Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Arkiv för kategori ‘Företagsledning’

En brittisk kommission som påstår sig vara oberoende (”The High Pay Commission is an independent inquiry into top pay in the private sector. It will look at the reasons for the gap between high and low pay in the UK in recent years and why this matters”) har nyss kommit med en rapport om löneökningar i toppen. Den tas som intäkt för argumentet att hög lön inte nödvändigtvis  leder till hög prestation. SVT.se skriver om den och annan forskning som pekar på att lönen som morot för hög prestation inte fungerar särskilt bra.

Teresia Stråberg, psykolog som arbetar på Institutet för personal- och löneutveckling anser att väldigt höga löner kanske kan motiveras i företag där det verkligen finns internationell konkurrens om toppnamnen. Men hon säger till svt.se att det är viktigare för motivationen att man upplever att man får en ”schyst” lön, alltså en lön som upplevs som rimlig och rättvis.

-Lönen är viktig för dess symbolvärde. Alla, både undersköterskor och vd:ar, sneglar på sina kolleger… Hypotetiskt skulle man kunna sänka lönerna för de allra bäst betalda med 50 procent utan att förlora i prestation. Men då måste det göras för alla, det fungerar inte om det finns kolleger att snegla på som har kvar sin höga lön.

Slutsatsen är väl helt enkelt att inflation inte är bra. Oavsett om det handlar om priset på mjölk eller vd-löner.

Read Full Post »

Varuhus är sämst på att ge service till kunden. Näst sämst på service är bensinmackar och skokedjor, enligt en undersökning från företaget Daymaker som använt sig av så kallade mystery shoppers som spelat kunder för att ta reda på hur bemötandet är i olika butiker. Totalt poängsattes 70 butikskedjor i 13 branscher.

Bäst service uppmättes enligt undersökningen hos optiker, i vitvaruhandeln och färghandeln.
Enskilda företag som fick höga betyg: Löplabbet (85% av maxpoängen), följt av Elon (81%), Happy Homes (81%), Jysk (81%) och Specsavers (81%). Företagen med sämst service: Överskottsbolaget (14%), följt av Rusta (18%) och Deichmann (31%).

Daymakers vd Robert Eriksson är lite överraskad över resultaten:

–Lite förvånande med bensin men främst med skor. I små butiker ska det mycket till att inte lyckas med kundmötet. Det är en sådan tajt miljö. Man upplever sig ha en relation med folk. Det är tvärtom i stora varuhus så där känns det mer förklarligt. Men du kan knappast köpa skor om du inte har kontakt med en säljare. Jag har inget bra svar på varför skobranschen ligger så lågt, säger han till tidningen Market.

Själv tänker jag att bottennoteringen för ÖoB nog inte är något större problem för dem. Kunderna går ju inte direkt dit för deras personaltäthets skull. För Löplabbet är det tvärtom. Deras enda existensberättigande på marknaden är servicen, absolut inte priset. Det vore farligt för dem att inte ligga i topp på en sådan här undersökning. Att Specsavers som jobbar i lågprissegmentet hamnar så högt upp är nog desto större bedrift. På samma sätt som Gina Tricot (39%) borde fundera på om det inte kan läna sig att smöra lite mer för kunderna. Vem har inte köpt en kofta för mycket efter lite smooth talking fårn säljaren om hur ”fantastiskt bra den passar”?

Read Full Post »

En artikel om redovisningsregler kan vara underhållande. Läs Patricia Hedelius krönika i dagens DN (hade gärna länkat om de lagt ut texten på nätet) för ett bra exempel på hur man kan få läsaren att småle åt något så boring som relevansen i att använda EBITDA som vinstmått i årsredovisningen.

Read Full Post »

Läser på Resumé.se att det blir en tyst timme i kommersiell radio imorgon. De är besvikna över att regeringen inte sänker deras koncessionsavgifter. Nivån de ligger på är självförvållad. Sändningslicenserna auktionerades ut till högstbjudande i början av nittiotalet. Dagens licensägare trissade då själva upp licensavgifterna till de nivåer som de idag klagar över.

Ett skolboksexempel på Winners Curse. ”Vinnaren” av budgivningen upptäcker i efterhand att det inte var värt priset. Lönsamheten i branschen var för dålig för att det skulle vara värt så mycket pengar för ett sändningstillstånd. De flesta har gått med förlust nästan hela tiden sen starten.  Budgivarna överskattade då marknadsvärdet av sändningsrätten, något som utredningen till nya regler konstaterar:

”Den auktionsmetod som användes i lokalradiolagen ledde till höga bud och därmed till höga koncessionsavgifter. Vid den tidpunkten var branschen helt ny och oprövad och buden lades med utgångs-punkt i att varje tillstånd skulle kunna förlängas med minst en åttaårsperiod. Ett nytt, tidigare oprövat, alternativ är att auktionera ut tillstånden för bestämda tidsperioder på t.ex. fyra eller sex år utan rätt till förlängning. Vid periodens utgång ska således tillståndshavaren vara tvungen att lämna tillbaka tillståndet och ansöka om det på nytt i konkurrens med övriga sökande.
Med erfarenheterna från 1990-talets auktioner i relativt färskt minne kan aktörerna förmodas veta vilken övre gräns de inte bör passera för att verksamheterna ska kunna bära sig ekonomiskt.”

”Vinnarens förbannelse” vilar alltid över vinnaren i en budgivning på ett objekt av relativt okänt marknadsvärde. Den som ”vinner budgivningen” har per definition betalat mer för objektet än någon annan på marknaden tyckte det var värt. För att ”vinna” en budgivning tvingas man ha en mer positiv syn på marknadsvärdet än någon annan på marknaden. Den härstammar sällan från en mer genial affärsidé med bättre marginaler än konkurrenterna. Vinnarens överbud beror oftare  på hybris, att man drabbas av ”auktionsfeber” eller bara på inkompetens i form av överoptimistisk analys av förutsättningarna för lönsamhet.

Budgivningens ”vinnare” drabbas ofta av denna förbannelse. Oavsett om det handlar om att bjuda på en bostadsrätt i Vasastan eller en licens för att driva kommersiell radio.

Read Full Post »

Läser i DI en intervju med Roger Eriksson, chef för Sony Ericsson i Kina. Han är mäkta stolt över att idag få delta i paraden tillsammans med militären och 200 000 andra som vill hylla Mao och Folkrepubliken Kina som fyller 60 år. Eriksson – som sa ja på stört när han fick erbjudandet om att paradera – ska stå på ett lastbilsflak och vinka till ledarna:

”Det är inte så ofta man får vara så intim med de kinesiska ledarna. Jag kommer absolut vinka till presidenten och premiärministern.”

Visst är det så det funkar i Kina. Man måste smöra järnet för etablissemanget, blunda för allt vad heter principer om mänskliga rättigheter och sånt. Om man vill göra business i världens snart största ekonomi. Man måste hålla sig väl med landet som finansierat vår konsumtion det senaste decenniet, om man vill kunna sälja grejer till dem. Men det finns väl ändå gränser? Måste man delta i militärparad och vinka till presidenten för att sälja mobilnätverk där borta?

Jag kommer att tänka på ett uttryck jag lärde mig av en diplomat i samband med krisen kring Aftonbladet-artikeln som rörde upp känslorna i Israel. Svenske ambassadören råkade ju då göra dundertabben att be om ursäkt för artikeln, en ursäkt som Carl Bildt senare tvingades ta tillbaka, vilket förstorade upp det hela till de poiltiska dimensioner som historien senare fick. Min vän diplomaten konstaterade torrt att ambassadören hade väl drabbats av en släng ”localitis”. Tydligen ett uttryck på UD för att beskriva hur man efter för många år i värdlandet blir lite för ”intim” med värdarna och deras värderingar, att man till slut skyr konflikt med värdhusse så pass att man glömmer bort vem som är ens egentliga husse.

Har Roger Eriksson kanske också fått sig en liten släng av ”localitis”?

Read Full Post »

SJ skor sig på resenärerna

Nu meddelar SJ att man ska göra biljetterna personliga. Detta för att sätta stopp för andra-handsförsäljningen av biljetter på t ex Blocket:

”När debaten drog i gång för ett år sedan bestämde vi oss för att försöka göra något åt den här svartabörshandeln för att minimera riskerna att personer utnyttjar systemet med våra billiga biljetter och skor sig”, säger SJ:s biträdande presschef Ulf Wallin till TT.

”Svartabörshandel”? Det är fullt lagligt att sälja en biljett till någon annan. Det är väl ingen som anklagar begbilsmarknaden för att vara en ”svartabörshandel”?

”Sko sig på billiga biljetter”? Om de billiga biljetterna säljer ”för snabbt” så är det väl fel på prissättningen. Då är de för billiga. Men det är väl så förstås att SJ vill kunna ståta i reklamen med att man kan få en resa för endast 95 kr. Så då lägger man på Ryanair-vis ut några biljetter till första avgången i svinottan för 95 kr. Dessa billiga biljetter släpper man vid midnatt då endast fyndjägarna är vakna. Och de har förstått att man naturligtvis kan sälja dem dyrare senare närmare avgång. När dessa biljetter vid ett senare tillfälle säljs på Blocket för säg 400 kr när exakt samma biljett hos SJ kostar 700 kr (eftersom det gått en tag, och vi närmatt oss avgång), så förstör andrahandsmarknaden SJs möjlighet att kränga biljetten för 700. Inte konstigt att SJ reagerar med att sabotera andrahandsmarknaden. Men det är tråkigt att det går ut över konsumenten. Alla som inte betalat extra för att ombokningsbar biljett men upptäcker att de behöver boka om resan, får i framtiden se pengarna för den första biljetten kastade i sjön.

SJ irriterar sig på att de tappat kontrollen över en del av sin biljettförsäljning. De reagerar på klassiskt manér som monopolbolag alltid har gjort – om kunderna tagit sig för stora friheter, så tar man bort friheten från kunden. Kontrollen över marknaden framför allt! Kunden i andra hand. Det kan man kosta på sig, kunden har ju ingen annan att gå till.
Fast SJ är inte längre ett monopolföretag. Bit för bit kommer spåren öppnas upp för konkurrens. Ska bli intressant att se om SJ lyckas skaka av sig monopolistmanéren innan det blir omkört av företag som tvingats tänka på kundnytta i första hand.

För övrigt, om definitionen på att ”sko sig” är att man tar mer betalt för en vara eller tjänst, än vad man betalade för den i inköp – och SJ har tänkt sig gå med vinst – då skor sig SJ på alla resenärer som de säljer biljetter till.

Read Full Post »

Se, men inte lyssna!

Se, men inte lyssna!

Vill köpa en lösning för att streama musik från datorn till trådlösa högtalare. Efter en sen kvälls research på nätet med företagshemsidor, artiklar och recensioner fastnar jag för en lösning från Logitech  och ett alternativ från Philips. Som tur är finns bägge uppställda i den Onoff-butik jag besöker ute vid Bromma flygplats. Får tag på en säljare. Nu ska jag väl få möjligheten att ställa frågorna som hemsidorna lämnat obesvarade och framför allt få möjligheten att lyssna på ljudpaketet för att höra vad det går för?

Nej!

”Vi kan inte spela upp musik på dem, vi har inget ljudmedia att koppla till.”

-men ni kan väl koppla in en vanlig mp3-spelare där bak i uttaget där det står ”audio in”?

”nej, vi har ingen mp3-spelare för testbruk i den här butiken.”

-okej, men har du en egen musikspelare då du kan koppla in så jag får lyssna?

”nej”.

-kan jag testa navigeringen då på displayen, så jag förstår hur man använder den?

”nej, den är inte inkopplad så man kan göra det.”

-men varför har ni dem upställda då?

”för att man ska kunna se på dem”.

-för att man ska kunna titta på en ljud-anläggning så man vet om det är ett bra köp eller inte?

”ja, de flesta kunder är mycketr nöjda med det.”

-hejdå.

Går till Siba, där de inte har någon av dem. På expert har de Philipsen. Säljaren vet lika lite som Onoff-snubben, jag kan produkten bättre själv efter lite surfande. Kan heller inte testa den fullt ut där, men hör i alla fall på demoslingan som går på autorepeat att ljudet är ok. Säljaren föreslår att jag köper hem den på öppet köp för att se om den funkar som jag önskar att den ska fungera.

Hejdå.

Logitechen kostade på Onoff 2200 kr. Där får jag skitdålig service. Den finns på nätet för 1900 med lika lite service. Philips kostade på Onoff 3500, på Expert 3000, och på nätet 2500. Var tror ni jag köper dessa grejer?

Vad är poängen med en fysisk butik om man inte kan fånga kunden där? Jag är ju den typen som testar i kedjornas butiker och sen går ut på nätet och köper där det är billigt. Men, jag skulle vara beredd att betala någon hundring extra för tryggheten att ha en butik att lämna tillbaks den till vid öppet köp eller om något krånglar. Så de skulle kunna passa på att omvandla mig från fluktare till kund, men Onoff verkar i alla fall vara föga intresserade av att ens försöka med det. Nu finns det inte längre någon poäng med att ens gå dit, då jag ju inte vinner någonting på det jämfört med att titta på bilder på nätet.

Det är dålig lönsamhet bland hemelektronikkedjorna. I våras packade PCCity ihop sina butiker och säljer numer endast på nätet. Efter dagens besök i en fysisk Onoff-butik, där man bemöter kunderna med mera ”off” än ”on” känns det som att den kedjan – som för övrigt alltid är dyrast av de fyra – står näst på tur vid utgången.

Read Full Post »

Jag ska aldrig mer fnysa åt alterantiv medicin och hälsokost-produkter. Det verkar man kunna bli rik på. Nu är det inte riktigt den karman som gäller för Om Mokshananda. Han gjorde en meditationsresa till Himalaya och ville sen hjälpa andra att må bra:


”Jag ville hjälpa människor att ta hand om sig själva, och då var spikmattan det mest konkreta jag kunde komma på”
, säger han till DI.

Och den där spikmattan han lät tillverka omsätter idag 200 miljoner kronor, han säger att han hunnit sälja 300 000 av den:

”I dag äger mer än 3 procent av Sveriges befolkning en Shaktimatta”, säger Om Mokshananda, till Dagens Industri.

Jag kan inte låta bli att undra vad investerarna i SVTs ”Draknästet” hade sagt om Om hade kommit till dem med idén att sälja spikmattor till svenskarna och räkna med en omsättning på 200 miljoner efter bara ett år? Jag misstänker att vi hade fått höra något om att ”det räcker inte med en bra idé, det måste finnas en affärsplan också”…

Read Full Post »

Här ett bra exempel på hur beroende många affärsidéer idag är av att Google inte ändrar på sina rutiner. Vanskligt att vara så beroende av en enda monopolistliknande aktör.

Read Full Post »

IKEA-kopia i kubik

Läste häromdan på di.se om IloveIKEA.se som ska vara annonssajt för begagnade IKEA-möbler. Ingen koppling alls till IKEA-koncernen. Nu trillade jag på sajten Iloveingvar.se som verkar ha funnits längre. Med exakt samma inriktning. Den senare, IloveIKEA.se, är också misstänkt lik Iloveingvar till utseendet. Någon har kopierat den andre helt skamlöst! ”Iloveingvar” vågade nog inte sno ”IKEA”-namnet till webbadressen, men det vågade ”IloveIKEA” som därigenom fick mer uppmärksamhet genom artikeln i DI…

2009-09-08: OBS! Kolla in kommentaren nedan med vad som verkar vara en faktakorrigering från iloveikea.se!

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 981 andra följare