IMG_3150

Hellre apan på Skansen än Nalle på Nordea – så sparar du bäst i fonder

Björn ”Nalle” Wahlroos vet egentligen vad som är bäst för ditt pensionssparande. Han skriver det tydligt i sin nya bok. Men i Gomorron-studion talar han med kluven tunga. Egentligen håller han med Joel Dahlberg som i sin nya bok slår ett slag för indexfonder och anklagar storbanker som Nordea för en gigantisk ”fondbluff”. 

  

Vad är bäst för din pension – en apa eller Nalle? Den här morgonen skulle vi få svar på den frågan. Slumpen ville sig att Nordeas styrelseordförande Björn ”Nalle” Wahlroos blivit inbjuden för att prata om sin bok ”De 10 sämsta ekonomiska teorierna”…  …samma morgon som ekonomijournalisten Joel Dahlberg var inbokad med anledning av sin bok ”Sammansvärjningen – så luras 5 miljoner svenska fondsparare”. Med tanke på vad den handlar om ser Wahlroos närvaro ut som en tanke.  Dahlbergs tes är ingalunda ny, men väl värd att upprepas – du har mer att förlora än att vinna på att köpa bankernas aktivt förvaltade fonder. Nästan alla fonder misslyckas med att på sikt slå index. Hans genomgång av de svenska storbankernas fonder visar att bara 1 av 10 fonder lyckades slå index över en tioårsperiod. Och de få fonder som lyckades överprestera gjorde det inte med mycket, efter att man dragit bort avgifterna, samtidigt som de som misslyckades bommade med större marginal. För att det ska vara värt att hoppas på att man valde ”den tionde fonden” bör vinsten av den vara så extremt hög att den uppväger nio dyra nitlotter. Och så är alltså inte fallet. Resultatet bekräftas gång på gång i internationell forskning. 

Det enda du kan vara säker på när du sparar i aktivt förvaltade fonder är att du drar på dig onödiga kostnader som urgröper din pension så mycket att du i slutändan skickar uppåt en tredjedel av ditt pensionskapital rätt ned i bonusfickorna på förvaltarna vid Stureplan, såsom Nobelpristagaren i ekonomi William F. Sharpe visade nyligen i en genomgång av avgifternas betydelse för sparkapitalets tillväxt. Han jämförde vad man får kvar i plånboken efter 30 års sparande med indexfonder med vad aktivt förvaltade fonder ger, givet samma avkastning och en skillnad i fondavgift på cirka 1%-enhet (i Sverige skiljer det minst så mycket mellan indexfonder och aktiva fonder). Vid månadssparande får indexspararen 20% mer att leva för som pensionär. Sparar man en klumpsumma i början är vinsten på att hålla kostnaderna nere så hög att du får 30% mer att leva på om du väljer det billigare alternativet – indexfonder.

John C. Bogle, pionjären inom indexfonder som startade världens första indexfond i USA på 70-talet, räknar i en artikel vidare på Sharpes exempel och visar på hur skillnaden i avkastning egentligen är ännu större. I Sharpes räkneexempel inkluderades till exempel inte transaktionskostnader. Aktiva fonder omsätter portföljen ofta, till skillnad från indexfonder som behåller samma aktier och bara justerar innehavet då och då så att det fortsätter vara representativt för börsen i stort. Äkta aktivt förvaltade fonder (till skillnad från rötäggen som tar betalt för aktiv förvaltning men i själva verket i smyg levererar nästintill index) är just ”aktiva” och tvingas betala köp/sälj-avgifter varje gång de byter aktier i sitt innehav. Dessa avgifter drabbar också fondspararna, utöver den vanliga fondavgiften (som ska täcka förvaltarnas löner, fredagsöl och marknadsföring av fonden). Räknas dessa – och en del andra dolda kostnader in – så menar Bogle att den aktivt förvaltade fondens avgift i själva verket är drygt dubbelt så hög, och spararen får ut 65% mer i pension efter 40 års indexsparande jämfört med om samma pengar sparats i aktiva fonder med samma utveckling på börsen. Det lönar sig att vara passiv. Detta är Dahlbergs, några andra envisa kloka ekonomijournalisters och akademikers budskap. Som nästan ingen tar till sig. Trots att det vilar tryggt mot tunga kalla fakta och vedertagen forskning. Till exempel Sharpe, som i den nämnda studien konstaterar att det visserligen finns en mycket liten chans att man har tur att råka investera hos den aktiva fonden som lyckas leverera en avkastning större än index på 30 års sikt, men att det är näst intill omöjligt att hitta just den fonden på förhand. Sharpe avslutar sin artikel med det latinska juridiska begreppet ”Caveat Emptor” – köparen förvarnas på förhand (om att varan kanske inte motsvarar förväntningarna). Förväntningarna på aktiv förvaltning av fonder är höga. Inte minst förvaltarna själva bidrar till att sprida intrycket att bara man har rätt kompetens och känsla för marknaden så går det att konsekvent höja sig över snittet, lyckas få bättre avkastning än marknadens medelmåttor med hjälp av initierad analys av marknader och enskilda företag. Tanken är att alla smarta hjärnor på de aktiva fondernas analysavdelning ska hitta de undervärderade gömda guldkornen på börsen före alla andra, så att rätt aktieval och köptajming kan göra det möjligt för fonden att överträffa marknadens genomsnittliga avkastning på börsen, index. Det relevanta jämförelseindexet för svenska aktiefonder är snittet av hur det går för alla aktier på Stockholmsbörsen (eller åtminstone ett representativt urval av dem). Om Stockholmsbörsen går upp 6,5% på ett år så skall en indexfond för Sverigeaktier också gå upp 6,5%. Aktierna väljs automatiskt för att återspegla detta index så nära som möjligt, vilket är mycket mer kostnadseffektivt än ett gäng analytiker som ska lyfta höga löner och jämföra sig med kollegornas bonusar. Aporna på Skansen är billigare i drift. Det klassiska experimentet är att låta en apa kasta pil på en tavla med namn på olika aktier, och sedan investera som apan för att jämföra med en börsanalytikers köprekommendationer. Till den kostymklädda primatens förtret, så visar sig den nakna apan träffa rätt lika ofta. Om vi låter hela apberget kasta pil tillräckligt länge på börstavlan, så kommer pilarna sprida ut sig så slumpmässigt att vi får ett ”index” till slut. Den fundamentala frågan är huruvida aktieklippare och fondförvaltare kan vara smartare än marknaden och på lång sikt ge en avkastning större än index. Är de rakade aporna från Handels bättre på börsen än de lurviga aporna på Skansen?

De som står bakom fonderna med aktiv förvaltning vill intala oss det genom sin säljkår (bankernas ”rådgivare”) och skrytannonser som lyfter fram fonder som slagit index i några år. Med tanke på hur många kritstrecksrandiga kostymer och korrekta dräkter som springer omkring i finansdistrikten världen över och lyfter höga löner – ibland astronomiska – så kunde man förvänta sig att de gör viss nytta. Nog måste alla dessa derivatmarknadsexperter, bolagsanalytiker, och räntenissar bidra med ett mervärde som står i proportion till kostnaden att hålla dem i drift?

Nej. Finansforskningen är enig om att det är nästan omöjligt att konsekvent slå index, med mindre än att man har otrolig tur eller använder sig av olaglig insiderinformation när man handlar i aktier. Den osexiga sanningen om fondsparande är att lotteriet sällan faller ut till vår fördel. Precis som det alltid är casinot som vinner i slutändan är det bankerna, återförsäljarna och fondbolagen som kammar hem spelet när börsdagen är slut. Det var något av det första jag fick lära mig på Handels. Och det jag minns bäst av alla föreläsningar. 

Det var ett seminarium sent på eftermiddagen i början av min skolgång. Jag var trött och satt längst upp på läktaren, längst till vänster, längst ifrån den lågmälde och strame professorn i finansiell ekonomi, Per Hiller, som alla hade en enorm respekt för. Ryktet föregick honom – han var sträng och tillät inte någon intellektuell slapphet slinka igenom. Vare sig på tentorna eller när han riktade en fråga till studenterna för att kolla om de hängde med på seminarierna. Den här dagen hade någon ställt en fråga om hur han såg på möjligheten att hitta undervärderade aktier på börsen. Han svarade blixtsnabbt och talade våra smartasses tillrätta genom att slå fast som ett axiom: ”You can´t beat the market. If you try, it will beat the hell out of you!”. Det var i samband med att han lärde ut teorin om ”effektiva marknader” som Chicagoprofessorn – och numer Nobelpristagaren – Eugene Fama är fader till. 

 
Hans forskning visar att nyheter som kan påverka företagets värde omedelbart återspeglas i börskursen. Det finns inga gratisluncher, inga sedlar som ligger oplockade på gatan, inte heller någon kurspåverkande information som blir liggande outnyttjad. Så fort det kommer betydelsefulla nyheter om företaget justeras aktiekursen nästintill direkt till rätt nivå genom blixtsnabb aktiehandel. På en sådan effektiv marknad kan endast slumpen förklara aktiekursens utveckling på kort sikt. De dagliga små upp- och nedgångarna är bara brus. Det råkar vara några fler som ville sälja idag, kursen backar något. Imorgon är det några fler som av någon anledning vill köpa, kursen skuttar upp lite. Så där böljar det fram och tillbaka utan någon egentlig anledning på aktiemarknadens hav. De långsiktiga trenderna är däremot mer som ebb och flod – förutsägbara. Dock inte vad gäller tajming. Det handlar mer om principen att en vändning kommer – förr eller senare. Konjukturer går upp och ned. Det som stiger riktigt brant till himlen faller alltid tillbaka. En ”reversion to the mean”, återgång till snittet, till den långsiktiga trendmässiga lutningen på avkastningskurvan, är nästan som en naturlag. En värmebölja eller köldknäpp tar slut förr eller senare. En vår som varit svalare än normalt kompenseras på årsbasis av en höst eller vinter som visar sig bli varmare än vanligt. Eller så tar det ytterligare några säsongsväxlingar innan ordningen är återställd i det stora hela. Men tillbaka till snittet kommer vi alltid. Den långsiktiga trenden är att årsmedeltemperaturen är konstant (eller svagt stigande på grund av växthuseffekten). Men de dagliga temperaturvariationerna, till och med säsongsvariationerna är helt slumpmässiga. Marknaderna är på samma sätt enligt teorin, på kort sikt, helt oförutsägbara. Börsutvecklingen blir på finans-amerikanska ”a random walk down Wall Street”. Vilken nytta har man då av prognosmakare som tror sig pricka in riktkurser och ägnar sig åt att utfärda köprekommendationer inför nästa kvartalsrapport? Ingen alls, menar Fama. Lika lite nytta som du har av en meteorolog som påstår sig kunna spå sommarvädret i april. 

 
När jag träffar Eugene Fama i hans hem i Chicago för SVT inför att han ska få Nobelpriset, svingar han hårt mot fondbranschen och dess förvaltare som tar bra betalt för vad han alltså menar är ett nästintill meningslöst arbete. Men är det verkligen helt omöjligt att slå marknaden på sikt? Finns det ingen som klarar det? Jodå, Fama erkänner visserligen att det finns ett fåtal förvaltare som har en förmåga att över lång tid lyckas bättre än snittet av de andra på marknaden. Problemet är bara att hitta dem på förhand. Inte ens med några år i backspegeln går det att se vilka de är, det går inte att skilja skicklighets-agnarna från tur-vetet. Om du har 1000 förvaltare från början som försöker slå marknaden med aktiv förvaltning, så har du – om bara slumpen får styra – hälften som lyckats och ligger på plus efter ett år. Av dem så skördar slumpen ytterligare hälften nya ”vinnare”. Av dem lyckas hälften igen osv. Efter tre år kan 125 av 1000 fondförvaltare göra skrytreklam i stil med ”vi har slagit index tre år i rad!” och efter fem år kan ett trettiotal göra sådan skrytreklam. Trots att de bara haft tur och deras tidigare avkastning därför helt saknar informationsvärde för att avgöra hur de kommer lyckas framöver. Hur ska man kunna skilja ut dessa turgubbar från de enstaka förvaltare som faktiskt lyckats på grund av skicklighet? Även om en förvaltare kan ståta med ”10 år i rad har vi slagit index”, kan det sannolikhetsmässigt bero lika mycket på tur som skicklighet. Professor Harry Flam och forskaren Roine Vestman presenterade 2014 en genomgång av aktivt förvaltade Sverigefonder som visade att en femtedel slog börsen. Men allt tyder på att det berodde på slumpen. Det är ungefär så många fonder som statistiskt sett förväntades överträffa index vid en slumpmässig simulering. För att dessa ”vinnare” skulle kunna påtala skicklighet behöver de klara av att upprepa bedriften flera år i rad. Det kunde de inte. Det vanliga är att de fonder som gick bra ena året, gick dåligt det andra. I snitt tog det bara två-tre år innan både ”vinnare” och ”förlorare” närmat sig varandra igen vad gäller avkastning.

Track-record är alltså till liten nytta för att hitta nålen i höstacken. Historisk avkastning säger i de allra flesta fall ingenting om hur det kommer gå framöver för fonden. Om det är till någon nytta så är det för att avskräcka från de allra sämst presterande fonderna. Av någon anledning så finns det en signifikant koppling mellan riktigt uselt historiskt fondresultat och fortsatt dålig framtida avkastning. Man kan tolka dessa resultat som att de smarta som sköter de bästa fonderna åtminstone kan hämta hem fondavgiften på 1,5-2% med hjälp av sin skicklighet medan de dåliga förvaltarna faktiskt konsekvent åstadkommer underavkastning på lång sikt på grund av misskötsel av fonderna. Det är lättare att misslyckas än att lyckas med aktiv förvaltning. Som bäst ger historisk avkastning vägledning om vilka fonder som absolut bör undvikas, men den som vill hitta framtidens vinnare måste komma på något annat sätt.

Utmaningen att leta efter den skickliga nålen i fondhöstacken försvåras av att många loosers lägger av. Riktigt dåliga fonder läggs ned, byter namn eller slås samman med andra för att fondbolagen vill dölja sin dåliga historik. På grund av denna ”survivorship bias” blir det en överrepresentation i fondutbudet av fonder som haft tur, vilket ger ett skenbart intryck av att fler fonder än som verkligen är fallet går bra.  
I affärspressen får vi dessutom bara läsa om vinnarna. ”Stjärnförvaltare” som lyckats de senaste åren intervjuas om sina strategier. Förklaringen är ofta något allmänt fluff (”vi letar undervärderade aktier på en global marknad”, ”vår gedigna bolagsanalys betalar sig”) som låter bättre än att säga som det är: ”shit, vilken röta vi haft senaste tiden, fru Fortuna står verkligen på vår sida just nu!”

Rubriker som ”de hetaste fonderna i höst” är klickmonster och tidningar som skriver om raketfonder lockar inte bara fler läsare utan framför allt fler annonsörer i form av de haussade fonderna, än de som belyser den tråkiga icke-nyheten att indexfonder vinner i längden. Finansbranschen och affärspressen i perfekt symbios. 

Förlorarna – som dragit nitlotten i börslotteriet – skickar inte ut pressmedelanden om att ”Nu har vår fond gått sämre än index 13 år i rad! Den senaste tioårsperioden har den backat med 6,5% samtidigt som börsen gick upp med 28%. Gör som 200 000 andra svenskar som betalat närmare 2 miljarder kronor i avgifter under denna period för att få se deras kapital krympa på en stigande börs – spara i SEB Aktiesparfond du också!”

Denna typ av otursfonder gör allt de kan för att inte synas. De dåliga resultateten försöker man släta över i det finstilta. I värsta fall tänjer man på de etiska gränserna och hittar på att man egentligen borde jämföra sig med ett annat index som gör att man i efterhand framstår som bättre än man är. 

  Vi matas alltså konstant med annonser, börsjournalistik (som Eugene Fama kallar för ”business pornography”) och säljsnack som bara lyfter fram turgubbarna. Inte så konstigt att vi tror det lönar sig att satsa på aktiv förvaltning och 9 av 10 fondkronor landar just i aktivt förvaltade fonder trots att alltså 9 av 10 av dessa aktiva fonder misslyckas med uppgiften att slå index. Vem vill sitta där utan lott, när det verkar finnas så många vinnare i detta lotteri?

Eugene Fama slösar inte sin tid och sina pengar på det. Han gör det enda rationella för den som inte har en magisk magnet för att hitta nålen i höstacken, han placerar sina pengar i en billig indexfond: ”I don’t have time to keep up with everything necessary to know in order to find those rarely succesful fund managers”.

En av Famas anhängare är Björn ”Nalle” Wahlroos, vår andra gäst denna morgon i Gomorron Sverige. ”Nalle” (han presenterade sig så – kort och gott- när jag hälsade på honom) är inte bara en av Nordens mäktigaste finansmän i egenskap av styrelseordförande i Nordens största bank Nordea och försäkringsjätten Sampo. Han är även gammal professor i nationalekonomi som nu utkommit med boken ”De 10 sämsta ekonomiska teorierna – från Keynes till Piketty”.  
Ointresserad av att vara – vad människor med mindre fuck-off-pengar skulle kalla ”politiskt korrekt” – skräder han inte orden. Som de ibland faller ur hans mun måtte PR-avdelningen på Nordea skruva på sig. Som nu senast när han på ett seminarium förklarade att de flesta av bankens kunder är dumma i huvudet: ”80 procent av folk är idioter, åtminstone när det kommer till pengar. Finanssektorn handlar om att flytta pengar från de 80 procenten utan idéer till de 20 procent som rent faktiskt har idéer”. Tyvärr har han rätt. Frågan är om han inte snarast överskattar folks ekonomiska intelligens. Det handlar nog snarare om att 99% av folk är idioter när det kommer till pengar (dit räknar jag för övrigt mig själv, i alla fall innan jag började skriva den här boken). Inklusive 95% av alla som jobbar på finansmarknaden. Inklusive de flesta av Nalles högst betalda medarbetare. Nalle tillhör de 1 procenten. Inte bara de 1% rikaste i världen, utan även de 1% som inte är ekonomiska idioter. 

Synd bara att han inte lever som han lär. Det skulle bli tydligt då han under intervjun låter styrelseordförandehatten sitta tyngre än professorhatten när det kommer till att välja mellan intellektuell hederlighet eller att lyssna på klirret i kassan när cashen rullar in. 

Boken bjuder så klart på tillfällen att rycka citat ur ett större sammanhang för att skapa nya Nalle-kontroverser. Vill man få retweets kan man t ex citera hans försvar för ökade inkomstskillnader: ”Idén att någon kan vara tusen eller tiotusen gånger mer produktiv än någon annan är obegriplig för de flesta. Men det är precis det dagens inkomstskillnader handlar om”. Eller när Nalle tillämpar principen bakom utsläppsrätter på befolkningsexplosionen: ”Vi skulle kunna sätta ett tak vid, säg, 7 miljarder och sedan auktionera ut fortplantningsrätter till unga par”. Nalle inser dock att ”ha barn, ett av livets stora glädjeämnen, kunde bli ett privilegium för de rika”. Till skillnad från de mest kallhjärtade ekonomisterna som faktiskt tycker det vore bra, så ryggar Nalle ändå tillbaka lite på tanken: ”…omsorgen om den mänskliga värdigheten tillåter inte handel med rätten att ha barn. I varje fall inte förrän vi har prövat alla andra möjligheter”. 
De teorier som han anser vara verklighetsanknutna nog för att utgöra basen för ekonomisk politik använder han för att komma med råd i allehanda dagsaktuella frågor. I intervjun plockar vi upp frågan om hur länge vi kommer ha minusränta: ”en god stund i Euro-området, för vi har sjabblat till det värre än de flesta i vår penningpolitik”. En fråga som hänger ihop med den om vi har en bostadsbubbla: ”nej, det är billigare i Stockholm än Helsingfors”. Det tvärsäkra svaret att vi ingen bubbla har ska ses mot bakgrund av att Nalle tror på Fama, som i princip inte tror på bubblor. 

Wahlroos inleder visserligen kapitlet om marknadernas effektivitet med den häftiga börskraschen 1987 och konstaterar att den saknade förklaring och till synes skulle utgöra ett bra argument för att påstå att marknaderna inte är effektiva: ”Hur var det möjligt att värdet på aktierna noterade på New York-börsen utan någon ny information kunde falla med mer än 500 miljarder dollar på en dag? … Om marknaden alltid har rätt, som mångas säger, hur kunde då svarta måndagen ha hänt?”. Sedan argumenterar Nalle trovärdigt för varför det räcker att marknaderna oftast har rätt – de behöver inte alltid ha det – för att marknaderna ska vara effektiva i bemärkelsen att ingen annan bättre hade kunnat sätta priserna på dess tillgångar. I alla fall inte med lagligt – på förhand – tillgänglig information: ”Det betyder att ingen – ingen investerare, analytiker, politiker, lagstiftare, övervakare – systematiskt kan överträffa marknaden (det vill säga annat än av en ren tillfällighet)”. Här argumenterar han indirekt för indexfonder mot aktiv förvaltning. 
Men hur förklarar han då 1987 och andra börskrascher? Det är lite otydligt. Här når han inte riktigt fram i sin analys. För samtidigt som han villigt erkänner att oktober 87 inte var någon vanlig vinsthemtagning på börsen – ”svarta måndagen var något helt annat. Marknaden var inte längre förnuftig. Det var som om någon hade ropat ”Det brinner” och alla rusade mot utgångarna” – och att ”en marknad i panik är sannerligen inte någon effektiv marknad”, så är det inte skäl nog att säga att dess aktörer inte agerar rationellt. Han gör det väldigt lätt för sig när han bara avfärdar 1987 som ”en tillfällighet”. Ska man då också förklara IT-bubblan och kraschen vid millenieskiftet, liksom bostadsbubblan med finanskrisen och börskraschen 2008 som ”en tillfällighet”? Nej, Nalle inser att särskilt 2008 är en svår utmaning för teorin om effektiva marknader: ”jag kan inte hitta någon generell teori som forutsäger eller beskriver paniken, och ärligt talat hittar jag inte ens någon för mindre obalanser”. Eller så lyssnar man på Robert Shiller, beteendeekonomen som delade Nobelpriset med Nalles Fama 2013 för sina teorier om vad som bygger upp bubblor och får dem att spricka. Men Nalle är så kär i sin Fama, så stark anhängare av teorin om effektiva marknader att han tvingas bortförklara börshistoriens inslag av mani och panik med ”shit happens, liksom”. Han verkar mena att det är undantagen som bekräftar regeln. Och det skulle man väl kunna nöja sig med, om det inte funnes någon systematik i dessa bubblor och krascher. Men det är just det som Shiller kartlagt i sin forskning och kommit fram till att det gör. När Shiller säger att värderingarna av IT-bolag under det han menar var en bubbla var ”uppenbart felaktiga”, så säger Nalle att det var rationellt att köpa in sig på så höga nivåer eftersom åtminstone några av bolagen senare blev ett Google och ett Facebook. Nalle hade kunnat nöja sig som så många andra anhängare av teorin om effektiva marknader med att försvara investeringar på toppen av börseuforin med resonemanget att ”folk gör det med öppna ögon medvetna om risken och med baktanken att strax sälja aktierna vidare till ett högre pris till någon annan”. Det man också brukar kalla ”idioten längre bak i kön”-teorin. Nej, Nalle går längre i sitt försvar av det rationella i att investera på toppen av IT-bubblan. Han grämer sig för att hans konservativa klarsyn vad gäller att kräva att ett bolag inte bara ska expandera utan även bör bli lönsamt, hindrat honom från att investera i heta IT-aktier som bara fortsatte att stiga. Idag menar han att det hade varit klokt att köpa in sig i dem som en option, en lotterilott med hopp om högsta vinsten (samtidigt som den rationelle vet med sig att det mest sannolikt är en nitlott). Precis som riskkapitalisterna som investerar tidigt i bolag räknar med att bara 20% av investeringarna lönar sig (och hoppas en av dem är nästa Spotify). På så vis var det i Nalles mening inte osunt eller irrationellt beteende som låg bakom IT-bubblan som därmed inte var någon bubbla. 

Men, det är inte prisnivån så mycket som prisökningarna och motiven till dessa, som kännetecknar en bubbla. Nalle utelämnar helt denna aspekt på prisuppgången av IT-aktier på börsen, trots att det kanske är den viktigaste beståndsdelen i bubbelbeteende: känslan av att man bör passa på att köpa in sig nu, innan det är för sent. ”Investera i dotcom, innan tåget har gått!” Det var många som kände så när grannen blev rik på sina IT-aktier, när Dagens Industri skrev hyllningsreportage om IT-miljardärer (miljardärer i alla fall på papperet), och Expressen hade ”De nya heta aktierna på börsen – vi har hela listan” på löpet när nya IT-aktier skulle introduceras på den glödheta Stockholmsbörsen vid millenieskiftet. Det är just denna kollektiva eufori och de mekanismer som bygger upp den som är Shillers mest intressanta bidrag till bubbelforskningen. Om detta säger Nalle ingenting, utom att låta oss ana att han själv fick en släng av detta bubbeltänk när han skriver om hur han bittert åsåg andra skära guld med fällkniv medan han satt och såg på vid sidlinjen med sina sunda värderingsprinciper…

Nalle är ibland lite slarvigt opedagogisk när han ska ro hem sina poänger, lite för ivrig att nå i mål och visa på hur han har helt rätt och måltavlorna för hans svador har fullkomligt fel. Boken är en vidräkning av flera av de hos vänstern numer populära ekonomiska teorierna. Som Wahlroos sågar med stor lust. Från klassikern Keynes, vars tro på den kapitalistiska ekonomins ofullkomlighet är ”fundamentalt fel”, till den samtida profeten Piketty vars ”bristande resonemang” leder till tillväxtfientliga slutsatser: ”vägen till katastrof kantas ofta av de allra bästa avsikter”. Paul Krugman ligger också pyrt till hos Wahlroos. Han beundrar den amerikanske Nobelpristagaren för sin retoriska förmåga och engagerande sätt att skriva populärt om nationalekonomi. Men där stannar beundran. Som ekonom är han lika fel ute som Keynes, om än något mindre usel än Piketty. Det han ogillar mest med Krugman är dennes kritik av åstramningspaketen i krisens spår. Att stater ska belåna sig för att stimulera ekonomin är helt vansinne, enligt Wahlroos: ”keynesiansk stimulanspolitik är en kackerlacksidé”. Nalle har genomskådat bluffen och låter läsaren följa med på en nedsabling av dessa uppburna ekonomers akademiska villfarelser. 
Såvida man inte läser boken med Arena- eller Timbro-glasögon på sig kan man undra vem av herrarna som har rätt? Att Krugman fått Nobelpriset väger väl rätt tungt för trovärdigheten? Om det ändå vore så enkelt. Marknadsliberalernas husgud Milton Friedman fick också Nobelpriset. Är det då den ekonom som senast fick priset som anses ha mest rätt? Nej. De får priset för väldigt bestämda forskningsinsatser, det är inte deras allmänna ekonomisk-politiska åsikter som värderas. Och så har vi ju det uppseendeveäckande exemplet med Shiller och Fama som belönades samma år för teorier som faktiskt motsäger varandra! Nobelpriskommitén visade med den motsägelsefulla pristagarkombon att ekonomisk vetenskap är långt ifrån en exakt vetenskap. Snarare en pågående debatt där gammal tes konstruktivt drabbar samman med antites i förhoppning om en syntes som tar oss ett steg närmare en sann modell av människors och organisationers ekonomiska beteende. Och där är vi verkligen inte än. Därför finns det stort utrymme för ”normativ ekonomi”, för nationalekonomiprofessorer att uttala sig om vilken ekonomisk politik som borde tillämpas. Ingen kan ju i efterhand exakt bevisa att en mindre tuff åtstramningspolitik i Grekland skulle lett till ett bättre resultat för grekerna och resten av EU än fortsatt svångremspolitik. Det går liksom inte att göra om experimentet med den andra ekonomiska politiken för att se hur det hade blivit. ”Positiv ekonomi”, som bygger på statistik och mätbara fakta, går å andra sidan inte att debattera när man väl har siffrorna på bordet. Där befinner sig en viktig del av finansmarknadsteorin. Det går ju att exakt mäta resultatet av fonders utveckling och jämföra aktiv med passiv förvaltning, som vi så tydligt kunnat konstatera. Där går det inte att snacka bort resultaten. Nalle är också till en början väldigt tydligt med vilka slutsatser man som sparare bör dra av vad finansmarknadsforskningen kommit fram till om aktiv förvaltning. Nalles egna ord får sammanfatta det vi konstaterat så här långt i frågan: 
”Om marknaderna är effektiva finns det åtminstone ytligt sett ingen anledning att låta en förvaltare ta hand om ens besparingar. Varför betala något när han ändå inte kommer att kunna överträffa marknaden? Nästan vilken som helst någorlunda diversifierad aktieportfölj tjänar exakt samma syfte, och är billigare att äga. De flesta studier bekräftar denna slutsats. I sin studie av aktiefonder fann Martin Gruber att fonderna i genomsnitt gick 1,5 procent sämre än marknaden. Det är ungefär vad en typisk förvaltare eller aktiefond tar betalt av sina klienter årligen och alltså precis vad man skulle ha väntat sig om marknaderna vore effektiva. Studier av professionella förvaltares resultat – och för den delen också min egen erfarenhet – pekar åt exakt samma håll: förvaltarna överträffar inte marknaden systematiskt. Det betyder naturligtvis inte att några av dem inte skulle kunna göra det på kort sikt, och en del rentav på längre sikt, tack vare tur eller – lyckligtvis mindre ofta – insiderhandel”. 

Skriv ut detta citat av Björn Wahlroos, ta med det till banken nästa gång du ska diskutera pensionssparande med säljaren. Om hen föreslår en aktivt förvaltad fond med en avgift på 1-2 procent, så läser du först igenom det tyst en gång för dig själv och frågar dig: varför skriver styrelseordföranden för Nordens största bank att det är dumt att spara i aktiva fonder? Det är ju mot hans egen banks intresse! Han om någon borde väl lovorda aktiv förvaltning, för att Nordea ska kunna tjäna ännu flera miljarder på det? Precis. Nalle, om någon, borde alltså inte säga denna sanning. Men han gör det. För att han vet. Han är för intellektuellt hederlig som akademiker och författare för att inte säga som det är. Sedan kan du be säljaren på banken läsa det, och påpeka att det är Nalles egna ord. Förklara vem han är, om det behövs. 
Men när Nalle satt i vår studio och fick frågor om detta, så var han inte bara författaren Björn Wahlroos med den platta akademiska hatten på sig, utan han var på sin vakt – tyngd av bankdirektörscylinderhatten som påminde om hans skötebarn Nordea. Så när Nalle får frågan varför man då ska betala för de dyra aktiva fonderna som så sällan ger valuta för pengarna försöker han slingra sig med ett resonemang om att ”de är bra för folk som annars skulle ha svårt att sprida sina risker”. Vilket ju absolut inte har något med aktiv kontra passiv förvaltning att göra. En indexfond ger samma – om inte bättre – riskspridning än en aktivt förvaltad. Men till en bråkdel av priset. Så jag försöker igen: 
-om nu 9 av 10 aktiva inte lyckas slå index, varför välja en sådan dyrare istället för en indexfond?

”Man ska definitivt överväga indexfonder, men man ska kanske inte bara vara investerad i ett index heller”

-Säger du det för att du också råkar vara styrelseordförande för Nordea som tjänar jättemycket pengar på att sälja de här dyra aktiva fonderna?

Nalle faller i ett avväpnande men ändå självsäkert skratt, och svarar rappt: 

”jag tror inte jag gör det, jag tror att jag säger det med samma ord som där i boken”.

-Men om man läser professorn i nationalekonomi Björn Wahlroos, som skriver om hur effektiv marknaden är och hur bra indexfonder är, så känns det som att du är lite kluven här för att du är ju också styrelseordförande för Nordea…

Nalle tar nu en djup suck på innan han efter några sekunders betänketid konstaterar att:

”jag kanske väljer mina ord på ett sånt sätt att jag åtminstone inte dömer ut de här fonderna”. 

 Björn Wahlroos har helt klart svårt att få ihop tron på Famas effektiva marknader i teorin och försäljningen av aktiv förvaltning i praktiken. Jag skulle kunna hjälpa honom. Inte för att jag också har ekonomiska incitament att tala med kluven tunga. Jag har bara svårt för fundamentalism. 
Även om de flesta aktivt förvaltade fonder är en dålig affär, så är inte precis alla det. Warren Buffet och den handfull investerare som likt honom lyckats decennium effer decennium att välja rätt aktier existerar ju och kan inte förklaras med slumpen, även om de är extremt försvinnande få. De är verkligen nålen i höstacken. Men den finns. Och det är det akademiska gruset i skon som gör att jag inte kan nöja mig med att Fama får sista ordet. Särskilt inte som jag på nära håll hunnit uppleva två stora bubblor inom loppet av 10 år, och har ytterligare en i färskt minne från min tidiga ungdom. Under IT-yran jobbade jag på webbyrå och såg själv hur allt man kunde sätta prefixen ”IT” eller ”webb” på blev till guld. Det var då jag gick på föreläsningarna på Handels på förmiddagarna, och konsultade om framtiden åt gamla företag på eftermiddagen. Att skaffa sig ”nätnärvaro” – gärna genom en hemsida ihopsnickrad av oss – var alltid lösningen. Tyvärr hoppade jag av tåget för att plugga färdigt, och utnyttjade inte de många fönster av möjligheter som då stod vidöppna för unga Handels-slynglar som jag. Duktiga skolpojken skulle tenta färdigt… Mitt sista minne från den euforiska tiden var ett samtal med en kompis som jobbade kvar och berättade om deras senaste konferens i Las Vegas och hur stor lägenhet han skulle köpa när han snart skulle få casha in miljonerna på sina personaloptioner. Jag minns samtalet så tydligt för att känslan av bitterhet och avund brände ett så djupt avtryck i mig. Jag behövde dock inte lida särskilt länge. Bara någon månad senare sprack bubblan. Den inofficiella aktiekursen rasade, och min väns gyllene personaloptioner blev till sand. Smålänning som han är hade han sparat tillräckligt av sin lön så han fick ändå råd med en etta i Vasastan. 

Inte ens tio år senare är det dags att uppleva ännu en krasch. Jag skulle hjälpa pappa sälja lägenheten i Spanien. Första sommaren när vi rekade läget och jag träffade mäklare var det en guldklimp vi satt på. Mäklarna tävlade om att värdera lägenheten högre än varandra. Nästa sommar – efter att bostadsbubblan spuckit i Spanien – fanns inte ens hälften av mäklarna kvar och de få som överlevt torkan orkade inte mer än att direkt avråda från att sälja nu när det var så deppigt eller föreslå ett riktigt lågt pris. På ett år gick vi från euforisk framtidstro där spanjorer köpte på sig fler lägenheter än de kunde bo i själva i ren spekulation om fortsatt stigande priser, till bottenlös depression med halvfärdiga betongskelett som vittnade om plötsligt avstannad expansion. Det i sin tur framkallade minnen från min systers kamp att ha råd att betala de skyhöga räntorna som drabbade henne och alla andra svenskar i början av nittiotalet i samband med finanskrisen vi gick igenom då samtidigt som en svensk fastighetsbubbla spruckit och gav svenska bostadsrätts- och villaägare den dödliga kombinationen prisras/räntechock samtidigt. Min syster – som precis köpt sin första lägenhet på toppen av marknaden före raset – övervintrade på nudlar och knäckebröd. Andra, som inte klarade att möta räntebetalningarna, fick ett samtal från banken som tvingade dem att sälja till förlust. Av dessa offer för fastighetskraschen för nästan 25 år sen är det fortfarande flera som ännu dras med skulder de måste betala av på hus de sedan länge inte längre äger. 

Dessa konkreta exempel på boom/bust-fenomenet (förlåt – jag tycker engelskan har ett så träffande uttryck för det, med alliteration och allt…) är för många för att passera som helt oförutsebara undantag och uppvisar för lika karaktärsdrag för att inte skönja en systematik i felprissättningen. En systematik som man kan utnyttja till sin fördel. Men det är lättare sagt än gjort. Uppgången kan pågå längre än man tror, och att stå vid sidan och vara förnuftig kan kosta många procents missad avkastning. När vi letade hus 2005 sade jag att ”denna galna prisuppgång kan inte fortsätta, snart måste det komma en vändning på bostadsmarknaden”. 10 år senare kostar husen mer än dubbelt så mycket och priserna fortsätter uppåt. Någon gång vänder det, så klart. Frågan är bara när. När jag intervjuade Robert Shiller 2013 ritade jag upp kurvan över den svenska bostadsmarknadens prisutveckling och hans enda kommentar var ”run!”. Han lyckades pricka in IT-kraschen med sin bok ”irrational Exuberance” och tajmade även sin varning om den amerikanske bostadsmarknaden väl, då den nya upplagan med ett kapitel om bostadsbubblan utkom strax före den sprack. Men än så länge har han inte fått rätt i sin uppmaning att fly den svenska bostadsmarknaden. Där brinner brasan ännu, påeldad av rekordlåga minusräntor. Ett bevis på hur svårt det kan vara att tajma toppen, att hoppa av i tid. Inte för långt före – då blir man långsamt relativt sett fattig. Inte för sent – då blir man plötsligt absolut sett fattig. Lite lättare är det faktiskt att tajma botten. Lyckas man pricka in den precis, så är det bara ren tur. Men att börja köpa aktier eller fastigheter när de är ungefär på botten av trendurvan, det är inte en omöjlig uppgift. Det gäller bara att man inte blev fattig i kraschen, och har pengar till hands när kreditgivningen är som hårdast. Cash is king när allt ser som mörkast ut. Och det är precis det man ska leta efter. det totala mörkret. När folk hatar aktier, när artiklarna har ordet ”kris” i rubriken som standard, när det känns som att jorden håller på att gå under. Då är det köpläge! Då är det dags att satsa. Även om kurserna sjunker ännu lite till, är du och fiskar någonstans kring botten. I ett långt perspektiv, efter kommande uppgång, spelar det inte så stor roll. Huvudsaken är att du inte väntade tills alla andra återfick optimismen och priserna hann återhämta sig kraftigt. När det vänder går det ofta snabbt i början. Den uppgången vill man inte missa. Därför bättre gå in lite för tidigt vid botten än för sent. Detta kräver mycket av dig som investerare – nerver av stål, tålamod att vänta ut vändningen och pengar nog att ha råd att agera rätt tillräckligt länge trots att det verkar fel för tillfället. Det kostar på att vara en motvallskärring. Få har psyket att köpa när andra fortsätter sälja, eller avstå från att köpa det som alla andra verkar bombsäkra på är en garanterad vinstlott. Men det är ändå det enda sättet att lyckas åstadskomma överavkastning, att göra det som är grunden i ovanligt lyckade aktieaffärer – köpa billigt, och sälja dyrt. Så enkelt i teorin, så svårt i praktiken. Därför är det just bara en handfull som lyckas i längden, därför är vinnarna lika lätträknade som antalet nålar i en höstack. Men de finns, och det är det som gör att jag kan få bort det akademiska gruset i skon. Det är denna insikt om att både Fama och Shiller kan ha rätt om man tar bort extremtolkningen av det de säger, som gör det möjligt för mig att både vara en stark förespråkare av indexfonder och misstro dogmen om att marknaden alltid har rätt. Det är också så man ska förstå Nobelkommiténs till synes motsägelsefulla val av pristagare 2013. Det är inte så konstigt som det först ser ut att Eugene Fama fick priset för en teori som bevisar hur rationellt ”effektiv” marknaden är samtidigt som Robert Shiller å andra sidan belönades för sitt arbetet med att påvisa hur den ibland systematiskt beter sig irrationellt genom att bygga upp bubblor. Fama har rätt i normalläget. Shiller får rätt när börshumörets svängningar blir extremt.

Nalle borde nog också släppa in lite Shiller i sitt liv. Han gör sig själv en otjänst när han så kategoriskt avfärdar beteendeekonomerna som visar på marknadens irrationella beteende. För däri ligger den enda intellektuellt hederliga möjliga förklaringen till att vissa förvaltare kan slå index över tid av skicklighet snarare än av slump. Endast om marknaden inte är så effektiv och sätter priserna rätt hela tiden går det att överlista den. Om man knäckt koden för att identifiera det systematiska irrationella beteendet och har karaktären som krävs för att gå mot strömmen. Och ja, vissa lyckas ju. Paradexemplet Warren Buffet och några till. Joel Dahlberg tar ett svenskt exempel i form av fondförvaltarna Didner & Gerge i Uppsala som startade en aktiefond 1994 som stigit i snitt nästan 18% per år fram till 2014, jämfört med index som gått upp med i snitt drygt 12%. Tur eller skicklighet? Kan fortfarande vara tur, även om en 20-årig period av överavkastning gör att oddsen för skicklighet är goda. Sådana här undantag från regeln finns. Men de är extremt få och faktum kvarstår. 9 av 10 lyckas inte. Och hur vet vi att Didner & Gerge inte bara haft en investeringsstrategi som råkat vara framgångsrik i den globala ekonomiska miljö som rådit så här långt? Deras strategi kanske inte är lika lämpad för marknadsmiljön som kommer råda framöver och deras spetskompetens tappar då sin edge? Man bör nästan ha personlig kännedom om förvaltarna för att kunna svara på dessa frågor och därför våga lita på att de fortsätter kunna leverera överavkastning i 10 år till. Det krävs betydligt mer än att följa vilka fonder som fått fem stjärnor i Morningstars rating, för att avgöra om sådana som Didner & Gerge inte bara haft goda år i historien utan även kommer kunna fortsätta prestera i framtiden. Dessa frågeställningar är ändå överkurs. För den som inte har receptet att hitta nålen i höstacken och vill ha ett bekymmerslöst sparande som i 9 fall av 10 är ”garanterat” rätt, så är indexfonder grejen. 

Så svaret på den inledande frågan – ”är en apa eller en Nalle bäst för din pension?” – beror alltså på vilken Nalle som talar. Är det professorn i nationalekonomi Björn Wahlroos som är anhängare av ”effektiva marknader”-hypotesen och stödjer Fama, så är svaret ”både apan och Nalle” är rätt för dig. Frågar du däremot Nalle – styrelseordförande-för storbanken-som tjänar-grova-pengar-på-att-pracka-på-kunder-dumma-dyra-fonder-som-inte-slår-marknaden – Wahlroos, så är det definitivt apan som kastar pil på en tavla och levererar indexfondens tråkiga men kostnadseffektiva avkastning som är bäst för din pension. Det är ju som Wahlroos själv konstaterar i sin bok apropå att effektiva marknader gör det meningslöst att låta en förvaltare ta hand om ens besparingar: ”Varför betala något när han ändå inte kommer att kunna överträffa marknaden?”
Kom ihåg det inför nästa besök hos din ”rådgivare” på Nordea eller någon annan av storbankerna. Och påpeka gärna vem som sade det. Är man i toppen av nordens största bank som 2014 gjorde en supervinst på 40 miljarder så vet man nog vad man talar om. Men eftersom provisioner och avgifter för exempelvis fondförvaltning stod för största ökningen av intäkterna, så finns det miljarder skäl att tala tyst om det man vet.

Så stoppar man HIV med lotteri

 Kan man hindra spridningen av HIV med hjälp av ett lotteri? Ja, banbrytande forskning på Handelshögskolan i Stockholm kommer med sådana resultat. ”För första gången har man tydligt kunnat påvisa att en insats ändrat sexuellt beteende så pass att HIV-spridning minskar markant”, säger Martina Björkman Nyqvist som är en av forskarna bakom studien som omfattar 3000 personer i Lesotho. Människor som genom tester kategoriserats som ”riskbenägna” var överrepresenterade bland de som ådrog sig smittsamma könssjukdomar. De erbjöds ett lotteri med vinstchans på motsvarande 4 månadslöner om man testades negativt för två behandlingsbara könssjukdomar. De mätte därefter effekten av programmet i termer av minskad incidens av HIV.   Och med lotteriet så minskade smittspridningen i denna grupp med 60%! HIV-spridningen i den studerade gruppen som helhet sjönk med 20% (vilket är ett stort framsteg i sig). ”Tanken är att individerna ska ha en chans att förbättra sitt beteende över tiden eftersom programmet är repetitivt. Vi kommer ju tillbaka 7 gånger under 2 år”, säger Martina Björkman Nyqvist.

Det är den inom beteende-ekonomi noga kartlagda ”lotteri-effekten” som slår till. Överlag överskattar vi människor små sannolikheter och underskattar stora. Vi är irrationellt rädda för att krascha med flygplanet men går över övergångsstället utan att se oss för…
De som på detta viset är extra mycket överskattande av sannolikheten att vinna på lotteri och mest nonchalanta mot sannolika risker (som att få HIV genom oskyddat sex i Lesotho), de är mest motiverade att delta i ett sådant här ”lotteri mot HIV”. Därför blir resultaten tydligast i den gruppen.

Hur kan man generalisera de hör resultaten? Ja, det är lätt att tänka sig paralleller med kampanjer mot droger eller vårdslös körning. Tänk om försäkringsbolag erbjöd unga män som precis fått körkort ett lotteri med stor vinst till den som är fläckfri första året bakom ratten? Kanske skulle vi då ha färre olyckor med skenande 18-åringar på landets vägar?

Den här studien är ett intressant och hoppingivande fall av beteendeekonomi goes hälsoekonomi. Även ett år efter att lotteriet var över satt de nya goda vanorna i (att använda kondom, inte ha flera sexpartners samtidigt osv).   Här intervju med Martina Björkman Nyqvist i Gomorron Sverige imorse. 

Här är forskningsrapporten (som stöds av Världsbanken).

Varning för vallokalen – den kan påverka hur du röstar

 Nu är det en halvtimme kvar tills vallokalerna stänger här i Storbritannien. Förra valet blev det trängsel på vissa ställen när många kom i sista stund. Kanske påverkade det hur de röstade. Det tror i alla fall detaljhandelsexperter som uttalar sig i The Independent idag. De menar att systemet med att gå till en icke ändamålsenlig lokal och köa för att sätta kryss på ett papper är ”medeltida”. De menar att man skulle få fler att gå och rösta om man tänkte som Tesco och fanns där folk naturligt passerar förbi och erbjuder dem en modern ”röstningsupplevelse” i ljusa lokaler med effektiv betjäning. Två tredjedelar av kunderna som fått köa i en affär återvänder inte dit. Därför finns det risk att väljare som tyckte det var krångligt senast drar sig för att komma tillbaka som ”kund”. Man kan skratta lite åt jämförelsen mellan att vara kund och väljare. Men skratta inte för länge bara om du är politiker. Då kan du missa att dessa marknadsföringstyper verkar väl pålästa på vad forskningen säger om hur vi fattar beslut. De påpekar nämligen också att ordningen som kandidaterna listas i på valsedeln påverkar sannolikheten för dem att bli valda. Amerikanska studier visar på en statistisk överrepresentation av valda politiker vars namn börjar på de första bokstäverna i alfabetet. Samma forskning pekar på att själva vallokalen i sig kan påverka vilket parti man röstar på. Är vallokalen till exempel i en skola så kan väljare som velar in i det sista omedvetet tippa över till ett parti som profilerat sig i skolfrågor. 

Handen på hjärtat – hur medvetet var ditt senaste val av schampoo när du gick till vallokalen?

Varning för media – särskilt i valspurten

Varning! Den här texten kan vara skadlig för din möjlighet att fatta kloka beslut som väljare. 

Vi kanske borde ha sådana varningstexter på varje sida i tidningen eller inför varje nyhetsprogram i teve? Media förtjänar kritik för att alltför många väljare vänder sig bort från valet eller har dålig koll på vad partierna egentligen vill åstadkomma. Det finns olika grader i helvetet så klart, men låt mig nu vara lite tendensiös och svepande. Nyanser får du någon annan gång.

I det brittiska valet – med brittiska tabloider – finns det gott om exempel på hur informationsdieten kan vara lika nyttig som fish’n chips om man inte ser upp med vad man läser. Särskilt nu i valspurten. Vi har såklart den berömda bilden på Labour-ledaren Ed Miliband med Baconmackan…

  
…i The Sun som med all önskvärd tydlighet stödjer de konservativa partiet. Å andra sidan har Daily Mirror inte varit så mycket sämre i sin Tories-bashing…  …idag gjorde de ett sista försök att få iväg sina läsare till vallokalerna för att rösta rätt:  Partiska media är inget nytt (många tidningar startades just en gång i tiden för att stötta ena eller andra sidan) och absolut inte unikt för Storbritannien. Tänk Fox News (republikanerna) och MSNBC (demokraterna) i USA. Våra svenska tidningar är lite mer lagom. Där är det på ledarplats och i krönikor man får leta för att hitta explicita åsikter. I vanliga nyhetsreportage smyger det sig ibland omedvetet in mellan raderna eller valet av vinkel. Så även i Sverige kan man slippa utmana sina egna politiska åsikter alltför mycket om man läser tidningen. Den som gör det nuförtiden. De som inte gör det – alltfler – får sin mediekonsumtion via sociala medier. Och där kan vi verkligen prata bubbla! Rundgången på likasinnade som delar och lajkar åsikter, debattinlägg och artiklar med kommentarer á la ”…hur fan kan det få vara på detta viset???!!!” är total. Du följer oftast de som är som dig och utsätts därför för ännu färre oliktänkande perspektiv. Jag vet inte vad som är mest fördummande – propagandabilder i tabloidpressen eller att fastna i sitt eget sociala medier-flöde? Jag tror det sistnämnda. I sociala medier-bubblan tror man att man får input från många håll, när det i själva verket tenderar bli en mångfald av enfald. Där sker avsmalningen av ens perspektiv mer subtilt.

Att det blir så här är helt naturligt. Det är så vi funkar, vi människor. Vi gillar att gosa in oss i det egna invanda åsiktstäcket. Kommer någon och tänder ljuset är det bara att dra det över sig. Den psykologiska mekanismen heter ”confirmation bias” och innebär en tendens att omedvetet söka efter information som förstärker den övertygelse man redan har. Förutfattade meningar kan växa sig så starka att motsägande fakta till och med kan stärka ens felaktiga övertygelser. Det har forskats mycket kring det här, bland annat på politisk engagerade försökspersoner. I en amerikansk studie tittade man på vad som hände i hjärnan hos övertygade demokrater och republikaner när de mötte negativa yttranden om deras parti eller kandidat. När de utsattes för ”känslomässigt hotfull information” om kandidater de sympatiserade med, släcktes de delar av hjärnan ner som styr förnuftet, medan de som ansvarar för känslor aktiverades. Forskningen visar vidare att är man tillräckligt fördomsfull förlorar man till slut förmågan att ändra uppfattning. 

Det gäller alltså att sluta läsa fel tidningar och tweets i tid. Och byta täcke emellanåt. Det blir rätt snuskigt till slut.

Jag lever farligt – men tror jag överlever både smoothien och det brittiska valet

Vågar man?

Rusar genom livsmedelsaffären för att proviantera det mest nödvändiga så det finns lite mat i kylen till familjen innan jag åker imorgon. Fil, ägg, blodpudding, bröd och hallon till smoothien. Jag stannar till ovanligt länge vid frysdisken. Ska jag ta jordgubbar eller blåbär istället? Jag brukar ju alltid ta hallon, det är godast. Varför vill handen inte greppa tag i de djupfrysta hallonen som vanligt på ren automatik så jag bara kan gå vidare?
Jag räds döden i frysen. Jag vill inte köpa hallon som kan innehålla calicivirus som gjorde de äldre så sjuka att de avled på äldreboendet i Ljungby som vi rapporterat om senaste dagarna. Det är ju inte första gången heller som djupfrysta hallon som inte kokats gör folk svårt sjuka. Förra året var det en förskola på Lidingö som råkade ut för vinterkräksjuka i smoothien och tidigare har frysta bär också rapporterats orsaka hepatit A.
Medan jag velar kommer en kvinna fram bakom mig och närmar sig frysdisken. Jag märker hur hon också spanar in över frysta-bär-utbudet och funderar. Hon verkar väldigt tveksam. Gör en ansats att öppna frysdisken från andra sidan, men hejdar sig i sista stund både en och två gånger. Till slut bestämmer jag mig för att skjuta åt sidan frysluckan från mitt håll och tar två paket hallon och går vidare till kassan. Då går hon fram och plockar på sig bär hon med. Jag kan inte låta bli att snegla bakom mig för att se vad det blev – hallon för henne också! Vågade jag, så vågade hon.

Jag kan inte garantera att det är klokt att följa mitt exempel. Jag agerade bara utifrån den föga rationella principen ”jag har ätit många djupfrysta hallon i mitt liv, och se på mig – jag har inte blivit sjuk!”. Jag hade även orden klingande kvar i huvudet efter att ha hört en man från Livsmedelsverket intervjuas i Studio Ett om skarpare avrådan från frysta bär. Han sade något om att ”allt är en fråga om avvägning – att folk fortsätter äta hallon som nästan alltid bara är nyttiga mot risken att de blir sjuka av ett fåtal bär som är smittade av calicivirus”. Och så tänkte jag att är man inte gammal och skröplig överlever man även en svår magsjuka. Och smoothie är godast med frysta hallon. Så är det bara.

Jag borde väl agera mer rationellt och försöka beräkna sannolikheten att ett slumpmässigt utvalt hallonpaket bär på viruset. Men det tror jag inte ens Livsmedelsverket har koll på. Svårt att räkna på, då alla fall av magsjuka till följd av calicihallon säkerligen inte rapporteras in. Men det går många friska hallon på varje dåligt, så mycket kan man väl säkert säga.

Ja, jag lever farligt. Imorgon ska jag dessutom flyga till London för att bevaka det brittiska valet för Gomorron Sverige.

För att ta mig dit ska jag flyga. Enligt appen ”Am I going down?” är det en chans på 7 473 523 att jag kraschar på vägen mellan Arlanda och Gatwick med denna Boeing 737-800 från Norwegian (det är de parametrarna man matar in). Annorlunda uttryckt – om jag tar det flyget varje dag så tar det i snitt 20 475 år innan jag störtar. Sånt går tydligen att räkna fram. Det enda man inte kan räkna med är en pilot som stänger sig inne i cockpit för att störta planet med vilja. Vad är oddsen för det?

Ja herregud, jag lever farligt.

Kalla mig dumdristig, men jag är inte särskilt rädd för att dricka smoothien imorgon bitti och vågar hoppas på att piloten är på gott humör.

Det brittiska valet däremot, det blir en riktig rysare. Cameron kan ha kavlat upp ärmarna för sista gången. Miliband kan ha ristat in sina vallöften i sten förgäves. Farage kan förlora sin egen valkrets. Alla är väldigt nära stupet. Det hänger på några få röster. Det brittiska valet kan komma att avgöras av de som råkade dröja sig kvar på puben lite för länge på torsdag så de glömmer gå och rösta, av en kandidat som glömmer ge dricks eller så blir det en fjärils vingslag i Kina som till slut avgör britternas parlamentariska öde. Vad är oddsen för det?

Finland går till val – blir det snyggast som vinner igen?

 

Juha Sipilä – hot or not?

Idag går Finland till val. Det sägs att ekonomin är den stora frågan som avgör utgången. Men kan det också vara så att utseendet får en betydande roll i det finska valet?

Statsvetare hävdar ofta att partiledarens betydelse för partiets mot- eller framgång är överdriven. Men om man ska tro psykologisk forskning påverkas väljarna skrämmande mycket av sådana ytligheter som politikerns utseende. Finsk forskning går så långt som att påstå att högerpolitiker generellt sett har ett mer valvinnande utseende. 

Psykologiprofessor Alexander Todorov vid Princeton-universitetet har i olika studier visat att människor fattar blixtsnabba (omedvetna) beslut om andra människor. I en av studierna visade han bilder på riktiga amerikanska politiska kandidater som deltagarna bara fick se väldigt snabbt utan politisk kontext och sedan fick de rangordna ansiktena utifrån kriterier som trovärdighet och trevlighet. Sedan jämförde han denna ranking med hur det senare gick i valet för dessa (för kandidaterna okända) figurer i senators-, kongress- och guvernörs-valen. I 70% av fallen vann kandidaten vars ansikte rankats som mer kompetent. Hur avgör man om någon är kompetent bara genom att titta på dess ansikte en kort sekund?

Todorovs forskning handlar om hur vi människor har en egenskap att snabbt sortera in främlingar i ”fiender” eller ”vänner”. Genom evolutionen har vi lagt oss till med den egenskapen för att klara oss i det hårda livet där varje främlingen förr i tiden kunde betyda livsfara likväl som möjlighet. Det är huvudsakligen två egenskaper som vi snabbt vill utvärdera: hur dominant (och därmed farlig) hen är, och hur pålitlig hen är. Ansiktets form sägs enligt Todorov vara det som vi skannar av för att få ledtrådar till det. En stark, fyrkantig, kind står för dominans. Ett leende eller surt ansiktsuttryck talar om för oss vilka intentioner främlingen har. Fyrkantig kind med bister min – bad news… Enligt denna modell så betyder en ”stark kind” i kombination med ett lätt förtroendeingivande leende att man utstrålar kompetens. Nu är ju detta i verkligheten långt ifrån en säker indikator på goda ledaregenskaper. Även rundkindade killar som Kennedy visade ju gott gry när det gällde, och hur fyrkantig kind den gamle högerledaren Yngve ”Sveriges Kennedy” Holmberg än hade, så blev han ju inte den röstmagnet partiet hoppats på. Men enligt Todorov ska den här typen av evolutionära rötter till våra förutfattade meningar och sekundsnabba fördomar om andra människor ändå vara så pass betydande att de spelar roll om kandidaterna i övrigt är helt okända för oss. 

Okej, detta funkar bara på dumma amerikaner, tänker du. Tyvärr måste jag då meddela att exakt samma tendens visar sig när liknande studier genomförts i länder som Storbritannien, Australien, Tyskland, Mexico och… Finland!

Niclas Berggren, Henrik Jordahl och Panu Poutvaara vid Institutet för Näringslivsforskning och Münchens Universitet har studerat väljare i flera länder och fördjupat sig i finska data och konstaterar i sin avhandling ”The right look: conservative politicians look better and voters reward it” att politiker på högerkanten generellt sett ser bättre ut och anses som mer kompetenta än kandidaterna till vänster. Särskilt vid intern partikonkurrens inom högern är utseendet enligt dem betydelsefullt för att ta sig fram till valbar plats. Detta för att de som röstar på de relativt okända kandidaterna använder utseendet som vägledning för att avgöra vem som är mest konservativ. Ska du ta dig till moderat-toppen och är okänd inom partiet, se då till att utrusta dig med ett typiskt ”högeransikte” så kan du med andra ord kompensera för att du inte fikat dig igenom partiet halva ditt liv. 

Få se, vem är det som leder i det finska valet nu? Juha Sipilä. Den tidigare företagsledaren som kom utifrån och tog sig in i Centerpartiet och upp till toppen på bara några år. Sipilä – med största sannolikhet Finlands näste statsminister – visst är han lite av en svärmorsdröm, en sån man om inte annat kan tänka sig som granne?

Du blir vad du köper

dellsvt

”Program som inte är reklam får inte otillbörligt gynna kommersiella intressen” står det i radio- och tv-lagen som sätter de yttre ramarna för SVTs verksamhet. Granskningsnämnden tolkar detta på ett absurt sätt. Vi måste tejpa över loggor – hur små de än är – på gästernas kläder när de kommer till Gomorron Sverige. Vi lever i ett samhälle där kändisar är varumärken i sig själva och vi möter säkert mer än tusen varumärken varje dag bara genom att inte blunda oss igenom det offentliga rummet. Då tycker jag det knappast kan anses vara ”otillbörligt gynnande” att en logga hit eller dit råkar svischa förbi på en tröja i teve (så länge det inte ingår i en medveten produktplacering). Men vi vill inte betala böter i onödan så vi fortsätter tejpa kläder på morgonen. Och inte bara kläder, förresten. Imorse var det dags att även sätta ett klistermärke på min jobbdator som skulle synas i bild under en chatt med tittarna, för att dölja att det är en… Ja, vad är det för dator jag har egentligen?

Det är egentligen en helt vanlig alldagligt tråkig ”Dell”. Som jag valt att pimpa lite granna. Med en logga från ett annat datorföretag. Och för att denna text inte ska kunna uppfattas som ”otillbörligt gynnande”, låt mig säga detta en gång för alla i klartext: jag har ingen som helst koppling till Apple. Annat än att jag är rätt så jävla förbannad på att de håller på att bli en monopolist som använder sin marknadsmakt till att stänga ute konkurrenter och begränsa valfriheten för sina kunder. Så egentligen bar det mig emot, men jag satte ändå deras äpple på min burk snart efter att jag kvitterat ut den från dataavdelningen. För att täcka över den kreativitetsdödande ”Dell”-loggan. För visst är väl ”Dell” höjden av middle of the road – en produktivitetskonsult som piffar upp sin Powerpoint med Wingdings? På en sån dator blir inga roliga manus skrivna…

dellapple

Det var en pimpning med vetenskapligt stöd, visar det sig. Forskning har nämligen visat att människor som utsätts för kända varumärken redan på mycket kort tid kan påverkas att agera på ett sätt som speglar varumärkets kännetecken. En studie vid Duke/University of Waterloo utsatte försökspersoner för subliminal exponering av Apple- respektive IBM-loggan. Sedan fick de utföra en uppgift som mätte deras kreativitet. Gissa vilken varumärkesexponering som ledde till flest kreativa lösningar på problemet?

Kan det vara det här som gör att BMW inte bara lockar till sig fler individualistiska fortkörare från början, även en annars korrekt samhällsmedborgare trycker lite mer på gasen bara av att sätta sig i en BMW? ”Jag är en sån som…” är en mäktig psykologisk mekanism. Tänk hur snabbt ett barn som stämplas som ”stökig” verkligen blir det så snart hen identifierat sig med rollen. Om du på grund av ditt kön, härkomst eller social klass har en viss stämpel från början i en grupp, så börjar du ofta agera i linje med de egenskaper fördomarna tillskriver dig. Inte så konstigt då att tydliga varumärken har samma effekt på dess bärare. När jag tänker efter så känner jag mig faktiskt lite klokare, mer samhällsnyttig och aningens mer präktig efter en dag i rutan på SVT. Det kan vara farligt. Man kan drabbas av ”Prius-effekten”.

Samtidigt som statistiken visar att ”de farligaste förarna kör BMW”, så har polisen noterat att Toyota Prius-förare ovanligt ofta kör för fort på motorvägarna. De må vara gröna och gulligt sköna i stadstrafiken, men när de väl kommer ut på bred asfalt passar många Prius-förare på att skita i hastighetsbestämmelserna: ”både jag och ett flertal kollegor har reagerat på att Prius är så frekvent förekommande”, säger Tomas Bonn, biträdande chef för trafikpolisen i Sörmland till Teknikens Värld och tillägger att med tanke på att de vanligaste fortkörarbilarna Audi och BMW säljer i betydligt fler exemplar i Sverige än vad Prius gör ”kan vi inofficiellt slå fast att Prius är fortkörningsbilen nummer ett i vårt land”. Enligt en studie som registrerade vilka bilmodeller som oftast struntade i att ge fotgängare företräde vid ett övergångsställe, var det återigen en viss bilmodell som utmärkte sig framför alla andra – Toyota Prius. Teorin är att människor som betalat extra för en ”grön modell” känner att de redan visat sig duktiga, redan betalat sin skuld till samhället, så nu kan de kosta på sig att vara lite egoistiska och köra som de vill.

Jag brukar tänka på den studien när jag ibland drabbas av dåligt samvete för att jag bara kör en helt vanlig 95-oktanig Peugeot till jobbet.

(Hallå där, Granskningsnämnden! Låt mig bara tillägga en sak: det finns såklart många andra fina franska bilmärken där elhissarna i fönstren också måste bytas ut efter bara tre år.)

Apple – ett nytt jävla Microsoft

 

Vad är det där för skräp på mitt skrivbord? Jag har det väldigt städat så det syntes direkt. Jag vill ju inte ha några onödiga appar som distraherar. Så därför blev jag mest förbannad när Apple prackat på mig deras Apple Watch-app utan att jag bett om det. Och den går inte att radera! Detta skedde tydligen när jag uppdaterade mjukvaran i telefonen. Nu finns den där som reklam för deras klocka och som en påminnelse om att min iPhone liksom inte är komplett utan en äppelklocka. Min telefon har blivit en reklampelare för deras andra produkter. Apple – ett nytt jävla Microsoft…

Det är inte mitt fel att jag förätit mig på godis i påsk!

 Det är inte mitt eget fel – jag är egentligen ingen gottegris! Men nu i påsk har jag släppt alla hämningar vad gäller snask. Det är som att någon sagt till mig: ”det är okej Alex, nu får man frossa. Det är inte synd!”

Vem är det som så plötsligt förflackat mitt överjag? Jag ska göra som man brukar – skylla på någon annan. Varför inte på kommersen? Jo, kommersens fel är det faktiskt! Engströms Livs där jag köpte påskgodiset är bara på ytan den familjära lanthandeln här i Bromma. I själva verket är de en del i en gigantisk multinationell konspiration mot vanligt folks tappra försök att hålla igen på det onyttiga och upprätthålla någon slags karaktär i vardagen! 

När kom godisindustrin på att man skulle lära folk att påsk=godis? Den sluge marknadsförare som en gång i tiden lanserade detta koncept är värd en munfull dragéägg idag om hen ännu lever. Smart. Genom att få konsumtionen av godis att kännas som en del av påskfirandet går snarret från att vara en liten syndig guldkant på tillvaron som kräver sin ursäkt till att vara en basvara i livsmedelskorgen. Från att vara något man väljer TILL, till något man kan välja BORT. Omvänd bevisbörda. Och som alla som jobbat med att kränga prenumerationer på tidningar eller rakhyvlar vet – sådan här ”opt-out” ger en skyhögt högre anslutningsgrad än ”opt-in” där man lämnar över det på kunden att fatta ett aktivt beslut att köpa varan. Det är därför ”opt-out”-erbjudanden förbjudits i de flesta marknadsförings-sammanhang av hänsyn till konsumenterna. 

När jag handlade i torsdags tog jag bara hänsyn till mitt omedelbara sötsug som de luststyrda delarna i min hjärna skriker efter samtidigt som min annars så duktiga prefrontala cortex verkade ha tagit halvdag den med, och därför inte orkade stå emot när beslutsfattandet blev jobbigare i och med att bevisbördan nu låg på förnuftets sida. 

Lägg därtill ytterligare en mäktig kraft inom socialpsykologin – ”social proof”- så är det självklart att jag skulle falla offer för den här konfektyrkuppen! När alla andra – också lurade att tro att påsk=godis – stannar till vid de extrauppsatta smågodiskartongerna mitt i livsmedelsaffären och skopar ned hekto efter hekto i extra stora påskgula godispåsar, så legitimerar de det syndiga beteendet. Genom det stora antalet syndare synliga framför mig normaliseras det annars avvikande beteendet, och blir fullt acceptabelt. Mer än så, normalt i dess normerande betydelse. Andra gör så här, så varför skulle inte jag? Är jag onormal på något sätt? Nä, tycker inte det. Då ska väl jag också ha mig en påse nu. Det är ju ändå påsk…

Därför sitter jag här nu på påskdagen med ett nästan helt uppätet påskägg. Men det är inte mitt fel. Det är den påskkonspirerande godisindustrin i maskopi med de mindre vetande delarna av mina hjärnsubstanser. Det är inte mitt fel. Det vara bara det jag ville ni skulle veta.  

Från dödsstraff till påskgodis på fem minuter – då behöver jag en fet burgare

 

På bussen hem efter dagens ”Gomorron” tog jag fram mobilen och kopplade in hörlurarna redo att börja lyssna. Jag brukar göra det för att utnyttja transportsträckan effektivt, men nu ville jag inte. Det var inget fel på podden – en mycket
intressant föreläsning om neuroekonomi av professor Scott Huettel som gjorde att joggingrundan igår morse gick av sig självt. Men nu var det bara en känsla av ”nej, inget mer in i hjärnan, tack”. Kanske för att jag inte riktigt lyckades med mitt löfte att gå och lägga mig i tid igår kväll. Nattningen av barnen tog längre tid än väntat. Men det räcker inte som förklaring. Hjärnan känns mer trött av ansträngning, än brist på sömn. 

Jag lämnar SVT efter nästan fyra timmars direktsändning med nya gäster och nya ämnen var sjunde minut. 6.40 var det Amnesty om dödstraff och nya avrättningsmetoder i USA, fem minuter senare påskgodis med årets konditor. Lika viktigt att vara skärpt i båda ”sofforna”. Snabbt ställa om fokus, glömma att man är missnöjd med en fråga som aldrig blev ställd, och gå vidare. Ingen tid för reflektion, bara blicka framåt, framåt till nästa ämne, till nästa kvart. Så håller man på hela morgonen fram till 10 då jag brukar falla in i ett närmast apatiskt orörligt
tillstånd i soffan utanför studion när redaktionen har genomgång av programmet
efter sändning. Då är det nästan som att jag känner fysisk träningsvärk i huvudet. Muskeln innanför pannbenet orkar inte spänna sig fler gånger utan att först vila ett tag.

 

Dagens smarta beslut blir att inte sätta på podden med neuroekonomen, utan istället vila hjärnan och låta tankarna fara fritt som de vill. Upp dyker frågan om vad vi ska göra med påsken och jag hinner faktiskt tänka färdigt några tankar kring det innan det är dags att gå av bussen vid Odenplan. På tunnelbanan ägnar jag mig enbart åt att fundera kring hur jag ska komma igång med att skriva den här boken. Tankar som flugit runt i huvudet senaste tiden som får lite mer fotfäste under färden till Alvik. På spårvagnen sista biten skriver jag ned de bästa idéerna i telefonen och framme vid Höglandstorget har jag ett konkret förslag på hur jag ska komma till skott med att börja skriva trots att jag egentligen inte har
tid, två saker jag ska kolla upp med snickaren angående renoveringen av tvättstugan, och ett förslag till Emma om hur vi ska tillbriunga påsken. Saker jag inte hade fått ur mig om jag fortsatt proppa hjärnan med input. Förstoppad av 100% superfokus på sändningen behövde den kasta ur sig lite output kring sånt som jag inte haft tid att tänka på senaste halvdygnet.

 

Min hobbypsykologiska reflektion kan faktiskt kläs i en mer vetenskaplig språkdräkt. Hjärnan är visserligen ingen muskel, men som metafor är det en talande liknelse. ”Träningsverk” uppstår nämligen i huvet när man koncentrerat sig länge. När pannloben jobbat hårt med att sätt P för impulserna från amygdala och andra mer känslostyrda delar av hjärnan som törstar efter omedelbar tillfredsställelse och avkopplande distraktion. Det är som att man
har ett visst koncentrationskapital att ta av, och när man gjort tillräckligt många uttag från det kontot så säger det stopp. Då är det bara lattjolajban-kontot kvar. Viljestyrkan är begränsad, och när det kontot är nollat för dagen, ja då är vi lätt villebråd för chokladkakor i Konsumkön
kvartöverfem på vägen hem från dagis, PPM-säljare som ringer mitt i maten halvsju , och en partner som säljer in semestermålet man inte är så sugen på men inte orkar argumentera emot innan man däckar framför teven innan Aktuellt ens börjat. Hjärnforskning visar entydigt att det gäller att hushålla med besluten om man ska ha ork att tänka klart och redigt kring de viktiga besluten under dagen. Det är därför jag tror att det inte bara är en skröna att Obama
aldrig väljer kläder på morgonen – han har färdiga kostymset med skjorta, slips, skor och allt färdigt att hoppa i utan att tänka som någon annan valt ut honom på förhand. Han sparar sitt beslutskapital till frågorna om hur man ska hantera IS, sjukvården och statsskulden. Att jag tog en mental paus på vägen hem gav mig således en chans att spara beslutskapacitet till resten av dagen. På köpet fick jag tid att tänka på saker jag tvingats förtränga ett tag på grund av att jobbet krävde fokus på annat.

 

Det är inte bara min intellektuella kapacitet som blir sämre av en rejäl direktsändning med fullt fokus på nuet i flera timmar. Min karaktär åker också ned i källaren efter det. Har jag inte nyss mumsat i mig något av vår kock Paul Svenssons goda mat som lagats i sändning eller som nu – proppat mig full av konditor Sara Aasum Hultbergs lime- och chokladtryffel – brukar jag också fyllas av ett sug efter hamburgare och pommes
frites på vägen hem. Salta, feta, krispiga pommes, ah…  Jag passerar inte mindre än tre hamburgerrestauranger på vägen hem. Min räddning är att ingen av
dem ligger närmare än 100 meter från sträckan jag går mellan bussen och tunnelbanan. Jag orkar inte ens ta den omvägen. Beslutsmässigt är det enklast att bara åka samma väg som vanligt hem. Min beslutströtthet blir ironiskt också min räddning mot dagligt flottyrförfall till lunch. Men sedan blir det många fikastunder med choklad när jag väl är hemma… 
Jag kan trösta mig med att detta är fullt normalt. Det är delarna av min hjärna som söker känslokickar som vinner i dessa lägen över de duktiga, impulshämmande delarna av hjärnan. Prefrontala cortex som i utvilat läge hos mig är hyfsat bra på att
övertyga mig om att det som är bra för mig i framtiden (bra blodvärden, sund BMI, spara till pensionen, inte svära åt chefen…) förlorar alltför ofta kampen mot amygdala och andra mindre kalkylerande delar av hjärnan när den är slutkörd. Därför får den mig att äta pommes en masse om de ligger serverade på
en tallrik framför mig och släpper igenom flera chokladbitar till kaffet trots att jag inte ens sprungit på morgonen. Viljestyrka, karaktär, eller vad du vill kalla det är inte en egenskap man har eller inte har oberoende av tidigare utnyttjande. Det är en ändlig resurs som det gäller att hushålla med under
dagen. Efter en tidig morgon med superfokus i nästan fyra timmar har jag väldigt lite kvar av den. Därför var det extra smart av mig att koppla av hjärnan under resan hem idag. Det var möjligen därför jag orkade städa lite i källaren idag istället för något betydligt roligare en solig dag som denna.