Island – alla bubblors moder (därför kommer det krascha igen)

image

Reykjavik, lördag morgon 04.45. Sitter och väntar på flygbussen nere vid hamnen där folk släntrar ut med ölflaskan i handen från stadens nattklubbar. Här går man ut sent, aldrig före midnatt och festar hårt (har jag hört) tills det är dags att plockas upp av någon snäll (nykter?) kompis med bil.

Nu åker bussen. Lämnar landet som satte sig på kartan som finanskrisens största slukhål. Efter en total avreglering på 90-talet, och ett självförtroende som efterklokt kallas hybris, var det bäddat för bubbla. Historien förtäljer om testosteronstinna fiskare som sadlade om till investmentbankers på någon av de tre bankerna som växte sig flerfalt större än landets BNP. Hur regering och centralbank omöjligt kunde rädda dem – ”too big to save” – när  den globala kapitalmarknaden frös till krishösten 2008. Finansvikingar och deras ”outvasion” fick skulden tillsammans med David Oddsson, den nyliberale centralbankschefen som låg bakom den finansiella avregleringen som mångårig premiärminister. Jo, även sittande högerpremiärministern Geir Haarde beskylldes för debaclet. Han ställdes faktiskt inför en slags ”riksrätt” efteråt och dömdes till fängelse. Han slapp dock skaka galler när hela spektaklet var över. Sedan folkligt uppror och vänstersväng med första öppet homosexuella kvinnliga premiärministern, beskedliga nedskärningar (ingen centraleuropeisk total åtstramningskur här inte) och en hyfsat snabb vändning. ”Ser man bara till siffrorna, så ser Island ut att må rätt bra idag. Man skulle inte kunna tro att vi var på botten för bara fem år sen”, säger Eirikur Bergmann, professor i politisk vetenskap vid Bifrost University när han bjuder på espresso hemma i sin för tillfället lite stökiga villa där disken samlats på hög i köket.

image

”Ursäkta röran, det är mycket resande fram och tillbaka nu”. Precis hemkommen från Sydamerika. Morgonen därpå ska han till Kina. Sedan han i februari kom ut med sin bok om Islands finansiella jordbävning,
Iceland and the International Financial Crisis – Boom, Bust and Recovery”, är han upptagen med att turnera på konferens världen över för att berätta om vad som byggde bubblan.
”Vi har alltid haft bubblor. Stark uppgång och sedan platt fall, det är typiskt för vår ekonomi. Men varje gång kommer vi ändå en bit framåt, när dammet väl lagt sig”. Professor Bergmanns teori är att expansion och symboliska stordåd – i stil med finansvikingarnas uppköp av brittiska fotbollslag och danska varuhus – är inbäddat i den isländska folksjälen. ”Det har med självständighetskampen att göra, vi är fortfarande i behov av att visa att vi kan själva, att vi har en plats på den internationella kartan”, säger Bergmann och hänvisar bakåt i historien där Island gång på gång hävdat sitt oberoende. Först gentemot Norge (varifrån de första bosättarna kom på 800-talet), sedan mot Danmark som de klippte banden med när tillfället gavs att kuppa fram en självständighetsförklaring under nazisternas ockupation 1944. Sedan dess har Island även haft anledning att mäta sig med Storbritannien (”torskkriget” på 70-talet). Island, den bångstyriga ungen som ständigt måste visa att hen ”kan själv”. Det är i det historiska ljuset man ska se det som skedde på finansmarknaden här på 00-talet, menar Bergmann.
Vad säger han om teorin att det var något typiskt manligt detta, att det finansiella högmodet hör ihop med machokulturen med risktagande fiskare som hellre dör i vågorna till havs än kommer hem utan fångst efter trålarturen? (En nidbild som befästes i Michael Lewis mycket underhållande reportagebok ”Boomerang – travels in the New Third World”)
”Njae, som alltid så berättar Lewis en bra story, som kanske är bättre än verkligheten. Kom ihåg att detta skedde i ett av världens mest jämställda länder. Då fanns det inga kvinnoröster som protesterade, alla var med på tåget och njöt av färden”.
Skulle det kunna hända igen på Island?
”Ja! Det är det korta och enkla svaret. Kolla på huspriserna, de skjuter i höjden igen. Storstilad nybyggnation är tillbaka”.

image

Men det var ju bara fem år sedan det kraschade, nog minns väl folk hur det gick förra gången?
”Jo, men det är så vi tagit oss fram i historien. Två steg fram och ett tillbaka. De ständiga kriserna till trots, det leder totalt sett ändå till framsteg”.

05.00. Busschauffören har slutat tjöta med den pratglade amerikanen längst fram som förvånas över islänningarnas alkoholvanor (”They’ll be sleeping well into the afternoon after this partying!”), bussen börjar färden mot Keflaviks flygplats. På vägen ut ur Reykjavik  passerar vi byggkranar i färd med att resa nya höghus med sjöutsikt där lägenheterna säkert redan är sålda.

image

På grund av de nya kapitalrestriktionerna som ska skydda den sköra isländska kronan från att falla vid kapitalflykt så jagar de rikas pengar inhemska investeringar istället, och då har fastigheter återigen blivit ett hett objekt. Innan vi svänger upp mot huvudleden kör vi förbi ett inglasat bankpalats (också det med Atlantutsikt vid första raden) där ett nytt namn står på skylten – ”Arion banki”, tidigare Kaupthing bank.

image

När Kaupthing kånkade tillsammans med Glitnir och Landsbanki, delades de upp i ”goda” (hanterbara) inhemska skulder och tillgångar som backades upp av statlig insättningsgaranti och de gigantiska utländska cancersvulsterna som helt sonika skars bort (till utländska kreditgivares protester).
Arion är Kaupthings nya friska ansikte. Om professor Bergmann får rätt i sin bubbelvarning finns det risk för att det inte blir det sista namnet på banken.

P.S.

Efter att finansäventyret tog slut blev fiske åter viktigast för Islands ekonomi. Vilket märks när jag slår på teven på kvällen.

image

Dokumentär om modiga fiskare på public service-kanalen och musikunderhållning inspelad på fiskebåt på en reklamkanal där det mellan varven annonseras för fiskebåtsmäkleri och fiskrestauranger.  Men nu ser turismen ut att kunna ta över den positionen. Efter finanskraschen och Eyjafjallajökulls utbrott som lamslog hela Europas flygtrafik ökade faktiskt resandet till Island, inte tvärtom! Inte bara en fråga om katastrofturism, händelserna satte helt enkelt Island på världskartan. All publicity is good publicity…
Det finns skäl för turisterna att komma. Om man står ut med mycket omväxlande väder, från snöstorm…

image

…till solsken på fem minuter…

image

…så bjuder Island på många mäktiga naturupplevelser och en stor sagobrunn att ösa historia ur.
Jag var där med min 9-årige son som stortrivdes i naturen (han är lik sin far) och rekommenderar absolut ett besök vid den ursprungliga Alltingsplatsen i Thingvellirs nationalpark.

image

Sedan kan du gärna fortsätta på dagsturen ”Golden circle” som bland annat passerar förbi Geysir och Gullfoss.

image

image

Missa inte heller ett besök på någon av alla geotermiskt uppvärmda bad där hagel och snövindar bara bidrar till den heta upplevelsen. I Reykjavik ligger kommunala Laugardalslaug med såväl rutschkanor som relaxpool med 38-gradigt vatten. En tur till den stora turistattraktionen Blue Lagoon, är också värt besväret (kosta på dig massage på flytbädd i vattnet!).

image

Till sist ett tips för alla som är lika skidintresserade som jag. Bláfjöll, med sittliftar och sköna utförslöpor i Sälenstil ligger bara en halvtimme från Reykjavik med skiduthyrning. Vid gott väder, underbar utsikt!

image

image

Vid mindre bra väder… ser du ingenting!
Så glöm inte skidglasögonen hemma, de behövs verkligen (som jag kostsamt erfor när jag tvingades köpa nya i skidshopen).

Kolla vädret samma morgon du åker iväg på äventyr. Det ändras innan du hinner blinka, så passa på när det väl är fint!
Det gäller för övrigt alla utomhusaktiviteter på Island.
Kanske även inställningen till såväl sprit som ekonomisk högkonjunktur. Lika bra att passa på att festa medan man kan, man vet aldrig när ovädret slår till igen…

Blinda piloter bäst för att de är billiga

Andreas Cervenka – en av dagspressens mest läsvärda ekonomijournalister – har gjort sig känd för att gå lite på tvärs mot normen, med en klädsamt ifrågasättande underton. I senaste Söndagsanalysen i Svd (här hos E24.se)ger han sig på indexfonderna. Jag slår genast på försvarsmekanismen när jag läser den provocerande inledningen:

”Få människor skulle komma på tanken att sätta sig i ett flygplan med döva, blinda och berusade piloter, oavsett hur billig biljetten är.”

Jag känner då för att svara: ”Lika bra att flyga så billigt som möjligt om de dyra flygbolagen ändå kraschar minst lika ofta.”

Men håller mig för det och tar istället till mig en varning för hur fel det skulle bli om alla följde index och styrde blint över börshaven. Men ingen fara, det kommer alltid finnas tillräckligt många smartasses därute som tror att de är klokare än alla andra, som tror att de i långa loppet kan slå marknaden. Och eftersom det faktiskt finns ett fåtal som också gör det, kommer det finnas både förvaltare och fondköpare som står beredda att välja aktiv placering framför passiv indexförvaltning.

Hur man från början ska veta vem som är den framgångsrika förvaltaren som utgör undantaget som bekräftar regeln, det är dock väldigt svårt. Risken är stor att man betalar en dyr biljett i onödan då hälften av planen kraschar i börsvärlden, oavsett hur välavlönade och nyktra piloterna är.

P.S. Passar på att tipsa om en annan läsvärd Cervenka-text om ”Bubblor som det nya normala”.

Risk är det värsta som brukar kunna hända

Peter Malmqvist skriver idag på DN Debatt att ”vanliga sparare kan förlora 50-60 procent av pensionen” om de råkar ha allt i aktier dagen de går i pension. Han oroas över att så många är ”all in” på aktiemarknaden när de når pensionsåldern. ”Pensionskunskap” borde in på schemat i gymnasiet. Jag håller med om att mer utbildning behövs.

Malmqvist kräver även åtgärder för att tvinga folk att växla ned till säkrare papper i god tid innan 65-årsdagen. Han menar att politiker och arbetsgivare måste begränsa risktagandet och begränsa pensionsspararnas möjligheter nära inpå pensioneringen. Jag tycker inte man kan tvinga folk att välja en viss risknivå i sitt sparande. Då kan man lika gärna ta över sparandet helt och hållet åt dem. Däremot vore det bra om den form som folk sparar i ”by default” är att växla ned etappvis ju äldre man blir. Om det är ett aktivt val att hålla fast vid 100% in i det sista, så kommer färre att göra det. Då måste man ju motivera för sig själv varför man ska avvika från det ”normala”.

Det mest intressanta i Malmqvist artikel är hans nya – mer pedagogiska – definition på risk i börssammanhang. Istället för akademiska betavärden som få förstår sig på, så föreslår han att risk ska definieras i reklamen som ”det största kursfallet under ett år som en sparprodukt råkat ut för under den senaste tioårsperioden”.

Smart. Risk som ”det värsta som brukar kunna hända” (t ex att ”börsen rasade med 53% ett år under senaste tio åren”) är ju mer intuitivt än att betavärdet för Sverigefonden senaste decenniet varit 1,2.

Hans terrornoja räddade planet

Jasper Schuringa – hjälten som avväpnade terroristen som skulle spränga planet över Detroit på juldagen är en holländsk filmregissör. Innan han skulle gå på flyget sa han till sin vän att han var orolig för att nåt skulle hända: ”juldagen är en typisk dag  för terrorattentat”.
Därför satt han på helspänn på planet och agerade reflexmässigt när det började ryka från passageraren några stolar bort.
Det kan krävas en dramaturgs livliga fantasi för att förutspå utvecklingen när verkligheten återigen känns farligt nära dikten. Dags att anställa filmfolk på Department of Homeland Security?

Läs detta innan du blandar egen handsprit!

De sa på apoteket att handspriten är slut i hela Stockholm. Igår dog en man i riskgruppen i sviterna av sin svininfluensa i Västerås. Men innan vi drabbas av mer panik och börjar tillverka handsprit genom att blanda in vodka i pumptvålen, så kan vi komma ihåg att det vanligtvis dör mellan 1000 och 2000 personer i ”vanlig” influensa i Sverige varje säsong. Men eftersom det är ”vanligt” så är det ingen nyhet. Men även ”ovanliga” dödsfall som vittnar om en kanske farligare utveckling för folkhälsan har svårt att konkurrera ut svininfluensan från nyhetsplats. SvD´s medicinreporter Inger Atterstam sätter svinpaniken i perspektiv, i denna läsvärda artikel:

”Samma dag som Uppsalabon avled dog tre spädbarn några avdelningar bort på samma sjukhus, Akademiska sjukhuset i Uppsala, av resistenta bakterier. Om detta skrevs inga pressreleaser, gavs ingen presskonferens, framfördes inga beklaganden till de drabbades familjer från någon minister.”

Slumpen räddade oss från en svår bilolycka

Var på väg till begravning i Skåne. Hela familjen i bilen, hade precis bytt blöja vid vägkanten och bytte av Emma vid ratten. Efter några minuters körning på 70-väg åker vi förbi  samhället Fogdarp och jag funderar på att sätta på bilradion när jag ser en blå bil komma över på fel sida körbanan. Min sida körbanan. Den rusar i hög hastighet snett emot oss, jag väjer åt mittkanten utan att kunna gå hela vägen åt vänster för jag har mötande trafik (som lyckligtvis håller sig på sin sida av vägen).  Blåa bilen kör ned i diket några meter framför oss och voltar två-tre gånger. Jesus… kan inte ha gått väl tänkte jag. Jag var chockad, men oerhört tacksam över att vi klarade oss undan en krock. Faktum är att även den blå bilens förare klarade sig lindrigt undan.

Hur man än gör för att själv köra säkert kan man inte påverka en blå bil som kör över på fel sida emot en. Slumpen styr de stora händelserna i livet. Det här var utom min kontroll. Eller var det det? Tja, hade jag pratat i mobilen samtidigt som detta hände eller varit slö och trött hade jag kanske inte hanterat det lika bra. Och det händer ju att man pratar i mobilen och att man kör de där tre milen extra innan man byter av vid ratten, och kämpar för att hålla gäspen borta…

Min första tanke efter detta var: ”hur kan man vara rädd för att flyga,  när detta händer i trafiken varje dag?”

Kanske därför att man har känslan av att vara i kontroll när man sitter bakom ratten. På planet så lämnar man sitt öde i andras händer. Även om det kanske i bägge fallen ändå är slumpen som faktiskt drar i trådarna.

På fredag är det dags att testa ödet igen, då flyger vi till Spanien. Jag intalar mig att slumpen då ska fungera lika bra som när jag skrapade en lott igår: det ovanliga inträffar väldigt, väldigt sällan. Jag vill tro att det är vanligare att en blå bil kommer över på fel sida körbanan och rusar emot en, än att ett plan störtar i havet. Så är det säkert. Statistiken säger väl så?

Rädslan att förlora störst hos småsparare

Det är sedan tidigare känt att känslorna av rädsla inför en hotande förlust oftast är starkare än känslorna av förväntan inför en möjlig vinst, vilket kallas ”förlustaversion”. En amerikansk forskargrupp skriver nu i det kommande numret av vetenskapstidskriften Pnas att börsmäklare har lättare att stå emot denna förlusträdsla än småsparare. De menar att det beror på att proffsen lärt sig bemästra sina känslor.

”Överlag ogillar vi förluster mer än vi gillar vinster, både sett till hur vi beter oss och till hur vi reagerar fysiologiskt, men det verkar som att vi har förmågan att ändra på det”, säger forskningsledaren Peter Sokol-Hessner i en kommentar.

Men kanske är det bara så enkelt att börsmäklare har lättare att hålla huvudet kallt eftersom de oftast spelar med andras pengar.

Risktagande ärftligt

Handelsprofessorn Magnus Johannesson omskrivs i dagens DI som en ”beteendeekonom som slagit in på den växande forskningsgren som kallas neuroekonomi”. Där nämns att han håller på med en studie som visar att riskbenägenhet är ärftligt:

”En samkörning mellan tvillingregistret och deras PPM-val visar att barn till riskbenägna föräldrar tar större risker än barn till försiktigare föräldrar.”

Pofessor Johannesson har ett intressant forskningsområde, som framgår av hans tidigare publicerade studier och ”papers”.

Den svarta svanen dök upp till slut

Det som hänt i finanskrisen är att den svarta svanen visat sig till slut. De flesta svanar är vita. Och det finns de som tror att eftersom de aldrig sett någon svart svan, så finns de inte. Men väntar man bara tillräckligt länge så dyker en svart en upp.

Efter att 999 vita svanar passerat förbi, så hade finansmarknaden lärt sig att ”alla svanar verkar vara vita, så vi fortsätter utgå från det”. Vilket ledde till att man tog på sig ännu mer risk för att öka sin vinst. Det hade ju gått bra så här långt… Priset på risk var för lågt. Och så dök den tusende svanen upp. Och den var svart…

Portfolio´s Felix Salmon menar att det måste svida nu för att man ska lära sig en läxa när han förklarar varför det var rätt av amerikanska regeringen att låta Lehman falla:

”Lehman Brothers, like many other banks, levered up during the Great Moderation, in the seeming belief that there was no such thing as too much risk. Its lenders evidently agreed: Lehman’s funding remained cheap, even as it was pouring tens of billions of dollars into hugely risky commercial real-estate transactions where the cashflow didn’t come close to covering interest expenses. In other words, credit, both lent by and lent to Lehman, was massively mispriced.”

Varför var det ingen som såg detta komma? Varför var det ingen som sa ”stop, det här kan inte fortsätta, vi utsätter oss för för stor risk, låt oss vara mindre giriga och köra mer safe nu”?

Därför att den personen hade blivit utskrattad eller fått sparken.

Det är sällan någon som tackar hjälten som förebyggande undvek en katastrof. Eftersom katastrofen aldrig inträffade, så får andra inte reda på att det finns någon att tacka för att de har sina pengar kvar. Istället belönas de som tar på sig mer risk, när det för stunden är det som är mest lönsamt.

Och när svarta svanen dyker upp och allting skiter sig big time. Ja, då är man ju inte sämre än alla andra… Då är man väl dold i massan av loosers. Flockbeteendet belönar rusningen framåt stupet. Flockbeteendet ger sedan också individen skydd mot skammen över att ha gjort något så dumt som att rusa över stupet…

Nassim Nicholas Talebs bok ”The Black Swan: The Impact of The Highly Improbable” är nu så aktuell som den någonsin skulle kunna bli. Läs!