DN fortsätter sin pensionsgranskning idag med fokus på flytträtten. Enligt deras uppgifter kommer en utredning föreslå att spararna får rätt att flytta ytterligare 600 miljarder av de 2500 som svenskarna sparar till tjänstepensionen. Intressant att de väljer vinkeln ”spararna förlorare på utökad flytträtt”. Utgångspunkten för det resonemanget är att sparare har dålig kunskap om hur man ska välja rätt, och att många riskerar riskerar flytta bara för att de aggressiva bankerna lockar över med sockrade erbjudande om t ex billiga bolån (men ofta dyra förvaltningsavgifter för pensionssparandet). Det finns en poäng i att ett stort utbud med svårighet att jämföra alternativen är som bäddat för att lura skjortan av kunder som vill bort från ett bolag som skinnar en på längden, bara för att istället hamna i händerna på någon annan som skinnar än på tvären. Gunnar Olsson, vd på Konsumenternas försäkringsbyrå, befarar en flyttcirkus utan någon nytta för kunden.
– Om man inför fri flytträtt utan att kunderna begriper vad det är för någonting så är det naturligtvis inte bra. Om spararna inte ens förstått vad de har köpt, hur ska de förstå varför de ska flytta, säger han till DN.
Men, grundproblemet är ju just bristen på trovärdig – opartisk – och enkel vägledning för alla som inte har råd att anlita en konsult med timarvode. DET borde man göra något åt. Friheten att välja ett smartare alternativ ska ju inte utmålas som boven i dramat. För det finns ju ofta pengar att hämta i form av lägre avgifter (Claes Hemberg som brukar räkna på sådant här, kommenterade direkt på sin blogg med en tumregel om ”20% mer i pension för varje årtionde vi sparar”).
Utredningen ska ”…analysera om nya regler om flytträtt motiverar ändrade krav på information så att försäkringstagare förstår och kan utvärdera olika försäkringsalternativ”. Just den biten är således högintressant och avgörande för om flytträtten ska leda till väsentlig förbättring för spararna som kollektiv.
DN-artikeln lyfter fram argumenten för- och mot flytträtt. Intressant att höra branschens tunga aktörer motivera varför man inte borde få flytta mera av sina pengar. Arbetsmarknadens parter som ligger bakom de kollektivavtalade tjänstepensionerna tycker det är ok att man flyttar, men bara inom de alternativ som de förhandlat fram.
– Utan oss hade kollektivavtalade tjänstepensioner inte funnits. Det går inte att göra den här typen av upphandlingar som ger bra villkor om inte vi får bestämma över flytten, säger Renée Andersson, pensionsexpert på LO till tidningen.
Pensionsjättarna motiverar flyttavgiften med att de vill ha tillbaks vad de investerat i bl a marknadsföring för att ragga dig som kund. Men banker har ingen flyttavgift om man vill byta till bättre sparkonto, DN har ingen flyttavgift om du väljer att gå över till Svenskan (trots att de lagt ned mycket pengar på att vinna dig som kund och du inte blir lönsam förrän efter en längre tids prenumeration). Så varför ska den här branschen särbehandlas?
Folksams vd Anders Sundström motiverade det nyligen så här på DN Debatt:
”Traditionell livförsäkring ger dessa fördelar mot att spararen i sin tur väljer att låsa in sitt sparande under en längre tid. Precis som du kan förbinda dig att inte röra dina sparpengar på ett sparkonto i utbyte mot en högre sparränta. Eller på samma sätt som du kan välja att binda bolånen under lång tid.”
Men om man har en fondförsäkring som suger och vill flytta. Var finns då solidaritetsargumenten?
Det är inte lätt att hålla reda på vad man har rätt till och hur mycket man kan vinna på det ena eller det andra. Det är bara att gå in på Konsumenternas.se och läsa hur reglerna ser ut så blir man avskräckt innan man ens hunnit fundera på att gräva fram alla gamla papper i byrålådan (och Konsumenternas Försäkringsbyrå har ändå ansträngt sig att beskriva det hela så sakligt och opartiskt som möjligt). Då är man ett lätt byte nästa gång man går in till banken för att lägga om lånen och får höra att ”om du även flyttar din tjänstpension till oss så får du ytterligare rabatt på bolånen. Vad säger du?”…
Jag tvingades häromdagen erkänna för en bekant att jag knappt kom ihåg vilket bolag jag själv har anförtrott mitt sparande åt. Jag behövde under telefonsamtalets gång googla fram vad ”fribrev” egentligen betyder nu igen för att inte tappa ansiktet helt. Jag som ekonomijournalist borde väl kunna det som ett rinnande vatten, kan man tycka. Men jag är också bara en vanlig människa som faktiskt tycker att det är lite snårigt emellanåt att navigera genom det här träsket. Nöjd över att jag en gång i tiden tänkte rätt och valde låga avgifter som vägledning så har jag låtit frågan bero. Just det är problemet. Detta med pensionen är ett dåligt samvete. Jag borde… men orkar inte. Vi har svårt att älska det orangea kuvertet och det röda kuvertet och allt det som ligger långt fram i tiden och för tankarna mer till döden än till livet.
Trots att det handlar om att skapa sig bättre möjligheter att ”leva livet” just under den del av vår jordsliga vandring som blir en allt längre del av livet. Den som knäcker gåtan hur man får oss att bry oss minst lika mycket om att hitta bästa pensionssparandet som vi bryr oss om att hitta bästa boräntan är värd ett Nobelpris i ekonomi. Finns det någon forskare inom beteende-ekonomi som känner sig manad?
