Därför hälsade jag inte på Henrik Schyffert

Jag känner mig så dum. Jag vet inte om jag var feg eller fräck idag.

Var på väg ned till Gomorron-studion på SVT försjunken i tankar och närmade mig en man som var på väg åt andra hållet. Mitt undermedvetna måste registrerat hans bekanta ansikte så jag tittade upp och såg Henrik Schyffert. Snabbt funderade jag på om vi träffats på riktigt eller om jag bara kände igen en kändis. Han verkade inte känna igen mig, så jag tvekade. För sent bestämde jag mig för att vi inte mötts IRL och tittade ned i golvet som vore jag fortfarande försjunken i mina tankar. Fegt eller fult. För jag kom ju sen på jag intervjuat Henrik för inte så länge sen i Gomorron… 

Dumma mig. Förlåt min försiktighet/feghet som kan uppfattas som oförskämdhet. 

Nästa gång hälsar jag först, hellre än för sent. Hellre en gång för mycket. Även om det skulle vara påven som passerar förbi (vad jag vet har jag ännu inte intervjuat honom).

UPPDATERING 27/1: nu vid lunchtid passerade vi förbi varandra igen här på SVT. Den här gången hälsade vi bägge, synkat, i tid!

IMG_2859

Nobelpristagaren i ekonomi: så mycket kostar lyckan

Idag kommer ekonomipristagaren Angus Deaton ta emot ett fint diplom, en medalj och ett löfte om att få 8 miljoner kronor insatt på kontot av Nobelstiftelsen. Hur mycket lycka kommer han få av de pengarna, egentligen?   

En sådan här kan han köpa för prissumman (bilen, inte townhouset i London!)

En sådan här kan han köpa för prissumman (bilen, inte townhouset i London!)

 

Svaret finns i hans egen forskning. I den uppmärksammade ”välbefinnande”-studien tillsammans med 2002 års ekonomipristagare, psykologen Daniel Kahneman.  

Resultatet visar att man blir lyckligare av mer pengar – men bara upp till en viss nivå. Med rubriker som ”75 000 dollar a year – beyond that, money does NOT buy happiness” har antimaterialisterna fått färska argument att lägga till tidigare forskning om tillväxt som visat att mer inte är bättre. 

Richard Easterlins forskning på 70-talet om hur BNP påverkar människors självupplevda lycka gav upphov till begreppet ”Easterlin-paradoxen”. Även om rika i ett land är mer nöjda med sina liv än fattiga, så blir varken dem eller fattiga lyckligare av att landets tillväxt ökar och därmed gör alla lite rikare. Förklaring ska vara att den lycka vi upplever av materiellt välstånd är relativ. När vi kravlat oss över nivån för att ha råd med vardagens mest nödvändiga utgifter, spelar det ingen roll att jag får råd att byta ut min gamla Skoda mot en Volkswagen när grannen samtidigt får råd att jacka upp sig från en Volkswagen till en Audi. Jag kommer fortfarande att känna samma relativa avstånd på statusskalan, eller vad man nu ska kalla det materiella kukmätandet som gör det så svårt för så många av oss att vara nöjda med vad vi har. 

Jag hade länge tröstat mig med Easterlin-paradoxen och funderat på att bli buddist eller nåt för att sluta bry mig om att det finns gamla pluggarkompisar och kollegor som idag är IT-miljardärer. Problemet är bara att jag endast sökt efter det jag velat läsa. Nu när jag intervjuat upphovsmannen själv står det klart att det finns en annan sida av lyckoslanten också. Mer pengar slutar visserligen ge mer ”lycka” efter man passerat 75 000 dollars årsinkomst (i USA), fast enbart när man ställer frågan ”hur var din gårdag?”. Under 75 000 dollars årsinkomst berättar många om jobbiga känslotillstånd: ilska, frustration, stress osv. Ju mer de tjänar, desto fler svarar att de tycker att de är rätt så nöjda med sin gårdag – att den präglades av glädje och andra känslotillstånd som gör vardagen tillfredsställande. Över 75 000 dollars-tröskeln avtar den positiva effekten.  

Under en viss inkomstnivå spelar pengar en avgörande roll för det dagliga välbefinnandet. Det behöver man inte vara Nobelpristagare för att förstå...

Under en viss inkomstnivå spelar pengar en avgörande roll för det dagliga välbefinnandet. Det behöver man inte vara Nobelpristagare för att förstå…

 
Om Deaton och Kahneman stannat där kunde vi säga att ”pengar köper lycka upp till en viss gräns”. Men forskarna ställde även frågan ”hur nöjd är du med livet i stort?”. Då visade det sig att mer pengar fortsatte göra nytta. Ju rikare, desto mer nöjd med livet i stort är man. Deaton/Kahneman sammanfattar det så här: ”hög inkomst köper livstillfredsställelse men inte lycka, och låg inkomst är associerat med både låg livstillfredsställelse och lågt emotionellt välbefinnande”. Så mycket för att bli buddist. 

Men Easterlin-paradoxen då? Den som visade att sambandet mellan BNP-tillväxt och ökat välbefinnande på nationell nivå var ett flyktigt samband, att vi snabbt faller tillbaks in i statusjaktens ekorrhjul lika olyckliga som förut. Stämmer inte den? Easterlins sifferknådande har kritiserats genom åren utan att hans rapport slutat ta sig upp till ytan igen och igen, citerad med jämna mellanrum i tidningsartiklar på temat downsizing, gröna vågen och ”så blir du lyckligare med surdegsbak och långkok”. Deaton är i sin egen bok ”The Great Escape” mycket skeptisk till Easterlins slutsatser, men när jag nu intervjuar honom nöjer han sig med att konstatera att ”Easterlin-debatten är inte avgjord än. Det är för tidigt att säga vilken sida som har rätt i den frågan”. 

Den debatten är inte slut för mig heller. Jag har en bit kvar till Nirvana.

Se intervjun med Angus Deaton om pengar och lycka här i SVTPlay)

Processed with Moldiv

Vad väljer du – idiotiskt eller galet?

Ekonomipristagaren Angus Deaton sågar biståndets enprocentsmål: ”galet!”. Hans Rosling sågar Deatons biståndskritik: ”idiotiskt!”. Två giganter. En av dem har fel.  

Ska man tro på den här mannen...

Ska man tro på den här mannen…

 

...eller den här mannen?

…eller den här mannen?

 
Igårkväll var jag inbjuden till Nobelstudion i SVT för att introducera mitt reportage om Angus Deaton, den fryntlige skott-britt-amerikanen med professorsfluga som på torsdag tar emot Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Ja, det heter så mycket, och man får inte kalla det ”Nobelpriset i ekonomi” för då får man alla naturvetartalibaner på sig som tycker att: 

1. ekonomi är minsann ingen vetenskap 

2. Riksbankens inkuppade pris (1968) är inget riktigt Nobelpris

Låtom oss kalla det ”ekonomipriset”. 

Inbjuden för att kommentera årets ekonomipris var Hans Rosling. Professor i internationell hälsa vid KI, folkbildare om världens tillstånd och utveckling och på senare tid – allmän guru. Han såg inslaget vid genrepet inför sändning och man kan sammanfatta hans spontana kommentarer med ett ord: ”idiotiskt”. 
 

En skeptisk pose...


En skeptisk pose…


Rosling tycker Deaton är ute och cyklar när han kritiserar långsiktigt bistånd för att på sikt riskera göra mer skada än nytta. Deaton kritiserar det svenska enprocentsmålet som han menar är ”galet” (eller ”crazy” som han uttrycker det) då det lägger fokus på vad vi vill ge istället för vad folk i länderna faktiskt behöver och vad som gör nytta (mer om Deatons resonemang ser du här, och läser om här). Rosling tog flera exempel på bistånd som han menar är avgörande för att ett fattigt land ska kunna få hjälp att bekämpa sjukdomar och epidemier som står i vägen för dess utveckling. Han tycker dessutom att Deaton förenklar och generaliserar för mycket. Deaton, som vinnlägger sig om att vara noggrann med siffrorna, hade inte hållit med.
Det hade varit kul att se dem mötas. Två siffernödrar i en ultimate challenge om vem som har bäst exempel på bistånd som funkar/inte funkar. En battle som hade kunnat bli väldigt utbildande. Möjligen även underhållande. Men nu blir det inte så, då Rosling inte ska på Nobelfesten i år. Så vi får hålla tillgodo med två tunga namn som säger emot varandra, en efter en. Med till synes helt oförenliga ståndpunkter. 
Eller? Skulle det gå att bryta ned respektive sidas argumentation i atomer så att det gick att bygga molekylära broar mellan dem? Igårkväll var det i alla fall inte läge för det. Själv fick jag ta emot kritik för rubriken som vi satte på en av artiklarna jag skrev om Deaton. Media är ute och fördummar nu igen, tyckte Rosling. 

Vem ska man då tro på? Nobelprist… förlåt, ekonomipristagaren eller den folkkäre professorn? Svårt att ha någon egentlig uppfattning om man inte kan biståndsvärlden och varit ute i fält i fattiga byar i Indien eller Moçambique (som Deaton respektive Rosling har). Då är det tough shit. Då har man bara titeln, retoriken, slipsen och utseendet att gå på för att bilda sig en uppfattning om vem som är mest trovärdig. Kanske inte det bästa bedömningsunderlaget. Men det finns en ännu starkare påverkansfaktor som smyger i bakgrunden: ens värderingar och politiska hemvist. 

Är man höger så läser man kanske Svenskans ledarsida för att få sin världsbild bekräftad, är man vänster är det snarare Dagens ETC som bekräftar den. Sällan utmanar man sig genom att tvinga sig se världen genom ett par andra glasögon. Det är tryggt och bekvämt att bekräfta det man redan vet. Den snuttefilten släpper man inte i första taget. Tänk vad som skulle hända annars: om du helt plötsligt kom på dig själv med att hålla med någon från motståndarlägret i en fråga, då tvingas du inse att du kanske måste omvärdera en hel del andra ställningstaganden. Det är ju jobbigt. Du kanske till och med måste erkänna att du själv haft fel tidigare. Usch.

Nej, ska det vara trångt i åsiktskorridoren, så vill jag åtminstone hålla mig kvar i min egen! Men då blir det inte så många nya dörrar som öppnas. I biståndsfrågan skulle jag tro många reflexmässigt faller tillbaka i sin höger/vänster-tillhörighet och frågar den politiska kompassen vad man bör tycka. Den ger snabbt ett svar som gör att man automatiskt lyssnar mer på Deaton eller Rosling. Även om ingen av dem i övrigt är starkt uttalat hit eller dit. Deaton är i en amerikansk kontext snarast vänster, och Rosling säger sig vara ”genetiskt socialdemokrat”. Vilket ju ändå inte är ljusår ifrån. Men traditionellt sett låter det mer höger att kritisera bistånd, och det låter mer vänster att försvara det. Och den som har det undermedvetet inprogrammerat i sig, slår dövörat till när motståndarsidan talar. 

Är jag hård och generaliserande nu? Ja, men så är jag ju också journalist. Målar världen i svart och vitt och drar alla över en kam, och allt det där. Det kanske är jag som är den största idioten?

Svart fredag i Sverige

 

Köpdjävulen har dig snart i sitt våld!

Så klarade jag mig igenom denna svarta fredag. Denna nödens höst 2015. Det enda det finns i överflöd av just nu är fruktan, uppgivenhet och sorg. Denna fredag, den 27:e November 2016 kan på intet sätt mäta sig med fredagen den 13:e för två veckor sedan då 130 människor skjöts ihjäl i Paris. Ändå är det denna fredag vi talar om som ”Black Friday”. Nu har den amerikanska shoppingfrossan kommit till Sverige på riktigt. Mailboxen svämmar över av företag som erbjuder någon % rabatt just idag. Reklambladen i brevlådan är svarta i bakgrunden och hetsar till att hänga på låset vid midnatt för att inte missa något av de fina erbjudanden som bara ska gälla idag…
Robotdammsugaren har just utlysts till ”Årets julklapp”. Sverige håller på att stänga sina gränser för flyktingar, Ryssland är på kollisionskurs med Natolandet Turkiet efter nedskjutet stridsplan, Bryssel är på helspänn i väntan på terrordåd som det i Paris – där det snart ska börja ett klimatmöte som ingen tror ska kunna göra så stor skillnad. Raka spåret mot domedagen. Men det kommer i alla fall vara ett rent helvete vi hamnar i. Vi har ju robotdammsugaren!

Expressens förstasida larmar:

”BLACK FRIDAY – VARNINGEN NÄR DU HANDLAR IDAG – POLISENS 5 RÅD”.

Innan jag besviket upptäcker att det bara är en gammal artikel om hur man undviker lurendrejare på nätet, föreställer jag mig att det handlar om hur man ska undvika att bli nedtrampad av en köpfrossande mobb som löper amok på varuhuset. Jag är präglad av skräckbilderna jag sett på Youtube av hur det gick till ifjol i Storbritannien när Black Friday drabbade britterna. Jag vet inte hur det var när folk slogs om de sista livbåtarna på Titanic, men det måste varit något i närheten av de primala reaktionerna man ser i det klippet.
”Black Friday” har i många år varit en stor shoppingdag i USA. Sedan början av 00-talet den viktigaste dagen på året för handlarna. Dagen efter den stora helgen Thanksgiving, en klämdag som kommit att bli inofficiell helgdag, är den del av en långhelg som ligger bra till i början av julhandeln. Handeln har mer och mer gjort ett event av den, och namnet syftar på att denna dag skulle vara den då många handlare går från ”rött” till ”svart” i räkenskaperna. Ifjol kom ”Black Friday” till Europa på riktigt, och i år verkar handeln i Sverige hakat på jippot på bred front. Återstår att se hur många kunder som nappar på grejen. När jag försökte gå in på några näthandlare precis efter midnatt var många av sajterna nere. Samtidigt var det väldigt lugnt på den hemelektronikhandel med ”Black Friday”-kampanj jag besökte i eftermiddags. Som vilken vardag som helst där. Ännu har vi nog en bit att gå innan folk svimmar i trängseln här hemma. Det tar nog ett par år innan konceptet satt sig så pass att det kan konkurrera med vår egen traditionella ”Black Friday” – mellandagsrean.
Om jag vore handlare skulle jag göra allt för att etablera ”Black Friday” i Sverige. Det är en genialisk idé. Det anspelar på en av den ekonomiska psykologins mest grundläggande faktorer för att få folk att vilja konsumera: knapphetens begär. Om erbjudandena verkligen bara gäller i 24 timmar, under denna enda fredag, då skapas en känsla av ”nu eller aldrig” som stressar fram oöverlagda beslut. Det är långt ifrån alla erbjudanden som är unikt bra, ofta de vanliga ”extrapriserna” med gula lappar som i hetsen slinker med som något man borde passa på att köpa (innan det tar slut). Lägg därtill att många andra kunder rusar in på samma gång och med sin blotta närvaro signalerar att allt i butiken är eftertraktat, så blir det inte lättare att fatta rationella köpbeslut. Ju färre exemplar av varan det finns att köpa, desto mer värdefull uppfattas den. Allt sammanväget, konceptet ”Black Friday” är köpdjävulens påfund för att få folk att köpa saker de inte behöver, bara för att de inte vill missa chansen att göra ett fynd.

Jag klarade mig idag. Mitt enda besök till ett ”Black Friday”-ställe var återköpsavdelningen på Elgiganten där jag lämnade tillbaka en tidigt inköpt julklapp som nu råkade vara billigare – just denna ”Black Friday” – hos en konkurrent på nätet. Jag sparade några hundralappar på kuppen. Och fick en kort paus från tanken på flyktingarna, världsfreden och terrorn. Det talas just nu om behovet av ”andrum” i Sverige. Jag tror precis vi fick det, denna svarta fredag.

UPPDATERING: Det visar sig att det gick desto vildare till under ”Black Friday” på andra håll i landet. På ÖoB uppstod enligt GP panik på fredagskvällen när kunderna fick reda på att det bara fanns ett begränsat antal vattenkokare till salu för 10 kr. Människor knuffades , slogs och blev nedtrampade. En kund beskriver det som ”en zombie-apokalyps”.

Här kan man följa hur många människor som omkommer och skadas under ”Black Friday”-tumult I USA. När är det dags för en svensk version?

Dags för det fula Nobelpriset

Kemipriset delas ut 2014. Lite finare än ekonomipriset? © Nobel Media AB / Photo: Alexander Mahmoud

Kemipriset delas ut 2014. Lite finare än ekonomipriset? © Nobel Media AB / Photo: Alexander Mahmoud

Idag är det dags för Nobelprisens mobbade ankunge. ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” ska tillkännages igen. Som vanligt dyker prisets kritiker upp i förväg och påminner om att det inte är ett äkta Nobelpris (fanns inte i Nobels testamente), att ekonomi inte är en riktig vetenskap (den ska i alla fall inte komma och jämföra sig med de fina naturvetenskaperna), och att det bara går till äldre män vid amerikanska prestigeuniversitet (på så vis är det likt de ”finare” priserna i fysik, kemi och medicin).

Den här gången går statsvetaren Bo Rothstein i en debattartikel så långt att han uppmanar till att sluta dela ut priset som ”verkar i strid mot Alfred Nobels testamente” då ekonomiutbildning bidrar till att göra folk korrupta!

Det är det bespottade priset. Den objudne kusinen som klär upp sig så fint men ändå hamnar vid barnbordet på släktmiddagen. Ekonomkåren har heller inte gjort mycket för att försvara sig. De känner väl sig fortfarande stukade av finanskrisen som kom som en överraskning och har fullt upp med att förstå vad tusan egentligen håller på att hända i världsekonomin där nollränta verkar vara det nya svarta. Men de har råd att sträcka på sig och lyfta fram de delar av ekonomivetenskapen som förnyar vår syn på ekonomiforskning.

De senaste åren har beteendeekonomer tagit in psykologin i ekonomin och visar att människors verkliga agerande är mer intressant än abstrakta antaganden som mest finns till för att ekvationerna ska gå jämnt upp i ekonomernas matematiska modeller. Den gamla skolan med teorin om rationella förväntningar (Homo Economicus) där människor antas vara helt känslokalla vandrande kalkyblad som bara bryr sig om maximal ekonomisk vinning i alla lägen håller på att bytas ut mot en mer mänsklig modell av människan som ekonomisk beslutsfattare. Med känslor och temperament. Med osjälviskt agerande som kan vara fullt rationellt, bara man vidgar perspektivet på vad som är viktiga drivkrafter för människor. Beteendeekonomerna nöjer sig inte med att göra experiment för att se hur folk väljer olika beroende på hur man riggar förutsättningarna, de tittar numer också in i hjärnan bokstavligt talat. Inom det nya området neuroekonomi använder man flitigt magnetröntgenkameror för att identifiera de delar av hjärnan som aktiveras vid olika ekonomiska beslut. Vid neuroekonomiska experiment har forskarna på det här sättet bland annat lyckats förutspå vilka beslut deltagarna kommer fatta innan de själva ens blivit medvetna om att de fattat ett beslut (vilket i sig väcker en rad filosofiska frågor om den fria viljan!). Det är en så pass ny forskningsgren att den nog får vänta ännu några år innan den ser sin första pristagare. Men det är inte helt otroligt att priskommittén väljer att lyfta fram ytterligare någon av de numer relativt etablerade beteendeekonomerna som faktiskt revolutionerar ekonomisk vetenskap. Då skulle österrikaren Ernst Fehr vara ett rättvist val (ursäkta ordvitsen…).

Klockan 13 idag får vi veta om priskommittén tar ytterligare ett steg i riktningen mot att tvätta bort ekonomkårens rykte om sig att vara ett gäng känslolösa räknenissar som ”kan räkna ut priset på allt, men inte vet att uppskatta värdet i någonting”.

Se tillkännagivandet av ekonomipriset live 12.55 på SVT Play / SVT1

Därför borde Bo Rothstein plugga ekonomi.

Ur skolboken

Ur skolboken ”Neuroeconomics” (Glimcher/Fehr)

Imorgon delas ”Nobelpriset i ekonomi” ut. Det som inte är ett äkta Nobelpris. ”Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” fanns inte i Nobels testamente, utan instiftades 1968 av Sveriges Riksbank. Inte för att provocera 68-rörelsen, som man kunde tro, utan för att fira världens äldsta riksbanks 300-årsjubileum. Den åttonde att motta priset var de marknadsliberalas husgud Milton Friedman 1976. Vilket fick många arvtagare till 68 att se rött. Sedan dess provocerar priset politiskt med jämna mellanrum. Och som en höstperenn brukar en debattartikel om prisets förkastlighet dyka upp så här års. Den här gången är det statsvetaren Bo Rothstein som tycker priset borde avskaffas för att det uppmuntrar till korruption!

Rothstein hänvisar till forskning (tyvärr ingen källhänvisning i debattartikeln) som menar att de som studerar ekonomi blir mer korrupta i sitt sinnelag än de som pluggar annat på universitetet. Han toppar med en färsk studie av amerikanska politiker, enligt vilken de som studerat ekonomi begår fler korruptionsbrott. Med tanke på det lilla underlag som ligger till grund för den studien, känns slutsatsen svajig.

Men även om just denna citerade forskning inte räcker till för att dra slutsatsen att ekonomistudier korrumperar, finns det något provocerande kittlande i resonemanget som inte känns helt långsökt ändå. Det finns studier som mätt hur egoistisk man blir bara av att tänka på pengar. Och det blir man, tydligen. Jag tänker också på vad  som hitintills genomsyrat ekonomiutbildningarna världen över: tron på ”Homo Economicus”. Bilden av människan som en superkalkylerande rationell egomaskin vars enda mål är att söka maximal ekonomisk avkastning för egen vinnings skull, 24/7. Det är också det som är Rothsteins angreppspunkt. Och kritikerna av ”Homo Economicus” har rätt i att väldigt mycket av ekonomiforskning har förhållit sig alltför fyrkantigt till antagandet om ”rationella förväntningar” alltför länge.

Men, och detta är det stora ”men” som Rothstein bör stanna upp och fundera vid. Om det nu stämmer att de som går på Handels blir mer korruptionsbenägna än de ädla studenterna på statsvetarlinjen, så borde man väl snarare ifrågasätta doktrinen (vad som är på modet att lära ut) än disciplinen (området som beforskas). Ekonomi handlar i grunden om hur man fattar beslut under knappa resurser. Det är således mycket mer av en beteendevetenskap än vad man traditionellt har ansett det vara. Det har varit för mycket Excel och för lite psykologi i ekonomiforskningen. Men det håller på att ändras. ”Nobelpriset i ekonomi” gick redan 1978 till Herbert Simon som ifrågasatte ”Homo Economicus”-tron med sitt bidrag om människan som en beslutsfattare med begränsad rationalitet. När psykologiprofessorn Daniel Kahneman tilldelades priset 2002 var det verkligen spiken i kistan för de som hävdat att ekonomi bara är något för känslokalla räknenissar. 2013 fick sedan beteendeekonomen Robert Shiller priset. Visserligen tillsammans med Eugene ”marknaden är perfekt” Fama vars syn på marknadsaktörernas rationalitet är på direkt kollisionskurs med Shillers resonemang om hur bubblor uppstår. Men det delade priset kan ses som ett tecken på att priskommittén inser att ekonomisk vetenskap är långt från slutstationen. Vi befinner oss i en dialog mellan olika doktriner, som kanske i slutändan går att förena på något sätt. En dialog som kunskapsmässigt för oss framåt om vi motstår frestelsen att tro på universallösningar och generalteorier inom ekonomivetenskapen.

Den ”Homo Economicus” som Rothstein menar förpestar sinnet på alla stackars ekonomistuderande världen över som bara väntar på att gå ut sin MBA-utbildning för att korrumpera börsbolag och statsförvaltning, den mannen håller redan på att dödas av en växande del av ekonomkåren. Med gott eldunderstöd av Vetenskapsakademins kommitté för utdelandet av ekonomipriset. Det ska imorgon bli intressant att se om de fortsätter att ge cred åt denna nya skola inom ekonomivetenskap med beteendeekonomer som inte bara lyssnar nyfiket på vad psykologer och socialantropologer har att säga om mänskligt beslutsfattande, utan även på senare tid tränger in i hjärnan för att studera vad som händer i nucleus accumbens och vår prefrontala cortex när vi väljer att köpa en ny mobil snarare än att stoppa undan mer pengar till pensionen. Inom forskningsområdet ”neuroekonomi” tas nu nästa steg att vidga fältet för vad man kan kalla ekonomivetenskap. Med konkreta experiment där magnetröntgenkameror spelar stor roll i studerandet av hur beslutsfattandet ser ut i hjärnan, är fokus på hur människor verkligen agerar och varför, snarare än hypoteser om hur människan kan förväntas agera i teorin.

En framstående forskare inom området beteendeekonomi och neuroekonomi är österrikaren Ernst Fehr. Han har bland annat studerat när och hur människor styrs av rättvis fördelning som rättesnöre för ekonomiska  beslut. Hans forskning ifrågasätter den gängse modellen av människan som en solospelande individualist som roffar åt sig allt hen kan:

”By now we have substantial evidence suggesting that fairness motives affect the behavior of many people”. 

Det går att mäta i form av hjärnaktivitet ned på molekylär nivå. Denna tvärvetenskaplig ekonomiforskning konstaterar att byggandet av tillit och gemenskap är grundläggande för ekonomiskt välstånd i samhället. I allra högsta grad i Alfred Nobels anda. Ekonomi är så mycket mer än kostnads/intäktsanalyser och ekonomiforskning är så mycket mer än klassisk nationalekonomi. Kanske skulle priskommitén passa på att ge ett rättvist pris till Fehr för att uppmärksamma denna utveckling? Då kanske till och med Bo Rothstein skulle bli sugen på att plugga ekonomi.

(Läs här en ambitiös dissekering av Rothsteins argument på Ekonomistas-bloggen, samt Rothsteins lika omfattande svar på kritiken i kommentatorsfältet nedanför)

Jag bytte kassakö – du kan aldrig ana vad som hände sen…

  Typiskt, jag valde fel kassa igen! Något strulade för kunden längst fram i kassa 5 på IKEA. Först såg det ut att gå snabbt, och ställa sig längst bak i kön till kassan bredvid var inget alternativ. Men det drog ut på tiden. På tiden. På tiden… 

Jag började överväga att byta kassa. Men något starkt höll mig tillbaka. Inte skulle jag väl ha stått i den här kön och väntat förgäves? Tänk om det lossnar precis när jag bytt kö? Nä, bäst att stå kvar. 

Fortsatte vänta. Och vänta. Och vänta…

Men så grep förnuftet tag om mig till slut: inte tänka på den tid du redan lagt ned (”sunk cost” på ekonomisk-psykologiskt språk), tänk bara framåt! Vilken kassa verkar gå snabbast? Jag bytte. 

Kvar fanns bara dragningskraften från den andra psykologiska magneten som hållit mig tillbaka: oviljan att riskera att ångra sig i efterhand (”regret aversion”). Nog så stark. Stod i nya kön och hoppades nu att de som stod kvar i den gamla skulle få vänta länge. Ta nu god tid på dig kassören, red ut alla detaljer ordentligt med högkvarteret innan du kan ge kunden rabatt för repan eller vad det nu var de dividerade om… Ta god tid på dig!

Så irrationellt. Den gamla köns hastighet påverkar ju inte hur snabbt jag nu kommer fram. Är min hjärna från stenåldern, eller?

Ja. Precis som allas våra innanmäten. Homo Sapiens på utsidan – Cro Magnon på insidan. Men jag agerade till slut rätt i alla fall. I teorin. I praktiken hade jag otur denna gång. Strax efter jag lämnat första kön lade han på luren och började ta betalt. 

Det är inte lätt att vara rationell. 

Jävla självgoda Prius-förare!

 

foto: wikicommons (se bildlänk)

foto: wikicommons (se bildlänk)

 Skulle precis backa ut från parkeringen på IKEA. Såg mig för bakåt åt alla håll, backade sedan långsamt men tydligt, för att eventuella bilar från sidorna ska hinna upptäcka i god tid att en bil håller på att backa ut. Men så tutar det från höger. En kvinna i en vinröd Toyota Prius har hunnit fram till mig där jag är mer än halvvägs ut ur parkeringsrutan. Hon tycker att hon ska ha företräde och vill jag ska backa in igen så hon kommer före. TUT, TUT!

Men varsågod, då. Kör före och ha bråttom och var otrevligt egoistisk då!

Jag vill inte ha fördomar, men jag tror det händer något med en när man redan betalat av på sitt samvetes skuld genom att köra en elbil. Kortslutning i trafikvettsdelen av hjärnan, kanske?

Trafikpolisens statistik visar i alla fall på det. Samtidigt som siffrorna visar att ”de farligaste förarna kör BMW”, så har polisen noterat att Toyota Prius-förare ovanligt ofta kör för fort på motorvägarna. De må vara gröna och gulligt sköna i stadstrafiken, men när de väl kommer ut på bred asfalt passar många Prius-förare på att skita i hastighetsbestämmelserna: ”både jag och ett flertal kollegor har reagerat på att Prius är så frekvent förekommande”, säger Tomas Bonn, biträdande chef för trafikpolisen i Sörmland till Teknikens Värld och tillägger att med tanke på att de vanligaste fortkörarbilarna Audi och BMW säljer i betydligt fler exemplar i Sverige än vad Prius gör ”kan vi inofficiellt slå fast att Prius är fortkörningsbilen nummer ett i vårt land”. Enligt en studie som registrerade vilka bilmodeller som oftast struntade i att ge fotgängare företräde vid ett övergångsställe, var det återigen en viss bilmodell som utmärkte sig framför alla andra – Toyota Prius. Teorin är att människor som betalat extra för en ”grön modell” känner att de redan visat sig duktiga, redan betalat sin skuld till samhället, så nu kan de kosta på sig att vara lite egoistiska och köra som de vill.

Jag brukar tänka på den studien när jag ibland drabbas av dåligt samvete för att jag bara kör en helt vanlig 95-oktanig Peugeot till jobbet.

Så typiskt manligt!

 Finfika-automaten på SVT kl 10.55, måndag förmiddag. En person före i kön som just får sin kaffe upphälld i pappersmuggen, två andra kvinnor står någon meter bredvid och samtalar könsroller på jobbet över en kopp kaffe. På väg till min tur vid automaten hör jag den ena säga något om ”jag tror det är typiskt manligt att sådär ta sig an en uppgift man egentligen inte är kvalificerad för, men ändå tro att man kan ro hem det”. Ska precis till att trycka på ”Cappucino” då hon tar ett stort kliv fram till automaten och hinner påpeka ”ursäkta, det var min tur!”

Oj. Känner mig jättedum att ha gått före i kön, så jag börjar förklara mig lite klumpigt: ”ursäkta, det var verkligen inte meningen men det såg faktiskt ut som ni stod och fikade och redan hade tagit er kaffe…”. Hon känner sig lite förlägen och ursäktar sig med att ”det är ju synd att börja första måndagen efter semestern så här, jag kunde ju bjudit dig på platsen i kön” och vi skrattar bägge krystat åt situationen.

Jag går därifrån med en cappucino och tanken på om det faktum att jag inte ens ifrågasatte om det var min tur eller inte trots att det alltså fanns utrymme för tvivel om den saken, kanske också är ”typiskt manligt”? 

Hon reagerade i alla fall rätt. Typiskt mänskligt. 

Den enarmade ekonomen – därför ska du sluta läsa de rosa sidorna

Läser du de rosa sidorna i hopp om att få ett hum om vart ekonomin är på väg? Lycka till! Fan vet. Men många uttalar sig. Precis som intresset för vädret stigit till maniska proportioner denna ostadiga sommar står börsprognoserna som spön i backen när aktiemarknaden svajar. Folk vill veta – kommer det gå upp eller ned? Blir det sol eller regn imorgon? 
Lyssna på vädermannen, men slå dövörat till när börsoraklet uttalar sig. Meteorologer håller på med vetenskap. Börsanalytiker, prognosmakare och vi journalister håller på med storytelling. Vi kan som bäst ge dig terapeutiskt lättnad när börsoron håller dig vaken om natten.   
I den lilla notisen till vänster i uppslaget av SvD Näringsliv på mitt frukostbord kan jag läsa att ”det spelar ingen roll om du är rik eller fattig. Pengar är den ledande orsaken till stress och oro, enligt en undersökning av American Psychological Association”. På så vis är det kanske klokt för nattsömmnen att fly aktier nu när läget bedöms osäkert om vart kurserna ska ta vägen (som om det någonsin varit säkert att börsen ska upp eller ned…). Såsom det står i artikeln bredvid. Sedan oktober ifjol har 31 miljarder flyttats ur aktiefonder i Sverige. Men många tvekar ännu. Man vill ju inte missa nya ryck på börsen, eller hur? Forskning visar att ett fåtal börsdagar står för merparten av den totala uppgången under en längre tidsperiod. Har man pengarna parkerade på sidlinjen när börsen tar sina plötsliga glädjeskutt tappar man en stor del av poängen att spara långsiktigt på börsen. Köpa billigt och sälja dyrt är allt det handlar om. Så enkelt, men ack så svårt. De flesta köper när de känner att det är tryggt att ha pengar på börsen (när den redan gått upp länge och aktier är dyra) och säljer när de blivit avtända på ständiga nedgångar (när det börjar bli billigt). I denna tvekamp mellan hopp och förtvivlan finns ett omättligt utrymme för analys och expert-råd. En artikel om börshumöret är för rosa sidorna ett lika säkert kort som ett löp om ”Då kommer sommarvärmen” för kvällisen mitt i den svenska regnperioden. Läs gärna väderprognosen, den har oftare rätt än fel. I alla fall så länge den inte sträcker sig mer än en vecka framåt (10 dagar är någon slags gräns för vad seriösa meteorologer vågar sig på utan att behöva skämmas alltför mycket för avvikelserna från den). Men skippa börsprognosen. Den har lika ofta fel som rätt. Det är som att singla slant. Det som påverkar börskurserna är en blandning av slump (mer än vi tror) och komplexa samhällsskeenden som inte går att få in i matematiska prognosmodeller. 

Faktum är att det som står på rosa sidorna oftare är fel än rätt. Det har att göra med att experterna som uttalar sig där har sämre koll på hur lite de vet, jämfört med meteorologer. De senare lär sig av sina prognosmodellers imperfektioner, får omedelbar feedback på vad som slog fel och får en känsla för när det är svårt att vara säker på prognosen. Är det ett stabilt högtryck över Sverige är det lättare att med god sannolikhet påstå att kommande dagar blir soliga än om högtryck och lågtryck avlöser varandra i en instabil bana. De är vetenskapligt skolade och vet att folk ringer klagomuren om de är för kaxiga och lovar sol på midsommar om det sedan inte blir det. Annat med börsoraklen. Ena dagen är Kina superhett, andra dagen stinker Kina-aktier. Ingen kommer ihåg vem som sa vad, ingen hålls tills svars för gårdagens uttalanden. Varmluften kan fortsätta fylla rosa sidorna med prognoser som kunde varit hämtade ur kaffesumpen utan att det leder till några negativa konsekvenser för citat-maskinerna på bankerna och analysfirmorna som mer än gärna ser sitt namn i tidningen. 

Det värsta problemet är att de som vi journalister helst citerar är de som är mest självsäkra. De vars uttalanden går att rycka ut till en citat-rubrik är de som säljer bäst. Inte de som akademiskt tråkigt säger ”å ena sidan, å andra sidan” (och indirekt erkänner att de faktiskt inte vet). Det är de kaxigaste tomma tunnorna som skramlar högst som får mest utrymme. Philip Tetlocks monumentala forskning om experters (urusla) prognosförmåga visar att det just är dessa som är värst på att spå i kaffesumpen. Då de är begåvade med för stort självförtroende saknar de den distans som krävs för att vilja gå tillbaka till vad de sagt tidigare och utvärdera varför tidigare prognoser slog fel. De är inte intresserade av att se sina misstag (kanske för att de tror sig ofelbara?) och lär sig således inte av dem. De fortsätter uttala sig tvärsäkert och blir därmed fortsatt välciterade av rosa sidorna-journalisterna, vilket spär på deras självförtroende ytterligare och befäster deras felaktiga självbild. Därför är det mer skadligt än nyttigt för dig som sover oroligt om natten på grund av börsen att öppna tidningens rosa sidor. Risken är att du börjar köpa och sälja oftare på grund av deras ständigt nya framtidsutsikter och därmed dra dig undan från börsen när konsensus är att börsen är fortsatt farlig och sedan kasta dig tillbaka när de flesta av kaffesumpsmännen – i grupptänkandets trygga famn – vågar lova att återhämtningen ”ser stadig ut”. Du sällar dig till den stora skaran som säljer när det börjar bli billigt och köper tillbaka när det börjat bli dyrt.  

Nu kanske du tänker ”nog med akademiskt tjafs, nu vill jag faktiskt veta hur det går med börsen i höst!” Tja, huvudartikeln på SvD Näringslivs uppslag bjuder på argument att lägga i bägge vågskålar. Å ena sidan: ”Grekland skakar världen”, ”mer oroande är utvecklingen i Kina”, ”dollarn ytterligare huvudbry i höst”. Å andra sidan: ”det låga ränteläget är en kraft som drar i positiv riktning”, ”det ser rätt bra ut i USA”, ”Europa påverkas inte mycket av Grekland”. 
President Truman är inte bara känd för att ha bombat Japan med kärnvapen. Hans beslutsamhet visade sig också i misströstan med ekonomer som hela tiden sa ”one the one hand… one the other hand…”. Truman lär vid ett tillfälle ha lackat ur på sina veliga rådgivare och efterfrågat en tvåarmad ekonom istället. Alltså en sådan som tvärsäkert vet att ”börsen ska upp i höst”. I just denna artikel i Svenskan är experterna faktiskt inte så kaxiga. De är mer av den enarmade sorten som andas åt flera håll samtidigt. Det enda de verkar överens om är att ”Kina är ett orsomoln.” Välj vad du vill tro på, det finns alltid en story som i efterhand kan rationalisera utvecklingen. Oavsett hur det går. Agerar du rätt, kan du sen berömma dig själv för att ha handlat klokt och insiktsfullt. Agerar du fel, kan du skylla på experterna som hade fel. Varmluften på rosa sidorna är inte helt värdelös, trots allt.