Aftonbladets bankrusning

En finanshistorisk löpsedel idag.

Aftonbladet gör vad de kan…

…för att skapa en riktig bankrusning.

Här är artikeln som även toppar Aftonbladet.se

Bilden ger intrycket av att det är NU som kunderna står utanför bankkontoret oroliga för sina pengar. Men eftersom inget i bildtexten eller artikeln antyder att så är fallet, är det rimligt att tro att bilden är tagen före det att insättningsgarantin höjdes.

Frågan är hur många fler som nu skrämts upp att ta ut sina pengar från Swedbank? Men borde inte en insättningsgaranti på en halv miljon ändå räcka? Allvarligt, hur många har mer än en halv mille på lönekontot?

Det skulle vara Carnegiebonusbossarna i såna fall. Är det de som köar utanför Swedbank?

Hyperaktiva marknader

Jessie Eisinger skriver i senaste numret av Portfolio om hur omsättningen på börsen rusat i höjden de senaste tio åren. Mycket på grund av hedgefonderna. Han menar att den långsiktige investeraren är i det närmaste utrotningshotad. Och att den stora omsättningshastigheten skapar onödig volatilitet, lockar till sig daytraders och allt som allt sabbar det för investerare som går på fundamenta:

”Though volume increases every year, intelligence doesn’t. Short-termism and noise distort company decisionmaking, and managements are forced to try and please investors who want to jump in and out of stocks with little friction.”

En lösning han för fram är en skatt på transaktioner:

Which brings us to what may be a very controversial solution to all this, an old idea that can be new again: a tax on short-termism. We should have a small transaction tax on all financial trades. The more you trade, the more you pay… the usual suspects would rise with a passel of objections. They would say the tax would stifle innovation and efficiency. But to let those words stand as descriptions of what has been happening in markets lately is to concede the debate. Experimentation would be a better word than innovation to describe what the Wall Street firms have been doing.”

Finanskrisen har väckt debatten om Tobin-skatten till liv igen.

”Hedgefonder och private equity dålig investering”

I senaste numret av Smart Money skriver Jack Hough om två akademiska studier som kan funka som tröst för de som inte har tillräckligt med pengar för att få leka med de stora grabbarna i hedgefond- och private equity-världen. Trösten består i att dessa ”sparformer” oftast är en dålig affär. Ger sämre avkastning än jämförbara index, men med betydligt högre avgifter än vanliga fonder.

Ludovic Phalippou, finansprofessor vid Amsterdams universitet, granskade 800 private equity-fonder under 23 år, och kom fram till att de gick sämre än S&P 500 med tre procentenheter, med hänsyn tagen till riskjustering, med så mycket som sex procentenheter per år.

Harry Kat, vid City University of London´s Alternative Investment Research Centre, komponerade lämpliga jämförelseindex för de tusentals hedge-fonder han studerade. Fyra av fem gick sämre än sina jämförelseindex.

Dyrt är inte alltid bättre.

A-laget tar täten igen

Känns den igen? Senast jag fick den på mail var efter IT-kraschen. När historien om hur det lönar sig bättre att panta burkar än äga aktier börjar sin vandring genom e-postklienternas adresslådor, då är det nog dags att köpa aktier igen. När man framstår som en idiot om man gör det…

Hej! Tillhör ni dom som spekulerar i aktier……………tänk om!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Om man köpte Ericsson aktier för 100 000 Kronor för cirka 3 år sedan så
är de värda kring 4 600 Kronor idag.
Om man istället köpte Telecom, till exempel Song Networks, för 100 000
Kronor så har man idag kvar 791 Kronor.

Om man var klok och för 3 år sedan gick på bolaget och köpte starköl
för 100 000 Kronor, drack ur dem, hade trevligt och idag går och
pantar tomflaskorna så får man 6 741 Kronor.

Det är därför grabbarna på torget i centrum kallas för A-laget…….

Det är ju så skönt att kissa i sängen!

Det kommer hända igen. Och igen. Och igen…

Så många talar om att det är ”värsta krisen sen 30-talet”, att jag var tvungen att fräscha upp mina kunskaper om hur det egentligen var när det begav sig. Stämmer verkligen jämförelsen? Nätbokhandlade referensverket ”The Great Crash 1929″ av Harvard-professorn John Kenneth Galbraith.

När nu sista sidan är slukad, så bekräftas känslan av att det nog ändå är en del betydande skillnader som borgar för att vi nog slipper soppkök på gatorna de kommande tio åren. Främst handlar det om att kunskapen om hur man för ekonomisk politik väsentligt förbättrats. Man har lärt sig av misstagen helt enkelt. Då förvärrade politiken lågkonjunkturen (som inte direkt utlöstes av börskraschen, utan ”bara” förvärrades av denna) så att det blev en depression. Nu försöker man i alla fall mildra det ekonomiska fallet med hjälp av penning – och i vissa fall även – finanspolitik.

Men, vissa saker lär vi oss aldrig. Eller snarare, vi vill inte dra slutsatserna av vad vi lärt oss. Så här avslutas boken ödesmättat, apropå risken för att bubblor och krascher ska hända igen, med tanke på att finansmarknadens aktörer och politiker hellre tänker bekvämt kortsiktigt än tar svåra beslut för att undvika problem på lång sikt. Alltså ”kissa i sängen”-dilemmat:

”..financial capacity and political perspicacity are inversely correlated. Long-run salvation by men of business has never been highly regarded if it means disturbance of orderly life and convenience in the present. So inaction will be advocated in the present even though it means deep trouble in the future. Here, at least equally with communism, lies the threat to capitalism. It is what causes men who know that things are going quite wrong to say that things are fundamentally sound.”

Finanskrisen blottar ekonomijournalisters okunskap

Olle Rossander går till attack mot ekonomijournalisterna i detta inlägg på DN-debatt. Han vänder sig mot mycket, men rundar av artikeln med det som nog svider mest eftersom det ju faktiskt stämmer bäst:

”Men vem har sagt att journalistiken skall vara lätt? Det är kunniga journalisters jobb att ta reda på, och därefter förklara, hur det förhåller sig. För att göra ett fullgott jobb räcker det inte med att sticka en mikrofon under näsan på någon hyfsat verbal expert eller kollega och fråga hur han eller hon upplever situationen!”

Jag känner själv hur akut behovet kan vara en dag mitt i finanskrisen att till exempel få snabb koll på hur det svenska betalningssystemet fungerar, för att kunna förklara senaste Riksbanksinsatsen i ett kort telegram om femton minuter. För att förenkla så man kan förklara effektivt, måste man först själv förstå på djupet. Annars tar man till ”andras” formuleringar och använder sig av fluffiga formuleringar och diffusa metaforer. Tänk ”blodomlopp”, ”pumpa in miljarder” etc. Låter bra, men säger väldigt lite. Har nog själv en del synder att lägga upp på altaret om sanningen ska fram…

Rossander har rätt, och vi ekonomijournalister som just nu sitter mitt i elden får se till att erkänna vår okunskap där den råkar finnas (det är okej, alla kan faktiskt inte vara experter på allt!), och inte tro att vi förstår det vi inte förstår.

Ställa en ”dum” fråga för mycket till Riksbankschefen är aldrig fel!

Marknaden är psyko – Del III

Det verkar som att det just nu räcker med att nysa för att marknaden ska tro att den ska dö i lunginflammation. Denna artikel i DI.se handlar om hur nån på Swedbank medger att det skett uttag från oroliga sparare, och hur enbart detta besked får aktien att rasa.

Att marknaden hinner reagera på alla små bitar av information, när så mycket väller över den just nu! Det kanske är just på grund av mängden av info, som reaktionerna blir så stora på varje bit info. Man hinner inte analysera det sansat, så av försiktighet så utgår man från det värsta om allt som låter lite suspekt. Men sen så kommer nån positiv grej, som får alla optimister att andas ”köpläge” och så rusar det starkt uppåt i några timmar, en dag. För att sen igen…

Marknaden är psyko. Men en del av den har i alla fall sjukdomsinsikt, enligt denna intervju i FT.com:

The market is schizophrenic, but there is a move towards defensive stocks. People aren’t wanting to make any bets on risky assets and cyclical sectors yet,” said Edmund Shing, equities strategist at BNP Paribas. “Investors are taking a wait-and-see approach,” he added.

Europa följer USA ner i boträsket

Tittar man på hur euro-zonens bopriser skuggat de amerikanska de senaste fyrtio åren, så känns det inte så otroligt att vi också får en nedgång på en 25% i snitt (mest i Spanien, minst i Tyskland). Det är också värt att komma ihåg att våra bolån följer oss i graven (och gör oss fattiga på riktigt när bopriserna går ned), medan de amerikanska bolånen drabbar bankerna om lånet övertstiger värdet på huset. Där kan låntagaren lämna över nyckeln till banken och gå därifrån (när man tvingas till det av banken, kan det bli så här tragiskt i verkligheten). Vi kan alltså få värre realekonomiska konsekvenser i Europa än i USA, då konsumtionen här drabbas direkt av boprisras…

Skjut först, fråga sen!

Problemet i bankkrisen är att det inte spelar någon roll att bank 1 ser säker ut. När bank 1 lånar ut till bank 2, spelar det heller ingen roll om bank 2 i sig ser säker ut. För vem vet hur säker bank 3 är som lånar av bank 2? Alltså säkrast att misstro bank 1 redan från början, tänker marknaden:

”We know who the strong banks are, but we don’t know who the strong banks are exposed to,” explains Simon Maughan, banking analyst at MF Global in London. In this treacherous environment, a bank doesn’t just worry about its counterparty, he adds, but about its ”counterparty’s counterparty.” The European Central Bank, working together with the Federal Reserve and other central banks, has reacted by making hundreds of billions of dollars readily available to financial institutions, but so far that hasn’t broken the vicious circle, and interbank lending remains gummed up. ”It’s like pushing on a string,” says Maughan. He points out that banks are hoarding the money they can borrow overnight from central banks rather than using it to lend to others; as a result, ”You’re not really achieving anything at all.”

Saxat ur Time.com

Marknaden är ett psyko – del II

På fredagskvällen var det dags för den ödesmättade andra omröstningen i kongressens representanthus. Innan hade NY-börsen gått upp med en två procent, förväntansfull inför att det stora krispaketet skulle röstas igenom till slut. När det sen gör det, då tackar marknaden för hjälpen genom att surna till. Börsen går ned och slutar minus en procent. Man började fokusera på att paketet inte räcker till, heter det i den efterrationaliserande ”analysen”. Så här kan man också uttrycka det:

”You’re probably seeing a little buy the rumor, sell the news mentality,” said Ryan Larson, senior equity trader at Voyageur Asset Management, a subsidiary of RBC Dain Rauscher. Plus, he added, there’s a feeling that this plan ”isn’t a quick fix.” ”There are still a lot of problems out there,” Larson said to AP.

Varför gick den då upp innan, visste man inte redan då att paketet kanske inte räcker till? Slås alla av den insikten precis när det klubbas igenom? Eller är det ”vinsthemtagningar” som då dominerar?

Det är nog enklast att säga som det är: marknaden är ett psyko du aldrig vet var du har.