Island – alla bubblors moder (därför kommer det krascha igen)

image

Reykjavik, lördag morgon 04.45. Sitter och väntar på flygbussen nere vid hamnen där folk släntrar ut med ölflaskan i handen från stadens nattklubbar. Här går man ut sent, aldrig före midnatt och festar hårt (har jag hört) tills det är dags att plockas upp av någon snäll (nykter?) kompis med bil.

Nu åker bussen. Lämnar landet som satte sig på kartan som finanskrisens största slukhål. Efter en total avreglering på 90-talet, och ett självförtroende som efterklokt kallas hybris, var det bäddat för bubbla. Historien förtäljer om testosteronstinna fiskare som sadlade om till investmentbankers på någon av de tre bankerna som växte sig flerfalt större än landets BNP. Hur regering och centralbank omöjligt kunde rädda dem – ”too big to save” – när  den globala kapitalmarknaden frös till krishösten 2008. Finansvikingar och deras ”outvasion” fick skulden tillsammans med David Oddsson, den nyliberale centralbankschefen som låg bakom den finansiella avregleringen som mångårig premiärminister. Jo, även sittande högerpremiärministern Geir Haarde beskylldes för debaclet. Han ställdes faktiskt inför en slags ”riksrätt” efteråt och dömdes till fängelse. Han slapp dock skaka galler när hela spektaklet var över. Sedan folkligt uppror och vänstersväng med första öppet homosexuella kvinnliga premiärministern, beskedliga nedskärningar (ingen centraleuropeisk total åtstramningskur här inte) och en hyfsat snabb vändning. ”Ser man bara till siffrorna, så ser Island ut att må rätt bra idag. Man skulle inte kunna tro att vi var på botten för bara fem år sen”, säger Eirikur Bergmann, professor i politisk vetenskap vid Bifrost University när han bjuder på espresso hemma i sin för tillfället lite stökiga villa där disken samlats på hög i köket.

image

”Ursäkta röran, det är mycket resande fram och tillbaka nu”. Precis hemkommen från Sydamerika. Morgonen därpå ska han till Kina. Sedan han i februari kom ut med sin bok om Islands finansiella jordbävning,
Iceland and the International Financial Crisis – Boom, Bust and Recovery”, är han upptagen med att turnera på konferens världen över för att berätta om vad som byggde bubblan.
”Vi har alltid haft bubblor. Stark uppgång och sedan platt fall, det är typiskt för vår ekonomi. Men varje gång kommer vi ändå en bit framåt, när dammet väl lagt sig”. Professor Bergmanns teori är att expansion och symboliska stordåd – i stil med finansvikingarnas uppköp av brittiska fotbollslag och danska varuhus – är inbäddat i den isländska folksjälen. ”Det har med självständighetskampen att göra, vi är fortfarande i behov av att visa att vi kan själva, att vi har en plats på den internationella kartan”, säger Bergmann och hänvisar bakåt i historien där Island gång på gång hävdat sitt oberoende. Först gentemot Norge (varifrån de första bosättarna kom på 800-talet), sedan mot Danmark som de klippte banden med när tillfället gavs att kuppa fram en självständighetsförklaring under nazisternas ockupation 1944. Sedan dess har Island även haft anledning att mäta sig med Storbritannien (”torskkriget” på 70-talet). Island, den bångstyriga ungen som ständigt måste visa att hen ”kan själv”. Det är i det historiska ljuset man ska se det som skedde på finansmarknaden här på 00-talet, menar Bergmann.
Vad säger han om teorin att det var något typiskt manligt detta, att det finansiella högmodet hör ihop med machokulturen med risktagande fiskare som hellre dör i vågorna till havs än kommer hem utan fångst efter trålarturen? (En nidbild som befästes i Michael Lewis mycket underhållande reportagebok ”Boomerang – travels in the New Third World”)
”Njae, som alltid så berättar Lewis en bra story, som kanske är bättre än verkligheten. Kom ihåg att detta skedde i ett av världens mest jämställda länder. Då fanns det inga kvinnoröster som protesterade, alla var med på tåget och njöt av färden”.
Skulle det kunna hända igen på Island?
”Ja! Det är det korta och enkla svaret. Kolla på huspriserna, de skjuter i höjden igen. Storstilad nybyggnation är tillbaka”.

image

Men det var ju bara fem år sedan det kraschade, nog minns väl folk hur det gick förra gången?
”Jo, men det är så vi tagit oss fram i historien. Två steg fram och ett tillbaka. De ständiga kriserna till trots, det leder totalt sett ändå till framsteg”.

05.00. Busschauffören har slutat tjöta med den pratglade amerikanen längst fram som förvånas över islänningarnas alkoholvanor (”They’ll be sleeping well into the afternoon after this partying!”), bussen börjar färden mot Keflaviks flygplats. På vägen ut ur Reykjavik  passerar vi byggkranar i färd med att resa nya höghus med sjöutsikt där lägenheterna säkert redan är sålda.

image

På grund av de nya kapitalrestriktionerna som ska skydda den sköra isländska kronan från att falla vid kapitalflykt så jagar de rikas pengar inhemska investeringar istället, och då har fastigheter återigen blivit ett hett objekt. Innan vi svänger upp mot huvudleden kör vi förbi ett inglasat bankpalats (också det med Atlantutsikt vid första raden) där ett nytt namn står på skylten – ”Arion banki”, tidigare Kaupthing bank.

image

När Kaupthing kånkade tillsammans med Glitnir och Landsbanki, delades de upp i ”goda” (hanterbara) inhemska skulder och tillgångar som backades upp av statlig insättningsgaranti och de gigantiska utländska cancersvulsterna som helt sonika skars bort (till utländska kreditgivares protester).
Arion är Kaupthings nya friska ansikte. Om professor Bergmann får rätt i sin bubbelvarning finns det risk för att det inte blir det sista namnet på banken.

P.S.

Efter att finansäventyret tog slut blev fiske åter viktigast för Islands ekonomi. Vilket märks när jag slår på teven på kvällen.

image

Dokumentär om modiga fiskare på public service-kanalen och musikunderhållning inspelad på fiskebåt på en reklamkanal där det mellan varven annonseras för fiskebåtsmäkleri och fiskrestauranger.  Men nu ser turismen ut att kunna ta över den positionen. Efter finanskraschen och Eyjafjallajökulls utbrott som lamslog hela Europas flygtrafik ökade faktiskt resandet till Island, inte tvärtom! Inte bara en fråga om katastrofturism, händelserna satte helt enkelt Island på världskartan. All publicity is good publicity…
Det finns skäl för turisterna att komma. Om man står ut med mycket omväxlande väder, från snöstorm…

image

…till solsken på fem minuter…

image

…så bjuder Island på många mäktiga naturupplevelser och en stor sagobrunn att ösa historia ur.
Jag var där med min 9-årige son som stortrivdes i naturen (han är lik sin far) och rekommenderar absolut ett besök vid den ursprungliga Alltingsplatsen i Thingvellirs nationalpark.

image

Sedan kan du gärna fortsätta på dagsturen ”Golden circle” som bland annat passerar förbi Geysir och Gullfoss.

image

image

Missa inte heller ett besök på någon av alla geotermiskt uppvärmda bad där hagel och snövindar bara bidrar till den heta upplevelsen. I Reykjavik ligger kommunala Laugardalslaug med såväl rutschkanor som relaxpool med 38-gradigt vatten. En tur till den stora turistattraktionen Blue Lagoon, är också värt besväret (kosta på dig massage på flytbädd i vattnet!).

image

Till sist ett tips för alla som är lika skidintresserade som jag. Bláfjöll, med sittliftar och sköna utförslöpor i Sälenstil ligger bara en halvtimme från Reykjavik med skiduthyrning. Vid gott väder, underbar utsikt!

image

image

Vid mindre bra väder… ser du ingenting!
Så glöm inte skidglasögonen hemma, de behövs verkligen (som jag kostsamt erfor när jag tvingades köpa nya i skidshopen).

Kolla vädret samma morgon du åker iväg på äventyr. Det ändras innan du hinner blinka, så passa på när det väl är fint!
Det gäller för övrigt alla utomhusaktiviteter på Island.
Kanske även inställningen till såväl sprit som ekonomisk högkonjunktur. Lika bra att passa på att festa medan man kan, man vet aldrig när ovädret slår till igen…

För och emot bubblan

Det finns ingen bostadsbubbla. Det påstår i alla fall konsultföretaget Tyréns, som räknat på saken i en ny rapport. Även om man skulle höja räntan eller se ytterligare prisökningar finns det en marginal”, säger Elisabeth Berglund på Tyréns till DI.

Tyréns medger att prisutvecklingen i Stockholm (+78% på 10 år) gått snabbare än löneutvecklingen, men menar att priserna rusat som mest just i de områden där folks inkomster ökat som mest. Därför anser man att privatekonomin inte är i fara. De senaste kraven på nya åtgärder för att bromsa lånekarusellen avfärdas som ”meningslösa”:

-Självklart kan åtgärderna ha en effekt på lång sikt, men grundproblemet är bristen på bostäder, säger Elisabeth Berglund.

Samma slutsats som många andra lyfter fram, t ex Stockholms Handelskammare som anser att det saknas 73 000 bostäder i huvudstaden.

Vad som skall göras åt det för låga utbudet av bostäder, det är den stora frågan. Där är svaren inte lika entydiga. Det är mycket ”något måste göras” och lite ”detta skall konkret göras” över det hela. Inte ens politiker är tvärsäkra i sina svar. Kanske det ultimata beviset på att det är en mycket komplex fråga. Många saker som bromsar samtidigt. Alltifrån strukturella fenomen inom byggbranschen till grannar som klagar på bygget i närheten.

På debattsidan i dagens DI efterlyser Claes Hemberg (Avanza), Erik Olsson (mäklaren), Maria Pleiborn (konsultföretaget WSP) och Tomas Pousette (SBAB) ett ”helhetsgrepp om bostadsfrågan” och varnar för ytterligare insatser som fördyrar bolånen. Till att börja med är de inte heller rädda för en bobubbla.

-Historiskt har hushållen lagt cirka 30 procent av sina disponibla inkomster på boendet, så är fallet även idag.

Vidare varnar de för att en för stark cocktail av olika lånebromsande åtgärder kan utlösa ett prisras.

-Varje gång bostadspriserna i Sverige fallit med mer än 20-25 procent har det föregåtts av politiska beslut som rubbat de fundamenta som styr prisnivån. Det senaste större prisfallet i början av 1990-talet kom efter den stora skatteomläggningen, där ränteavdragen begränsades och byggmomsen höjdes på ett bräde.

Dagens förslag om begränsning av ränteavdrag och amorteringskrav – utöver bolånetaket och höjningar av styrräntan – skulle sammantaget kunna stjälpa lasset igen, menar de.

-Var och en av dessa åtgärder behöver inte få någon dramatisk effekt på bostadsmarknaden. Den samlade effekten riskerar dock att utlösa ett ras i bostadspriserna… stora politiska ingrepp kan få förödande konsekvenser för bostadsmarknaden.

Enligt Nordeas analys kommer hushållen bli överraskade av de kommande räntehöjningarna, då svenska låntagare förväntar sig lägre räntehöjningar än vad prognosen ger vid handen. Eftersom så många dessutom har ”rörlig” ränta kan inbromsningen på lånekarusellen därför bli extra stor.

Kanske räcker räntehöjningarna för att undvika att en bubbla spricker. Ska det till extra åtgärder utöver det, välj dem med omsorg. Ett väl avvägt amorteringskrav skulle nog möta störst förståelse hos folk. Även om vi blivit fartblinda, finns det nog tillräckligt med sunt förnuft kvar i våra kroppar för att vi ska förstå att det är bättre att spara än att låna.

Staden med fler gatsopare än invånare

Såg precis ett skrämmande inslag i morgonens A-ekonomi på SVT (1.20 in i sändningen). Dansk teve hade besökt den kinesiska staden Kangbashi där man byggt bostäder för 300 000, men bara 20 000 bor nu i staden. Men det finns inga ”till salu”-skyltar. En fastighetsmäklare intervjuas och säger att ”alla lägenheter i det här komplexet är sålda, men jag vet inte till vem”. En av stadens få invånare intervjuas om sitt bostadsköp. Hon är övertygad om att bostaden är en bra investering, ”priserna har ju fördubblats sen jag flyttade hit för två år sedan”.

Reportaget från den kinesiska staden med fler gatsopare än invånare gjorde plötsligt varningarna om en kinesisk bostadsbubbla väldigt konkreta.

Det är häftigt att amortera

Nu snackas det alltmer bland politiker om amorteringskrav på bolån. Alltifrån bostadsminister Stefan Attefall (KD) som tycker ”det är rimligt och sunt att varje människa som har lån också amorterar i någon form”, via Anders Borg (M) som vill fundera ett tag till innan han sätter ned foten, till Carl B Hamilton (FP) som går längst och redan nu kräver lagstiftning som gör verklighet av snacket. Det är ju lite konstigt när förespråkare för amorteringskrav säger att det är upp till Finansinspektionen och Riksbanken att fixa den grejen. De har ju inte mycket att säga till om på det området.

När jag läste ett telegram om detta i A-ekonomi i förra veckan ringde en tittare som var orolig över vad det skulle kunna innebära. Jag sa att min gissning är att det bara skulle gälla nyutlåning. Det är ju nyutlåningen man är ute efter att bromsa. Dessutom skulle det vara politiskt svårt att övertyga folk om att de ska få förutsättningarna för sin privatekonomi ändrade retroaktivt. Det var precis det kvinnan i andra änden av luren var rädd för. Hon hade precis gått in i en bostadsaffär med en kalkyl som byggde på att inte amortera.

Det värsta som kunde hända svensk ekonomi vore en boprisbubbla som spricker. Visserligen har vi i Sverige en unik situation med stadigt ökande efterfrågan som inte matchas med tillräckligt växande utbud pg av att det byggs för lite bostäder, men det är inget som håller emot för alltid. En prischock kan utlösas ändå av något som vi idag inte kan förutse. Bo Lundgren som spår ett kraftigt prisfall i Stockholms innerstad och säger att han aldrig skulle våga köpa en lägenhet där idag, kanske  får rätt. Kanske inte. Ingen som vet. Men jag föredrar att aldrig få veta vad som skulle hända om vi inte drog i bromsen i tid. Amorteringskrav är ett milt sätt att börja sänka farten.

Förresten, om du bara ska läsa en artikel om bopriserna den här veckan, läs den här. Hans Lind är en klok man.

”Ingen bostadsbubbla”

Vice Riksbankschef Lars Nyberg säger i DI-intervju att han inte tycker att dagens bostadspriser utgör någon bostadsbubbla:
 
”I grunden tror jag att vår bostadsprisutveckling kan förklaras av fundamentala faktorer”
 
Samma morgon sänder jag i A-ekonomi ut ett inslag om att ”Experter varnar för att vi är på väg mot en bostadsbubbla” (vi berättar om hur utlåningen ökar, och Cecilia Hermansson på Swedbank höjer ett varnande finger). Jag skriver ett telegram på Nybergs uttalande, som en pendang till inslaget. Det finns en stor poäng med att visa på att åsikterna går isär, vilket de ju verkligen gör nu.
 
Tyvärr får Nyberg inte i artikeln möjlighet att utveckla sitt resonemang och förklara varför han inte oroas för bobubbla i dagsläget. Jag mailar honom därför och frågar hur han tänker. Här i sammanfattning, de ”fundamentala faktorerna” som han menar förklarar de höga bostadspriserna:

  • De reala disponibla inkomsterna har stigit under senaste året – för dem som har arbete.
  • Sedan har ju räntorna fallit, så hushållen har mer pengar i plånboken.
  • Inflyttningen till storstäderna och byggandet som släpat efter, inte minst i Stockholm. Byggandet tog i stort sett stopp efter krisen i början av 1990-talet, delvis till följd av att bostadssubventionerna försvann. Sedan byggdes det väldigt lite under hela 90-talet. Stockholms innerstad blir inte större, och när alla vill bo där stiger priserna. I Malmö har man pressen från Danmark, där ju bostadspriserna varit ännu högre.

Sedan så lägger Nyberg till att ”börsuppgången och de goda inkomsterna har gjort att hushållen kanske tappat perspektivet lite, särskilt i storstäderna”. Men med den arbetslöshet vi ser framför oss tycker han dock det är ”det svårt att se att huspriserna skulle explodera under den närmaste tiden”.
 
Riksbankens officiella bedömning, såsom den uttrycks i den senaste stabilitetsrapporten, är möjligen något mer pessimistisk vad gäller framtiden för bopriserna. Där spår man att ett fall i priserna ändå kommer till slut:
 
” Den spirande optimismen till trots bedömer Riksbanken att bostadspriserna på sikt kommer att falla. Det beror på att den starkt negativa trenden på arbetsmarknaden på sikt kommer att överväga den nuvarande optimismen i spåren av de låga räntorna.”
 
Samtidigt så tar man det låga bostadsbyggandet som argument för varför det inte är något rejält ras att vänta här i Sverige (till skillnad från hur det varit i t ex Spanien):
 
”Det är dock troligt att huspriserna faller något mindre i Sverige än i en del andra länder. Det finns fl era faktorer som talar för det. För det första har nybyggnationen i Sverige sedan början av 1990-talet legat
på en mycket lägre nivå än i andra länder”

 

bostadsinvesteringar

paborjadebostader

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”För det andra råder det bostadsbrist i cirka hälften av landets kommuner.”

 Ytterligare ett argumentet för ett ”golv” för de svenska bopriserna, anses vara att vi här har så få inslag av spekulation i privatbostaden:
 
”För det tredje köper svenska hushåll sina bostäder för att bo i, inte för att hyra ut. I Storbritannien och på Irland, där huspriserna nu faller kraftigt, har det däremot funnits en stor marknad för så kallad buy-to-let. Det innebär att ett hus eller en lägenhet kan köpas för att hyras ut i andra hand, vilket har gett bostadsmarknaden ett spekulativt inslag som i stort sett inte finns i Sverige.”
 
Det är Riksbankens bedömning i alla fall.
 
Företrädare för fastighetsmäklarna brukar lyfta fram det låga bostadsbyggandet när de vill gjuta mot i marknaden och få oss att tro att ”på lång sikt kommer det bara stiga” (underförstått, som det ”alltid gjort”, dvs sedan 97).
 
De värsta pessimisterna brukar säga att ”dagens priser har för länge sedan tappat greppet om verkligheten, svenskarna har inte blivit så mycket rikare som priserna stigit, alltså bör priserna falla tillbaka till en nivå som är förenlig med BNP-utvecklingen” (och därmed spår de prisfall på 30-40 procent).

Långt ifrån alarmistisk – men uppenbart oroad – finansminister Anders Borg tillhör de som tror att vi kan få en bostadsbubbla framöver med krasch vid nästa lågkonjunktur, om dagens prisutveckling inte bromsas i tid.
 
Varsågod, tro på vem du vill! Jag vete fan längre, vad man ska tro…

I väntan på bostadsbubblan

Hemma igen efter första dagen på jobbet sen min härliga föräldraledighet tog slut. Kastas rakt in i ett morronpass där A-ekonomi – till skillnad från för ett halvår sedan – känns som att det handlar om framtiden. När jag jobbade senast var det mycket känslan av ”patienten lever, men läget är krtitiskt”. I morse hade vi två inslag på temat ”botten är nådd”. Det tog bara ett halvår. Har vi pustat ut för tidigt?

Finansminister Anders Borg gästade soffan och han yttryckte oro för nästa kris, som han tror kan utlösas av att en bostadsbubbla spricker här i Sverige, något som flera experter börjat varna för . Även Swedbanks vd Michael Wolf uttalade igår oro för den stigande utlåningen och risken för att vi håller på att bygga upp bostadsbubbla. Borg menar att om en 5-7 år, efter nästa högkonjunktur, då kan vi råka ha blåst upp våra bostadspriser till samma nivåer som utgjorde sprängningspunkten för t ex den spanska bostadsbubblan som sprack för något år sedan. Vi ligger efter Spanien, Irland och Storbrittanien tidsmässigt, men om vi inte gör något snart kommer vi också riskera hamna där de varit och vänt, menade Borg när jag haffade honom vid fika-automaten efter intervjun i tevesoffan. Jag ville höra om han hade några särskilda regleringar på gång för banksektorn med tanke på hans oro för en bostadsbubbla. Kanske krav på lägre belåningsgrad? Kanske införa krav på amortering hos kunderna? Kanske något som stramar upp kreditgivningen om bankerna inte klarar av att ”hålla på sig” själva?

-Nä du, om jag svarar på den frågan kommer du bara säga det i teve om en stund, så den frågan svarar jag inte på…

Även om de har något sådant kokande i grytorna på Finansdepartementet är det väl inte så troligt att det kommer före valet? Vem vill skaka om båten och riskera ordningen i onödan inför ett val? Stramare kreditgivningsregler för bankerna, skulle innebära mindre att röra sig med på budgivningarna, dämpade bopriser – möjligen vändpunkten som kan vara starten på en pyspunka med nedåtgående pristrend som följd, minskad privatekonomisk optimism, lägre konsumtion, och slutligen större arbetslöshet än vad som annars vore fallet. Vem vill riskera det i onödan inför ett val?

Nä, oron för en svensk bobubbla finns nog där, och planer finns nog på hur man ska iscensätta en pysningen av den innan den blivit så stor att den riskerar spricka våldsamt i ansiktet på svenska högbelånade hushåll. Men den politiska självbevarelsedriften är nog tillräckligt stor för att vi inte ska få höra talas om sådana regleringar det närmaste året i alla fall.

Lång baksmälla väntar i Spanien

Precis kommit tillbaks från semestern i Altea, på Costa Blanca. Costa Del Sol är omdöpt till ”Costa Del Crash”, men samma sak gäller även här. Hela Spanien är påverkat av en rejäl punka på bostadsbubblan. Och vi pratar ingen liten pyspunka…

Bland mäklarna som jag talade med, pendlar framtidssynen från de flestas pessimistiska tro om att ”det kommer bli värre, vi är bara halvvägs ner i skiten” till den mest optmistiska som nöjer sig med att hoppas på att: ”botten måste vara nådd, det kan inte bli värrre än så här!”

Detta sker mot bakgrund av att antalet fastighetsförsäljningar rasat med 41% i Alicante-området det senaste året. Många säljare vägrar fortfarande att släppa sin bungalow eller lägenhet till de nya priserna som gäller. Endast de desperata säljer, till de ”skambud” som läggs fram. En mäklare beskrev det som att ”förra året så tittade de åtminstone på lägenheten innan de började pruta, nu börjar de med att fråga om säljaren kan tänka sig gå ned 30% i pris innan de ens bemödar sig att gå på visning…”

När det är som värst brukar det vara läga att köpa. När ingen annan tror på stigande priser. När himlen är som mörkast, det är ju då man ska gå in i marknaden. Men frågan är om det inte kan bli lite värre till innan det planar ut? Det känns så, eftersom den spanska ekonomin till så oerhört stor del beror på byggsektorn som tvärnitat, och konsekvenserna av det på arbetslösheten precis börjat skönjas. Den beräknas stiga ännu mer, från Europasämsta närmare elva procent till kanske uppåt femton (!) som mest. Regeringen Zapatero gör vad den kan för att undvika att prata om ”kris”, till den grad att den förlöjligas för verklighetsförnekandet av dagspressens skämtteckningar. Därmed är inte krismedvetandet tillräckligt etablerat, alltså har inte de sista spanjorerna insett det bistra läget, och först när siste spanjoren fattat att det är hårda tider som väntar, DÅ är botten nådd. Ska vi säga om ett år? Beror ju så klart på hur omvärlden utvecklas också. Hur snabbt den globala finanskrisen verkar ut, och hur tillväxten bromsar in runt om i världen.

Till sist, tre bilder säger mer än alla mina ord om hur det ser ut på bostadsmarknaden i Altea just nu:

”Utnyttja krisen! Otroliga rabatter på lyxbostäder”

Å andra sidan, just de allra dyraste lyxbostäderna går fortfarande bra att sälja. Till ryssarna. Men då ska det vara riktigt exklusivt också och gärna kosta mer än 10 miljoner kronor, annars tittar de inte på det…

…Och då behöver de också inreda på nyrikt ryskt manér, så därför har det nyligen öppnat en Versace inredningsbutik i Altea!

Så det är nog inte till ryssarna som spanska ”Arla” – Leche Pascual – vänder sig till i sin konjunkturanpassade kampanj ”Vinn betalningen på ditt bostadslån!”:

”Pascual ger dig tillbaka det som ditt bolån tar ifrån dig”