Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Arkiv för kategori ‘Pop-ekonomi’

Det är svårt att skriva om ekonomi om man riktar sig till den breda allmänheten. Ekonomi är ju någonting som många mest har dåligt samvete över att de inte har bättre koll på. Inte så kul att ta tag i surdegen, mer lockande då kanske att läsa en bok om positivt tänkande.

Men det finns några som försöker, och lyckas. Bägge råkar ha kallat sina böcker samma sak – ”Vad är pengar?”.

vadarpengar

Jag talar om den flitige sparekonomen Claes Hemberg och den finurlige ekonomijournalisten Andreas Cervenka. Bägge ser poängen i att skriva underhållande. Där den förste satsar på ett rakt språk med folklig ton i sitt plånboksperspektiv, odlar den senare ett roligt raljant outsiderperspektiv på makrofrågor.

Claes Hemberg spinner vidare på ”Vad är…?”-spåret hos bokförlaget Langenskiöld, där Martin Ingvar senast utkom med sin ”Vad är vetenskap?”. Det är ett fixt format med en fråga per uppslag där man bjuds på ett kort och ett långt svar. Frågan i Hembergs ”Vad är pengar?” kan till exempel vara ”hur tjänar miljardären sina pengar?”. Det korta svaret blir då ”med många år som bästa kumpan” och i det långa svaret får man bland annat lära sig att ”är du tillräckligt envis kan turen hinna ikapp dig. Och då kallas det plötsligen för god analys och god tajming”. När Hemberg är som bäst tar han ställning och blir nästan politisk. Som i svaret på frågan ”vem är mammon?”: ”…Men frågan är om inte mammon ändå syns bäst under mellandagsrean, då vi handlar kläder sydda av barn i Bangladesh, som får betalt långt mindre än vad minimilönen medger.”

Än mer polemisk är Cervenka. Han har nästan gjort det till en sport att alltid vara i opposition mot eliten. Folklig på sitt sätt. Kanske det enda sättet att vinna respekt utanför de egna leden som ekonomijournalist idag? När han tar sats mot styrelsegubbar och finanshajar så är det med hårda – ofta välriktade – rallarsvingar. Om man har överseende med hans ibland lite överkäckt lustiga liknelser, så är det ofta han lyckas koka ned komplicerade skeenden i ett språk en femåring kan förstå (dvs även vi vanliga vuxna och styrelseledamöterna i finansbolagen som leker med våra pengar): ”Att trycka pengar är det nya normala, även om det förstås inte kallas för det, utan draperas i obegripliga termer som det nästan tragikomiskt krångliga kvantitativa lättnader.”

Jag måste erkänna att jag från början var skeptisk till båda böckerna. Hembergs för att jag trodde formatet innebar att den skulle vara ytlig. Den var visserligen snabbläst (betade av den på spårvagnen och tunnelbanan till och från jobbet), men det är bara en fördel. Hembergs ”Vad är pengar?” ska man se som ett diskussionsunderlag, en tankeställare. Hans svar fungerar som ett litet frö som med fördel kan få gro i hjärnan. Vill man veta mer, får man gå vidare till hans blogg eller andra böcker. Till exempel alla de pop-ekonomi-författare som Cervenka så flitigt refererar i sina krönikor (börja med Nassim Nicholas Taleb!). Cervenka var jag skeptisk till, för jag trodde det skulle vara ryckigt att läsa en krönikesamling. Men det finns faktiskt en röd tråd genom texterna som får det att hänga ihop.

”Vad är pengar?” – två väldigt olika böcker med samma titel. En sak gemensamt: folkbildande.

Read Full Post »

Dagens boktips blir två till priset av ett.

Johan Norberg har nyligen utkommit med två böcker i helt olika ämnen, läsvärda av olika anledningar.

”Eurokrasch – en tragedi” är vad den heter. Norberg ger sin förklaring till varför euron inte fungerar och är dömd att totalhaverera. Får han rätt är det en mörk framtid EU har framför sig, långt ifrån det förbrödrande som unionen nyligen belönades med Nobelpriset för.

”Europa skulle vackla från panik till panik, och land efter land skulle under kaotiska förhållanden lämna euron samtidigt som deras banksystem gick under och bankomaterna stängde.”

En stor behållning av boken är den grundkurs i EUs historia som Norberg levererar genom att berätta om eurons tillkomst. Det är en krass bild av två statsmän – Mitterand och Kohl – som bägge verkar tämligen ointresserade av och okunniga om ekonomi. De skapar en monetär union av de skäl som de förstår sig på – maktpolitiska. Det handlar om att upprätthålla maktbalans mellan de europeiska stormakterna. För att Tyskland ska få växa efter murens fall måste Kohl i gengäld bjussa lite på sin ekonomiska styrka så att det franska storhetsvansinnet inte rubbas. Ett återförenat Tyskland i utbyte mot euron, typ.

Snabbspola framåt till idag, så har vi enligt Norberg en skapelse som stressades fram utan att stå på tillräckligt många ben för att hålla balansen i längden. Första bästa ekonomiska chock av större mått och den monetära unionen – där allt fler börjat fuska med reglerna – havererar. Där är vi nu.

Johan Norbergs andra bok handlar om intelligensen, hur vi kan utveckla den och hur den påverkas av hur samhället utvecklas runtomkring oss. Det här är mer av en lördagsgodispåse med populärvetenskaplig konfektyr. Något både för den som vill lära sig mer om hur man ska förhålla sig till barnens dataspelande (inte alls så tokigt, kanske rent av sinnesutvecklande) och hur man kan hålla hjärnan i trim ända in på ålderdomshemmet (spela mycket schack!). Lättläst faktoidsamling kring temat ”IQ”. Ibland går det lite för snabbt fram, och det är inte samma personliga röst bakom texten som i Eurokrasch där man verkligen känner Norbergs engagemang. Men intellektuellt matnyttigt för den som vill veta hur man utvecklar sin intelligens.

Här kan du se min intervju med honom i Gomorron Sverige om de två böckerna (del 1 och del 2).

Och så några bonusboktips som ger dig intelligent läsning som räcker hela vägen fram till trettondan:

Daniel Kahneman ”Thinking, fast and slow” – den enda boken du behöver läsa om du vill få en snabb och fördjupande insikt i ekonomisk psykologi och bli en bättre beslutsfattare.

Katarina Gospic ”Välj rätt” och Pelle Tornell ”Bestäm dig” är två svenska varianter som förtjänstfullt destillerar forskningen inom beslutsfattande ned till ett koncentrat av tumregler för hur man ska göra bättre val i livet.

Katrin Kielos ”Det enda könet” – Augustprisnominerade Kielos ifrågasätter rationaliteten som ledstjärna för ekonomiskt tänkande, och varför den ekonomiska historien skulle vara mannens historia. (Läs mer om boken i mitt tidigare inlägg här).

bocker

Read Full Post »

Hur rationell är du, lille vän?

-Jotack, fullt beräknande även idag. Hur är det själv?

Länge har synen på människan som en rationell varelse – till skillnad från de känslostyrda djuren – varit förhärskande bland tänkare vars syn på samhället bottnar i Upplysningen. Alldeles för länge har den tron varit utgångspunkten inom ekonomisk vetenskap. De senaste decennierna har tron på Homo Economicus dock modererats, idag erkänner de flesta att vi nog inte är de där perfekt kalkylerande ekonomiska aktörerna trots allt.

Katrin Kielos nöjer sig inte med det. I sin nya bok ”Det enda könet” är hon på veritabelt korståg mot synen på människor som ekonomiska agenter som blint styrs av sin egennytta på en värderingsbefriad marknad. Som titeln antyder är det också ett korståg mot den rationelle ekonomiske mannen. Från Adam Smith till Alan Greenspan ser hon mannen i ekonomen, och ger exempel på hur vårt sätt att sätta värde på arbete definierats utifrån om det utförs av en man eller en kvinna. Vid sidan av snabbguidningen genom den moderna ekonomiska historien sedd med ”det andra könets” glasögon, kan hon slinka in på samtida spaningar. Till exempel om hur det är att vara kvinna på arbetsmarknaden sextio år efter ”Mad Men”.

”Vi har fått en generation kvinnor som är fruktansvärt hårda mot sig själva. Många kvinnor behöver idag ingen manlig kedjerökande reklambyråchef som tittar på dem som vore de värdelösa. De tittar på sig själva på det sättet, även om de nuförtiden själva är chefer på byrån.”

När Kielos låter tankarna flyga iväg så här blir det bra. Riktigt bra. Språket är snabbt och meningarna medryckande. Den här boken ligger inte oläst länge. Men ibland går det nästan lite för fort. Swoosch, så var redogörelsen för de senaste 30 årens forskning inom beteendeekonomi plötsligt förbi. När det känns som jag snabbläser en popekonomibok á la Freakonomics vill jag stanna upp ibland och borra vidare. Apropå den ja. Hatobjektet nummer ett för Kielos. Boken som sålt miljoner ex genom att försöka förklara alltifrån barnuppfostran till knarkhandel med ekonomiska modeller. Men det är ändå att göra Freakonomics-författarna lite orättvisa att bara avfärda dem som rationalitets-talibaner. Även de hänvisar faktiskt till flera av de senaste rönen inom ekonomisk psykologi som ju Kielos verkar omfamna. Men precis som författarna till den uppsjö av pop-ekonomi-böcker som följt i Freakonomics fotspår, så skriver Kielos i en anglosaxisk anda där man inte vinner några stilpoäng på att vara försiktigt nyanserad.

Å ena sidan, å andra sidan…Gäsp…

Tes, antites, syntes….Gäsp…

Så här tror du det är… Så här är det!…Aha… Cool dude, är det så det ligger till?!

Det blir roligare att läsa någon som driver sin tes riktigt hårt som Katrin Kielos. Det är framgångsreceptet för den här typen av litteratur. Och enligt det receptet lagar Kielos en alldeles utmärkt buffé av tankeväckande smårätter som hålls samman på ett smart sätt genom ett och samma tema: den ekonomiska historien är mannens, och det har påverkat inte bara hur världen ser ut utan även hur vi ser på oss själva. Tankeväckande utan att någonsin bli tungt.

Precis innan ”Det enda könet”, läste jag beteende-ekonomen Dan Arielys ”Predictably Irrational”. Jag rekommenderar den boken till den som vill veta vad som kan efterträda Homo Economicus nu när Katrin Kielos tagit död på honom (och sparkat på det redan kalla liket några gånger). Om hon inte själv redan läst Ariely, kommer hon nog att gilla boken. Han konstaterar till exempel att vi agerar väldigt olika om vi uppfattar det som att vi befinner oss i ett marknadsläge (där man köper och säljer tjänster) eller i en privat sfär (där man hjälper varandra utan att ta betalt). Offerviljan är större om man vädjar till någons storsinne snarare än erbjuder sig att fylla dennes plånbok. Fler är beredda att dö för sin familj eller sin sak än för en miljard på banken. Utifrån det drar han slutsatser som har direkt bäring på politiken.

Och så var vi där igen. Ekonomi blir snabbt politik när man skrapar på ytan eller extrapolerar konsekvenserna. Och man kan bulla upp med ”respekterade ekonomer” på bägge sidor staketet som skiljer höger från vänster i den ekonomisk-politiska debatten. Den som senast fick Nobelpriset har tolkningsföreträde.

Let´s not go there idag.

Jag uppehåller mig hellre vid den monumentala frågan om vad som egentligen är ”rationellt”. Kielos och andra popekonomiförfattare utgår från att vi alla talar om samma sak. Men vad menar vi egentligen med ett ”rationellt” beteende?

Är frågan: ”tar vi verkligen de flesta ekonomiska beslut med överblick över vad våra handlingar får för konsekvenser och gör val som stämmer överens med våra preferenser?”

Självklart inte. Det fattar ju vem som helst som proppat i sig en chokladkaka trots dieten eller gått över smärtgränsen i budgivningen på lägenheten att normaltillståndet snarare är det motsatta. Vi är i grund och botten ”Animal Spirits” som beter oss irrationellt, om än på ett förutsägbart sätt. Bubblor kommer och går. Med jämna mellanrum dras vi alla med i hysterin och springer åt samma håll.

Oavsett om vi är torsk på tulpaner eller drabbats av Facebookfrenesi.

Aha, tänker då du rationella människa – om jag bara vet hur andra beter sig irrationellt på detta systematiska vis, så kan jag vara smart och föregripa deras dumma beteende och tjäna en hacka på kuppen! Ja, kanske det. Om du själv inte råkar vara den siste i kön som tänker precis så. Om du inte råkar vara den siste som köpte bostadsrätt till – vad som i efterhand visade sig vara – en toppnotering.

Frågan om vad som är irrationellt eller inte är inte så kristallklar. Den som hoppar av en bubbla i tid, är den rationell? Eller hade hen bara tur?

Det är den typen av problematisering som saknas i ”Det enda könet”. Och det finns nog en och annan ekonom som med rätta skulle kunna ge henne bra mothugg på några punkter. Men det är inte det viktiga med boken. Kielos förtjänst ligger i att hon ställer rätt frågor, och provocerar tanken framåt på ett underhållande sätt.

Read Full Post »

SuperFreakonomics

20120505-161258.jpg
Har precis läst ut uppföljaren till pop- ekonomi-bästsäljaren Freakonomics av Steven D. Levitt och Stephen J. Dubner. Smart nog döpte de uppföljaren till ungefär samma sak – SuperFreakonomics. Den går i samma anda som första boken – ifrågasättande av vedertagna allmänna sanningar om hur alltifrån knarkhandel till miljöförstöring bör angripas om man vill åstadkomma en förändring. De lyckas retoriskt skapa aha-upplevelser när de lägger fram bevisen för att deras motvallsteorier är de som verkligen är sanna, och låter läsaren känna sig som del av en exklusiv skara som skådat ljuset…
De gillar att vara politiskt inkorrekta. De lyfter fram organhandel som lösning på donatorbristen och gör narr av Al Gore som de beskriver som en katastrofscenario-evangelist i klimatfrågan.

Boken funkar som en uppföljare, även om jag skulle önska mig en tydligare röd tråd genom de olika historierna och teorierna som läggs fram. Det är mer av en teoretisk novellsamling än en akademisk roman.

Read Full Post »

DN fortsätter sin pensionsgranskning idag med fokus på flytträtten. Enligt deras uppgifter kommer en utredning föreslå att spararna får rätt att flytta ytterligare 600 miljarder av de 2500 som svenskarna sparar till tjänstepensionen. Intressant att de väljer vinkeln ”spararna förlorare på utökad flytträtt”. Utgångspunkten för det resonemanget är att sparare har dålig kunskap om hur man ska välja rätt, och att många riskerar riskerar flytta bara för att de aggressiva bankerna lockar över med sockrade erbjudande om t ex billiga bolån (men ofta dyra förvaltningsavgifter för pensionssparandet). Det finns en poäng i att ett stort utbud med svårighet att jämföra alternativen är som bäddat för att lura skjortan av kunder som vill bort från ett bolag som skinnar en på längden, bara för att istället hamna i händerna på någon annan som skinnar än på tvären. Gunnar Olsson, vd på Konsumenternas försäkringsbyrå, befarar en flyttcirkus utan någon nytta för kunden.

 Om man inför fri flytträtt utan att kunderna begriper vad det är för någonting så är det naturligtvis inte bra. Om spararna inte ens förstått vad de har köpt, hur ska de förstå varför de ska flytta, säger han till DN.

Men, grundproblemet är ju just bristen på trovärdig – opartisk – och enkel vägledning för alla som inte har råd att anlita en konsult med timarvode. DET borde man göra något åt. Friheten att välja ett smartare alternativ ska ju inte utmålas som boven i dramat. För det finns ju ofta pengar att hämta i form av lägre avgifter (Claes Hemberg som brukar räkna på sådant här, kommenterade direkt på sin blogg med en tumregel om ”20% mer i pension för varje årtionde vi sparar”).

Utredningen ska ”…analysera om nya regler om flytträtt motiverar ändrade krav på information så att försäkringstagare förstår och kan utvärdera olika försäkringsalternativ”. Just den biten är således högintressant och avgörande för om flytträtten ska leda till väsentlig förbättring för spararna som kollektiv.

DN-artikeln lyfter fram argumenten för- och mot flytträtt. Intressant att höra branschens tunga aktörer motivera varför man inte borde få flytta mera av sina pengar. Arbetsmarknadens parter som ligger bakom de kollektivavtalade tjänstepensionerna tycker det är ok att man flyttar, men bara inom de alternativ som de förhandlat fram.

– Utan oss hade kollektivavtalade tjänstepensioner inte funnits. Det går inte att göra den här typen av upphandlingar som ger bra villkor om inte vi får bestämma över flytten, säger Renée Andersson, pensionsexpert på LO till tidningen.

Pensionsjättarna motiverar flyttavgiften med att de vill ha tillbaks vad de investerat i bl a marknadsföring för att ragga dig som kund. Men banker har ingen flyttavgift om man vill byta till bättre sparkonto, DN har ingen flyttavgift om du väljer att gå över till Svenskan (trots att de lagt ned mycket pengar på att vinna dig som kund och du inte blir lönsam förrän efter en längre tids prenumeration). Så varför ska den här branschen särbehandlas?

Folksams vd Anders Sundström motiverade det nyligen så här på DN Debatt:

”Traditionell livförsäkring ger dessa fördelar mot att spararen i sin tur väljer att låsa in sitt sparande under en längre tid. Precis som du kan förbinda dig att inte röra dina sparpengar på ett sparkonto i utbyte mot en högre sparränta. Eller på samma sätt som du kan välja att binda bolånen under lång tid.”

Men om man har en fondförsäkring som suger och vill flytta. Var finns då solidaritetsargumenten?

Det är inte lätt att hålla reda på vad man har rätt till och hur mycket man kan vinna på det ena eller det andra. Det är bara att gå in på Konsumenternas.se och läsa hur reglerna ser ut så blir man avskräckt innan man ens hunnit fundera på att gräva fram alla gamla papper i byrålådan (och Konsumenternas Försäkringsbyrå har ändå ansträngt sig att beskriva det hela så sakligt och opartiskt som möjligt). Då är man ett lätt byte nästa gång man går in till banken för att lägga om lånen och får höra att ”om du även flyttar din tjänstpension till oss så får du ytterligare rabatt på bolånen. Vad säger du?”…

Jag tvingades häromdagen erkänna för en bekant att jag knappt kom ihåg vilket bolag jag själv har anförtrott mitt sparande åt. Jag behövde under telefonsamtalets gång googla fram vad ”fribrev” egentligen betyder nu igen för att inte tappa ansiktet helt. Jag som ekonomijournalist borde väl kunna det som ett rinnande vatten, kan man tycka. Men jag är också bara en vanlig människa som faktiskt tycker att det är lite snårigt emellanåt att navigera genom det här träsket. Nöjd över att jag en gång i tiden tänkte rätt och valde låga avgifter som vägledning så har jag låtit frågan bero. Just det är problemet. Detta med pensionen är ett dåligt samvete. Jag borde… men orkar inte. Vi har svårt att älska det orangea kuvertet och det röda kuvertet och allt det som ligger långt fram i tiden och för tankarna mer till döden än till livet.

Trots att det handlar om att skapa sig bättre möjligheter att ”leva livet” just under den del av vår jordsliga vandring som blir en allt längre del av livet. Den som knäcker gåtan hur man får oss att bry oss minst lika mycket om att hitta bästa pensionssparandet som vi bryr oss om att hitta bästa boräntan är värd ett Nobelpris i ekonomi. Finns det någon forskare inom beteende-ekonomi som känner sig manad?

Read Full Post »

Jag ber om ursäkt, jag är rädd för att jag precis råkat åka i gräddfilen.

När jag sökte råd hos Författarförbundet om hur man ska redovisa sina honorarsintäkter i deklarationen, så fick jag höra i telefon att rådgivningstjänsten endast var för medlemmar. Hur blir man medlem då?

”För medlemskap krävs en utgiven produktion om omfång motsvarande två verk”

Och jag som är debutant. Jag lade på och ringde Skatteverket istället. Där är alla välkomna från första början.

Men när min allra första intervju inför boken (”Hög på Hus”, Albert Bonniers Förlag, release 27/3) publicerades i tidningen Vi idag så ser jag att jag fått titeln ”Alexander Norén, författare”. Fint värre. Men ursäkta alla riktiga författare, om jag därmed råkat gå före i kön lite granna.

Intervjun i Vi (på nätet refererad av Resume.se) tar fasta på den personliga berättelsen i boken, den om hur jag går från att ha tummen mitt i handen och älska asfalten till att längta ut till en villa i förorten att renovera för att sedan bara tråna efter ett nytt objekt att hugga tag i:

”Jag använde all fritid åt att gå på visningar.” Det säger Alexander Norén, mer känd som ett av SVT:s nyhetsankare och programledare för Gomorron Sverige. Nu har han skrivit en bok om sitt liv som bostadsberoende, som han lite skämtsamt kallar sitt överdrivna intresse för husmarknaden.

Men boken är också en konkret handbok i konsten att lyckas med bostadsaffären och undvika de värsta fällorna på bostadsmarknaden. Jag tar hjälp av ekonomisk psykologi och forskning kring beslutsfattande för att bland annat förklara varför så många förlorar vettet när de blir kära i ett hus och kastar sig in i en budgivning och drabbas av auktionsfeber. Slutsatsen av  erfarenheterna från min egen bostadskarriär och den teori som lyfts fram i boken är att vi människor är långt ifrån några rationella varelser. Särskilt inte när vi ger oss in i en bostadsaffär.

Om detta, bland mycket annat som har med bostadsmarknaden att göra, kommer jag att skriva om på Hög på Hus-bloggen som kompletterar boken på nätet.

Read Full Post »

”Svenskan, varsågod! Vi bjuder på Svenskan idag!”
Åh, en gratis tidning… Måste ha!
Tog en och var på väg vidare, men – nej!
Inget är riktigt gratis. Han börjar direkt fråga om jag vill ha den till halva priset i ett halvår. Här börjar psykologin jobba för honom. Känner hur det bär mig emot att säga ”nej”. Han har ju precis givit mig något, inte kan väl jag vara så taskig att bara nonchalera honom helt och gå vidare? Det vrider sig i magen när jag tänker på det scenariot. Så här är vi till mans. Det är därför det funkar så bra att bjuda på kaffe eller godis i butik. Men jag övervinner mitt svaga konsumentjag och replikerar till slut:
”Jag ska vara ärlig med dig. Jag låtsas bara lyssna för att vara snäll. Jag kommer inte nappa på något erbjudande. Kan jag bara få ta tidningen och gå iväg?”
Killen såg lite överrumplad och rätt så lättad ut, och gick vidare till nästa gratistorsk som inte ont anandes skulle låta sig bjudas på Svenskan mot en stunds övertalningsförsök enligt den ekonomiska psykologins reciprocitetsprincip.

Read Full Post »

Ekonomen som sporthjälte

I sportfilmen ”Moneyball” blir ekonomen hjälte i basebollaget när hans teorier hjälper till att värva undervärderade spelare som vänder laget. DN skriver att ”det är ett kontroversiellt försvar för ekonomiskt tänkande”. Jag blir nyfiken och vill se om filmen är Hollywoods svar på Freakonomics-litteraturen som sålt bra på de internationella flygplatsernas pocketställ de senaste åren.

Read Full Post »

Suspekt smörbrist

Apropå smörbristen som rapporterats om i media, när jag såg skylten i min butik om att det var på väg att ta slut i landets butiker ringde jag Svensk Mjölk och Arla för att höra mig för om orsakerna. För låg mjölkproduktion och ökad konsumtion av feta mejeriprodukter var det enstämmiga svaret. Fick statistik som belägg för det senare påståendet. Varför man inte importerade råvaran istället besvarades med att ”det ska vara svenska råvaror i svenskt smör”.

Robert ÖstlingEkonomistas tänker vidare i ekonomiska banor och funderar på om detta istället kan handla om en smart pr-kupp från mjölkböndernas sida för att vinna opinionsmässiga poäng som kan resultera i ökat stöd till landets mjölkbönder.

Read Full Post »

Klart man kan ersätta smör med margarin när man steker köttbullarna. Ändå köpte jag på mig extra mycket smör när det satt en lapp i butiken om att det är smörbrist i Sverige.

Man kan nog inte ersätta Tranströmer med margarin. Men man kan ju alltid hålla sig någon vecka tills bokhandlarna fyllt på sina lager med Nobel poesi. Ändå slåss folk på Akademibokhandeln och kastar sig på nätbokhandeln för att få sig ett ex direkt. Varför då? Tranströmers texter är ju inte direkt nyheter som tappar sitt värde om några dagar. Tvärtom har han väl fått priset för att det handlar om tidlös konstnärlig höjd i poesin?

Så varför detta ”Kaos i bokhandeln” som Resume.se skriver om?

Det är som smöret. Det som det finns lite av och som andra vill ha, ökar i värde även om jag egentligen  inte behöver det just nu. Knappheten har ett värde i sig. Ett värde som kommer sig av känslan av att vara en vinnare som kom över sista boken, att få vara först med det senaste (vilket ju är lite paradoxalt när det handlar om flera decennier gamla dikter). Känslan av att vara exklusiv, lite förmer.

Men då är man ju redan ljusår efter de som är pålästa och kultiverade från början. De har ju redan läst allt av Tranströmer (och pluggade in Adonis lite extra inför igår också, för säkerhets skull).

Den jobbiga känslan av att vara sist på bollen har gjort att jag aldrig slagits vid bokhandelsdiskarna när det blivit dags att läsa årets Nobelprisförfattare. Fast den här gången hände något. Igår gick jag också till bokhandeln för att köpa mig egen best of Tranis. Har en känsla av att den här mannen vill man nog läsa, inte bara för att man borde.

Fast jag gjorde det i smyg förstås, beställde samlingen på nätet. Jag vill ju inte skylta med att jag är sist på bollen igen.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 275 other followers