Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Arkiv för kategori ‘Finansmarknaden’

Det är svårt att skriva om ekonomi om man riktar sig till den breda allmänheten. Ekonomi är ju någonting som många mest har dåligt samvete över att de inte har bättre koll på. Inte så kul att ta tag i surdegen, mer lockande då kanske att läsa en bok om positivt tänkande.

Men det finns några som försöker, och lyckas. Bägge råkar ha kallat sina böcker samma sak – ”Vad är pengar?”.

vadarpengar

Jag talar om den flitige sparekonomen Claes Hemberg och den finurlige ekonomijournalisten Andreas Cervenka. Bägge ser poängen i att skriva underhållande. Där den förste satsar på ett rakt språk med folklig ton i sitt plånboksperspektiv, odlar den senare ett roligt raljant outsiderperspektiv på makrofrågor.

Claes Hemberg spinner vidare på ”Vad är…?”-spåret hos bokförlaget Langenskiöld, där Martin Ingvar senast utkom med sin ”Vad är vetenskap?”. Det är ett fixt format med en fråga per uppslag där man bjuds på ett kort och ett långt svar. Frågan i Hembergs ”Vad är pengar?” kan till exempel vara ”hur tjänar miljardären sina pengar?”. Det korta svaret blir då ”med många år som bästa kumpan” och i det långa svaret får man bland annat lära sig att ”är du tillräckligt envis kan turen hinna ikapp dig. Och då kallas det plötsligen för god analys och god tajming”. När Hemberg är som bäst tar han ställning och blir nästan politisk. Som i svaret på frågan ”vem är mammon?”: ”…Men frågan är om inte mammon ändå syns bäst under mellandagsrean, då vi handlar kläder sydda av barn i Bangladesh, som får betalt långt mindre än vad minimilönen medger.”

Än mer polemisk är Cervenka. Han har nästan gjort det till en sport att alltid vara i opposition mot eliten. Folklig på sitt sätt. Kanske det enda sättet att vinna respekt utanför de egna leden som ekonomijournalist idag? När han tar sats mot styrelsegubbar och finanshajar så är det med hårda – ofta välriktade – rallarsvingar. Om man har överseende med hans ibland lite överkäckt lustiga liknelser, så är det ofta han lyckas koka ned komplicerade skeenden i ett språk en femåring kan förstå (dvs även vi vanliga vuxna och styrelseledamöterna i finansbolagen som leker med våra pengar): ”Att trycka pengar är det nya normala, även om det förstås inte kallas för det, utan draperas i obegripliga termer som det nästan tragikomiskt krångliga kvantitativa lättnader.”

Jag måste erkänna att jag från början var skeptisk till båda böckerna. Hembergs för att jag trodde formatet innebar att den skulle vara ytlig. Den var visserligen snabbläst (betade av den på spårvagnen och tunnelbanan till och från jobbet), men det är bara en fördel. Hembergs ”Vad är pengar?” ska man se som ett diskussionsunderlag, en tankeställare. Hans svar fungerar som ett litet frö som med fördel kan få gro i hjärnan. Vill man veta mer, får man gå vidare till hans blogg eller andra böcker. Till exempel alla de pop-ekonomi-författare som Cervenka så flitigt refererar i sina krönikor (börja med Nassim Nicholas Taleb!). Cervenka var jag skeptisk till, för jag trodde det skulle vara ryckigt att läsa en krönikesamling. Men det finns faktiskt en röd tråd genom texterna som får det att hänga ihop.

”Vad är pengar?” – två väldigt olika böcker med samma titel. En sak gemensamt: folkbildande.

Read Full Post »

Jag håller på att sätta frukostflingorna i halsen när jag läser DI. Fondbolaget Swedbank Robur ”stödhöjer courtage för att hjälpa mäklare i kris”, står det att läsa. Uppgiften tillbakavisas av Robur, men DI har källor som säger att fler fonder tycker synd om de pressade aktiemäklarna vars avgifter för handeln – courtaget – prispressats rejält senaste åren. Ny teknik gör dem delvis överflödiga. Men vad får då fondbolagen att tycka så synd om dessa finansmarknadens sättare att de spontant skulle vilja betala mera för deras tjänster bara för att hålla skrået vid liv?
Fondbolagens altruistiska gest till kollegorna på andra sidan Stureplan har att göra med vem som står för de onödigt höga avgifterna. Kostnaden, courtageavgiften, drabbar nämligen inte fondbolagets vinst och bonusarna på Robur och de andra fondjättarna. Denna räddningsaktion för att bevara utrotningshotade börsmäklare betalas av fondspararna.

20130308-073545.jpg

Read Full Post »

Så har det orangea kuvertet även kommit hem till mig. I år har jag tydligen presterat bättre än snittet. Grattis Alexander, du är värsta börshajen!
Nä. Tur, sannolikt.
Men lite intressant är det att notera hur avkastningen förhåller sig till avgifterna. Bäst presterade soffliggaralternativet AP7 Såfa (som jag valt aktivt) – upp 18% till 0,15% avgift. Följt av indexfonden utan avgifter, upp 16%. Sen är det ”ju dyrare desto sämre” som gäller.
Det kanske också är en slump. Men det som garanterat stämmer i längden är att ju dyrare desto större risk att det efter avgifter blir en besvikelse.
Varför har jag två kostsamma fonder som utmärker sig för sin stockpicking-strategi i min mix när jag knappt tror på aktiv förvaltning?
De motsvarar 30% av min portfölj. Nåväl, jag är 70% rationell i alla fall.

20130225-210749.jpg

Read Full Post »

Vem får ekonomipriset i år?

Enligt statistik som BBC samlat på sig är den typiske Nobelpristagaren en gift, slätrakad man i sextioårsåldern som är född på våren (födda tidigt på året har försprång i skolan?).

Bortsett från den fantombilden, kan man inte så säkert veta. Så här gissar några proffs:

Thomson Reuters, som brukar förutspå Nobelpristagare tror i år att ekonomipriset går till…

…Sir Anthony B. Atkinson “For studies of income inequality and contributions to welfare state and public sector economics”
och Angus S. Deaton “For empirical research on consumption, income and savings, poverty and health, and well-being

…eller till Stephen A. Ross “For his arbitrage pricing theory and other fundamental contributions to finance”

…eller till Robert J. Shiller “For pioneering contributions to financial market volatility and the dynamics of asset prices

I omröstningen på Ekonomistas-bloggen ser topp tre ut så här i år:

1. Paul Romer (15%)

2. Robert Shiller (12%)

3. Robert Barro (10%)

Gamla favoriter i repris. På fjärde och femte plats hamnade dock två kandidater som är nya för i år: Anthony Atkinson (7%) och Gordon Tullock (6%). Läs mer här.

Shiller är inom ekonomi vad Haruki Murakami var för litteraturpriset i förhandssnacket. En favorit, som kanske haussas extra mycket i år på grund av att forskning om svajiga finansmarknader är rykande aktuellt. Men bubbelteorier och beteendeekonomi var ju lika aktuellt ifjol, och då fick han det inte. Även om det vore väldigt roligt om priset gick till en ekonom som förstått att ”economic man” är en chimär, så tror jag faktiskt inte priskommitén är så trendkänslig. Än finns väl många gamla ekonometriker som måste betas av för lång och trogen tjänst innan det är dags för en ny Kahnemann i form av Schiller.

Hubert Fromlet, som har en bra track-record vad gäller att ringa in de namn som det handlar om, har i år dessa på sin shortlist:

¤  Robert Barro                              ¤  Paul Romer

¤  Avanish Dixit                            ¤  Gene Grossman / Elhanan Helpman

¤  Angus Deaton                            ¤  Douglas Diamond

¤  Lars Peter Hansen                     ¤   Jerry Hausman

¤  Bengt Holmström                      ¤   Jean Tirole

Robert Schiller tar sig in först på hans Topp 20-lista. Fromlet har ett intressant resonemang om vilka forskningsområden som ligger bäst till. När det kommer till finansiell ekonomi tvingas han konstatera att det inom det området bara finns delar som ännu är intressanta:

”…med betoning på ”delar”, eftersom den hittills dominerande ”perfekta marknadsteorin” (Perfect  Market Theory) uppenbarligen visade sig i stora stycken som inaktuell eller rent av obsolet åren före och under den alltjämt rådande finanskrisen.

Just det som Schiller skrivit så mycket om. Och Fromlet verkar inte riktigt vilja räkna ut honom, bara för att han inte platsade på Topp 10-listan:

”Behavioral economics” med sina psykologiska inslag kan framöver åter komma att belönas. Kanske behövs dock fler vetenskapliga (metodiska) genombrott inom detta område. För egen del anser jag att  ”behavioral finance”-forskarna Robert Shiller och Richard Thaler samt möjligen Ernst Fehr redan idag skulle kunna vara mogna för det högsta vetenskapliga priset i ekonomi. Men varför fick då Thaler inte priset tillsammans med Kahneman och Smith år 2002, kan man fråga sig.”

Blir det en ekonom som Schiller så får vi en ny Krugman. Läser just nu hans ”Animal Spirits” som han skrivit tillsammans med tidigare pristagaren George Akerlof. I förordet sätter de ned foten och hyllar Keynes. Årets pristagare kommer tusen gånger få frågan av journalister: ”hur löser man krisen?”. En ny vältalig ekonomiprofessor med lika vass tunga som stort självförtroende kan därför bli en maktfaktor i den ekonomisk-politiska debatten framöver. Om det nu inte blir en försynt farbror ekonometriker, vill säga.

Kl 13 får vi se vem det blir i år. Se det live här på SVT!

Till sist vill jag tipsa om denna undersökning som Karin Boys på DN refererade till i sin intressanta artikel i helgen (som inte går att länka till) om vad som krävs för att bli Nobelpristagare. Den amerikanske läkaren Franz Messerli presenterar i veckans nummer av New England Journal of Medicine en undersökning som visar på sambandet mellan chokladkonsumtionen och antalet Nobelpris i ett visst land. Ett mycket starkt samband framträder, särskilt om man tar bort Sverige ur leken.

Choklad ÄR nyttigt, och ju mer desto bättre! Eller hur?

Eller så är detta ytterligare ett bra exempel på det luriga med statistik. Vad är orsak, och vad är verkan? Och vad samvarierar på grund av någon annan faktors påverkan? Det är frågan.

Read Full Post »

Först var det alla butiker och värdetransporter som rånades som var skäl att minska kontanthanteringen i samhället. Sen mer eller mindre rånar ett värdetransportföretag sina kunder och lämnar hundratals handlare på bar backe. Nu mer än någonsin snackas det om behovet av att göra sig fri från kontanterna.

Det dyker upp nya lösningar för mobila betalningarGoogle vill ersätta vår plånka. Digitala kvitton är på frammarsch. Och så även mobila betalningar. I morronsoffan på SVT pratade vi nyligen om hur långt bort det kontantfria samhället egentligen är. Och nyligen ledde jag ett samtal på Handels med Izettle-medgrundaren Jacob de Geer. Han talade om deras resa från idé till färdig produkt, en mojäng som stoppas in i mobilen för att kunna ta betalt med kort när man säljer en pryl på loppis eller liknande.

Idén uppstod när hans fru, som är småföretagare, kom tillbaka från en mässa där hon missade hälften av affärerna för att kunderna inte hade kontanter och hon inte hade någon kortterminal. För handlare med få transaktioner eller säsongsbetonad försäljning lönar det sig sällan att betala terminalavgifterna. Jacob ritade upp de fyra parterna som tjänar pengar på våra korttransaktioner. Det är många som njuter av kakan, som Izettle och andra aktörer nu ger sig in för att äta av.

Är det inte övermodigt om man tror att man kan börja från scratch och ge sig i kast med bankvärlden och globala jättar som VISA och hoppas förändra kundernas beteende vad gäller betalningar? Jo, kanske, erkänner Jacob de Geer. ”Hur svårt kan det här vara?” sa han till sig själv i början. Men han hade ju lyckats som entreprenör tidigare med Tradedoubler. Och lyckats mindre bra med en filmtjänst några år senare, men ändå klarat sig. Tillräckligt med mod fanns tydligen där för att ge sig på´t igen. Trots att en hårdvarutillverkare avfärdade honom brutalt i början: ”Du grabben, hur länge har du varit i den här branschen? Glöm det, lägg ned! Ring inte igen, skicka ett mejl om du undrar något mer”…

Precis som tidigare frukostföreläsaren hos Kamratföreningen på Handels, Universum-grundaren Lars Henrik Friis-Molin,  bjöd De Geer på insikten att entreprenörsskap handlar lika mycket om personlig inställning som om tajming. Och den här gången verkar tajmingen varit den rätta för att starta en tjänst som lämpar sig för viral marknadsföring. Jacob de Geer berättade hur användarna sprider kännedomen via sociala medier på ett tydligt mätbart sätt:

  • Var femte användare twittrar om det…
  • …det når i snitt 234 personer…
  • …vilket i snitt ger fyra nya kunder
  • Var tionde användare genererar en bloggpost.

Enligt egen utsago har de knappt lagt några pengar på traditionell marknadsföring eller säljkår, men ändå fått 75 000 handlare och en miljon transaktioner på ett år.

Ska bli spännande att följa resan, särskilt som den nu kantas av kritiska inlägg från aktörer som vill ifrågasätta Izettle utifrån ett säkerhetsperspektiv. De Geer tillbakavisar kritiken med att den kommer från aktörer som känner sig hotade. Det blir en tuff kamp därute om våra plånböcker. Som sakta men säkert innehåller mindre kontanter.

Read Full Post »

Finansskandalen växer

Först Libor-skandalen med riggad ränta. Nu även misstankar i Storbritannien om manipulation av oljepriset. När även bilister och ”vanligt folk” kan känna sig lurade börjar det verkliga upproret.
Och så vaknar man upp och inser att pensionsbolag blåser spararna på en stor del av pensionen med höga förvaltnings- och flyttavgifter.
Finanshajarna jobbar hårt på sitt rykte.

20120716-132714.jpg

Read Full Post »

Sex av tio vill inte betala för att få oberoende rådgivning om fonder. Det visar en undersökning från Fondbolagens Förening, som DN tagit del av (men inte skriver om på nätet, inte heller Fondbolagens Förening…). Synd att det inte är fler än så som vill betala. Troligen beror det på att det är få som anser sig ha råd att langa upp några tusenlappar på stubben för något som brukar vara ”gratis” (även om ett riktigt oberoende råd innebär att man kanske på sikt kan spara flera hundra tusen genom att lyckas hitta fonder med lägre avgifter, eller välja placeringar med rätt nivå av risk). Eller så ska man tycka att en tredjedel som är beredda att betala är så pass mycket att det borde finnas en marknad för enkel och billig rådgivning? Idag behöver man ju redan vara rik för att ha råd med goda råd.

Read Full Post »

I framtiden betalar du med mobilen, banken heter Google och vet inte bara allting om dina köpvanor, utan vet även bättre än du själv hur du kommer handla framöver.

Det är ett scenario. The Economist har ett spännande special om framtidens banker i senaste numret. Bland annat får man veta sådant som att bankkrisens Spanien faktiskt har några av världens mest effektiva och moderniserade banker. Samtidigt är det landet där det finns ett bankkontor i varje kvarter (43 000 st, att jämföra med USAs 90 000 bankontor). Kanske hänger det ihop. Av samma skäl som The Economist lyfter fram det som en förklaring till varför Spanien hamnade i sin egen extra jobbiga finanskris:

”Spain is arguably the world’s most competitive banking market. Thanks to its fiercely independent regions, it has a remarkable number of banks for its size. Even more remarkable is the number of branches, some 43,000, which works out at one branch for every 1,000 people, or about six times the number in Britain and more than twice as many as in France and America. “With too many players you end up overbanked because every bank wants to be everywhere,” says Pedro Rodeia at McKinsey. This keen competition pushed some smaller banks to lend recklessly, causing a banking crisis that blew up the economy.”

Men det mest intressanta – och som kommer påverka konsumenter över hela världen – är utvecklingen mot smartare banker. Driven av användandet av smarta telefoner. Bankerna sitter redan idag på en guldgruva för marknadsförare i form av vår köphistorik. I takt med att vi blir vana vid att få riktade erbjudande á la Google och Facebook kanske de vågar börja använda sig av det sifferhavet för att börja konkurrera just med Google och Facebook om handlarnas annonspengar. Men då får de hoppas att Google och Facebook inte hinner bli bank innan de kommit till skott med det (Google har redan sin Wallet på gång).

Den som vill utnyttja informationen om våra köpvanor måste dock först övertyga oss om att den informationen inte sprids hur som helst. Där har de traditionella bankerna ett företroendemässigt försprång. Jag skulle inte anförtro Facebook min finansiella historik och köpvanor idag i alla fall. Vem vet vilken ”tredje part” Zuckerberg har rätt att sälja det till enligt användaravtalet jag inte läst, men skrivit på?

Sen måste man vara försiktig med att visa att storebror faktiskt ser dig:

”In America Visa has teamed up with Gap, a clothes retailer, to send discount offers to cardholders who swipe their cards near Gap’s stores. Yet in peering so obviously into people’s spending habits, banks run a risk of spooking their customers and running foul of privacy advocates. Target, an American retailer, received unwelcome attention earlier this year when it reportedly discovered from a teenage girl’s shopping patterns that she was pregnant —and mailed her baby-related coupons—before she had told her father.”

Nya sätt att tråla i sifferhavet ger nya sätt att bedöma om en potentiell kund kan bli lönsam eller inte. Företaget Cignifi har tagit fram ett analysverktyg som utifrån ens telefonsamtalshistorik kan avgöra om man kommer betala tillbaka banklånet eller inte. Vem vill lämna ifrån sig sina mobilsamtalslistor för att bli bankkund? Enligt företaget själva – kreditovärdiga kunder i t ex Brasilien.

Även i livsmedelsbutiken får man framöver tänka på vad man handlar om man inte vill bli sämre behandlad av banken:

”Tesco, a large British retailer, collects enormous amounts of data on its customers’ shopping habits that allow it to send precisely targeted coupons. When a household starts buying nappies, signalling the arrival of a new baby, Tesco usually sends discount vouchers for beer, knowing that the new father will have less opportunity to go to the pub. The firm also has banking ambitions. It already offers credit cards and loans and plans to introduce full bank accounts. Given the depth of its databases, it may well assess the creditworthiness of its customers on the basis of their grocery shopping.”

Den som är kund hos ICA-bank får framöver kanske tänka sig för nästa gång hen lägger ned ett storpack Billys-pizza tillsammans med ostbågar, folkis, ett paket cigg och en Triss-lott i varukorgen. Kanske signalerar det sämre kreditvärdighet än om man proppar vagnen full med nyttig fisk, grönsaker, surdegsbröd, EKO-mjölk och senaste numret av Privata Affärer?

Jag som köper både fryspizza och ostbågar emellanåt, kommer i alla fall välja den bank som inte får snoka i varukorgen för att utesluta mig som kund när jag söker bolån. Samtidigt skulle jag gärna ta emot smart utformade rabattkuponger som jag verkligen har nytta av. Utmaningen för framtidens smartare banker ligger i att lyckas övertyga mig om att jag kan få det senare utan att behöva offra min integritet så pass mycket att jag åker på det första.

Read Full Post »

”Pensionsmarknadens soffliggare gör bättre ifrån sig än den ivrige fondbytaren”, är beskedet i TT-telegram idag. Nyhetsbyrån citerar Pensionsmyndighetens årliga rapport enligt vilken pensionssparare som bytte premiepensionsfonder fler än 15 gånger under 2011 fick en värdeutveckling på minus 13,7 procent, medan de som inte bytte alls landade på minus 8,0 procent. Den passiva metoden slog även det totala snittet på minus 8,6 procent.
Andelen sparare som bytte fonder 2011 var liten, bara cirka 18 procent.

Samma sak för 2010. Då fick de ivriga fondbytarna sämre utveckling än de som inte gjorde något alls.

Men det var inte länge sen som rubriken var ”Aktiva PPM-sparare vinnare”. Då tog man fasta på Pensionsmyndighetens statistik för perioden från starten vid millenieskiftet fram till 2010. Så vad stämmer? Bäst att byta ofta eller sitta still i båten?

För det första handlar det i PPM´s fall om att de som bytt mycket sedan starten inbegriper de som bytt överhuvudtaget, och många valde i början t ex IT-fonder som sedan visat sig vara usla investeringar. De som inte bytt alls under denna långa period sitter troligen kvar med dåliga fonder, vilket drar ned soffliggarnas resultat mer än vad den passiva strategins rykte egentligen förtjänar.

För det andra beror allt på NÄR du byter. Det handlar om tajming. Bland de som bytt ofta under 2010 och 2011 finns nog många som hoppat av när det skakat till på börsen, och sedan missat rekylerna. Det är ett vedertaget faktum att småsparare hoppar av för sent och kliver på för sent för att få till tajmingen rätt när det är ryckigt på börsen. Utifrån det perspektivet är det klokare att ”sitta still i båten” (alltså om man upptäckt ovädret för sent).

Hur som helst, lita inte på enskilda rubriker i stil med ”Sitta still i båten bäst” eller ”Fondbytare vinnare”. Sådana förenklade sanningar vilseleder mer än de vägleder. Att bli en vinnare på börsen ÄR mer komplicerat än så…

Read Full Post »

DN fortsätter sin pensionsgranskning idag med fokus på flytträtten. Enligt deras uppgifter kommer en utredning föreslå att spararna får rätt att flytta ytterligare 600 miljarder av de 2500 som svenskarna sparar till tjänstepensionen. Intressant att de väljer vinkeln ”spararna förlorare på utökad flytträtt”. Utgångspunkten för det resonemanget är att sparare har dålig kunskap om hur man ska välja rätt, och att många riskerar riskerar flytta bara för att de aggressiva bankerna lockar över med sockrade erbjudande om t ex billiga bolån (men ofta dyra förvaltningsavgifter för pensionssparandet). Det finns en poäng i att ett stort utbud med svårighet att jämföra alternativen är som bäddat för att lura skjortan av kunder som vill bort från ett bolag som skinnar en på längden, bara för att istället hamna i händerna på någon annan som skinnar än på tvären. Gunnar Olsson, vd på Konsumenternas försäkringsbyrå, befarar en flyttcirkus utan någon nytta för kunden.

 Om man inför fri flytträtt utan att kunderna begriper vad det är för någonting så är det naturligtvis inte bra. Om spararna inte ens förstått vad de har köpt, hur ska de förstå varför de ska flytta, säger han till DN.

Men, grundproblemet är ju just bristen på trovärdig – opartisk – och enkel vägledning för alla som inte har råd att anlita en konsult med timarvode. DET borde man göra något åt. Friheten att välja ett smartare alternativ ska ju inte utmålas som boven i dramat. För det finns ju ofta pengar att hämta i form av lägre avgifter (Claes Hemberg som brukar räkna på sådant här, kommenterade direkt på sin blogg med en tumregel om ”20% mer i pension för varje årtionde vi sparar”).

Utredningen ska ”…analysera om nya regler om flytträtt motiverar ändrade krav på information så att försäkringstagare förstår och kan utvärdera olika försäkringsalternativ”. Just den biten är således högintressant och avgörande för om flytträtten ska leda till väsentlig förbättring för spararna som kollektiv.

DN-artikeln lyfter fram argumenten för- och mot flytträtt. Intressant att höra branschens tunga aktörer motivera varför man inte borde få flytta mera av sina pengar. Arbetsmarknadens parter som ligger bakom de kollektivavtalade tjänstepensionerna tycker det är ok att man flyttar, men bara inom de alternativ som de förhandlat fram.

– Utan oss hade kollektivavtalade tjänstepensioner inte funnits. Det går inte att göra den här typen av upphandlingar som ger bra villkor om inte vi får bestämma över flytten, säger Renée Andersson, pensionsexpert på LO till tidningen.

Pensionsjättarna motiverar flyttavgiften med att de vill ha tillbaks vad de investerat i bl a marknadsföring för att ragga dig som kund. Men banker har ingen flyttavgift om man vill byta till bättre sparkonto, DN har ingen flyttavgift om du väljer att gå över till Svenskan (trots att de lagt ned mycket pengar på att vinna dig som kund och du inte blir lönsam förrän efter en längre tids prenumeration). Så varför ska den här branschen särbehandlas?

Folksams vd Anders Sundström motiverade det nyligen så här på DN Debatt:

”Traditionell livförsäkring ger dessa fördelar mot att spararen i sin tur väljer att låsa in sitt sparande under en längre tid. Precis som du kan förbinda dig att inte röra dina sparpengar på ett sparkonto i utbyte mot en högre sparränta. Eller på samma sätt som du kan välja att binda bolånen under lång tid.”

Men om man har en fondförsäkring som suger och vill flytta. Var finns då solidaritetsargumenten?

Det är inte lätt att hålla reda på vad man har rätt till och hur mycket man kan vinna på det ena eller det andra. Det är bara att gå in på Konsumenternas.se och läsa hur reglerna ser ut så blir man avskräckt innan man ens hunnit fundera på att gräva fram alla gamla papper i byrålådan (och Konsumenternas Försäkringsbyrå har ändå ansträngt sig att beskriva det hela så sakligt och opartiskt som möjligt). Då är man ett lätt byte nästa gång man går in till banken för att lägga om lånen och får höra att ”om du även flyttar din tjänstpension till oss så får du ytterligare rabatt på bolånen. Vad säger du?”…

Jag tvingades häromdagen erkänna för en bekant att jag knappt kom ihåg vilket bolag jag själv har anförtrott mitt sparande åt. Jag behövde under telefonsamtalets gång googla fram vad ”fribrev” egentligen betyder nu igen för att inte tappa ansiktet helt. Jag som ekonomijournalist borde väl kunna det som ett rinnande vatten, kan man tycka. Men jag är också bara en vanlig människa som faktiskt tycker att det är lite snårigt emellanåt att navigera genom det här träsket. Nöjd över att jag en gång i tiden tänkte rätt och valde låga avgifter som vägledning så har jag låtit frågan bero. Just det är problemet. Detta med pensionen är ett dåligt samvete. Jag borde… men orkar inte. Vi har svårt att älska det orangea kuvertet och det röda kuvertet och allt det som ligger långt fram i tiden och för tankarna mer till döden än till livet.

Trots att det handlar om att skapa sig bättre möjligheter att ”leva livet” just under den del av vår jordsliga vandring som blir en allt längre del av livet. Den som knäcker gåtan hur man får oss att bry oss minst lika mycket om att hitta bästa pensionssparandet som vi bryr oss om att hitta bästa boräntan är värd ett Nobelpris i ekonomi. Finns det någon forskare inom beteende-ekonomi som känner sig manad?

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 275 other followers