Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2012

Den kommersiella radions hot är Spotify och alla varianter av Last FM. För trångt i det analoga nätet att nischa sig. Stuck in the middle.
Mer särpräglande innehåll, starka karaktärer och lokal prägel nödvändigt.
Vid sidan av att hitta ny distribution:

20120528-101305.jpg

Read Full Post »

Sex av tio vill inte betala för att få oberoende rådgivning om fonder. Det visar en undersökning från Fondbolagens Förening, som DN tagit del av (men inte skriver om på nätet, inte heller Fondbolagens Förening…). Synd att det inte är fler än så som vill betala. Troligen beror det på att det är få som anser sig ha råd att langa upp några tusenlappar på stubben för något som brukar vara ”gratis” (även om ett riktigt oberoende råd innebär att man kanske på sikt kan spara flera hundra tusen genom att lyckas hitta fonder med lägre avgifter, eller välja placeringar med rätt nivå av risk). Eller så ska man tycka att en tredjedel som är beredda att betala är så pass mycket att det borde finnas en marknad för enkel och billig rådgivning? Idag behöver man ju redan vara rik för att ha råd med goda råd.

Read Full Post »

Hur rationell är du, lille vän?

-Jotack, fullt beräknande även idag. Hur är det själv?

Länge har synen på människan som en rationell varelse – till skillnad från de känslostyrda djuren – varit förhärskande bland tänkare vars syn på samhället bottnar i Upplysningen. Alldeles för länge har den tron varit utgångspunkten inom ekonomisk vetenskap. De senaste decennierna har tron på Homo Economicus dock modererats, idag erkänner de flesta att vi nog inte är de där perfekt kalkylerande ekonomiska aktörerna trots allt.

Katrin Kielos nöjer sig inte med det. I sin nya bok ”Det enda könet” är hon på veritabelt korståg mot synen på människor som ekonomiska agenter som blint styrs av sin egennytta på en värderingsbefriad marknad. Som titeln antyder är det också ett korståg mot den rationelle ekonomiske mannen. Från Adam Smith till Alan Greenspan ser hon mannen i ekonomen, och ger exempel på hur vårt sätt att sätta värde på arbete definierats utifrån om det utförs av en man eller en kvinna. Vid sidan av snabbguidningen genom den moderna ekonomiska historien sedd med ”det andra könets” glasögon, kan hon slinka in på samtida spaningar. Till exempel om hur det är att vara kvinna på arbetsmarknaden sextio år efter ”Mad Men”.

”Vi har fått en generation kvinnor som är fruktansvärt hårda mot sig själva. Många kvinnor behöver idag ingen manlig kedjerökande reklambyråchef som tittar på dem som vore de värdelösa. De tittar på sig själva på det sättet, även om de nuförtiden själva är chefer på byrån.”

När Kielos låter tankarna flyga iväg så här blir det bra. Riktigt bra. Språket är snabbt och meningarna medryckande. Den här boken ligger inte oläst länge. Men ibland går det nästan lite för fort. Swoosch, så var redogörelsen för de senaste 30 årens forskning inom beteendeekonomi plötsligt förbi. När det känns som jag snabbläser en popekonomibok á la Freakonomics vill jag stanna upp ibland och borra vidare. Apropå den ja. Hatobjektet nummer ett för Kielos. Boken som sålt miljoner ex genom att försöka förklara alltifrån barnuppfostran till knarkhandel med ekonomiska modeller. Men det är ändå att göra Freakonomics-författarna lite orättvisa att bara avfärda dem som rationalitets-talibaner. Även de hänvisar faktiskt till flera av de senaste rönen inom ekonomisk psykologi som ju Kielos verkar omfamna. Men precis som författarna till den uppsjö av pop-ekonomi-böcker som följt i Freakonomics fotspår, så skriver Kielos i en anglosaxisk anda där man inte vinner några stilpoäng på att vara försiktigt nyanserad.

Å ena sidan, å andra sidan…Gäsp…

Tes, antites, syntes….Gäsp…

Så här tror du det är… Så här är det!…Aha… Cool dude, är det så det ligger till?!

Det blir roligare att läsa någon som driver sin tes riktigt hårt som Katrin Kielos. Det är framgångsreceptet för den här typen av litteratur. Och enligt det receptet lagar Kielos en alldeles utmärkt buffé av tankeväckande smårätter som hålls samman på ett smart sätt genom ett och samma tema: den ekonomiska historien är mannens, och det har påverkat inte bara hur världen ser ut utan även hur vi ser på oss själva. Tankeväckande utan att någonsin bli tungt.

Precis innan ”Det enda könet”, läste jag beteende-ekonomen Dan Arielys ”Predictably Irrational”. Jag rekommenderar den boken till den som vill veta vad som kan efterträda Homo Economicus nu när Katrin Kielos tagit död på honom (och sparkat på det redan kalla liket några gånger). Om hon inte själv redan läst Ariely, kommer hon nog att gilla boken. Han konstaterar till exempel att vi agerar väldigt olika om vi uppfattar det som att vi befinner oss i ett marknadsläge (där man köper och säljer tjänster) eller i en privat sfär (där man hjälper varandra utan att ta betalt). Offerviljan är större om man vädjar till någons storsinne snarare än erbjuder sig att fylla dennes plånbok. Fler är beredda att dö för sin familj eller sin sak än för en miljard på banken. Utifrån det drar han slutsatser som har direkt bäring på politiken.

Och så var vi där igen. Ekonomi blir snabbt politik när man skrapar på ytan eller extrapolerar konsekvenserna. Och man kan bulla upp med ”respekterade ekonomer” på bägge sidor staketet som skiljer höger från vänster i den ekonomisk-politiska debatten. Den som senast fick Nobelpriset har tolkningsföreträde.

Let´s not go there idag.

Jag uppehåller mig hellre vid den monumentala frågan om vad som egentligen är ”rationellt”. Kielos och andra popekonomiförfattare utgår från att vi alla talar om samma sak. Men vad menar vi egentligen med ett ”rationellt” beteende?

Är frågan: ”tar vi verkligen de flesta ekonomiska beslut med överblick över vad våra handlingar får för konsekvenser och gör val som stämmer överens med våra preferenser?”

Självklart inte. Det fattar ju vem som helst som proppat i sig en chokladkaka trots dieten eller gått över smärtgränsen i budgivningen på lägenheten att normaltillståndet snarare är det motsatta. Vi är i grund och botten ”Animal Spirits” som beter oss irrationellt, om än på ett förutsägbart sätt. Bubblor kommer och går. Med jämna mellanrum dras vi alla med i hysterin och springer åt samma håll.

Oavsett om vi är torsk på tulpaner eller drabbats av Facebookfrenesi.

Aha, tänker då du rationella människa – om jag bara vet hur andra beter sig irrationellt på detta systematiska vis, så kan jag vara smart och föregripa deras dumma beteende och tjäna en hacka på kuppen! Ja, kanske det. Om du själv inte råkar vara den siste i kön som tänker precis så. Om du inte råkar vara den siste som köpte bostadsrätt till – vad som i efterhand visade sig vara – en toppnotering.

Frågan om vad som är irrationellt eller inte är inte så kristallklar. Den som hoppar av en bubbla i tid, är den rationell? Eller hade hen bara tur?

Det är den typen av problematisering som saknas i ”Det enda könet”. Och det finns nog en och annan ekonom som med rätta skulle kunna ge henne bra mothugg på några punkter. Men det är inte det viktiga med boken. Kielos förtjänst ligger i att hon ställer rätt frågor, och provocerar tanken framåt på ett underhållande sätt.

Read Full Post »

I framtiden betalar du med mobilen, banken heter Google och vet inte bara allting om dina köpvanor, utan vet även bättre än du själv hur du kommer handla framöver.

Det är ett scenario. The Economist har ett spännande special om framtidens banker i senaste numret. Bland annat får man veta sådant som att bankkrisens Spanien faktiskt har några av världens mest effektiva och moderniserade banker. Samtidigt är det landet där det finns ett bankkontor i varje kvarter (43 000 st, att jämföra med USAs 90 000 bankontor). Kanske hänger det ihop. Av samma skäl som The Economist lyfter fram det som en förklaring till varför Spanien hamnade i sin egen extra jobbiga finanskris:

”Spain is arguably the world’s most competitive banking market. Thanks to its fiercely independent regions, it has a remarkable number of banks for its size. Even more remarkable is the number of branches, some 43,000, which works out at one branch for every 1,000 people, or about six times the number in Britain and more than twice as many as in France and America. “With too many players you end up overbanked because every bank wants to be everywhere,” says Pedro Rodeia at McKinsey. This keen competition pushed some smaller banks to lend recklessly, causing a banking crisis that blew up the economy.”

Men det mest intressanta – och som kommer påverka konsumenter över hela världen – är utvecklingen mot smartare banker. Driven av användandet av smarta telefoner. Bankerna sitter redan idag på en guldgruva för marknadsförare i form av vår köphistorik. I takt med att vi blir vana vid att få riktade erbjudande á la Google och Facebook kanske de vågar börja använda sig av det sifferhavet för att börja konkurrera just med Google och Facebook om handlarnas annonspengar. Men då får de hoppas att Google och Facebook inte hinner bli bank innan de kommit till skott med det (Google har redan sin Wallet på gång).

Den som vill utnyttja informationen om våra köpvanor måste dock först övertyga oss om att den informationen inte sprids hur som helst. Där har de traditionella bankerna ett företroendemässigt försprång. Jag skulle inte anförtro Facebook min finansiella historik och köpvanor idag i alla fall. Vem vet vilken ”tredje part” Zuckerberg har rätt att sälja det till enligt användaravtalet jag inte läst, men skrivit på?

Sen måste man vara försiktig med att visa att storebror faktiskt ser dig:

”In America Visa has teamed up with Gap, a clothes retailer, to send discount offers to cardholders who swipe their cards near Gap’s stores. Yet in peering so obviously into people’s spending habits, banks run a risk of spooking their customers and running foul of privacy advocates. Target, an American retailer, received unwelcome attention earlier this year when it reportedly discovered from a teenage girl’s shopping patterns that she was pregnant —and mailed her baby-related coupons—before she had told her father.”

Nya sätt att tråla i sifferhavet ger nya sätt att bedöma om en potentiell kund kan bli lönsam eller inte. Företaget Cignifi har tagit fram ett analysverktyg som utifrån ens telefonsamtalshistorik kan avgöra om man kommer betala tillbaka banklånet eller inte. Vem vill lämna ifrån sig sina mobilsamtalslistor för att bli bankkund? Enligt företaget själva – kreditovärdiga kunder i t ex Brasilien.

Även i livsmedelsbutiken får man framöver tänka på vad man handlar om man inte vill bli sämre behandlad av banken:

”Tesco, a large British retailer, collects enormous amounts of data on its customers’ shopping habits that allow it to send precisely targeted coupons. When a household starts buying nappies, signalling the arrival of a new baby, Tesco usually sends discount vouchers for beer, knowing that the new father will have less opportunity to go to the pub. The firm also has banking ambitions. It already offers credit cards and loans and plans to introduce full bank accounts. Given the depth of its databases, it may well assess the creditworthiness of its customers on the basis of their grocery shopping.”

Den som är kund hos ICA-bank får framöver kanske tänka sig för nästa gång hen lägger ned ett storpack Billys-pizza tillsammans med ostbågar, folkis, ett paket cigg och en Triss-lott i varukorgen. Kanske signalerar det sämre kreditvärdighet än om man proppar vagnen full med nyttig fisk, grönsaker, surdegsbröd, EKO-mjölk och senaste numret av Privata Affärer?

Jag som köper både fryspizza och ostbågar emellanåt, kommer i alla fall välja den bank som inte får snoka i varukorgen för att utesluta mig som kund när jag söker bolån. Samtidigt skulle jag gärna ta emot smart utformade rabattkuponger som jag verkligen har nytta av. Utmaningen för framtidens smartare banker ligger i att lyckas övertyga mig om att jag kan få det senare utan att behöva offra min integritet så pass mycket att jag åker på det första.

Read Full Post »

Medieutvecklingen gör att informationsklyftorna i samhället ökar. Därmed också behovet av en Public Service som upplyst lägereld.

Jesper Strömbäck, professor i politisk kommunikation och journalistik samt huvudsekreterare i regeringens Framtidskommission,  skriver DN Debatt om konsekvenserna av medielandskapets förändringar. Det mest intressanta är hans redogörelse för sambandet mellan svenskarnas nyhetskonsumtion och politiska intresse och hur det utvecklats de senaste 25 åren.

”Resultaten är tydliga. För det första visar de att skillnaderna i mediekonsumtion mellan olika människor ökar. För det andra visar resultaten att två grupper ökar i storlek. Det handlar dels om nyhetssökarna, de som är storkonsumenter av nyhetsmedier, dels om nyhetsundvikarna, de som sällan eller aldrig tar del av nyhetsmedier. Andelen nyhetssökare har ökat från cirka 11 procent till knappt 18 procent, medan andelen nyhetsundvikare har ökat från 6 till 15 procent. Studerar man utvecklingslinjen kan båda grupperna förväntas öka ytterligare i storlek under de kommande åren. För det tredje visar resultaten att människors politiska intresse betyder allt mer för att förklara hur mycket de tar del av olika nyhetsmedier.”

De som har bäst förutsättningar för att ta kloka beslut som medborgare, medmänniska och konsument ökar alltså i antal. Men samtidigt blir de minst upplysta allt fler. Jesper Strömbäck skriver att utvecklingen förväntas leda till större skillnader mellan olika grupper när det gäller hur de uppfattar verkligheten och i förlängningen även ökade klyftor när det gäller såväl politiska kunskaper som politiskt deltagande.

”Den gemensamma offentligheten krymper. I takt med att människors motivationer får större betydelse för deras medieanvändning ökar samtidigt utrymmet för olika nischmedier, inte minst på internet. Människor kan i allt högre utsträckning söka sig till medier som bekräftar deras åsikter, fördomar och verklighetsbilder. Det i sin tur riskerar att leda till en ökad polarisering och balkanisering av offentligheten.”

Givet att man tycker demokrati är bra och att ett så högt medborgerligt deltagande i densamma är eftersträvansvärt, vad ska man göra åt problemet? Man får hoppas att det trots ”balkaniseringen” av medielandskapet alltjämt finns kvar ett antal församlingar stora nog att fungera som forum för spridande av allmänintressant information och kontaktyta för gemensam debatt.

Hjärnan är funtad så att man hellre söker bekräfta sina egna åsikter och förutfattade meningar än att utmana dem. Just därför är det så viktigt med breda ”offentliga rum” i medielandskapet där man kan råka stöta på oliktänkande för att tvingas testa sina argument. För demokratins skull blir behovet av samlande lägereldar bara större ju mer fragmentiserade medierna blir. Mot bakgrund av den utvecklingen kan Public Service finna stöd för resonemanget att SVT, UR och SR inte ska utvecklas mot ett mer elitistiskt innehåll där man ”bara ska göra det ingen annan gör”. Ska man bara göra det som inte lockar breda tittar- och lyssnarskaror så kommer man till slut bara tala till de redan invigda. En liten exklusiv klubb av extrema ”nyhetssökare”. Ska Public Service ha ett existensberättigande överhuvudtaget, så måste man både leverera höjd till dessa samtidigt som man inte gör avkall på bredden så att man även når de som normalt sett undviker nyheter.

Rapport behöver Melodifestivalen. Men Melodifestivalen skulle inte ha sin plats i tablån utan Rapport som granne. Och oavsett vad programmet heter måste Public Service alltid anstränga sig lite mer för att engagera alla målgrupper, inte bara de kommersiellt intressanta. Lyckas med att locka unga samtidigt som man inte sviker de gamla. Underhållning med hjärna och information med hjärta. Ett svårt jobb, men det är just vad det ska vara.

Public Service – we try harder. För demokratins skull måste det vara med betoning på ”harder”. Särskilt i ett splittrat medielandskap där det blivit lättare än någonsin att sluta sig in i sin egen självbekräftande bubbla.

Read Full Post »

Sökte efter min egen bok ”Hög på Hus” på CDON och såg att Robert Harris ”The Fear Index” kom upp som ”de som köpte Hög på Hus köpte också dessa böcker”. Det tar jag som en komplimang.

Men det som verkligen fick mig att tänka till var skillnaden i bokomslag för ”The Fear Index” som jag upptäckte när jag kollade priset även på Adlibris:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vilken av dem skulle du välja?

Den till vänster kostar 76 kr, den till höger 116 kr.

Den till vänster skulle jag inte plocka upp på ett bord i bokhandeln. Den till höger skulle jag se direkt, och gärna hålla i handen på tunnelbanan. Den har lite cool Vertigo-känsla och verkar ”smart”. Den till vänster ser mer ut som billig deckare. Om det inte vore för att jag var så snål skulle jag själv nästan vara beredd att betala 40 kr mer för att få det snygga omslaget.

Ska bli intressant att se vilket omslag som bäst stämmer överens med innehållet. Jag hoppas på bra läsning, det vill säga det högra.

Men den frågan är vilket av dem som säljer bäst?

Read Full Post »

SuperFreakonomics

20120505-161258.jpg
Har precis läst ut uppföljaren till pop- ekonomi-bästsäljaren Freakonomics av Steven D. Levitt och Stephen J. Dubner. Smart nog döpte de uppföljaren till ungefär samma sak – SuperFreakonomics. Den går i samma anda som första boken – ifrågasättande av vedertagna allmänna sanningar om hur alltifrån knarkhandel till miljöförstöring bör angripas om man vill åstadkomma en förändring. De lyckas retoriskt skapa aha-upplevelser när de lägger fram bevisen för att deras motvallsteorier är de som verkligen är sanna, och låter läsaren känna sig som del av en exklusiv skara som skådat ljuset…
De gillar att vara politiskt inkorrekta. De lyfter fram organhandel som lösning på donatorbristen och gör narr av Al Gore som de beskriver som en katastrofscenario-evangelist i klimatfrågan.

Boken funkar som en uppföljare, även om jag skulle önska mig en tydligare röd tråd genom de olika historierna och teorierna som läggs fram. Det är mer av en teoretisk novellsamling än en akademisk roman.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 2 353 andra följare