Processed with Moldiv

Vad väljer du – idiotiskt eller galet?

Ekonomipristagaren Angus Deaton sågar biståndets enprocentsmål: ”galet!”. Hans Rosling sågar Deatons biståndskritik: ”idiotiskt!”. Två giganter. En av dem har fel.  

Ska man tro på den här mannen...

Ska man tro på den här mannen…

 

...eller den här mannen?

…eller den här mannen?

 
Igårkväll var jag inbjuden till Nobelstudion i SVT för att introducera mitt reportage om Angus Deaton, den fryntlige skott-britt-amerikanen med professorsfluga som på torsdag tar emot Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Ja, det heter så mycket, och man får inte kalla det ”Nobelpriset i ekonomi” för då får man alla naturvetartalibaner på sig som tycker att: 

1. ekonomi är minsann ingen vetenskap 

2. Riksbankens inkuppade pris (1968) är inget riktigt Nobelpris

Låtom oss kalla det ”ekonomipriset”. 

Inbjuden för att kommentera årets ekonomipris var Hans Rosling. Professor i internationell hälsa vid KI, folkbildare om världens tillstånd och utveckling och på senare tid – allmän guru. Han såg inslaget vid genrepet inför sändning och man kan sammanfatta hans spontana kommentarer med ett ord: ”idiotiskt”. 
 

En skeptisk pose...


En skeptisk pose…


Rosling tycker Deaton är ute och cyklar när han kritiserar långsiktigt bistånd för att på sikt riskera göra mer skada än nytta. Deaton kritiserar det svenska enprocentsmålet som han menar är ”galet” (eller ”crazy” som han uttrycker det) då det lägger fokus på vad vi vill ge istället för vad folk i länderna faktiskt behöver och vad som gör nytta (mer om Deatons resonemang ser du här, och läser om här). Rosling tog flera exempel på bistånd som han menar är avgörande för att ett fattigt land ska kunna få hjälp att bekämpa sjukdomar och epidemier som står i vägen för dess utveckling. Han tycker dessutom att Deaton förenklar och generaliserar för mycket. Deaton, som vinnlägger sig om att vara noggrann med siffrorna, hade inte hållit med.
Det hade varit kul att se dem mötas. Två siffernödrar i en ultimate challenge om vem som har bäst exempel på bistånd som funkar/inte funkar. En battle som hade kunnat bli väldigt utbildande. Möjligen även underhållande. Men nu blir det inte så, då Rosling inte ska på Nobelfesten i år. Så vi får hålla tillgodo med två tunga namn som säger emot varandra, en efter en. Med till synes helt oförenliga ståndpunkter. 
Eller? Skulle det gå att bryta ned respektive sidas argumentation i atomer så att det gick att bygga molekylära broar mellan dem? Igårkväll var det i alla fall inte läge för det. Själv fick jag ta emot kritik för rubriken som vi satte på en av artiklarna jag skrev om Deaton. Media är ute och fördummar nu igen, tyckte Rosling. 

Vem ska man då tro på? Nobelprist… förlåt, ekonomipristagaren eller den folkkäre professorn? Svårt att ha någon egentlig uppfattning om man inte kan biståndsvärlden och varit ute i fält i fattiga byar i Indien eller Moçambique (som Deaton respektive Rosling har). Då är det tough shit. Då har man bara titeln, retoriken, slipsen och utseendet att gå på för att bilda sig en uppfattning om vem som är mest trovärdig. Kanske inte det bästa bedömningsunderlaget. Men det finns en ännu starkare påverkansfaktor som smyger i bakgrunden: ens värderingar och politiska hemvist. 

Är man höger så läser man kanske Svenskans ledarsida för att få sin världsbild bekräftad, är man vänster är det snarare Dagens ETC som bekräftar den. Sällan utmanar man sig genom att tvinga sig se världen genom ett par andra glasögon. Det är tryggt och bekvämt att bekräfta det man redan vet. Den snuttefilten släpper man inte i första taget. Tänk vad som skulle hända annars: om du helt plötsligt kom på dig själv med att hålla med någon från motståndarlägret i en fråga, då tvingas du inse att du kanske måste omvärdera en hel del andra ställningstaganden. Det är ju jobbigt. Du kanske till och med måste erkänna att du själv haft fel tidigare. Usch.

Nej, ska det vara trångt i åsiktskorridoren, så vill jag åtminstone hålla mig kvar i min egen! Men då blir det inte så många nya dörrar som öppnas. I biståndsfrågan skulle jag tro många reflexmässigt faller tillbaka i sin höger/vänster-tillhörighet och frågar den politiska kompassen vad man bör tycka. Den ger snabbt ett svar som gör att man automatiskt lyssnar mer på Deaton eller Rosling. Även om ingen av dem i övrigt är starkt uttalat hit eller dit. Deaton är i en amerikansk kontext snarast vänster, och Rosling säger sig vara ”genetiskt socialdemokrat”. Vilket ju ändå inte är ljusår ifrån. Men traditionellt sett låter det mer höger att kritisera bistånd, och det låter mer vänster att försvara det. Och den som har det undermedvetet inprogrammerat i sig, slår dövörat till när motståndarsidan talar. 

Är jag hård och generaliserande nu? Ja, men så är jag ju också journalist. Målar världen i svart och vitt och drar alla över en kam, och allt det där. Det kanske är jag som är den största idioten?

Slow-tv

Kollar på dansk teve. Zappar in DR Update som jag trodde var en nyhetskanal, men matas av olika övervakningskameror från korridorer i typ övergivet sjukhus.

image

image

image

image

image

image

Snäppet mer action än färg som torkar. Reality-tv har väl gått lite för långt nu, va?
Gonatt!

Jakten på det perfekta livet

I veckan var jag hemma hos P3-prataren och DN-krönikören Hanna Hellquist som ju till hösten även kommer synas som SVT-programledare i sitt program “Jakten på det perfekta livet” (uppföljare till serien “Jakten på lyckan“).

Eftersom min bok “Hög på Hus” har undertiteln “Jakten på det perfekta boendet” var det väl upplagt för att ringa mig när de skulle spela in en grej om drivkrafterna bakom hemnetknarkandet. Eller så hade Hanna bara nåtts av ryktet att jag är en fena på home staging och ville få lite gratis hjälp inför försäljning?

Spelar ingen roll, det var trevligt som den i alla fall att komma hem till henne på en fika och träffa kloka och snälla mamman Lisbet. Resultatet av min home staging kommer någon gång i höst i ett avsnitt som fokuserar på boendet. Tills dess får ni här några teasers i form av “före”-bilder från Hannas barre strax söder om söder där inredningnsmottot var ”avslappnat 50-tal med gigantiska pelargoner och små gulliga djur i porslin”.

Porslinsharen ser dig!

Porslinsharen ser dig!

Home Staging-Alex rycker ut

Imorgon ska jag hem och homes stagea hos Hanna Hellquist. Hon spelar in ny säsong av Jakten på lyckan. Ett av avsnitten i höst handlar om boendet och där ska jag vara med och berätta varför jag blev ”Hög på hus”. Samt bjuda på mina insikter inom home staging genom att säga vad jag tror behöver göras med hennes lägenhet om den skulle säljas. Tänk om hon har riktigt udda, konstig smak? Övermöblerat med mormors alla gamla byråer, husdjur en masse och har pyntat hemmet med en massa personliga prylar som betyder jättemycket för henne men stökar till helhetsintrycket av bostaden? Vad ska jag då säga, jag som inte vill framstå som en ”ljust och fräscht”-idiot (som jag egentligen är)?

Får jobba med omskrivningar och inte säga allt jag tänker. Eller kanske borde jag istället se på det kliniskt som en kirurg och bara kallt gå in där och göra det som måste göras?

Har i alla fall skrivit en grej på HPH-bloggen för att komma i rätt mood inför uppgiften. Med lite sömn nu ska det väl gå bra.

SvD – för alla kön

Fick idag ett prenumerationserbjudande från svenskan. Så även min fru. De var inte lika.
För det första skiljde de sig till innehållet. Jag fick 50% rabatt veckans alla dagar (manligt instrumentellt nog ”till nytta för dig”) medan hon skulle lockas in med lite skön helgläsning ”när du har tid att fördjupa dig” (duktiga kvinnor ”fördjupar” sig då och då medan männen nöjer sig med att surfa på ytan hela tiden?).
Sedan var det så klart olika profiler som affischnamn. Kvinnor vill läsa om ”samtalet som ständigt pågår” med Karin Thunberg, som placerats bredvid en bild på matspecial, medan Andreas Cervenka ”till nytta för dig” står bredvid bild på Näringslivsdelen som förmodas få männen på fall.
Kvinnor gillar mat och relationer.
Män gillar stridsflygplan och pengar.
SvD har gjort sin könsrollsmässiga marknadssegmentering.
Frågan är bara – är den ett tecken på läsekretsens eller redaktionens värderingar?

20120808-221730.jpg

20120808-221811.jpg
Till och med fikabrödet är olika på bilden. Riktiga män kostar på sig ett wienerbröd medan kvinnor slankar till det med fil och hallon.

Tarot-tv till tusen

Zappar mellan kanalerna på spansk teve. Hittar oroväckande många spådomskanaler. Kanske det man behöver när allt som det rationella kan förutspå går åt pipan i samhället?

20120718-001458.jpg

20120718-001531.jpg

Musikradion stuck in the middle

Den kommersiella radions hot är Spotify och alla varianter av Last FM. För trångt i det analoga nätet att nischa sig. Stuck in the middle.
Mer särpräglande innehåll, starka karaktärer och lokal prägel nödvändigt.
Vid sidan av att hitta ny distribution:

20120528-101305.jpg

Därför behöver Public Service jobba hårdare än någonsin

Medieutvecklingen gör att informationsklyftorna i samhället ökar. Därmed också behovet av en Public Service som upplyst lägereld.

Jesper Strömbäck, professor i politisk kommunikation och journalistik samt huvudsekreterare i regeringens Framtidskommission,  skriver DN Debatt om konsekvenserna av medielandskapets förändringar. Det mest intressanta är hans redogörelse för sambandet mellan svenskarnas nyhetskonsumtion och politiska intresse och hur det utvecklats de senaste 25 åren.

”Resultaten är tydliga. För det första visar de att skillnaderna i mediekonsumtion mellan olika människor ökar. För det andra visar resultaten att två grupper ökar i storlek. Det handlar dels om nyhetssökarna, de som är storkonsumenter av nyhetsmedier, dels om nyhetsundvikarna, de som sällan eller aldrig tar del av nyhetsmedier. Andelen nyhetssökare har ökat från cirka 11 procent till knappt 18 procent, medan andelen nyhetsundvikare har ökat från 6 till 15 procent. Studerar man utvecklingslinjen kan båda grupperna förväntas öka ytterligare i storlek under de kommande åren. För det tredje visar resultaten att människors politiska intresse betyder allt mer för att förklara hur mycket de tar del av olika nyhetsmedier.”

De som har bäst förutsättningar för att ta kloka beslut som medborgare, medmänniska och konsument ökar alltså i antal. Men samtidigt blir de minst upplysta allt fler. Jesper Strömbäck skriver att utvecklingen förväntas leda till större skillnader mellan olika grupper när det gäller hur de uppfattar verkligheten och i förlängningen även ökade klyftor när det gäller såväl politiska kunskaper som politiskt deltagande.

”Den gemensamma offentligheten krymper. I takt med att människors motivationer får större betydelse för deras medieanvändning ökar samtidigt utrymmet för olika nischmedier, inte minst på internet. Människor kan i allt högre utsträckning söka sig till medier som bekräftar deras åsikter, fördomar och verklighetsbilder. Det i sin tur riskerar att leda till en ökad polarisering och balkanisering av offentligheten.”

Givet att man tycker demokrati är bra och att ett så högt medborgerligt deltagande i densamma är eftersträvansvärt, vad ska man göra åt problemet? Man får hoppas att det trots ”balkaniseringen” av medielandskapet alltjämt finns kvar ett antal församlingar stora nog att fungera som forum för spridande av allmänintressant information och kontaktyta för gemensam debatt.

Hjärnan är funtad så att man hellre söker bekräfta sina egna åsikter och förutfattade meningar än att utmana dem. Just därför är det så viktigt med breda ”offentliga rum” i medielandskapet där man kan råka stöta på oliktänkande för att tvingas testa sina argument. För demokratins skull blir behovet av samlande lägereldar bara större ju mer fragmentiserade medierna blir. Mot bakgrund av den utvecklingen kan Public Service finna stöd för resonemanget att SVT, UR och SR inte ska utvecklas mot ett mer elitistiskt innehåll där man ”bara ska göra det ingen annan gör”. Ska man bara göra det som inte lockar breda tittar- och lyssnarskaror så kommer man till slut bara tala till de redan invigda. En liten exklusiv klubb av extrema ”nyhetssökare”. Ska Public Service ha ett existensberättigande överhuvudtaget, så måste man både leverera höjd till dessa samtidigt som man inte gör avkall på bredden så att man även når de som normalt sett undviker nyheter.

Rapport behöver Melodifestivalen. Men Melodifestivalen skulle inte ha sin plats i tablån utan Rapport som granne. Och oavsett vad programmet heter måste Public Service alltid anstränga sig lite mer för att engagera alla målgrupper, inte bara de kommersiellt intressanta. Lyckas med att locka unga samtidigt som man inte sviker de gamla. Underhållning med hjärna och information med hjärta. Ett svårt jobb, men det är just vad det ska vara.

Public Service – we try harder. För demokratins skull måste det vara med betoning på ”harder”. Särskilt i ett splittrat medielandskap där det blivit lättare än någonsin att sluta sig in i sin egen självbekräftande bubbla.

Betydelsen av ett bra bokomslag

Sökte efter min egen bok ”Hög på Hus” på CDON och såg att Robert Harris ”The Fear Index” kom upp som ”de som köpte Hög på Hus köpte också dessa böcker”. Det tar jag som en komplimang.

Men det som verkligen fick mig att tänka till var skillnaden i bokomslag för ”The Fear Index” som jag upptäckte när jag kollade priset även på Adlibris:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vilken av dem skulle du välja?

Den till vänster kostar 76 kr, den till höger 116 kr.

Den till vänster skulle jag inte plocka upp på ett bord i bokhandeln. Den till höger skulle jag se direkt, och gärna hålla i handen på tunnelbanan. Den har lite cool Vertigo-känsla och verkar ”smart”. Den till vänster ser mer ut som billig deckare. Om det inte vore för att jag var så snål skulle jag själv nästan vara beredd att betala 40 kr mer för att få det snygga omslaget.

Ska bli intressant att se vilket omslag som bäst stämmer överens med innehållet. Jag hoppas på bra läsning, det vill säga det högra.

Men den frågan är vilket av dem som säljer bäst?

All bookbusiness is glocal!

Den fysiska bokhandeln har kanske en framtid ändå? Var ikväll nere på Äppelvikens bokhandel och talade om boken. Fullsatt, och med bred mix av människor vad gäller både ålder och kön. Kanske beviset på att ”all business is local”? Det krävs i alla fall något påtagligt mervärde för att en fysisk bokhandel ska klara att ta betalt 229 kr för en bok som på nätet kostar 159 kr (när inköpspriset är ca 150). ”Lojalitet” är ett begrepp som kan framkalla den extra betalningsviljan. Jag funderade på det på vägen hem – varför skulle jag betala mer i butik för en bok jag vet att jag kan beställa billigare i mobilen direkt efter att jag lagt ned boken jag fingrat på i bokaffären? Enda svaret är känslan av att stödja en verksamhet som annars inte skulle finnas – möjligheten att just bläddra i boken och kanske få ett råd eller två. Insikten om att utan att betala lite extra, skulle jag inte få det lilla extra. Kanske samma mekanism som gör att många turister faktiskt lämnar dricks i en taxi utomlands trots att de aldrig kommer se chauffören igen. En slags kollektiv ekonomisk självbevarelsedrift. Ska man kanske säga att det handlar om moral – man vill inte vara en freerider? Men det går från att vara ett ”borde betala för mig” till ett ”betalar gärna lite extra” om det även finns ett personligt bemötande. En bokhandel med en riktig människa som ger konkreta tips och engagerar sig i kunden har större chans att överleva än den med biträden som mest nöjer sig med att ta betalt i kassan (de finns, kan jag säga…).

Åsa Berg och Mia Strandell på Äppelvikens bokhandel hälsade mig välkommen till författarträff.

Hursom, supertrevlig kväll var det, med många engagerade åhörare som blev initierade frågeställare. Mia och Åsa kanske någon gång också borde hålla ett föredrag om sin resa – att komma på idén att starta bokhandel (och lyckas) i en tid då bokbranschen genomgår en så radikal strukturomvandling som får de flesta andra att lägga ned. Nischade och personliga ”boklådor” överlever samtidigt som nätjättarna konkurrerar ut de som misslyckas med att motivera mig att gå i butiken. All business is glocal!

P.S. På fredag är det dags att prata om boken på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i Stockholm under Världsbokveckan. De har precis byggt om butiken, säkert för att möta den nya tidens kundbehov. Ska bli spännande att se hur de tolkat dessa i form av butiksdesign och läslusthjälp.