Varning för vallokalen – den kan påverka hur du röstar

 Nu är det en halvtimme kvar tills vallokalerna stänger här i Storbritannien. Förra valet blev det trängsel på vissa ställen när många kom i sista stund. Kanske påverkade det hur de röstade. Det tror i alla fall detaljhandelsexperter som uttalar sig i The Independent idag. De menar att systemet med att gå till en icke ändamålsenlig lokal och köa för att sätta kryss på ett papper är ”medeltida”. De menar att man skulle få fler att gå och rösta om man tänkte som Tesco och fanns där folk naturligt passerar förbi och erbjuder dem en modern ”röstningsupplevelse” i ljusa lokaler med effektiv betjäning. Två tredjedelar av kunderna som fått köa i en affär återvänder inte dit. Därför finns det risk att väljare som tyckte det var krångligt senast drar sig för att komma tillbaka som ”kund”. Man kan skratta lite åt jämförelsen mellan att vara kund och väljare. Men skratta inte för länge bara om du är politiker. Då kan du missa att dessa marknadsföringstyper verkar väl pålästa på vad forskningen säger om hur vi fattar beslut. De påpekar nämligen också att ordningen som kandidaterna listas i på valsedeln påverkar sannolikheten för dem att bli valda. Amerikanska studier visar på en statistisk överrepresentation av valda politiker vars namn börjar på de första bokstäverna i alfabetet. Samma forskning pekar på att själva vallokalen i sig kan påverka vilket parti man röstar på. Är vallokalen till exempel i en skola så kan väljare som velar in i det sista omedvetet tippa över till ett parti som profilerat sig i skolfrågor. 

Handen på hjärtat – hur medvetet var ditt senaste val av schampoo när du gick till vallokalen?

Varning för media – särskilt i valspurten

Varning! Den här texten kan vara skadlig för din möjlighet att fatta kloka beslut som väljare. 

Vi kanske borde ha sådana varningstexter på varje sida i tidningen eller inför varje nyhetsprogram i teve? Media förtjänar kritik för att alltför många väljare vänder sig bort från valet eller har dålig koll på vad partierna egentligen vill åstadkomma. Det finns olika grader i helvetet så klart, men låt mig nu vara lite tendensiös och svepande. Nyanser får du någon annan gång.

I det brittiska valet – med brittiska tabloider – finns det gott om exempel på hur informationsdieten kan vara lika nyttig som fish’n chips om man inte ser upp med vad man läser. Särskilt nu i valspurten. Vi har såklart den berömda bilden på Labour-ledaren Ed Miliband med Baconmackan…

  
…i The Sun som med all önskvärd tydlighet stödjer de konservativa partiet. Å andra sidan har Daily Mirror inte varit så mycket sämre i sin Tories-bashing…  …idag gjorde de ett sista försök att få iväg sina läsare till vallokalerna för att rösta rätt:  Partiska media är inget nytt (många tidningar startades just en gång i tiden för att stötta ena eller andra sidan) och absolut inte unikt för Storbritannien. Tänk Fox News (republikanerna) och MSNBC (demokraterna) i USA. Våra svenska tidningar är lite mer lagom. Där är det på ledarplats och i krönikor man får leta för att hitta explicita åsikter. I vanliga nyhetsreportage smyger det sig ibland omedvetet in mellan raderna eller valet av vinkel. Så även i Sverige kan man slippa utmana sina egna politiska åsikter alltför mycket om man läser tidningen. Den som gör det nuförtiden. De som inte gör det – alltfler – får sin mediekonsumtion via sociala medier. Och där kan vi verkligen prata bubbla! Rundgången på likasinnade som delar och lajkar åsikter, debattinlägg och artiklar med kommentarer á la ”…hur fan kan det få vara på detta viset???!!!” är total. Du följer oftast de som är som dig och utsätts därför för ännu färre oliktänkande perspektiv. Jag vet inte vad som är mest fördummande – propagandabilder i tabloidpressen eller att fastna i sitt eget sociala medier-flöde? Jag tror det sistnämnda. I sociala medier-bubblan tror man att man får input från många håll, när det i själva verket tenderar bli en mångfald av enfald. Där sker avsmalningen av ens perspektiv mer subtilt.

Att det blir så här är helt naturligt. Det är så vi funkar, vi människor. Vi gillar att gosa in oss i det egna invanda åsiktstäcket. Kommer någon och tänder ljuset är det bara att dra det över sig. Den psykologiska mekanismen heter ”confirmation bias” och innebär en tendens att omedvetet söka efter information som förstärker den övertygelse man redan har. Förutfattade meningar kan växa sig så starka att motsägande fakta till och med kan stärka ens felaktiga övertygelser. Det har forskats mycket kring det här, bland annat på politisk engagerade försökspersoner. I en amerikansk studie tittade man på vad som hände i hjärnan hos övertygade demokrater och republikaner när de mötte negativa yttranden om deras parti eller kandidat. När de utsattes för ”känslomässigt hotfull information” om kandidater de sympatiserade med, släcktes de delar av hjärnan ner som styr förnuftet, medan de som ansvarar för känslor aktiverades. Forskningen visar vidare att är man tillräckligt fördomsfull förlorar man till slut förmågan att ändra uppfattning. 

Det gäller alltså att sluta läsa fel tidningar och tweets i tid. Och byta täcke emellanåt. Det blir rätt snuskigt till slut.

Jag lever farligt – men tror jag överlever både smoothien och det brittiska valet

Vågar man?

Rusar genom livsmedelsaffären för att proviantera det mest nödvändiga så det finns lite mat i kylen till familjen innan jag åker imorgon. Fil, ägg, blodpudding, bröd och hallon till smoothien. Jag stannar till ovanligt länge vid frysdisken. Ska jag ta jordgubbar eller blåbär istället? Jag brukar ju alltid ta hallon, det är godast. Varför vill handen inte greppa tag i de djupfrysta hallonen som vanligt på ren automatik så jag bara kan gå vidare?
Jag räds döden i frysen. Jag vill inte köpa hallon som kan innehålla calicivirus som gjorde de äldre så sjuka att de avled på äldreboendet i Ljungby som vi rapporterat om senaste dagarna. Det är ju inte första gången heller som djupfrysta hallon som inte kokats gör folk svårt sjuka. Förra året var det en förskola på Lidingö som råkade ut för vinterkräksjuka i smoothien och tidigare har frysta bär också rapporterats orsaka hepatit A.
Medan jag velar kommer en kvinna fram bakom mig och närmar sig frysdisken. Jag märker hur hon också spanar in över frysta-bär-utbudet och funderar. Hon verkar väldigt tveksam. Gör en ansats att öppna frysdisken från andra sidan, men hejdar sig i sista stund både en och två gånger. Till slut bestämmer jag mig för att skjuta åt sidan frysluckan från mitt håll och tar två paket hallon och går vidare till kassan. Då går hon fram och plockar på sig bär hon med. Jag kan inte låta bli att snegla bakom mig för att se vad det blev – hallon för henne också! Vågade jag, så vågade hon.

Jag kan inte garantera att det är klokt att följa mitt exempel. Jag agerade bara utifrån den föga rationella principen ”jag har ätit många djupfrysta hallon i mitt liv, och se på mig – jag har inte blivit sjuk!”. Jag hade även orden klingande kvar i huvudet efter att ha hört en man från Livsmedelsverket intervjuas i Studio Ett om skarpare avrådan från frysta bär. Han sade något om att ”allt är en fråga om avvägning – att folk fortsätter äta hallon som nästan alltid bara är nyttiga mot risken att de blir sjuka av ett fåtal bär som är smittade av calicivirus”. Och så tänkte jag att är man inte gammal och skröplig överlever man även en svår magsjuka. Och smoothie är godast med frysta hallon. Så är det bara.

Jag borde väl agera mer rationellt och försöka beräkna sannolikheten att ett slumpmässigt utvalt hallonpaket bär på viruset. Men det tror jag inte ens Livsmedelsverket har koll på. Svårt att räkna på, då alla fall av magsjuka till följd av calicihallon säkerligen inte rapporteras in. Men det går många friska hallon på varje dåligt, så mycket kan man väl säkert säga.

Ja, jag lever farligt. Imorgon ska jag dessutom flyga till London för att bevaka det brittiska valet för Gomorron Sverige.

För att ta mig dit ska jag flyga. Enligt appen ”Am I going down?” är det en chans på 7 473 523 att jag kraschar på vägen mellan Arlanda och Gatwick med denna Boeing 737-800 från Norwegian (det är de parametrarna man matar in). Annorlunda uttryckt – om jag tar det flyget varje dag så tar det i snitt 20 475 år innan jag störtar. Sånt går tydligen att räkna fram. Det enda man inte kan räkna med är en pilot som stänger sig inne i cockpit för att störta planet med vilja. Vad är oddsen för det?

Ja herregud, jag lever farligt.

Kalla mig dumdristig, men jag är inte särskilt rädd för att dricka smoothien imorgon bitti och vågar hoppas på att piloten är på gott humör.

Det brittiska valet däremot, det blir en riktig rysare. Cameron kan ha kavlat upp ärmarna för sista gången. Miliband kan ha ristat in sina vallöften i sten förgäves. Farage kan förlora sin egen valkrets. Alla är väldigt nära stupet. Det hänger på några få röster. Det brittiska valet kan komma att avgöras av de som råkade dröja sig kvar på puben lite för länge på torsdag så de glömmer gå och rösta, av en kandidat som glömmer ge dricks eller så blir det en fjärils vingslag i Kina som till slut avgör britternas parlamentariska öde. Vad är oddsen för det?

Finland går till val – blir det snyggast som vinner igen?

 

Juha Sipilä – hot or not?

Idag går Finland till val. Det sägs att ekonomin är den stora frågan som avgör utgången. Men kan det också vara så att utseendet får en betydande roll i det finska valet?

Statsvetare hävdar ofta att partiledarens betydelse för partiets mot- eller framgång är överdriven. Men om man ska tro psykologisk forskning påverkas väljarna skrämmande mycket av sådana ytligheter som politikerns utseende. Finsk forskning går så långt som att påstå att högerpolitiker generellt sett har ett mer valvinnande utseende. 

Psykologiprofessor Alexander Todorov vid Princeton-universitetet har i olika studier visat att människor fattar blixtsnabba (omedvetna) beslut om andra människor. I en av studierna visade han bilder på riktiga amerikanska politiska kandidater som deltagarna bara fick se väldigt snabbt utan politisk kontext och sedan fick de rangordna ansiktena utifrån kriterier som trovärdighet och trevlighet. Sedan jämförde han denna ranking med hur det senare gick i valet för dessa (för kandidaterna okända) figurer i senators-, kongress- och guvernörs-valen. I 70% av fallen vann kandidaten vars ansikte rankats som mer kompetent. Hur avgör man om någon är kompetent bara genom att titta på dess ansikte en kort sekund?

Todorovs forskning handlar om hur vi människor har en egenskap att snabbt sortera in främlingar i ”fiender” eller ”vänner”. Genom evolutionen har vi lagt oss till med den egenskapen för att klara oss i det hårda livet där varje främlingen förr i tiden kunde betyda livsfara likväl som möjlighet. Det är huvudsakligen två egenskaper som vi snabbt vill utvärdera: hur dominant (och därmed farlig) hen är, och hur pålitlig hen är. Ansiktets form sägs enligt Todorov vara det som vi skannar av för att få ledtrådar till det. En stark, fyrkantig, kind står för dominans. Ett leende eller surt ansiktsuttryck talar om för oss vilka intentioner främlingen har. Fyrkantig kind med bister min – bad news… Enligt denna modell så betyder en ”stark kind” i kombination med ett lätt förtroendeingivande leende att man utstrålar kompetens. Nu är ju detta i verkligheten långt ifrån en säker indikator på goda ledaregenskaper. Även rundkindade killar som Kennedy visade ju gott gry när det gällde, och hur fyrkantig kind den gamle högerledaren Yngve ”Sveriges Kennedy” Holmberg än hade, så blev han ju inte den röstmagnet partiet hoppats på. Men enligt Todorov ska den här typen av evolutionära rötter till våra förutfattade meningar och sekundsnabba fördomar om andra människor ändå vara så pass betydande att de spelar roll om kandidaterna i övrigt är helt okända för oss. 

Okej, detta funkar bara på dumma amerikaner, tänker du. Tyvärr måste jag då meddela att exakt samma tendens visar sig när liknande studier genomförts i länder som Storbritannien, Australien, Tyskland, Mexico och… Finland!

Niclas Berggren, Henrik Jordahl och Panu Poutvaara vid Institutet för Näringslivsforskning och Münchens Universitet har studerat väljare i flera länder och fördjupat sig i finska data och konstaterar i sin avhandling ”The right look: conservative politicians look better and voters reward it” att politiker på högerkanten generellt sett ser bättre ut och anses som mer kompetenta än kandidaterna till vänster. Särskilt vid intern partikonkurrens inom högern är utseendet enligt dem betydelsefullt för att ta sig fram till valbar plats. Detta för att de som röstar på de relativt okända kandidaterna använder utseendet som vägledning för att avgöra vem som är mest konservativ. Ska du ta dig till moderat-toppen och är okänd inom partiet, se då till att utrusta dig med ett typiskt ”högeransikte” så kan du med andra ord kompensera för att du inte fikat dig igenom partiet halva ditt liv. 

Få se, vem är det som leder i det finska valet nu? Juha Sipilä. Den tidigare företagsledaren som kom utifrån och tog sig in i Centerpartiet och upp till toppen på bara några år. Sipilä – med största sannolikhet Finlands näste statsminister – visst är han lite av en svärmorsdröm, en sån man om inte annat kan tänka sig som granne?

Du blir vad du köper

dellsvt

”Program som inte är reklam får inte otillbörligt gynna kommersiella intressen” står det i radio- och tv-lagen som sätter de yttre ramarna för SVTs verksamhet. Granskningsnämnden tolkar detta på ett absurt sätt. Vi måste tejpa över loggor – hur små de än är – på gästernas kläder när de kommer till Gomorron Sverige. Vi lever i ett samhälle där kändisar är varumärken i sig själva och vi möter säkert mer än tusen varumärken varje dag bara genom att inte blunda oss igenom det offentliga rummet. Då tycker jag det knappast kan anses vara ”otillbörligt gynnande” att en logga hit eller dit råkar svischa förbi på en tröja i teve (så länge det inte ingår i en medveten produktplacering). Men vi vill inte betala böter i onödan så vi fortsätter tejpa kläder på morgonen. Och inte bara kläder, förresten. Imorse var det dags att även sätta ett klistermärke på min jobbdator som skulle synas i bild under en chatt med tittarna, för att dölja att det är en… Ja, vad är det för dator jag har egentligen?

Det är egentligen en helt vanlig alldagligt tråkig ”Dell”. Som jag valt att pimpa lite granna. Med en logga från ett annat datorföretag. Och för att denna text inte ska kunna uppfattas som ”otillbörligt gynnande”, låt mig säga detta en gång för alla i klartext: jag har ingen som helst koppling till Apple. Annat än att jag är rätt så jävla förbannad på att de håller på att bli en monopolist som använder sin marknadsmakt till att stänga ute konkurrenter och begränsa valfriheten för sina kunder. Så egentligen bar det mig emot, men jag satte ändå deras äpple på min burk snart efter att jag kvitterat ut den från dataavdelningen. För att täcka över den kreativitetsdödande ”Dell”-loggan. För visst är väl ”Dell” höjden av middle of the road – en produktivitetskonsult som piffar upp sin Powerpoint med Wingdings? På en sån dator blir inga roliga manus skrivna…

dellapple

Det var en pimpning med vetenskapligt stöd, visar det sig. Forskning har nämligen visat att människor som utsätts för kända varumärken redan på mycket kort tid kan påverkas att agera på ett sätt som speglar varumärkets kännetecken. En studie vid Duke/University of Waterloo utsatte försökspersoner för subliminal exponering av Apple- respektive IBM-loggan. Sedan fick de utföra en uppgift som mätte deras kreativitet. Gissa vilken varumärkesexponering som ledde till flest kreativa lösningar på problemet?

Kan det vara det här som gör att BMW inte bara lockar till sig fler individualistiska fortkörare från början, även en annars korrekt samhällsmedborgare trycker lite mer på gasen bara av att sätta sig i en BMW? ”Jag är en sån som…” är en mäktig psykologisk mekanism. Tänk hur snabbt ett barn som stämplas som ”stökig” verkligen blir det så snart hen identifierat sig med rollen. Om du på grund av ditt kön, härkomst eller social klass har en viss stämpel från början i en grupp, så börjar du ofta agera i linje med de egenskaper fördomarna tillskriver dig. Inte så konstigt då att tydliga varumärken har samma effekt på dess bärare. När jag tänker efter så känner jag mig faktiskt lite klokare, mer samhällsnyttig och aningens mer präktig efter en dag i rutan på SVT. Det kan vara farligt. Man kan drabbas av ”Prius-effekten”.

Samtidigt som statistiken visar att ”de farligaste förarna kör BMW”, så har polisen noterat att Toyota Prius-förare ovanligt ofta kör för fort på motorvägarna. De må vara gröna och gulligt sköna i stadstrafiken, men när de väl kommer ut på bred asfalt passar många Prius-förare på att skita i hastighetsbestämmelserna: ”både jag och ett flertal kollegor har reagerat på att Prius är så frekvent förekommande”, säger Tomas Bonn, biträdande chef för trafikpolisen i Sörmland till Teknikens Värld och tillägger att med tanke på att de vanligaste fortkörarbilarna Audi och BMW säljer i betydligt fler exemplar i Sverige än vad Prius gör ”kan vi inofficiellt slå fast att Prius är fortkörningsbilen nummer ett i vårt land”. Enligt en studie som registrerade vilka bilmodeller som oftast struntade i att ge fotgängare företräde vid ett övergångsställe, var det återigen en viss bilmodell som utmärkte sig framför alla andra – Toyota Prius. Teorin är att människor som betalat extra för en ”grön modell” känner att de redan visat sig duktiga, redan betalat sin skuld till samhället, så nu kan de kosta på sig att vara lite egoistiska och köra som de vill.

Jag brukar tänka på den studien när jag ibland drabbas av dåligt samvete för att jag bara kör en helt vanlig 95-oktanig Peugeot till jobbet.

(Hallå där, Granskningsnämnden! Låt mig bara tillägga en sak: det finns såklart många andra fina franska bilmärken där elhissarna i fönstren också måste bytas ut efter bara tre år.)

Apple – ett nytt jävla Microsoft

 

Vad är det där för skräp på mitt skrivbord? Jag har det väldigt städat så det syntes direkt. Jag vill ju inte ha några onödiga appar som distraherar. Så därför blev jag mest förbannad när Apple prackat på mig deras Apple Watch-app utan att jag bett om det. Och den går inte att radera! Detta skedde tydligen när jag uppdaterade mjukvaran i telefonen. Nu finns den där som reklam för deras klocka och som en påminnelse om att min iPhone liksom inte är komplett utan en äppelklocka. Min telefon har blivit en reklampelare för deras andra produkter. Apple – ett nytt jävla Microsoft…

Det är inte mitt fel att jag förätit mig på godis i påsk!

 Det är inte mitt eget fel – jag är egentligen ingen gottegris! Men nu i påsk har jag släppt alla hämningar vad gäller snask. Det är som att någon sagt till mig: ”det är okej Alex, nu får man frossa. Det är inte synd!”

Vem är det som så plötsligt förflackat mitt överjag? Jag ska göra som man brukar – skylla på någon annan. Varför inte på kommersen? Jo, kommersens fel är det faktiskt! Engströms Livs där jag köpte påskgodiset är bara på ytan den familjära lanthandeln här i Bromma. I själva verket är de en del i en gigantisk multinationell konspiration mot vanligt folks tappra försök att hålla igen på det onyttiga och upprätthålla någon slags karaktär i vardagen! 

När kom godisindustrin på att man skulle lära folk att påsk=godis? Den sluge marknadsförare som en gång i tiden lanserade detta koncept är värd en munfull dragéägg idag om hen ännu lever. Smart. Genom att få konsumtionen av godis att kännas som en del av påskfirandet går snarret från att vara en liten syndig guldkant på tillvaron som kräver sin ursäkt till att vara en basvara i livsmedelskorgen. Från att vara något man väljer TILL, till något man kan välja BORT. Omvänd bevisbörda. Och som alla som jobbat med att kränga prenumerationer på tidningar eller rakhyvlar vet – sådan här ”opt-out” ger en skyhögt högre anslutningsgrad än ”opt-in” där man lämnar över det på kunden att fatta ett aktivt beslut att köpa varan. Det är därför ”opt-out”-erbjudanden förbjudits i de flesta marknadsförings-sammanhang av hänsyn till konsumenterna. 

När jag handlade i torsdags tog jag bara hänsyn till mitt omedelbara sötsug som de luststyrda delarna i min hjärna skriker efter samtidigt som min annars så duktiga prefrontala cortex verkade ha tagit halvdag den med, och därför inte orkade stå emot när beslutsfattandet blev jobbigare i och med att bevisbördan nu låg på förnuftets sida. 

Lägg därtill ytterligare en mäktig kraft inom socialpsykologin – ”social proof”- så är det självklart att jag skulle falla offer för den här konfektyrkuppen! När alla andra – också lurade att tro att påsk=godis – stannar till vid de extrauppsatta smågodiskartongerna mitt i livsmedelsaffären och skopar ned hekto efter hekto i extra stora påskgula godispåsar, så legitimerar de det syndiga beteendet. Genom det stora antalet syndare synliga framför mig normaliseras det annars avvikande beteendet, och blir fullt acceptabelt. Mer än så, normalt i dess normerande betydelse. Andra gör så här, så varför skulle inte jag? Är jag onormal på något sätt? Nä, tycker inte det. Då ska väl jag också ha mig en påse nu. Det är ju ändå påsk…

Därför sitter jag här nu på påskdagen med ett nästan helt uppätet påskägg. Men det är inte mitt fel. Det är den påskkonspirerande godisindustrin i maskopi med de mindre vetande delarna av mina hjärnsubstanser. Det är inte mitt fel. Det vara bara det jag ville ni skulle veta.  

Från dödsstraff till påskgodis på fem minuter – då behöver jag en fet burgare

 

På bussen hem efter dagens ”Gomorron” tog jag fram mobilen och kopplade in hörlurarna redo att börja lyssna. Jag brukar göra det för att utnyttja transportsträckan effektivt, men nu ville jag inte. Det var inget fel på podden – en mycket
intressant föreläsning om neuroekonomi av professor Scott Huettel som gjorde att joggingrundan igår morse gick av sig självt. Men nu var det bara en känsla av ”nej, inget mer in i hjärnan, tack”. Kanske för att jag inte riktigt lyckades med mitt löfte att gå och lägga mig i tid igår kväll. Nattningen av barnen tog längre tid än väntat. Men det räcker inte som förklaring. Hjärnan känns mer trött av ansträngning, än brist på sömn. 

Jag lämnar SVT efter nästan fyra timmars direktsändning med nya gäster och nya ämnen var sjunde minut. 6.40 var det Amnesty om dödstraff och nya avrättningsmetoder i USA, fem minuter senare påskgodis med årets konditor. Lika viktigt att vara skärpt i båda ”sofforna”. Snabbt ställa om fokus, glömma att man är missnöjd med en fråga som aldrig blev ställd, och gå vidare. Ingen tid för reflektion, bara blicka framåt, framåt till nästa ämne, till nästa kvart. Så håller man på hela morgonen fram till 10 då jag brukar falla in i ett närmast apatiskt orörligt
tillstånd i soffan utanför studion när redaktionen har genomgång av programmet
efter sändning. Då är det nästan som att jag känner fysisk träningsvärk i huvudet. Muskeln innanför pannbenet orkar inte spänna sig fler gånger utan att först vila ett tag.

 

Dagens smarta beslut blir att inte sätta på podden med neuroekonomen, utan istället vila hjärnan och låta tankarna fara fritt som de vill. Upp dyker frågan om vad vi ska göra med påsken och jag hinner faktiskt tänka färdigt några tankar kring det innan det är dags att gå av bussen vid Odenplan. På tunnelbanan ägnar jag mig enbart åt att fundera kring hur jag ska komma igång med att skriva den här boken. Tankar som flugit runt i huvudet senaste tiden som får lite mer fotfäste under färden till Alvik. På spårvagnen sista biten skriver jag ned de bästa idéerna i telefonen och framme vid Höglandstorget har jag ett konkret förslag på hur jag ska komma till skott med att börja skriva trots att jag egentligen inte har
tid, två saker jag ska kolla upp med snickaren angående renoveringen av tvättstugan, och ett förslag till Emma om hur vi ska tillbriunga påsken. Saker jag inte hade fått ur mig om jag fortsatt proppa hjärnan med input. Förstoppad av 100% superfokus på sändningen behövde den kasta ur sig lite output kring sånt som jag inte haft tid att tänka på senaste halvdygnet.

 

Min hobbypsykologiska reflektion kan faktiskt kläs i en mer vetenskaplig språkdräkt. Hjärnan är visserligen ingen muskel, men som metafor är det en talande liknelse. ”Träningsverk” uppstår nämligen i huvet när man koncentrerat sig länge. När pannloben jobbat hårt med att sätt P för impulserna från amygdala och andra mer känslostyrda delar av hjärnan som törstar efter omedelbar tillfredsställelse och avkopplande distraktion. Det är som att man
har ett visst koncentrationskapital att ta av, och när man gjort tillräckligt många uttag från det kontot så säger det stopp. Då är det bara lattjolajban-kontot kvar. Viljestyrkan är begränsad, och när det kontot är nollat för dagen, ja då är vi lätt villebråd för chokladkakor i Konsumkön
kvartöverfem på vägen hem från dagis, PPM-säljare som ringer mitt i maten halvsju , och en partner som säljer in semestermålet man inte är så sugen på men inte orkar argumentera emot innan man däckar framför teven innan Aktuellt ens börjat. Hjärnforskning visar entydigt att det gäller att hushålla med besluten om man ska ha ork att tänka klart och redigt kring de viktiga besluten under dagen. Det är därför jag tror att det inte bara är en skröna att Obama
aldrig väljer kläder på morgonen – han har färdiga kostymset med skjorta, slips, skor och allt färdigt att hoppa i utan att tänka som någon annan valt ut honom på förhand. Han sparar sitt beslutskapital till frågorna om hur man ska hantera IS, sjukvården och statsskulden. Att jag tog en mental paus på vägen hem gav mig således en chans att spara beslutskapacitet till resten av dagen. På köpet fick jag tid att tänka på saker jag tvingats förtränga ett tag på grund av att jobbet krävde fokus på annat.

 

Det är inte bara min intellektuella kapacitet som blir sämre av en rejäl direktsändning med fullt fokus på nuet i flera timmar. Min karaktär åker också ned i källaren efter det. Har jag inte nyss mumsat i mig något av vår kock Paul Svenssons goda mat som lagats i sändning eller som nu – proppat mig full av konditor Sara Aasum Hultbergs lime- och chokladtryffel – brukar jag också fyllas av ett sug efter hamburgare och pommes
frites på vägen hem. Salta, feta, krispiga pommes, ah…  Jag passerar inte mindre än tre hamburgerrestauranger på vägen hem. Min räddning är att ingen av
dem ligger närmare än 100 meter från sträckan jag går mellan bussen och tunnelbanan. Jag orkar inte ens ta den omvägen. Beslutsmässigt är det enklast att bara åka samma väg som vanligt hem. Min beslutströtthet blir ironiskt också min räddning mot dagligt flottyrförfall till lunch. Men sedan blir det många fikastunder med choklad när jag väl är hemma… 
Jag kan trösta mig med att detta är fullt normalt. Det är delarna av min hjärna som söker känslokickar som vinner i dessa lägen över de duktiga, impulshämmande delarna av hjärnan. Prefrontala cortex som i utvilat läge hos mig är hyfsat bra på att
övertyga mig om att det som är bra för mig i framtiden (bra blodvärden, sund BMI, spara till pensionen, inte svära åt chefen…) förlorar alltför ofta kampen mot amygdala och andra mindre kalkylerande delar av hjärnan när den är slutkörd. Därför får den mig att äta pommes en masse om de ligger serverade på
en tallrik framför mig och släpper igenom flera chokladbitar till kaffet trots att jag inte ens sprungit på morgonen. Viljestyrka, karaktär, eller vad du vill kalla det är inte en egenskap man har eller inte har oberoende av tidigare utnyttjande. Det är en ändlig resurs som det gäller att hushålla med under
dagen. Efter en tidig morgon med superfokus i nästan fyra timmar har jag väldigt lite kvar av den. Därför var det extra smart av mig att koppla av hjärnan under resan hem idag. Det var möjligen därför jag orkade städa lite i källaren idag istället för något betydligt roligare en solig dag som denna. 

Springa eller sova – det är frågan

05.00. Telefonernas alarm ringde samtidigt. Emmas lite ettrigare, hon var snabbare att stänga av den. Jag lyckades till slut döda min, och låg kvar med handen på telefonen utanför sängen. Frusen i rörelsen.

-somna inte om nu, gå upp direkt, Alex.

Emma sa precis det jag tänkte. Men jag var fortfarande fast med handen på telefonen. Hon är ursäktad för att inte gå upp direkt. Idag skulle hon inte ned på löpbandet. Fortfarande förkyld. Men jag, jag hade inga starka skäl att snooza.

-ja, jag ska. Måste bara tänka lite först…

Jag hade ännu inte bestämt mig ifall jag skulle somna om istället. Jag var precis på gränsen till för vaken för att det inte skulle gå, var tvungen bestämma mig inom de närmsta 20 sekunderna för att kunna somna om.

I ena vågskålen – mer sömn. Det vore inte bara skönt, det vore nyttigt också. Jag somnade vid nattningen igårkväll, så jag var inte tillräckligt trött för att lägga mig i tid. Fastnade med Twitter och mailen framför teven och tredje avsnittet av Fortitude som jag dock aldrig hann sätta igång för att varva ned. 23.15 kom jag äntligen för mig att gå till sängs. 5,5 timmar sammanhängande sömn är inte tillräckligt, det borde snitta på 7.

I andra vågskålen – också hälsoskäl. Jag mår bra av att springa. Jag känner mig rastlös och misslyckad om jag går in i dagen utan att ha fått springa. Jag tenderar att äta sämre på köpet. Börjar inte dagen sunt, så fortsätter den ofta mindre sunt.

Det var så jag tänkte igår kväll – då kändes det helt klart rätt att ställa klockan på 05.00.
Men nu… Jobbade morgon igår, dan efter att vi förlorat en timme vid omställning till sommartid. Så jag var extra trött denna morgon, ute var det åter mörkt, 2 grader och duggregn. Normalt sett behöver jag inte överlägga med mig själv på detta viset. Normalt sett går jag bara upp. Av samma anledning som jag nu – trots extra mental uppförsbacke – gjorde det igen. Av vana.

Det fina med vanor är att man INTE behöver tänka. Man bara gör. Vanans makt är nog det mest inflytelserika beslutsorganet av dem alla. Eftersom jag sedan flera år har som vana att springa på morgonen (utom då jag sänder Gomorron Sverige) så är det

normal-läget. Bryter jag mot vanan måste jag motivera det, och det kräver intellektuell ansträngning som är alldeles för jobbig att uppbåda nyvaken klockan 05 på morgonen. Alltså går jag upp. Det är enklare så, slipper tjafsa med mig själv.

Problemet är bara att jag som konsekvens av detta sover för lite. Men egentligen är det ju inte löpningen som är problemet. Det är tiden för min sänggång som är problemet. Varför kommer jag inte i säng i tid? Jag är ju oftast trött på kvällen,
morgonmänniska som jag uppenbarligen är. Jo, jag ska bara… Ska bara kolla Twitter. Ska bara läsa ut morgontidningen jag skummade igenom som hastigast imorse. Ska bara skicka det där mailet jag glömt bort. Ska bara… Sen är klockan för mycket.

Dagens smarta beslut får bli att göra något åt att jag går och lägger mig för sent. Om vanans makt kan få mig att gå upp, borde väl vanans makt också kunna få mig att gå i säng? Men jag kommer inte ihåg hur jag fick till den goda vanan att springa på morgonen. God självdisciplin tror jag. Men den har jag tydligen inte tillräckligt av på kvällen. Så hur gör man för att bli med en ny god vana?

Som tur är har jag knarkat populärpsykologisk managementlitteratur de senaste åren och minns att det finns en metod för detta. I boken ”The Power of Habit – why we do what we do and how to change” av Charles Duhigg har jag fått lära mig att man behöver en signal som utlöser ett sug efter det som genom min rutinartade handling skall skänka mig en belöning. Om rutinen jag skall få in är att gå och lägga mig i tid, vad skall jag hitta för signal som påminner mig om att det är dags och vad skall belöningen vara för att ha lagt sig? Naturligtvis borde jag se fram emot att sova gott, men det är ju en belöning som jag inte upplever medvetet förrän efteråt när jag förhoppningsvis vaknar utvilad. Jag behöver en mer direkt tillfredsställelse av att gå till sängs. Nä, nu vet jag vad du tänker… Naughty, naughty, you! Jag menar något som går att tillämpa varenda gång.

Vad gäller signal finns väl inget tydligare än ett alarm i telefonen? Om det får mig upp på morgonen borde det ju kunna få mig till sängs på kvällen. Och vad gäller belöning så tänker jag att jag kunde locka med en annan av mina tyngsta laster – Hemnetsurfande. Om jag sparar mig under dagen till en högtidsstund i sängen då jag porrsurfar bostäder 10 minuter innan jag somnar så har jag ett starkt incitament!

Imorgon ska jag upp 03.45. Då borde jag alltså gå och lägga mig väldigt snart, redan före Aktuellt. Önska mig lycka till! 

Därför ser alla hipsters likadana ut – matematisk modell förklarar

Nåja, lite variation finns det i alla fall inom samma typ av annorlunda stil...

Nåja, lite variation finns det i alla fall inom samma typ av annorlunda stil…

En nyhetsfattig dag följer på en annan nyhetsfattig dag. Jag höll på att misströsta denna morgon tills jag trillade över denna forskningsnyhet i TT-flödet:

”Skägg, rutig flanellskjorta, tatueringar och en cykel utan växlar. Hur kommer det sig att alla hipsters nästan ser exakt likadana ut – trots att de gör sitt yttersta för att vara unika? Matematiken ger svar.
Hipsters är framför allt ett storstadsfenomen, även om de finns lite överallt.
Utgångspunkten för detta manliga mode är dock densamma. Det handlar om att vara unik, inte som alla andra, framför allt genom att framstå som ”genuin”.
Men trots denna strävan att sticka ut är dessa män – paradoxalt nog – extremt lätta att känna igen. Alla ser likadana ut.
Hur kommer det sig?
Matematikern Jonathan Touboul vid Collège de France har utvecklat en statistisk modell som förklarar denna ”hipstereffekt”. Enligt denna modell kommer nämligen en grupp individer som interagerar med varandra och som har som uttryckligt mål att inte se ut som majoriteten, så kallade anti-konformister, i slutändan ändå se ut som de andra som strävar åt samma håll.
Tiden är förklaringen. Hipsters är för långsamma på att upptäcka nya trender.
-Då kommer de fortsätta att göra samma val och således fortsätta att vara korrelerade med varandra, medan trenden över tid utvecklas som en periodisk funktion. Men detta stämmer bara så länge de är i majoritet, säger Touboul till nyhetssajten Mic.
Modellen presenteras i arXiv.”