Flöden:
Inlägg
Kommentarer

Programledningen på TV3 måste sitta och undra vad det är som händer. En superhårt marknadsförd egenproduktion med kända ansikten som dragplåster – Trule Talent – floppar (ligger runt 100 000 tittare på vardagarna). I jetströmmarna efter ”Mad Men” drar kanalen samtidigt igång den amerikanska serien ”Pan Am” som andas HBO-produktion och vips så får de 589 000 tittare på premiäravsnittet. Enligt Resumé den mest framgångsrika premiären för en utländsk tv-serie hittills i TV3.

Vad har då byggt upp folks förväntningar så pass att nästan 600 000 bänkar sig framför TV3 en söndagskväll på ren nyfikenhet?

Trailern och ”filmaffischen” med fotomodeller till flygvärdinnor som går i takt och håller andan för att inte spränga gördeln skickar signalen att detta är en sexigt smart  romantisering av sextiotalet. Den smarta ironiska blinkningen underlättar klivet tillbaka till framtiden, in i en framtidsoptimistisk värld där utveckling var något odelat positivt. Inget snack om att flyget förstör miljön, inget snack om att dra in på gratisdrinkar och mat för att hålla kostnaderna nere, inget snack om att flygvärdinnornas kjolar var för korta. Allt var så bekymmersfritt på det där sextiotalet! Glamouröst och ångestfritt, så skulle vi väl vilja leva? Om inte det är möjligt på riktigt, så kanske för en halvtimme i alla fall?

Längtan efter en enklare värld där god tydligt går att skilja från ond, där könsroller inte förvirrar, och där rökning är tillåten såväl på 10 000 meter som på reklamkontoret tror jag är en viktigt beståndsdel i förklaringen av ”Pan Am”´s X-faktor.

Suspekt smörbrist

Apropå smörbristen som rapporterats om i media, när jag såg skylten i min butik om att det var på väg att ta slut i landets butiker ringde jag Svensk Mjölk och Arla för att höra mig för om orsakerna. För låg mjölkproduktion och ökad konsumtion av feta mejeriprodukter var det enstämmiga svaret. Fick statistik som belägg för det senare påståendet. Varför man inte importerade råvaran istället besvarades med att ”det ska vara svenska råvaror i svenskt smör”.

Robert ÖstlingEkonomistas tänker vidare i ekonomiska banor och funderar på om detta istället kan handla om en smart pr-kupp från mjölkböndernas sida för att vinna opinionsmässiga poäng som kan resultera i ökat stöd till landets mjölkbönder.

Knapphetens begär

Klart man kan ersätta smör med margarin när man steker köttbullarna. Ändå köpte jag på mig extra mycket smör när det satt en lapp i butiken om att det är smörbrist i Sverige.

Man kan nog inte ersätta Tranströmer med margarin. Men man kan ju alltid hålla sig någon vecka tills bokhandlarna fyllt på sina lager med Nobel poesi. Ändå slåss folk på Akademibokhandeln och kastar sig på nätbokhandeln för att få sig ett ex direkt. Varför då? Tranströmers texter är ju inte direkt nyheter som tappar sitt värde om några dagar. Tvärtom har han väl fått priset för att det handlar om tidlös konstnärlig höjd i poesin?

Så varför detta ”Kaos i bokhandeln” som Resume.se skriver om?

Det är som smöret. Det som det finns lite av och som andra vill ha, ökar i värde även om jag egentligen  inte behöver det just nu. Knappheten har ett värde i sig. Ett värde som kommer sig av känslan av att vara en vinnare som kom över sista boken, att få vara först med det senaste (vilket ju är lite paradoxalt när det handlar om flera decennier gamla dikter). Känslan av att vara exklusiv, lite förmer.

Men då är man ju redan ljusår efter de som är pålästa och kultiverade från början. De har ju redan läst allt av Tranströmer (och pluggade in Adonis lite extra inför igår också, för säkerhets skull).

Den jobbiga känslan av att vara sist på bollen har gjort att jag aldrig slagits vid bokhandelsdiskarna när det blivit dags att läsa årets Nobelprisförfattare. Fast den här gången hände något. Igår gick jag också till bokhandeln för att köpa mig egen best of Tranis. Har en känsla av att den här mannen vill man nog läsa, inte bara för att man borde.

Fast jag gjorde det i smyg förstås, beställde samlingen på nätet. Jag vill ju inte skylta med att jag är sist på bollen igen.

Alltid nyheter!

SR har startat en nyhetskanal på nätet och i mobilen – ”Alltid nyheter”. Testade den imorse på väg till jobbet, och måste säga att det var både lättlyssnat och informativt. Nyheterna var lite kortare och lite oftare (varje kvart). Tyckte mig också ana en något mer nätmålgruppsanpassad nyhetsvärdering: ”Spotify tjänar miljarder på Facebook-dealen” i nyheterna och däremellan gjorde Kris Boswell – tydlig men avslappnad programledare – t ex en intervju om Apple inför dagens presskonferens (som ju sen blev ett antiklimax för alla som trodde det skulle bli en Iphone 5 idag).

Radio 1 hade lätt kunnat göra på detta vis istället för det tradiga nyhetshjul med pliktnyheter som staplas på varandra på morgnarna utan minsta andrum och dynamik. Men det krävs uppenbarligen SR för att uppfinna hjulet på rätt sätt igen. Fortsätt så här, så lyssnar jag gärna imorgon också!

Men varför smyger sverigesradio.se undan den så att man måste ha förstoringsglas för att hitta den på webben? Om det är något Public Service-bolagen måste bli bättre på så är det att inse vikten av marknadsföring. Bra grejer säljer sig självt i längden, visst. Men varför vänta onödigt länge på att det ska hända?

Var på SVT-seminarium idag där Anders Mildner höll föredrag om journalistiken i sociala medier. Tre påståenden som fastnade på min post it-lapp:

”Ju fler kockar desto bättre soppa” (apropå att alla kan göra ”journalistik”)

”Jag litar hellre på ett stort antal människor, än ett litet antal som sitter instängda i ett rum” (apropå risken för att felaktigheter och fejkade nyheter sprids via sociala medier)

”Vi får digitala klyftor när den som redan har byggt upp ett nätverk i sociala medier får mycket bättre information än den som precis registrerat ett twitter-konto”.

 

Jag har till alldeles nyligen sprungit i gamla urtvättade t-shirts och sweatpants med målarfläckar. Men i takt med att alla andra ser så stylish ut i joggingspåren har jag kommit att få be om ursäkt för min grungiga stil. Till slut lämnade jag in, och gick och köpte mig funktionskläder jag med. Numer far jag fram som en självlysande tetrafisk i neonorange och limegrönt i skogarna. Bra om man skulle råka ut för en olycka och skallgångskedjan ska hitta en. Men det är ändå ett nederlag, för jag identifierar mig inte med de high-tech-löpare som min outfit besläktar mig med. Jag är inte karl för kläderna, jag springer under falsk flagg. Då är det skönt att läsa att det finns fler som mig. Till och med sådana som helt vägrar att överge den sjaviga looken. Naturligtvis är det Erik Hörstadius som bär fanan i denna motreaktion på löparindustrins accessoarhets. Av hans debattartikel i Aftonbladet idag att döma tillhör han inte de som precis investerat i ett par svindyra tåskor med automatiskt uppkoppling till Facebook.

Johan Esk tar stafettpinnen vidare i det högteknologiska löparspåret. I dagens krönika i DN konstaterar han att Lidingöloppet sprangs snabbare för 30 år sedan – fjolårets bäste svensk skulle ha fått stryk med fem minuter av bäste svensken 1980 och den som sprang in på plats 1000 var mer än 13 minuter sämre förra året och Esk funderar på vad som kan vara förklaringen:

”På 30 år har svensken blivit ett mer stillasittande och datoriserat folk. Man kan aldrig blogga sig till en bra tid.”

Men man kan ju alltid ta hjälp av alla nya hjälpmedel som sportindustrin mer än villigt ställer till vårt förfogande:

”…gps-klocka, pulsband, cyklar för trettio tusen, kolhydratgeléer, barfotaskor (ja, ni hör ju hur det låter), löparstrumpor för 250 spänn (och det är inte ens tiopack), längdskidor som får kosta hur mycket som helst och glasögon, stavar, löparkläder enligt köpteorin: Top of the line.”

Nästan 700 000 svenskar spelar alfapet i mobilen genom Wordfeud. Norrmannen Håkon Bertheussen har studerat datateknik på universitetet och började utveckla appen på fritiden. För DI Weekend berättar han att han förra våren vill testa att utveckla en app, mest som ett hobbyprojekt.

-Jag hade läst om personer som hade lyckats göra appar till smarta mobiler. Jag ville bara testa om jag också skulle kunna klara av det, säger han till tidningen.

Man kan säga att han lyckades rätt så bra. Nu har spelet laddats ner sju miljoner gånger och varje dag tjänar han 75.000 kronor på Wordfeud, skriver DI. Att han satsade just på Alfapet har ingen djupare förklaring än att han själv gillar det och saknade ett sådant onlinespel.

Det lönar sig att gräva där man står, särskilt om man råkar slå an en social sträng. Jag tror att Wordfeuds succé bygger på det faktum att det erbjuder ett okomplicerat sätt att hålla kontakt med vänner och bekanta. Ett nytt ord är det enda som behövs för att för att höra av sig och få bekräftat att de lever och mår tillräckligt bra för att ha tid att lägga på detta tidsfördriv. En något mer personlig och intellektuell form av Tamagotchi.

Dock är det tydligen inget för mig. Som den late adopter jag numera är, testade jag detta först förra veckan inför en Gomorron-soffa som skulle handla om Wordfeud. Hittade en morgonpigg spelare kl 04.30. Jag lade några ord men honom/henne precis före sändning, men sen återkom jag aldrig. Påminnelserna om att spelet snart skulle ta slut kändes bara som en pop-up av dåligt samvete.

Jag behöver inte ytterligare en grej att hålla liv i. Inte när det alltid finns ytterligare en artikel jag har dåligt samvete för att jag inte läst i tidningen, ytterligare en blogg jag borde kollat in, och ytterligare en utflyktsryggsäck jag borde komma ihåg att packa åt barnen till imorgon bitti.

Nej tack, inte ytterligare ett ”måste” i vardagen.

Efter den senaste tidens domedagsrubriker med ”skuldstorm” och ”skuldpandemi” (applåder till DI som uppfann ordet) i stora svarta krigskapitäler, så var det befriande att se ”Älg till attack mot kvinnlig joggare”. Expressens löp visade i veckan att det finns vanliga, normala nyheter också. Det finns en vardag mitt i detta elände. Skönt. Sedan kan man fundera på varför det står ”kvinnlig joggare”. Visste de bara könet på joggaren, eller fick nattredigeraren inte plats med ”Manlig älg anföll kvinnlig joggare”?

Man ska inte fundera för mycket på sådant. Då hinner man inte i stämning till fredagsmyset. Som väl kan få börja nu när vi kan konstatera att mänskligheten inte tänkt ge upp riktigt än:

”Världen går inte under den här gången heller.”

Det blir troligen måndag på måndag igen.

Trevlig helg!

Skulle uppför Gopshusberget med barnen. Väntade förgäves på att någon av barnen skulle utbrista ”till topps beste far!” (jag vet, ”bestefar” betyder farfar/morfar, men det var precis en sådan scen). Jag får istället heja på dem att orka sista biten och fokusera på målet – toppstugan med utsikten som sträcker sig ända bort till Orsa och Siljan.
Men efter ett tag så är det jag som sinkar oss istället.
Ett fält av små julröda kulor knoppar upp sig ur mossan i klasar här och var som skriker efter att bli plockade. En näve här och en näve där och så sitter jag till slut i slänten och mumsar på lingon. Njuter plötsligt av stundens sötma istället för att bestiga berg.
En påminnelse av vad gott det är finns nu i kylskåpet i form av världens godaste rårörda lingon.

Först var alla tre Kaddafi-sönerna gripna av rebellerna. Sen kom budet att en av dem ”flytt”. Inatt scoopade CNN´s reporter på plats utanför Rixos-hotellet i Tripoli att han sett ”tronarvingen” Saif Al Islam komma körandes i en armerad bil i tungt beväpnad kolonn. Reportern knackar på fönsterrutan och får en pratstund med Saif som bedyrar att ”hela Kadaffi-familjen mår bra” och påstår att ”vi lurat rebellerna in i en fälla genom att låta dem komma in i Tripoli”.

Antingen har rebellerna dåliga fångvaktare eller så ljög de när de sa att de fångat in sönerna. I vilket fall som helst så är händelseutvecklingen ett tecken på att det är högst osäkert vad som egentligen håller på att hända. Kanske ingen av sidorna egentligen vet hur mycket motstånd och militär kraft den andra sidan har att bjuda på just nu.

Den som lyckas sprida bilden av att vara överlägsen kan få med sig de osäkra som vacklar mellan vilken sida att stödja i detta sköra läge. Den som har bäst möjligheter att sprida sin propaganda sitter på trumf. Även om Kadaffis dagar onekligen verkar räknade, kan plågan förlängas om de Kadaffi-trogna lyckas fortsätta sprida sina ”Bagdad-Bob”-budskap med framgång. Minst lika viktigt är det för rebellerna att sprida sin seger-propaganda.

BBC konstaterar att ”the surprise appearance was just the latest tactic of a battle fought over the airwaves as much as on the streets of Tripoli. Rebel supporters in Benghazi have been eagerly monitoring events in Tripoli via television.” London Evening Standard’s militärreporter Robert Fox säger till tevekanalen att det nu är ett mediakrig: ”It’s a perception war and an information war”.

För en gångs skull vore det väldigt intressant att se vad det är på libysk teve just nu.

«Nya inlägg - Äldre inlägg »

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.

Join 190 other followers