Du blir vad du köper

dellsvt

”Program som inte är reklam får inte otillbörligt gynna kommersiella intressen” står det i radio- och tv-lagen som sätter de yttre ramarna för SVTs verksamhet. Granskningsnämnden tolkar detta på ett absurt sätt. Vi måste tejpa över loggor – hur små de än är – på gästernas kläder när de kommer till Gomorron Sverige. Vi lever i ett samhälle där kändisar är varumärken i sig själva och vi möter säkert mer än tusen varumärken varje dag bara genom att inte blunda oss igenom det offentliga rummet. Då tycker jag det knappast kan anses vara ”otillbörligt gynnande” att en logga hit eller dit råkar svischa förbi på en tröja i teve (så länge det inte ingår i en medveten produktplacering). Men vi vill inte betala böter i onödan så vi fortsätter tejpa kläder på morgonen. Och inte bara kläder, förresten. Imorse var det dags att även sätta ett klistermärke på min jobbdator som skulle synas i bild under en chatt med tittarna, för att dölja att det är en… Ja, vad är det för dator jag har egentligen?

Det är egentligen en helt vanlig alldagligt tråkig ”Dell”. Som jag valt att pimpa lite granna. Med en logga från ett annat datorföretag. Och för att denna text inte ska kunna uppfattas som ”otillbörligt gynnande”, låt mig säga detta en gång för alla i klartext: jag har ingen som helst koppling till Apple. Annat än att jag är rätt så jävla förbannad på att de håller på att bli en monopolist som använder sin marknadsmakt till att stänga ute konkurrenter och begränsa valfriheten för sina kunder. Så egentligen bar det mig emot, men jag satte ändå deras äpple på min burk snart efter att jag kvitterat ut den från dataavdelningen. För att täcka över den kreativitetsdödande ”Dell”-loggan. För visst är väl ”Dell” höjden av middle of the road – en produktivitetskonsult som piffar upp sin Powerpoint med Wingdings? På en sån dator blir inga roliga manus skrivna…

dellapple

Det var en pimpning med vetenskapligt stöd, visar det sig. Forskning har nämligen visat att människor som utsätts för kända varumärken redan på mycket kort tid kan påverkas att agera på ett sätt som speglar varumärkets kännetecken. En studie vid Duke/University of Waterloo utsatte försökspersoner för subliminal exponering av Apple- respektive IBM-loggan. Sedan fick de utföra en uppgift som mätte deras kreativitet. Gissa vilken varumärkesexponering som ledde till flest kreativa lösningar på problemet?

Kan det vara det här som gör att BMW inte bara lockar till sig fler individualistiska fortkörare från början, även en annars korrekt samhällsmedborgare trycker lite mer på gasen bara av att sätta sig i en BMW? ”Jag är en sån som…” är en mäktig psykologisk mekanism. Tänk hur snabbt ett barn som stämplas som ”stökig” verkligen blir det så snart hen identifierat sig med rollen. Om du på grund av ditt kön, härkomst eller social klass har en viss stämpel från början i en grupp, så börjar du ofta agera i linje med de egenskaper fördomarna tillskriver dig. Inte så konstigt då att tydliga varumärken har samma effekt på dess bärare. När jag tänker efter så känner jag mig faktiskt lite klokare, mer samhällsnyttig och aningens mer präktig efter en dag i rutan på SVT. Det kan vara farligt. Man kan drabbas av ”Prius-effekten”.

Samtidigt som statistiken visar att ”de farligaste förarna kör BMW”, så har polisen noterat att Toyota Prius-förare ovanligt ofta kör för fort på motorvägarna. De må vara gröna och gulligt sköna i stadstrafiken, men när de väl kommer ut på bred asfalt passar många Prius-förare på att skita i hastighetsbestämmelserna: ”både jag och ett flertal kollegor har reagerat på att Prius är så frekvent förekommande”, säger Tomas Bonn, biträdande chef för trafikpolisen i Sörmland till Teknikens Värld och tillägger att med tanke på att de vanligaste fortkörarbilarna Audi och BMW säljer i betydligt fler exemplar i Sverige än vad Prius gör ”kan vi inofficiellt slå fast att Prius är fortkörningsbilen nummer ett i vårt land”. Enligt en studie som registrerade vilka bilmodeller som oftast struntade i att ge fotgängare företräde vid ett övergångsställe, var det återigen en viss bilmodell som utmärkte sig framför alla andra – Toyota Prius. Teorin är att människor som betalat extra för en ”grön modell” känner att de redan visat sig duktiga, redan betalat sin skuld till samhället, så nu kan de kosta på sig att vara lite egoistiska och köra som de vill.

Jag brukar tänka på den studien när jag ibland drabbas av dåligt samvete för att jag bara kör en helt vanlig 95-oktanig Peugeot till jobbet.

(Hallå där, Granskningsnämnden! Låt mig bara tillägga en sak: det finns såklart många andra fina franska bilmärken där elhissarna i fönstren också måste bytas ut efter bara tre år.)

Apple – ett nytt jävla Microsoft

 

Vad är det där för skräp på mitt skrivbord? Jag har det väldigt städat så det syntes direkt. Jag vill ju inte ha några onödiga appar som distraherar. Så därför blev jag mest förbannad när Apple prackat på mig deras Apple Watch-app utan att jag bett om det. Och den går inte att radera! Detta skedde tydligen när jag uppdaterade mjukvaran i telefonen. Nu finns den där som reklam för deras klocka och som en påminnelse om att min iPhone liksom inte är komplett utan en äppelklocka. Min telefon har blivit en reklampelare för deras andra produkter. Apple – ett nytt jävla Microsoft…

Det är inte mitt fel att jag förätit mig på godis i påsk!

 Det är inte mitt eget fel – jag är egentligen ingen gottegris! Men nu i påsk har jag släppt alla hämningar vad gäller snask. Det är som att någon sagt till mig: ”det är okej Alex, nu får man frossa. Det är inte synd!”

Vem är det som så plötsligt förflackat mitt överjag? Jag ska göra som man brukar – skylla på någon annan. Varför inte på kommersen? Jo, kommersens fel är det faktiskt! Engströms Livs där jag köpte påskgodiset är bara på ytan den familjära lanthandeln här i Bromma. I själva verket är de en del i en gigantisk multinationell konspiration mot vanligt folks tappra försök att hålla igen på det onyttiga och upprätthålla någon slags karaktär i vardagen! 

När kom godisindustrin på att man skulle lära folk att påsk=godis? Den sluge marknadsförare som en gång i tiden lanserade detta koncept är värd en munfull dragéägg idag om hen ännu lever. Smart. Genom att få konsumtionen av godis att kännas som en del av påskfirandet går snarret från att vara en liten syndig guldkant på tillvaron som kräver sin ursäkt till att vara en basvara i livsmedelskorgen. Från att vara något man väljer TILL, till något man kan välja BORT. Omvänd bevisbörda. Och som alla som jobbat med att kränga prenumerationer på tidningar eller rakhyvlar vet – sådan här ”opt-out” ger en skyhögt högre anslutningsgrad än ”opt-in” där man lämnar över det på kunden att fatta ett aktivt beslut att köpa varan. Det är därför ”opt-out”-erbjudanden förbjudits i de flesta marknadsförings-sammanhang av hänsyn till konsumenterna. 

När jag handlade i torsdags tog jag bara hänsyn till mitt omedelbara sötsug som de luststyrda delarna i min hjärna skriker efter samtidigt som min annars så duktiga prefrontala cortex verkade ha tagit halvdag den med, och därför inte orkade stå emot när beslutsfattandet blev jobbigare i och med att bevisbördan nu låg på förnuftets sida. 

Lägg därtill ytterligare en mäktig kraft inom socialpsykologin – ”social proof”- så är det självklart att jag skulle falla offer för den här konfektyrkuppen! När alla andra – också lurade att tro att påsk=godis – stannar till vid de extrauppsatta smågodiskartongerna mitt i livsmedelsaffären och skopar ned hekto efter hekto i extra stora påskgula godispåsar, så legitimerar de det syndiga beteendet. Genom det stora antalet syndare synliga framför mig normaliseras det annars avvikande beteendet, och blir fullt acceptabelt. Mer än så, normalt i dess normerande betydelse. Andra gör så här, så varför skulle inte jag? Är jag onormal på något sätt? Nä, tycker inte det. Då ska väl jag också ha mig en påse nu. Det är ju ändå påsk…

Därför sitter jag här nu på påskdagen med ett nästan helt uppätet påskägg. Men det är inte mitt fel. Det är den påskkonspirerande godisindustrin i maskopi med de mindre vetande delarna av mina hjärnsubstanser. Det är inte mitt fel. Det vara bara det jag ville ni skulle veta.  

Från dödsstraff till påskgodis på fem minuter – då behöver jag en fet burgare

 

På bussen hem efter dagens ”Gomorron” tog jag fram mobilen och kopplade in hörlurarna redo att börja lyssna. Jag brukar göra det för att utnyttja transportsträckan effektivt, men nu ville jag inte. Det var inget fel på podden – en mycket
intressant föreläsning om neuroekonomi av professor Scott Huettel som gjorde att joggingrundan igår morse gick av sig självt. Men nu var det bara en känsla av ”nej, inget mer in i hjärnan, tack”. Kanske för att jag inte riktigt lyckades med mitt löfte att gå och lägga mig i tid igår kväll. Nattningen av barnen tog längre tid än väntat. Men det räcker inte som förklaring. Hjärnan känns mer trött av ansträngning, än brist på sömn. 

Jag lämnar SVT efter nästan fyra timmars direktsändning med nya gäster och nya ämnen var sjunde minut. 6.40 var det Amnesty om dödstraff och nya avrättningsmetoder i USA, fem minuter senare påskgodis med årets konditor. Lika viktigt att vara skärpt i båda ”sofforna”. Snabbt ställa om fokus, glömma att man är missnöjd med en fråga som aldrig blev ställd, och gå vidare. Ingen tid för reflektion, bara blicka framåt, framåt till nästa ämne, till nästa kvart. Så håller man på hela morgonen fram till 10 då jag brukar falla in i ett närmast apatiskt orörligt
tillstånd i soffan utanför studion när redaktionen har genomgång av programmet
efter sändning. Då är det nästan som att jag känner fysisk träningsvärk i huvudet. Muskeln innanför pannbenet orkar inte spänna sig fler gånger utan att först vila ett tag.

 

Dagens smarta beslut blir att inte sätta på podden med neuroekonomen, utan istället vila hjärnan och låta tankarna fara fritt som de vill. Upp dyker frågan om vad vi ska göra med påsken och jag hinner faktiskt tänka färdigt några tankar kring det innan det är dags att gå av bussen vid Odenplan. På tunnelbanan ägnar jag mig enbart åt att fundera kring hur jag ska komma igång med att skriva den här boken. Tankar som flugit runt i huvudet senaste tiden som får lite mer fotfäste under färden till Alvik. På spårvagnen sista biten skriver jag ned de bästa idéerna i telefonen och framme vid Höglandstorget har jag ett konkret förslag på hur jag ska komma till skott med att börja skriva trots att jag egentligen inte har
tid, två saker jag ska kolla upp med snickaren angående renoveringen av tvättstugan, och ett förslag till Emma om hur vi ska tillbriunga påsken. Saker jag inte hade fått ur mig om jag fortsatt proppa hjärnan med input. Förstoppad av 100% superfokus på sändningen behövde den kasta ur sig lite output kring sånt som jag inte haft tid att tänka på senaste halvdygnet.

 

Min hobbypsykologiska reflektion kan faktiskt kläs i en mer vetenskaplig språkdräkt. Hjärnan är visserligen ingen muskel, men som metafor är det en talande liknelse. ”Träningsverk” uppstår nämligen i huvet när man koncentrerat sig länge. När pannloben jobbat hårt med att sätt P för impulserna från amygdala och andra mer känslostyrda delar av hjärnan som törstar efter omedelbar tillfredsställelse och avkopplande distraktion. Det är som att man
har ett visst koncentrationskapital att ta av, och när man gjort tillräckligt många uttag från det kontot så säger det stopp. Då är det bara lattjolajban-kontot kvar. Viljestyrkan är begränsad, och när det kontot är nollat för dagen, ja då är vi lätt villebråd för chokladkakor i Konsumkön
kvartöverfem på vägen hem från dagis, PPM-säljare som ringer mitt i maten halvsju , och en partner som säljer in semestermålet man inte är så sugen på men inte orkar argumentera emot innan man däckar framför teven innan Aktuellt ens börjat. Hjärnforskning visar entydigt att det gäller att hushålla med besluten om man ska ha ork att tänka klart och redigt kring de viktiga besluten under dagen. Det är därför jag tror att det inte bara är en skröna att Obama
aldrig väljer kläder på morgonen – han har färdiga kostymset med skjorta, slips, skor och allt färdigt att hoppa i utan att tänka som någon annan valt ut honom på förhand. Han sparar sitt beslutskapital till frågorna om hur man ska hantera IS, sjukvården och statsskulden. Att jag tog en mental paus på vägen hem gav mig således en chans att spara beslutskapacitet till resten av dagen. På köpet fick jag tid att tänka på saker jag tvingats förtränga ett tag på grund av att jobbet krävde fokus på annat.

 

Det är inte bara min intellektuella kapacitet som blir sämre av en rejäl direktsändning med fullt fokus på nuet i flera timmar. Min karaktär åker också ned i källaren efter det. Har jag inte nyss mumsat i mig något av vår kock Paul Svenssons goda mat som lagats i sändning eller som nu – proppat mig full av konditor Sara Aasum Hultbergs lime- och chokladtryffel – brukar jag också fyllas av ett sug efter hamburgare och pommes
frites på vägen hem. Salta, feta, krispiga pommes, ah…  Jag passerar inte mindre än tre hamburgerrestauranger på vägen hem. Min räddning är att ingen av
dem ligger närmare än 100 meter från sträckan jag går mellan bussen och tunnelbanan. Jag orkar inte ens ta den omvägen. Beslutsmässigt är det enklast att bara åka samma väg som vanligt hem. Min beslutströtthet blir ironiskt också min räddning mot dagligt flottyrförfall till lunch. Men sedan blir det många fikastunder med choklad när jag väl är hemma… 
Jag kan trösta mig med att detta är fullt normalt. Det är delarna av min hjärna som söker känslokickar som vinner i dessa lägen över de duktiga, impulshämmande delarna av hjärnan. Prefrontala cortex som i utvilat läge hos mig är hyfsat bra på att
övertyga mig om att det som är bra för mig i framtiden (bra blodvärden, sund BMI, spara till pensionen, inte svära åt chefen…) förlorar alltför ofta kampen mot amygdala och andra mindre kalkylerande delar av hjärnan när den är slutkörd. Därför får den mig att äta pommes en masse om de ligger serverade på
en tallrik framför mig och släpper igenom flera chokladbitar till kaffet trots att jag inte ens sprungit på morgonen. Viljestyrka, karaktär, eller vad du vill kalla det är inte en egenskap man har eller inte har oberoende av tidigare utnyttjande. Det är en ändlig resurs som det gäller att hushålla med under
dagen. Efter en tidig morgon med superfokus i nästan fyra timmar har jag väldigt lite kvar av den. Därför var det extra smart av mig att koppla av hjärnan under resan hem idag. Det var möjligen därför jag orkade städa lite i källaren idag istället för något betydligt roligare en solig dag som denna. 

Springa eller sova – det är frågan

05.00. Telefonernas alarm ringde samtidigt. Emmas lite ettrigare, hon var snabbare att stänga av den. Jag lyckades till slut döda min, och låg kvar med handen på telefonen utanför sängen. Frusen i rörelsen.

-somna inte om nu, gå upp direkt, Alex.

Emma sa precis det jag tänkte. Men jag var fortfarande fast med handen på telefonen. Hon är ursäktad för att inte gå upp direkt. Idag skulle hon inte ned på löpbandet. Fortfarande förkyld. Men jag, jag hade inga starka skäl att snooza.

-ja, jag ska. Måste bara tänka lite först…

Jag hade ännu inte bestämt mig ifall jag skulle somna om istället. Jag var precis på gränsen till för vaken för att det inte skulle gå, var tvungen bestämma mig inom de närmsta 20 sekunderna för att kunna somna om.

I ena vågskålen – mer sömn. Det vore inte bara skönt, det vore nyttigt också. Jag somnade vid nattningen igårkväll, så jag var inte tillräckligt trött för att lägga mig i tid. Fastnade med Twitter och mailen framför teven och tredje avsnittet av Fortitude som jag dock aldrig hann sätta igång för att varva ned. 23.15 kom jag äntligen för mig att gå till sängs. 5,5 timmar sammanhängande sömn är inte tillräckligt, det borde snitta på 7.

I andra vågskålen – också hälsoskäl. Jag mår bra av att springa. Jag känner mig rastlös och misslyckad om jag går in i dagen utan att ha fått springa. Jag tenderar att äta sämre på köpet. Börjar inte dagen sunt, så fortsätter den ofta mindre sunt.

Det var så jag tänkte igår kväll – då kändes det helt klart rätt att ställa klockan på 05.00.
Men nu… Jobbade morgon igår, dan efter att vi förlorat en timme vid omställning till sommartid. Så jag var extra trött denna morgon, ute var det åter mörkt, 2 grader och duggregn. Normalt sett behöver jag inte överlägga med mig själv på detta viset. Normalt sett går jag bara upp. Av samma anledning som jag nu – trots extra mental uppförsbacke – gjorde det igen. Av vana.

Det fina med vanor är att man INTE behöver tänka. Man bara gör. Vanans makt är nog det mest inflytelserika beslutsorganet av dem alla. Eftersom jag sedan flera år har som vana att springa på morgonen (utom då jag sänder Gomorron Sverige) så är det

normal-läget. Bryter jag mot vanan måste jag motivera det, och det kräver intellektuell ansträngning som är alldeles för jobbig att uppbåda nyvaken klockan 05 på morgonen. Alltså går jag upp. Det är enklare så, slipper tjafsa med mig själv.

Problemet är bara att jag som konsekvens av detta sover för lite. Men egentligen är det ju inte löpningen som är problemet. Det är tiden för min sänggång som är problemet. Varför kommer jag inte i säng i tid? Jag är ju oftast trött på kvällen,
morgonmänniska som jag uppenbarligen är. Jo, jag ska bara… Ska bara kolla Twitter. Ska bara läsa ut morgontidningen jag skummade igenom som hastigast imorse. Ska bara skicka det där mailet jag glömt bort. Ska bara… Sen är klockan för mycket.

Dagens smarta beslut får bli att göra något åt att jag går och lägger mig för sent. Om vanans makt kan få mig att gå upp, borde väl vanans makt också kunna få mig att gå i säng? Men jag kommer inte ihåg hur jag fick till den goda vanan att springa på morgonen. God självdisciplin tror jag. Men den har jag tydligen inte tillräckligt av på kvällen. Så hur gör man för att bli med en ny god vana?

Som tur är har jag knarkat populärpsykologisk managementlitteratur de senaste åren och minns att det finns en metod för detta. I boken ”The Power of Habit – why we do what we do and how to change” av Charles Duhigg har jag fått lära mig att man behöver en signal som utlöser ett sug efter det som genom min rutinartade handling skall skänka mig en belöning. Om rutinen jag skall få in är att gå och lägga mig i tid, vad skall jag hitta för signal som påminner mig om att det är dags och vad skall belöningen vara för att ha lagt sig? Naturligtvis borde jag se fram emot att sova gott, men det är ju en belöning som jag inte upplever medvetet förrän efteråt när jag förhoppningsvis vaknar utvilad. Jag behöver en mer direkt tillfredsställelse av att gå till sängs. Nä, nu vet jag vad du tänker… Naughty, naughty, you! Jag menar något som går att tillämpa varenda gång.

Vad gäller signal finns väl inget tydligare än ett alarm i telefonen? Om det får mig upp på morgonen borde det ju kunna få mig till sängs på kvällen. Och vad gäller belöning så tänker jag att jag kunde locka med en annan av mina tyngsta laster – Hemnetsurfande. Om jag sparar mig under dagen till en högtidsstund i sängen då jag porrsurfar bostäder 10 minuter innan jag somnar så har jag ett starkt incitament!

Imorgon ska jag upp 03.45. Då borde jag alltså gå och lägga mig väldigt snart, redan före Aktuellt. Önska mig lycka till! 

Därför ser alla hipsters likadana ut – matematisk modell förklarar

Nåja, lite variation finns det i alla fall inom samma typ av annorlunda stil...

Nåja, lite variation finns det i alla fall inom samma typ av annorlunda stil…

En nyhetsfattig dag följer på en annan nyhetsfattig dag. Jag höll på att misströsta denna morgon tills jag trillade över denna forskningsnyhet i TT-flödet:

”Skägg, rutig flanellskjorta, tatueringar och en cykel utan växlar. Hur kommer det sig att alla hipsters nästan ser exakt likadana ut – trots att de gör sitt yttersta för att vara unika? Matematiken ger svar.
Hipsters är framför allt ett storstadsfenomen, även om de finns lite överallt.
Utgångspunkten för detta manliga mode är dock densamma. Det handlar om att vara unik, inte som alla andra, framför allt genom att framstå som ”genuin”.
Men trots denna strävan att sticka ut är dessa män – paradoxalt nog – extremt lätta att känna igen. Alla ser likadana ut.
Hur kommer det sig?
Matematikern Jonathan Touboul vid Collège de France har utvecklat en statistisk modell som förklarar denna ”hipstereffekt”. Enligt denna modell kommer nämligen en grupp individer som interagerar med varandra och som har som uttryckligt mål att inte se ut som majoriteten, så kallade anti-konformister, i slutändan ändå se ut som de andra som strävar åt samma håll.
Tiden är förklaringen. Hipsters är för långsamma på att upptäcka nya trender.
-Då kommer de fortsätta att göra samma val och således fortsätta att vara korrelerade med varandra, medan trenden över tid utvecklas som en periodisk funktion. Men detta stämmer bara så länge de är i majoritet, säger Touboul till nyhetssajten Mic.
Modellen presenteras i arXiv.”

Var finns IKEA-manualen för Israel/Palestina-konflikten?

ikea3

Idag kom jag hem från Israel till nyheten att Sverige erkänt Palestina. Israels utrikesminister svarar med att vi måste förstå att ”relationer i Mellanöstern är mer komplicerade än att sätta ihop en möbel från IKEA”. Alla som byggt en Kampradbyrå vet att det är en dubbel underdrift. Sveriges utrikesminister svarar lika snabbt på sin israeliska ministerkollegas kritik med hälsningen att ”Jag skickar gärna ett platt Ikea-paket som Avigdor Lieberman kan montera ihop. Han kommer att upptäcka att man behöver en partner, samarbete och en bra manual”.

ikea1

Den där manualen, den skulle man vilja lägga vantarna på. Men den verkar lika svår att hitta som den heliga graal, universalverktyget som kan fixa ihop alla bitar är på vift, och USA svarar inte längre i telefonen om man ringer helpdesk.

ikea4

Alla som flugit via Ben Gurion utanför Tel Aviv vet att det också är en underdrift att säga att säkerhetstänket är högt där. Jag fick en ”femma” i passet av säkerhetskillen när jag skulle checka in. En sexa innebär att de i princip ser på dig som terrorist. Det måste varit att jag reste ensam, endast handbagage och så den där stämpeln i passet från Marocko som den proffsartiga säkerhetskontrollanten frågade om.

pass

När jag gick ombord på planet kom en flash om ytterligare ett attentat i Jerusalem. En israelisk aktivist som förts till sjukhus allvarligt skadad efter att män på motorcykel skjutit honom på nära håll. I jakten på förövaren dödas en palestinier. Den senaste veckan har bjudit på flera händelser av typen vi i media brukar benämna som ”oroligheter”. Först den palestinske mannen som körde in i spårvagnsresenärer i Jerusalem och dödade två, varav en tre månaders bebis. Sedan var spiralen igång igen. Jag hann precis besöka Tempelberget innan det blossade upp.

tempel2tempelberget

Efter klassisk sightseeing i detta epicentrum av konflikten gjorde jag en tur till Ramallah där jag bokat möte med några palestinska journalister för att höra om villkoren för deras nyhetsrapportering, efter att först ha tagit del av det israeliska perspektivet under några dagar i Tel Aviv där lugnet på stranden endast bryts av arméhelikoptrar som flyger upp och ned till Gaza med jämna mellanrum.

telavivbeachhelikopterbeach

En av de israeliska journalisterna jag träffade berättade hur sällan de skildrar verkligheten i de palestinska områdena. Inte minst av praktiska skäl – det är enligt israelisk lag förbjudet för en israel att åka in i ”område A” som är styrt av den palestinska myndigheten.

zona

Sen verkar inte heller intresset jättestort hos läsare och tittare att ta del av livet på andra sidan. Det visar sig att samma sak gäller palestinska media.

Wattan TV mötte jag programdirektör och programledare Saida Hamad som visade mig kontrollrummet där de saknar utrustningen för att sända via satellit. Den beslagtogs 2012 av israelisk militär. Oklart varför.

wattan

De har anlitat en israelisk jurist och processar som bäst för att få tillbaka den. Under tiden har de tvingats jobba extra hårt för att nå ut via nätet. Facebook är deras främsta kanal för att nå tittarna. De har tappat många vanliga tittare, men också vunnit många nya och yngre tittare genom att tvingas vässa den digitala strategin. Saida Hamad visar mig Facebook-sidan för sitt eget program ”Sandtimmen” (symbolen är ett sandur, när sanden runnit ut är programmet slut) som grillar de palestinska makthavarna en gång i veckan. Två dagar senare skulle de ha jordbruksministern på plats för att frågas ut om varför den palestinska myndighetens jordbrukspolitik leder till färre jordbruk istället för fler. ”Sen myndigheten kom till har jordbruket gått från 40 till 10% av Palestinas BNP, medan antalet tjänstemän som får lön av Palestinska myndigheten vuxit till 400 000″. Hon pekar på hur myndigheten gjort många ekonomiskt beroende av dess existens.

Saida Hamad lyfter fram att Wattan TV är oberoende. Jag frågar då var de får sin finansiering ifrån -annonserna på sajten kan väl inte räcka till? ”Vi får bidrag från USA och EU också, men nyhetsvärderingen påverkas inte av det”, bedyrar hon.

Samtidigt som hon visar mig runt i deras enkla lokaler pågår en demonstration längre bort i Ramallah. Man har gjort en gigantisk palestinsk flagga som ska bäras bort till presidentens högkvarter. Ännu längre bort på andra sidan stan möter jag Ali Hussein, chefredaktör och styrelseordförande för den palestinska myndighetens officiella nyhetsbyrå Wafa. Hans bror är tydligen en av president Abbas närmsta män, så jag är beredd på att möta mer av en politiker än journalist. Ett porträtt på Arafat på ena sidan och Abbas på den andra sidan av hans skrivbord gör det tydligt att detta är en ”officiell” nyhetsbyrå i ordets starkaste bemärkelse.

wafa

Samtalet om journalistiskt oberoende och nyhetsvärdering glider direkt över till politik och han talar om vikten av att inte ge efter till de militanta krafterna i Gaza. Han återkommer flera gånger till att ”vi måste ha en rationell hållning”, inte ge utrymme för åsikter som förstör för den palestinska saken. ISIS, USA, Palme och Sveriges löfte att erkänna staten Palestina vävs ihop i en politisk analys som gör mig lite yr. Många kopplingar att hålla i huvudet samtidigt för att hänga med i hans teori om hur allting hänger ihop i Mellanöstern. Eller så är det bara röken från hans cigaretter. Han bjuder på en chokladbit innan jag går, och med en ”Mon Chéri” i handen leds jag ut av hans svartklädda manlige sekreterare, ut till en eftermiddag i Ramallah där folk trängs på gatorna för att handla. Jag dras med av den uppsluppna stämningen och vandrar huvudgatan upp och ned för att se vad det är för shopping som lockar folkmyllret. För egen del blir det en granatäppeljuice och kardemummakaffe. En stund, med den varma tidiga kvällssolen i ögonen, känns det som att detta skulle kunna vara vilken Mellanösternstad som helst. Inte så olikt Jaffa-kvarteren nere i Tel Aviv.

ramallah

Men det är en jämförelse som bara en sådan som jag kan kosta på mig. En som har tillstånd att passera ut genom Muren till Israel och en som inte vid lag är förbjuden att passera in till palestinsktkontrollerat område. En som har möjlighet att se bägge sidor.

Mellan mötena på Wattan och Wafa fick jag en rundtur med bil av en annan palestinsk journalist. Han visade mig hur staden växer på kullarna utanför.

ramallah2

Vi stannar på en restaurang i ett av de nya medelklassiga bostadsområdena där det ”bor många NGO:er och andra som har råd”. Jag rycker åt mig en av dagens palestinska (Västbankspalestinska) tidningar och frågar vad som står på ettan.

tidning

Det handlar såklart om de nya judiska bosättningarna och bredvid en bild på förstörda palestinska bostäder någonstans på Västbanken. Hur oberoende är pressen här, undrar jag?

”Ingen är oberoende. Det är inte lätt att kritisera den palestinska myndigheten, då blir det jobbigt för dig. Du kan inte läsa eller höra riktig granskning av den palestinska myndigheten i någon av medierna här. Inte ens på Facebook kan man anklaga Abbas för korruption utan att riskera att palestinska polisen sedan knackar på dörren. Israeliska medier är lika partiska vad gäller konflikten, men de är betydligt bättre på den interna granskningen.”

I Tel Aviv möter jag senare Yinnon Miles, nyhetsankare på Israels näst största tevekanal Channel 10.

yinnon

Han berättar hur Gazakriget i somras förvandlade alla journalister till patrioter. ”När kriget kom, då satte alla på sig hjälmen”. Han bekräftar bilden av att det även i ”fredstid” är väldigt ovanligt med reportage från verkligheten på andra sidan. Men det finns ett undantag. Vi går till utriket på redaktionen och han stannar till vid Arabdesken. Nu är han föräldraledig, men annars brukar Zvi Yehezkeli sitta här. ”Han revolutionerade faktiskt bevakningen av Arabvärlden. Vanligtvis har vi bara nyhetsinslag därifrån när det smäller. Men han började göra reportage om vardagen där och vill förmedla en förståelse för hur de tänker”.

Sista dagen på min resa tar jag en promenad i pittoreska gamla Jaffa där araber, judar och kristna bor om vartannat i olika kvarter utan alltför tydliga gränser. Men det är ett litet undantag i det stora hela.

På väg ned mot havet tänker jag att det är just avsaknaden av vardagliga möten mellan israeler och palestinier som är det mest skrämmande. Om man inte ens indirekt genom media kan se att det är människor av kött och blod på bägge sidor och barn får demoniseringen av varandra med modersmjölken, ja då finns inte mycket hopp. Just uppgivenheten är det som möter mig oavsett vem jag talar med.

Under promenaden från Peres Peace House till hamnen ser jag en udda fågel som förgäves går och letar föda i sanden.

duvan

En vit duva. Jag närmar mig för att försöka fånga den på bild, men då flyr den sin väg. De är skygga här, de vita duvorna.

Han får Nobelpriset i ekonomi 2014

"Whatta fuck you mean Ernst Fehr? Greed isn´t good?"

”Whatta fuck you mean Ernst Fehr? Greed isn´t good?”

Ingen idé att använda sig av personliga pronomen ”hen” här inte. Av de 74 som hittills fått motta Sveriges riksbanks ekonomipris till minnet av Alfred Nobel (ja, alltså ”Nobelpriset i ekonomi”) är Elinor Ostrom 2009 den enda kvinnan. Det är heller ingen högoddsare att det blir en amerikan. Två tredjedelar av pristagarna har haft sin hemvist i USA. Genomsnittsåldern är närmare 70 år.

Namn som ofta figurerar i detta sammanhang, som tillväxtforskarna Robert Barro (Harvard) och Paul Romer (NYU) och entreprenörsskapsforskaren William Baumol (NYU) skulle således falla väl in i mallen. Den senare finns i år på Thomson Reuters lista över de som tippas få priset, beräknat utifrån hur ofta ekonomerna citeras av andra forskare. Men det är en trubbig måttstock. Jag vill tro att priskommitén är lite lockad av att också blicka framåt. Inte genom att belöna teorier på modet – gud förbjude, sådan populism platsar icke här – men genom att uppmärksamma forskning som kan ge svar på samtidens frågor.

Ifjol var det finansbubblorna som stod i fokus. Shiller och Fama gav visserligen helt olika svar på frågan om bubblor finns och hur rationell marknaden egentligen är, men bägges teoretiska ramverk är användbara för den som söker svar på hur vi bygger hållbara finansiella system.

På så vis vore fransmannen Jean Tirole (Toulouse) en formidabel kandidat. Han är en potentiell pristagar-perenn med gediget CV inom områden som industriell organisation, spelteori, finansiell ekonomi och beteendeekonomi. Forskning som rör reglering av finansmarknaderna kanske är det finger i luften som också gör honom så lockande aktuell att det är dags att bocka av honom från listan över hundratalet nu levande ekonomer som årligen återkommer bland de som nomineras? Att han dessutom intresserar sig för att plocka in psykologin i den ekonomiska vetenskapen lär knappast ligga honom till last i dessa tider då det blivit allt mer uppenbart att tvärtvetenskapliga ambitioner är vägen framåt till ny kunskap inom ekonomi.

Ekonomin består av människor. Människor är inte kallt beräknande ”homo economicus” som den klassiska ekonomiska vetenskapen så länge utgått från. Människor är inte Excel-ark som enbart tänker på att maximera den monetära vinsten i varje läge. Den insikten är faktiskt relativt ny inom ekonomisk forskning. Priset till Daniel Kahneman 2002 var ett erkännande för den hyfsat nya disciplinen beteendeekonomi som tog psykologin in i ekonomin. Fjolårets pris till Shiller var ytterligare en markering från priskommitén att ekonomisk psykologi idag är ett etablerat område. Om de vill ta det ett steg längre och belöna ännu mer tvärvetenskaplig ekonomisk forskning skulle de kunna uppmärksamma den ännu nyare disciplinen neuroekonomi som befinner sig i skärningspunkten mellan hjärnforskning, psykologi och ekonomiska teorier. Då skulle österrikaren Ernst Fehr (Zurich) var ett givet val. Han är inte kompis med Gordon Gecko. Fehr – som passande nog uttalas som engelskans ”fair” – tror nämligen inte på girigheten som ”marknadsekonomins smörjmedel”. Tvärtom, han förklarar hur framgångsrika samhällen har en betydande andel icke-själviskt beteende inbyggt i sina ekonomiska system. Men det är nog lite väl progressivt, och det finns väl alltför många ekonomer på ”måste-listan” att beta av innan det är dags för honom.

Klockan 13 på måndag vet vi svaret. SVT sänder direkt från 12.55 på SVT Play och i SVT1. I studion får jag bland annat sällskap av professor Michael Dahlén som förhoppningsvis kommer se lika glad ut i år som i fjol när pristagarna tillkännages…

dahlén

Därför hade jag fel, men ändå rätt om slumpens betydelse i VM

20140709-110721.jpg

Klose var det inte igår. Men resten av världen är det idag: mållös. WTF, vad var det som hände egentligen?
Jag somnade som vanligt vid nattningen av Hanna och kommer in till teven i halvleksvilans reklampaus. Sätter mig sömndrucken bredvid Love i soffan och frågar hur det står i matchen. ”5-0″ till Tyskland svarar han kallt. Hm, min son har blivit bra på att bluffa, tänker jag. ”Kul. Men på allvar, hur står det?”
”5-0!”
Kollar Twitter och ser att han har rätt:

Chris Härenstam: ”1:a halvlek är slut. VM-semifinal i Brasilien. Bra-Tys 0-5. Smaka på det. 0-5! Det är utan tvekan det mest märkliga jag sett i fotbollsväg.”

Kritiken riktar sig i efteranalysen in på försvarsspelet. Det sågas jäms med fotknölarna, för att ta till en underdrift.

Ralf Edström: ”Jag har aldrig sett på maken. Det var som att du och jag skulle spela med kompisarna, så var det i straffområdet. De spelade ju kvadraten! Det är för fan bedrövligt.”

Patrick Ekwall: ”Jag har sett pojklag från Bangladesh i Gothia Cups 12-årsklass som agerat mera rationellt i sitt försvarsspel än detta Brasilien.”

Sen kanske man inte ska glömma att Tyskland spelade bra också. Det var verkligen ett lag som spelade dåligt som mötte ett lag som spelade bra igårkväll. Det kunde till och med jag se när jag följde det tyska bollinehavet i andra halvlek som alltså slutade med historiska 7-1.

Emma passerar förbi teven på väg ut på altanen med lite tapas, kastar ett öga på slutresultatet på teven och hinner lämna en fråga hängande i luften kvar med mig i tevesoffan: ”Hur stämmer det här med din analys igår om att det är slumpen som avgör i VM?”

Inte särskilt, va? Det var ju sådan klasskillnad igår att teorin inte går att applicera på denna match. Till min tröst konstaterar jag att det inte finns någon universalteori i världen som kan förklara vad som hände. Det var väl ingen som på förhand trodde på 7-1 förlust för Brasilien? Att Tyskland kanske låg bättre till, ja det fanns det analyser som sade. Men sådan monumental utklassning???
Var det ens någon som vågade betta på det? Faktum är att oddsen visade på förhand att flest trodde att Brasilien skulle spela sig vidare till final (2,6 ggr pengarna mot 2,9 ggr pengarna för Tyskland). Endast två bettingbolag listade ens 7-1. Hos det ena gav det 250 och hos det andra 500 ggr pengarna. Säger lite om hur osannolikt det alternativet ens var.

Men ibland händer det osannolika. Sverige hämtar upp 0-4 till 4-4 mot Tyskland. Ett kärnkraftverk i Japan får härdsmälta av en tsunami, ”säkra” bostadspapper i USA rasar i värde och utlöser en global finanskris. Listan på svarta svanar kan göras lång. Så pass lång att man borde sluta betrakta sådana ”freak-accidents” som osannolika. Istället borde de räknas som ”normal accidents” man bör ha med i beräkningen. Men om de – som gårdagens tydligt skicklighetspräglade match – inte är slumpartade (och därmed statistiskt ”förutsägbara”), så är det svårt att behäfta dem med någon sannolikhet. Lärdomen är att den som vill överleva katastrofen ändå måste ha tagit höjd för att något så osannolikt KAN hända. Hur osannolikt det än är. Lärdomen för Brasilien vete fan vad det ska bli. De får sörja färdigt först. Lärdomen för mig är att välja bättre tajming för ett blogginlägg som påstår att det är så jämbördiga lag som spelar i slutspelet av detta VM att slumpen har stor betydelse för utgången…

Slumpens VM

20140707-231736.jpg

Förlåt att en fotbollsidiot ger sig på det här, men med tanke på hur VM utvecklats kan jag inte låta bli. Från en amatörs perspektiv framstår den här VM-turneringen som lite konstig. Nationer som tidigare var att räkna med – Spanien, England, Italien – försvinner i gruppspelet. I slutspelet är det istället Sydamerikas dominans som blir tydlig. Och bananrepubliker som Schweiz och Costa Rica är med och får giganterna att svettas. Costa Rica spelar oavgjort mot Holland i 120 minuter så att matchen tvingas till avgörande med straffar! Rätta mig om jag har fel, men detta var väl knappast vad experterna hade tippat? Är det bara slumpen att så många matcher i detta VM är så pass målfattiga och resultamässigt jämna? Jag har läst teorier om att globaliseringen av fotbollen med stjärnor som snabbt slukas upp av penningstinna (gammeleuropeiska) ligaklubbar leder till att det finns stjärnor i fler nationella lag och att spelstilar och träningsmetodik homogeniseras i de nationella ligorna över jordklotet. Är detta förklaringen till 0-0 mellan Holland och Costa Rica i kvartsfinalen i VM, som måste avgöras med 4-3 i straffar?
Jag överlåter den sportsliga analysen åt andra bättre lämpade. Låt mig istället ta mig an de statistiska och teologiska aspekterna på fenomenet.

Efter att dramatiken nådde sin peak i tredje tilläggsminuten då Holland efter frispark hade möjlighet på möjlighet, där ett flertal spelare var inblandad, och räddning på mållinjen, konstaterar SVTs expertkommentator Daniel Nannskog att här trodde man till slut att Holland till slut skulle få in bollen. Men ack.

–Gud måste vara med detta Costa Rica, jag kan inte förklara det på annat sätt.

Och det är så många av spelarna resonerar också. Man har sett de katolska sydamerikanerna gå iväg och knyta händerna i bön till Gud på en annan del av planen innan det är dags för lagkamraten att gå iväg till straffläggning.
Men om nu Gud hörde varje bön om mål, så borde väl rimligen Vatikanstatens landslag åtminstone tagit sig till mästerskapen? Nej, det är nog inte ”Guds hand” man ska räkna med om man ska förutspå hur det går i idrottstävlingar. Särkilt inte i fotboll, och definitivt inte i detta VM.

Man bör snarare fundera på hur mycket slumpen egentligen betyder för vem som vinner. En som tänkt mycket på slumpens betydelse inom idrotten är den tidigare landslagsspelaren i cricket, Ed Smith. Hans bok ”Luck” är dels en personlig reflektion över hur slumpen styrt hans liv in och ut ur cricketen, men den är framför allt en intressant analys av slumpens betydelse för själva spelet. Som tur är, spelar den större roll än de flesta vill tro. Olika mycket inom olika sporter. Slumpens betydelse för vem som vinner en tennismatch är till exempel väldigt liten. En genomgång av utfallet i olika turneringar och spelarnas ranking visar att det nästan alltid är avgjort på förhand. Smith konstaterar att innan Federer fick sällskap av Nadal i toppen var både topptennisen tråkigare och Federer en sämre spelare än när det plötsligt inte var lika säkert längre att schweizaren skulle gå hem med bucklan varje gång.
Varför har skicklighet så stor – och slumpen så liten – betydelse för hur det går i en tennismatch jämfört med de flesta andra sporter? Det har med antalet poäng som krävs för att avgöra en match. I tennis är en vunnen poäng värd en hundradel av det totala antalet vunna bollar som i snitt behövs för att segra. I basket är en boll i korgen värd en fyrtiondedel. Fotboll befinner sig i helt andra sidan av turspektrat. Ett fotbollsmål är den mest värdefulla valutan i sportvärlden. Ofta räcker det med ett enda mål för att avgöra en hel match. Därför är en feldömd straff, eller en missad offside så mycket viktigare i fotboll än en missad ”out” i tennis. Ett dåligt domarbeslut kan vara skillnaden mellan seger eller förlust i fotboll, medan det drunknar i mängden av poäng i tennis.
Jämför med att singla slant. Du gör det tre gånger, och det råkar bli krona varje gång, trots att det är ett rättvist mynt och du kastar på rätt sätt. Inte så konstigt ändå, tänker du. Slumpen. Men om du singlar slant 100 gånger så är det extremt osannolikt att det – sett till hela omgången – blir krona för hela slanten. Då skulle du verkligen ha anledning att misstänka fuffens om det inte fördelade sig mer eller mindre fifty/fifty. Tennis är som att singla slant 100 gånger. I och med att det krävs många omgångar av ”singlande” för att avgöra en match elimineras de flesta av slumpens irrfärder. Om Roger Federer möter Alexander Norén och de bara spelar en boll finns det faktiskt en chans att Norén vinner om Federer råkar slå stoppbollen i nätets överkant där den stannar upp en kort stund och funderar på vilken sida av nätet den ska falla ned på innan den slumpartat ramlar ned på Federers. Men om de spelar 100 bollar så vore det inget mindre än ett himmelskt mirakel om Norén gick segrande ur striden. Ta Robin Söderling (utan skador) och låt dem mötas i några game. Robin skulle mycket väl kunna ta hem det. Men låt dem mötas i en match, och jag skulle definitivt satsa mina pengar utifrån deras ranking. Game, set, match Federer!
Fotboll å andra sidan, där finns det större utrymme för överraskningar. Om skillnaden mellan seger och förlust efter 89 minuters målfattig kamp är stolpe in eller stolpe ut, så säger det sig självt att slumpen har mer att säga till om vad gäller slutresultatet inom fotboll än inom tennis. Mycket större risk att det sämre laget vinner inom fotboll, än att den sämre spelaren råkar vinna inom tennis.
Om det dessutom går till straffläggning för att avgöra, som det så ofta gjort i detta VM, så är det nästan löjligt tydligt vad slumpen spelar roll för utgången.

Det är egentligen lika stor sannolikhet att straffläggaren placerar bollen i mitten, som på sidorna. Målvakten har inte tid att vänta på att se vart den är på väg, utan måste chansa direkt vid tillslaget för att hinna fånga den. Målisen har tre val. Stanna kvar i mitten, kasta sig åt höger, eller kasta sig åt vänster. Oftare än vad som är sannolikhetsmässigt motiverat kastar hen sig åt endera hållet. Detta beror på en böjelse vi människor har att agera framför att inte agera. Den som står kvar löper risken att anklagas för att ha varit passiv, medan den som agerar i alla fall får en klapp på axeln för att den kämpat och gjort ett bra försök. Även om det hade varit lika bra att stå kvar i mitten, så premierar vår handlingskultur agerandet som sådant. Det bottnar troligen i vårt ursprung på savannen, där det lönade sig mer att springa iväg vid minsta tecken på fara (även om det inte var en sabeltandad tiger som smög sig på, utan bara löven som rasslade i vinden) än att spara kalorier genom att stanna kvar och vänta på mer säkra bevis på att det var en livsfarlig fara som närmade sig. Att agera i onödan har evolutionärt sett varit en mer vinnande strategi än att råka agera en gång för lite. Funkade på savannen för 50 000 år sedan, rätt meningslöst i fotbollsmålet idag. Ändå kastar de sig för kung och fosterland. Än höger, än vänster. Nästan aldrig vågar målvakten stå kvar i mitten. Så egentligen borde straffläggaren satsat på ett skott mitt i mitten för att maximera sannolikheten för mål. Men så har det inte sett ut i detta VM. De har oftast siktat till höger eller till vänster. Är det kanske samma ”handlingskrafter” som är i spel här? Det verkar som att man anstränger sig mer när man siktar vid stolparna än i mitten. Den som missar att göra ett ”svårt” mål är mer ursäktad än den som skjuter rakt på och råkar ut för en målis som var kylig nog att stå kvar. Alltså siktar straffläggaren oftast till höger eller vänster och målvakten kastar sig oftast till höger eller till vänster. Det är lite som att de singlar slant samtidigt. Ibland hamnar bägges mynt på krona eller klave och det blir en ”snygg” räddning, i hälften av fallen landar myntet olika och det blir ett ”säkert” mål. Givet att målvakten inte är helt kass och straffläggaren är hyfsat duktig på att placera skotten, så blir det alltså i detta moment extremt mycket slumpen som avgör.

Innan Tipsextramaffian börja lyncha mig nu, låt mig bara klargöra att jag självfallet inte menar att fotboll är ett tur-spel. Naturligtvis är det i långa loppet skickligheten som avgör, även i kampen mellan jämbördiga fotbollslag. Får de spela tillräckligt många matcher mot varandra så skiljs till slut agnarna från vetet och frukten av all träning, taktik och stjärnors trollkonster går att skörda rättvist. Däremot krävs det fler matcher än inom tennisen för att rätt lag skall vinna turneringen. I ett VM-slutspel där allt står och hänger på en enda match, är det som fotbollsförfattaren Simon Kuper skriver: ”VM är en slumpmässig historia. Efter 6-7 omgångar, kan det bli vem som helst som vinner. (Den franske fotbollstränaren) Arsène Wenger påpekar att i en liga kan vilket lag som helst leda tabellen efter en månad för att det är en så kort testperiod. Argentina har vunnit två världsmästerskap, Holland inget, men det kunde lika gärna varit tvärtom. Det är verkligen en hopplös uppgift att förutspå hur det ska gå.”
Kanske kan stämma till lite eftertanke i alla fall hos alla kommentatorer och självutnämnda experter som på förhand vet hur det ska gå och med facit i hand sedan är så duktiga på att efterrationalisera utfall som till stor del bara beror på slumpen.

Det faktum att utfallet av varje enskild fotbollsmatch beror så pass mycket på slumpen är en viktig förklaring till varför fotboll är en så älskad sport världen över, menar Smith. ”Det gör det möjligt för underdogen att ibland segra över favoriten”. Om det inte var så skulle nog inte lika många fans pallra sig till läktarna i fotbollsserierna. Om man som BP:are inte bjöds på en seger mot ett annat allsvenskt lag åtminstone några gånger per säsong skulle motivationen sjunka alltför lågt för att orka stå ut med lagets motgångar i ur och skur. Det är tur för fotbollen att slumpen spelar så stor roll – om inte på det stora hela – så åtminstone i enskilda matcher.
Imorgon dags för ännu en spännande uppvisning av den perfekta blandningen av tur och skicklighet!