kilander säger till DI att han spår att priserna kommer vara oförändrade om ett år:

”Under hösten tror jag vi ser en svag nedgång och till våren tror jag att det vänder upp igen – det blir inte mer långvarigt än så. Om ett år är vi tillbaks där vi är nu.”

Bjurfors utspel om att priserna rasat med 10 procent bara senaste veckan, avfärdar han genom att till DN säga att det bara är ”ett sätt att profilera sig”.

I sådana fall har de profilerat sig som en av de få som säger som det är. Hitintills har det ju bara varit Hemonline´s Lars Engelbert som profilerat sig offentligt på det sättet.