Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2011

Kläderna gör inte mannen

Jag har till alldeles nyligen sprungit i gamla urtvättade t-shirts och sweatpants med målarfläckar. Men i takt med att alla andra ser så stylish ut i joggingspåren har jag kommit att få be om ursäkt för min grungiga stil. Till slut lämnade jag in, och gick och köpte mig funktionskläder jag med. Numer far jag fram som en självlysande tetrafisk i neonorange och limegrönt i skogarna. Bra om man skulle råka ut för en olycka och skallgångskedjan ska hitta en. Men det är ändå ett nederlag, för jag identifierar mig inte med de high-tech-löpare som min outfit besläktar mig med. Jag är inte karl för kläderna, jag springer under falsk flagg. Då är det skönt att läsa att det finns fler som mig. Till och med sådana som helt vägrar att överge den sjaviga looken. Naturligtvis är det Erik Hörstadius som bär fanan i denna motreaktion på löparindustrins accessoarhets. Av hans debattartikel i Aftonbladet idag att döma tillhör han inte de som precis investerat i ett par svindyra tåskor med automatiskt uppkoppling till Facebook.

Johan Esk tar stafettpinnen vidare i det högteknologiska löparspåret. I dagens krönika i DN konstaterar han att Lidingöloppet sprangs snabbare för 30 år sedan – fjolårets bäste svensk skulle ha fått stryk med fem minuter av bäste svensken 1980 och den som sprang in på plats 1000 var mer än 13 minuter sämre förra året och Esk funderar på vad som kan vara förklaringen:

”På 30 år har svensken blivit ett mer stillasittande och datoriserat folk. Man kan aldrig blogga sig till en bra tid.”

Men man kan ju alltid ta hjälp av alla nya hjälpmedel som sportindustrin mer än villigt ställer till vårt förfogande:

”…gps-klocka, pulsband, cyklar för trettio tusen, kolhydratgeléer, barfotaskor (ja, ni hör ju hur det låter), löparstrumpor för 250 spänn (och det är inte ens tiopack), längdskidor som får kosta hur mycket som helst och glasögon, stavar, löparkläder enligt köpteorin: Top of the line.”

Read Full Post »

Nästan 700 000 svenskar spelar alfapet i mobilen genom Wordfeud. Norrmannen Håkon Bertheussen har studerat datateknik på universitetet och började utveckla appen på fritiden. För DI Weekend berättar han att han förra våren vill testa att utveckla en app, mest som ett hobbyprojekt.

-Jag hade läst om personer som hade lyckats göra appar till smarta mobiler. Jag ville bara testa om jag också skulle kunna klara av det, säger han till tidningen.

Man kan säga att han lyckades rätt så bra. Nu har spelet laddats ner sju miljoner gånger och varje dag tjänar han 75.000 kronor på Wordfeud, skriver DI. Att han satsade just på Alfapet har ingen djupare förklaring än att han själv gillar det och saknade ett sådant onlinespel.

Det lönar sig att gräva där man står, särskilt om man råkar slå an en social sträng. Jag tror att Wordfeuds succé bygger på det faktum att det erbjuder ett okomplicerat sätt att hålla kontakt med vänner och bekanta. Ett nytt ord är det enda som behövs för att för att höra av sig och få bekräftat att de lever och mår tillräckligt bra för att ha tid att lägga på detta tidsfördriv. En något mer personlig och intellektuell form av Tamagotchi.

Dock är det tydligen inget för mig. Som den late adopter jag numera är, testade jag detta först förra veckan inför en Gomorron-soffa som skulle handla om Wordfeud. Hittade en morgonpigg spelare kl 04.30. Jag lade några ord men honom/henne precis före sändning, men sen återkom jag aldrig. Påminnelserna om att spelet snart skulle ta slut kändes bara som en pop-up av dåligt samvete.

Jag behöver inte ytterligare en grej att hålla liv i. Inte när det alltid finns ytterligare en artikel jag har dåligt samvete för att jag inte läst i tidningen, ytterligare en blogg jag borde kollat in, och ytterligare en utflyktsryggsäck jag borde komma ihåg att packa åt barnen till imorgon bitti.

Nej tack, inte ytterligare ett ”måste” i vardagen.

Read Full Post »

Efter den senaste tidens domedagsrubriker med ”skuldstorm” och ”skuldpandemi” (applåder till DI som uppfann ordet) i stora svarta krigskapitäler, så var det befriande att se ”Älg till attack mot kvinnlig joggare”. Expressens löp visade i veckan att det finns vanliga, normala nyheter också. Det finns en vardag mitt i detta elände. Skönt. Sedan kan man fundera på varför det står ”kvinnlig joggare”. Visste de bara könet på joggaren, eller fick nattredigeraren inte plats med ”Manlig älg anföll kvinnlig joggare”?

Man ska inte fundera för mycket på sådant. Då hinner man inte i stämning till fredagsmyset. Som väl kan få börja nu när vi kan konstatera att mänskligheten inte tänkt ge upp riktigt än:

”Världen går inte under den här gången heller.”

Det blir troligen måndag på måndag igen.

Trevlig helg!

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 2 171 andra följare