Ekonomipriset 2013: ”Äntligen!”

image

image

image

Precis tillbringat en kul halvtimme i Nobelstudion i sällskap av ekonomiprofessorerna Micael Dahlén, Hubert Fromlet och min kollega Peter Rawet. Dahlén gjorde segertecknet när det stod klart att en av pristagarna heter Robert Shiller.
”Det handlar mycket om psykologi – forskning man inte behöver vara ekonom för att förstå!”
Jag log nöjt i smyg. Tre år i rad har jag haft med mig Shillers mest betydelsefulla bok in i studion, senast igårkväll skrev jag en motivering till varför han borde få priset. Idag fick jag utdelning på det. Denna gång hade jag inte släpat på ”Irrational exuberance” i onödan. Läs den, fascineras av hans övertygande sätt att förklara varför vi alla dras med i flockbeteendet som bygger upp bubblor och varför vi alltid är så förvånade när de spricker…
Förstå varför jag inombords skrek ”Äntligen!”

Se sändningen här!

Boktips: När du klämt Irrational Exuberance om varför bostadsbubblan uppstod och sprack, vill du läsa vad man ska göra åt bubbelproblemet. Det lyckas han hyfsat väl besvara i ”The subprime solution”.
image

Smart läsning i mellandagarna

Dagens boktips blir två till priset av ett.

Johan Norberg har nyligen utkommit med två böcker i helt olika ämnen, läsvärda av olika anledningar.

”Eurokrasch – en tragedi” är vad den heter. Norberg ger sin förklaring till varför euron inte fungerar och är dömd att totalhaverera. Får han rätt är det en mörk framtid EU har framför sig, långt ifrån det förbrödrande som unionen nyligen belönades med Nobelpriset för.

”Europa skulle vackla från panik till panik, och land efter land skulle under kaotiska förhållanden lämna euron samtidigt som deras banksystem gick under och bankomaterna stängde.”

En stor behållning av boken är den grundkurs i EUs historia som Norberg levererar genom att berätta om eurons tillkomst. Det är en krass bild av två statsmän – Mitterand och Kohl – som bägge verkar tämligen ointresserade av och okunniga om ekonomi. De skapar en monetär union av de skäl som de förstår sig på – maktpolitiska. Det handlar om att upprätthålla maktbalans mellan de europeiska stormakterna. För att Tyskland ska få växa efter murens fall måste Kohl i gengäld bjussa lite på sin ekonomiska styrka så att det franska storhetsvansinnet inte rubbas. Ett återförenat Tyskland i utbyte mot euron, typ.

Snabbspola framåt till idag, så har vi enligt Norberg en skapelse som stressades fram utan att stå på tillräckligt många ben för att hålla balansen i längden. Första bästa ekonomiska chock av större mått och den monetära unionen – där allt fler börjat fuska med reglerna – havererar. Där är vi nu.

Johan Norbergs andra bok handlar om intelligensen, hur vi kan utveckla den och hur den påverkas av hur samhället utvecklas runtomkring oss. Det här är mer av en lördagsgodispåse med populärvetenskaplig konfektyr. Något både för den som vill lära sig mer om hur man ska förhålla sig till barnens dataspelande (inte alls så tokigt, kanske rent av sinnesutvecklande) och hur man kan hålla hjärnan i trim ända in på ålderdomshemmet (spela mycket schack!). Lättläst faktoidsamling kring temat ”IQ”. Ibland går det lite för snabbt fram, och det är inte samma personliga röst bakom texten som i Eurokrasch där man verkligen känner Norbergs engagemang. Men intellektuellt matnyttigt för den som vill veta hur man utvecklar sin intelligens.

Här kan du se min intervju med honom i Gomorron Sverige om de två böckerna (del 1 och del 2).

Och så några bonusboktips som ger dig intelligent läsning som räcker hela vägen fram till trettondan:

Daniel Kahneman ”Thinking, fast and slow” – den enda boken du behöver läsa om du vill få en snabb och fördjupande insikt i ekonomisk psykologi och bli en bättre beslutsfattare.

Katarina Gospic ”Välj rätt” och Pelle Tornell ”Bestäm dig” är två svenska varianter som förtjänstfullt destillerar forskningen inom beslutsfattande ned till ett koncentrat av tumregler för hur man ska göra bättre val i livet.

Katrin Kielos ”Det enda könet” – Augustprisnominerade Kielos ifrågasätter rationaliteten som ledstjärna för ekonomiskt tänkande, och varför den ekonomiska historien skulle vara mannens historia. (Läs mer om boken i mitt tidigare inlägg här).

bocker

Risk är det värsta som brukar kunna hända

Peter Malmqvist skriver idag på DN Debatt att ”vanliga sparare kan förlora 50-60 procent av pensionen” om de råkar ha allt i aktier dagen de går i pension. Han oroas över att så många är ”all in” på aktiemarknaden när de når pensionsåldern. ”Pensionskunskap” borde in på schemat i gymnasiet. Jag håller med om att mer utbildning behövs.

Malmqvist kräver även åtgärder för att tvinga folk att växla ned till säkrare papper i god tid innan 65-årsdagen. Han menar att politiker och arbetsgivare måste begränsa risktagandet och begränsa pensionsspararnas möjligheter nära inpå pensioneringen. Jag tycker inte man kan tvinga folk att välja en viss risknivå i sitt sparande. Då kan man lika gärna ta över sparandet helt och hållet åt dem. Däremot vore det bra om den form som folk sparar i ”by default” är att växla ned etappvis ju äldre man blir. Om det är ett aktivt val att hålla fast vid 100% in i det sista, så kommer färre att göra det. Då måste man ju motivera för sig själv varför man ska avvika från det ”normala”.

Det mest intressanta i Malmqvist artikel är hans nya – mer pedagogiska – definition på risk i börssammanhang. Istället för akademiska betavärden som få förstår sig på, så föreslår han att risk ska definieras i reklamen som ”det största kursfallet under ett år som en sparprodukt råkat ut för under den senaste tioårsperioden”.

Smart. Risk som ”det värsta som brukar kunna hända” (t ex att ”börsen rasade med 53% ett år under senaste tio åren”) är ju mer intuitivt än att betavärdet för Sverigefonden senaste decenniet varit 1,2.

Alla hatar vi att förlora – mer än vi gillar att vinna…

I dagens DI intervjuas Handelsprofessor Richard Wahlund, som sammanfattar varför vi är så torsk som vi ofta är på börsen:
”Så länge börsen går upp vill vi inte gå miste om en fortsatt uppgång och säljer därför inte. Olika människor har olika referenspunkter. De som utgår från vad de betalade för aktierna när de köptes säljer snabbare för att säkra vinsten…
…De som upplever att de gör en förlust när börsen vänder nedåt vill inte sälja även om de gör en betydande vinst i relation till inköpspriset. Det är först när börsen har dykt så mycket som nu, som många tvingas eller är beredda att sälja och då ofta till en real förlust. När förlusten är ett faktum ökar riskaptiten. Många som tidigare varit ovilliga att ta risk är då beredda att spekulera för att ta tillbaka förlusten.”

Förlustaversion, oviljan att ta en förlust styr oss in i fördärvet. Läs Fredrik Virtanens ”Kraschad” för en bra illustration till det!

Är glaset halvfullt eller halvtomt?

Richard Wahlund, professor på Handels inom ekonomisk psykologi, gästade Gomorron Sverige imorse och hade med sig lite insikter från området som också brukar benämnas ”behavioral finance”. Mot bakgrund av säljtrycket på börserna, så talade han om ”förlustaversion”.

Förlustaversion innebär att vi hatar förluster mer än vi älskar vinster. Det smärtar mer att förlora 100 kr än vi blir glada över att få 100 kronor. Det gör att man till nästan vilket pris som helst vill undvika att ta en förlust. Och om man har toppkursen som referenspunkt så innebär dagens lägre pris en förlust, och då hänger man hellre kvar och väntar på att det ska vända, för att man ska slippa känna sig som en looser när man säljer. Medan om man tar (det troligen lägre) inköpspriset som referenspunkt, så kan man fortfaranade känna sig som en vinnare om man säljer. Och då tar man hellre det säkra före det osäkra och säljer.

Hur tänker du? Har du inköpspriset eller senaste toppkurs som referenspunkt när du tänker på hur det gått för dina fonder eller aktier?

Det kommer styra hur du nu agerar på börsen.