När barnarbetaren knackar på din dörr

Är det okej med barnarbete? Många tänker nog inte på frågan så länge som de inte vet om att t-shirten är tillverkad av en 9-åring på andra sidan jordklotet. Men om barnarbetet ägde rum helt öppet här hemma i Sverige, vad skulle folk säga då?

Nästan varje kväll är det någon unge som ringer på och försynt frågar ”vill du köpa…julblommor? …kokosbollar?…jultidningar?…tubsockor?…tulpaner?”. I början hade jag dåligt samvete när jag tackade nej. Tycker synd om dem, de vill väl egentligen bara hem till mamma och pappa i stugvärmen. Eller till sitt Wii-spel. Men ändå. Stackare som måste sälja. Men jag lyckas ändå säga nej. Senaste tiden utan dåligt samvete. Jag har nämligen bestämt mig för att detta är ett otyg.

Varför ska barn känna sig tvingade att gå ut och jobba som säljare på kvällen? De borde ägna tiden åt att läsa läxor i stället. Har de redan läst sina läxor borde de läsa Bröderna Lejonhjärta eller Beaudelaire eller nåt. Bara de gör något vettigt istället för att leka säljare. De borna säljarna kommer upptäcka sin läggning tids nog ändå.

Har länge undrat om jag är den ende som tycker så. Var rädd för att det var ett tecken på att jag blivit gubbe. Därför var det en lättnad att läsa artikeln i Svenska Dagbladet idag som handlar om industrin som omsätter 300 miljoner kronor om året med barnarbete som affärsidé.

Men hur hamnade vi här?

I vår skola ska man inte behöva betala extra. I vårt föreningsliv ska det inte vara plånboken som styr. Men pengarna behövs ändå. För klassresor och för att köpa in ett nytt fotbollsmål. Ekvationen blir möjlig att lösa om man säger att ”klassen” eller ”laget” får bidra lite. Vilket är ett annat sätt att säga att barnen ska ut och jobba. För att ingen ska tvivla om barnarbetets förträfflighet så talar man om vikten av att de får ta ansvar och lära sig att ”inte få allt serverat” osv.

Men tänk om det fanns en textilfabrik i närheten dit barnen gick för att sy t-shirts för 30 kr /timmen. Skulle vi tycka det var ok att skicka dit dem några timmar i veckan för att tjäna ihop pengarna till klassen? ”Iväg nu med dig och jobba hårt i sweatshopen så du kommer hem med de 300 kr vi behöver bidra med till knattelaget!”

Varför inte det? Nä, det är klart, barnarbete är ju olagligt. Men förutsatt att de inte blockerar brandutgången på t-shirtsfabriken, så är det nog ur arbetsmiljösynpunkt ett säkrare alternativ än att skicka barnen ut och knacka dörr hos främmande farbröder och tanter. Särskilt om de går omkring med kontanter på sig.

Lika lite som det känns självklart att mina barn ska tvingas iväg till en textilfabrik om kvällarna och jobba extra, lika lite tänker jag accepetera att de måste sälja amaryllisar för klassen eller fotbollslaget. Och jag tänker inte köpa upp lagret själv. Om barnen bara får behålla 30% av försäljningspriset, så måste jag ju köpa amaryllisar för 1000 kr för att köpa dem fria så att klasskassan får sina 300 spänn. Nä, när det är dags för detta barnarbete ska jag begära det självklara – att få betala pengarna direkt till klasskassan.

Och krävs det så mycket pengar av föräldrarna att vissa inte har råd, då ska man inte åka iväg på så dyra klassresor. Att förlita sig på barnarbete kan aldrig vara ett alternativ.

Hype-hybris

Det är kul att tidningar tack vare Ipad ser sin chans nu att ta betalt för digitalt innehåll. Det kan nog funka när läsupplevelsen skiljer sig från både nätet och papperstidningens. Det jag gillar med ”läsandet” i Ipad är när det finns en början och ett slut. Flera tidningsappar stänger in sin publikation i appen utan möjlighet att surfa vidare till höger och till vänster, vilket faktiskt kan vara rätt så avslappnande. Jag känner igen den belåtna känslan av att kunna lägga en utläst tidning åt sidan med känslan av att ”nu vet jag vad jag behöver veta”. För en nyhetsjunkie är det ett välkommet antistressmedel. En mer genomtänkt publicering än den som uppdateringshetsen kräver verkar också vara den redaktionella tanken bakom flera satsningar:

-Med iPad vågar vi andas två gånger innan vi trycker på publicera-knappen. Vi kan ge både fördjupning och realtidsuppdateringar, säger Bonniers affärsutvecklare Pontus Schultz till Expressen.

Men vad gäller prissättningen har nog vissa tagit ut segern lite granna i förskott. Resumé har upptäckt att DN tar mer betalt för Ipad-DN än pappers-DN, trots obefintlig tryck- och väsentligt lägre distributions-kostnad. Vem betalar 199 kr i månaden för att få DN i sin Ipad? Du får Spotify för 99 kr i månaden. 100-lappen är nog lite av en magisk gräns som man ska akta sig för att överskrida, om man inte har exklusivt eller väldigt nischat innehåll. Economist kan ta så bra betalt. Inte DN.

Imorse utnämde HUI surfplattan till ”årets julklapp” i SVTs Gomorron Sverige. När priset på den inte längre överstiger 5000 kanske det faktiskt kan bli verklighet. Den här hypen lever längre än bakmaskinen.

Lockpriser är bra

E24 skriver om Jürgen Goldmann i Stockholm som känner sig lurad av mäklarnas lockpriser. Under rubriken ”Lockpriser vilseledde husköpare” får vi vet att han nyligen bjöd 5,4 miljoner kronor för en lägenhet i centrala Stockholm efter att ha kollat på den innan den gått ut på ordinarie visning. Säljaren ångrade dock i ett mejl att han gått med på att sälja den för 5,4 M:

”Jag måste tyvärr meddela att vi har bestämt oss för att tacka nej till budet på 5.4 miljoner. Vår målbild var från början 5.5 miljoner och efter att ha deltagit i budgivningar själva i veckan så har vi kunnat konstatera att det finns en stor efterfrågan på objekt som vår lägenhet. Vi tror således att vår lägenhet är värd mer än de 5.4 miljonerna.”

Efter det väljer säljaren en annan mäklare och lägger ut den på nätet med utgångspris 4,45 M. Det är det som får Jürgen Goldmann att se rött och känna sig lurad:

Det är inte fair play. Jag tycker det är löjligt att gå ut med ett pris som man överhuvudtaget inte tänker sälja till. En mäklare ska stå på säljarens sida men det innebär inte att man ska lura köparen, säger han till E24.

I artikeln pressar man mäklaren och ifrågasätter varför de har ett så lågt utgångspris när de vet att de kan få 5,4 M för lägenheten.

Men kära nån, då. Är det synd om Jürgen? Ja, jag förstår att han är besviken på att det inte blev affär som han hoppats på. Men han kan fortfarande köpa lägenheten om han ger sig in i budgivningen. Är det synd om honom om han då tvingas betala mer än 5,4 för att få köpa den? Nej. Då betalar han bara vad han borde betalat redan från början.

Klart att säljaren ska få ut så mycket som möjligt för sin lägenhet. Det är hans rättighet, och det är mäklarens skyldighet att göra allt som står i hennes makt för att se till att det blir så. Det betyder i klartext: se till att det blir en bra budgivning. Hur gör man det? Ja, genom att ha ett så lågt utgångspris att budgivningen snabbt kommer igång utan att någon tvekar.

Det enda problemet som finns med ”lockpriser” är hyckleriet kring dem. Mäklarna vågar inte stå för vad de gör utan kommer med dåliga ursäkter hela tiden. Våga stå för vad ni gör och tror på!

Det enda rätta är att vara tydlig med vad det är – en auktion. Om det vid sidan av ”utgångspris X” även stod ”Detta är endast en budstarts-nivå, säljaren förväntar sig mer betalt än så” eller liknande, så behöver inte Jürgen och andra känna sig lurade.

För övrigt så undrar jag hur man kan ge sig in i något som stort som en bostadsaffär utan att ha koll på att utgångspriset sällan är slutpriset.  För de flesta är bostadsköpet livets största affär, då borde man göra lite research innan. Många går in på prisjämförelsesajter innan de köper en platt-tv, läser recensioner på nätet innan de köper vinteroverall till barnen. Borde man inte som bostadsspekulant åtminstone gå på några visningar och följa upp budgivningen några gånger innan man kastar sig in i en mångmiljonaffär? Den som går och budar på första bästa lägenhet får faktiskt skylla sig själv för att den är så okunnig att den inte fattat att utgångspriset oftast ligger 10-30% under slutpriset. Lite eget ansvar kan man väl kräva av folk innan de går ut och köper en bostad för flera miljoner?

Säljaren gjorde rätt som valde att sälja med budgivning. Han får troligen lite mer än 5,4 då. Varför skulle säljaren nöja sig med mindre? Skulle det vara mer rättvist?

Det rättvisa är att mäklaren hjälper säljaren få så bra betalt som möjligt och att den som vill köpa lägenheten tvingas betala lite mer än den som är näst mest intresserad av den. Det är så det gått till på auktion i tusentals år. Det är så det bör gå till även framöver på bostadsmarknaden. Auktionsmodellen – till skillnad från fastpris – borgar för snabbare affärer, och mer trygghet för säljaren att man satt ”rätt pris”. Med fastpris-modellen är säljaren i händerna på mäklaren, och då finns det risk för att mäklaren väljer ett för lågt fastpris bara för att minimera sin arbetsinsats. På grund av att arvodet sällan ger mäklaren samma incitament som säljaren att kämpa för de sista 100 000 man kan få ut, så är ju mäklaren frestad att sätta ett fastpris som egentligen är ett ”sälja fort”-pris, dvs ett för säljaren för lågt pris.

Lockpriser är bra. Allra mest för säljaren. En ärlig redovisning av att det är det man använder sig av är bättre. För alla.

Mobbning – okej på nätet?

Precis när jag trodde det var Aftonbladet som skulle få stå ensamt med dumstruten idag, så läser jag detta på Resumé:

”Expressen liknar Arkelstens utseende vid Gollums”‘

Flashback får se upp! Nu finns det tydligen fler arenor för nätmobbning.

Detta skulle nog inte hamnat i den tryckta tidningen. Frågan är varför det ska anses mer OK bara för att det publiceras på nätet?

Hellre svart än vitt

Aftonbladets förstasida idag:  ”EXTRA – Varannan s-väljare i ny Sifo: Avgå, Mona”

Öppnar upp sidan sex och läser att 41 % tycker hon ska avgå. En viss avrundning tycks alltså ligga bakom ”varannan”-påståendet. Men ännu mer anmärkningsvärt för rubriksättning är att även 41% tycker hon ska stanna.  Rubriken ”Stanna, Mona” hade haft exakt samma täckning i faktaunderlaget. Sällan har partisk hårdvinkling av siffror blivit så uppenbar som idag. Det hade varit mer klädsamt för Aftonbladets rubriksättare om åtminstone 42% hade velat ha bort henne.

Men rubrikmakarens mardröm är nyanser – det kan bara vara svart eller vitt. Då får man lov att välja. Och vad säljer bäst?