Staden med fler gatsopare än invånare

Såg precis ett skrämmande inslag i morgonens A-ekonomi på SVT (1.20 in i sändningen). Dansk teve hade besökt den kinesiska staden Kangbashi där man byggt bostäder för 300 000, men bara 20 000 bor nu i staden. Men det finns inga ”till salu”-skyltar. En fastighetsmäklare intervjuas och säger att ”alla lägenheter i det här komplexet är sålda, men jag vet inte till vem”. En av stadens få invånare intervjuas om sitt bostadsköp. Hon är övertygad om att bostaden är en bra investering, ”priserna har ju fördubblats sen jag flyttade hit för två år sedan”.

Reportaget från den kinesiska staden med fler gatsopare än invånare gjorde plötsligt varningarna om en kinesisk bostadsbubbla väldigt konkreta.

Hur mycket röv måste man slicka i Kina?

Läser i DI en intervju med Roger Eriksson, chef för Sony Ericsson i Kina. Han är mäkta stolt över att idag få delta i paraden tillsammans med militären och 200 000 andra som vill hylla Mao och Folkrepubliken Kina som fyller 60 år. Eriksson – som sa ja på stört när han fick erbjudandet om att paradera – ska stå på ett lastbilsflak och vinka till ledarna:

”Det är inte så ofta man får vara så intim med de kinesiska ledarna. Jag kommer absolut vinka till presidenten och premiärministern.”

Visst är det så det funkar i Kina. Man måste smöra järnet för etablissemanget, blunda för allt vad heter principer om mänskliga rättigheter och sånt. Om man vill göra business i världens snart största ekonomi. Man måste hålla sig väl med landet som finansierat vår konsumtion det senaste decenniet, om man vill kunna sälja grejer till dem. Men det finns väl ändå gränser? Måste man delta i militärparad och vinka till presidenten för att sälja mobilnätverk där borta?

Jag kommer att tänka på ett uttryck jag lärde mig av en diplomat i samband med krisen kring Aftonbladet-artikeln som rörde upp känslorna i Israel. Svenske ambassadören råkade ju då göra dundertabben att be om ursäkt för artikeln, en ursäkt som Carl Bildt senare tvingades ta tillbaka, vilket förstorade upp det hela till de poiltiska dimensioner som historien senare fick. Min vän diplomaten konstaterade torrt att ambassadören hade väl drabbats av en släng ”localitis”. Tydligen ett uttryck på UD för att beskriva hur man efter för många år i värdlandet blir lite för ”intim” med värdarna och deras värderingar, att man till slut skyr konflikt med värdhusse så pass att man glömmer bort vem som är ens egentliga husse.

Har Roger Eriksson kanske också fått sig en liten släng av ”localitis”?

Slut på den kinesiska turen?

080808. Händer bara en gång. Vilket turdatum! Enligt kineserna, i alla fall. Igår inleddes OS detta turdatum.

Det har talats om hur Kinas ekonomi boostats inför OS och att det kommer en backlash när allt är över. DIs Mattias Mauritzon skriver om det som en myt:

”OS-investeringarna står för mindre än 0,5 procent av de totala investeringarna under ett år. Till detta kommer att Peking bara utgör 3,6 procent av Kinas totala ekonomi. Till skillnad från många andra OS-arrangörer, som upplevt en ekonomisk nedgång året efter OS, är risken därmed liten för att Kina ska dras med i fallet om Pekings tillväxt rasar till följd av kraftigt minskade investeringar.”

Det låter ju vettigt och rationellt och så. Men de som spekulerar i att den kinesiska börsen ska falla efter OS, bör nog titta mindre på fakta och lyssna mer på känslan. Särskilt i oroliga tider styrs ju börsen som bekant mycket av det ökända ”sentimentet”. Är det hopp eller förtvivlan som gäller just idag? Få se, hur känns det i maggropen? Jomen, det kom lite dålig amerikansk bomarknadsstatistik, så det är nog en släng av förtvivlan idag med, tack…

Och eftersom tillväxtmarknaders börser egentligen inte borde gå bättre än andras, kan det vara en bubbla på de kinesiska börserna. Och då kan ju en så psykologiskt viktig markör som slutet på OS, mycket väl fungera som tändande gnista.

Igår – 080808 – så rasade ju börsen i Shanghai med 4,5 procent. Turtalet till trots. Är det investerare som redan tar ut baksmällan i förskott?

”Chinese democracy” ständigt försenad

Sverker Lindström skriver om Kina-OS med budskapet att den olympiska rörelsens kopplingar till stora multionationella företag och deras gemensamma intressen av att nå ut till nya marknader, bäddat för valet av Kina som OS-värd. I boken ”Det stora sveket – den olympiska rörelsen i diktaturens tjänst” (Atlas), redogör han för hur diktaturens förtryck tar sig olika uttryck i Kina.

Jämförelsen med Apartheid är intressant. ”Migranterna”, som kommer från landet, och är mer eller mindre rättslösa i städerna, utgör en viktig del av den kinesiska arbetskraften. Och just för att de står lägst i rang, saknar rättigheter, kan de hunsas hit och dit. Deras utsatta situation håller nere de kinesiska lönerna, som annars ökar för stadsborna som har chansen att göra klasskarriär. Genom att tudela samhället har en del (stadsbor) möjlighet att ta del av tillväxten, som till del bygger på att de diskriminerade ”migranterna” jobbar så billigt utan att få en del av den växande kakan.

Det finns med andra ord starka ekonomiska incitament för den blomstrande delen av samhället att behålla diktaturen, eftersom den behövs för att hålla i schack de som har det sämst ställt. I förlängningen har de utländska företagen – och till sist den som vill köpa t-shirten så billigt som möjligt på H&M – ekonomiska incitament att hålla den kinesiska dikaturen vid liv. EFtersom diktaturen genom sitt förtryck av ”migranterna”, förbud av fackföreningar och andra auktoritära yttringar, håller nere lönekostnaderna i Kina. Den slutsatsen ligger nära till hands efter att ha läst Lindströms bok.

Tänk om det är så att Kina, på grund av sin auktoritära historia, kommer klara av att rulla ut kapitalismen utan att den framväxande ekonomiska eliten för den skull ställer ökade krav på rättigheter (annat än bara  materiella)?