Ekonomipriset 50 år – hipp, hipp, hurra?

IMG-2237 (1)

En typisk Nobelpristagare – minus forskning, ålder och nationalitet.

På måndag är det dags för tillkännagivandet av vem eller vilka som får Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2019. Ekonomipriset delas ut för 50:e gången i år, efter att det hakades på de ursprungliga Nobelprisen 1969 i samband med Riksbankens 300- årsjubileum. Dags för 50-åringen att göra som alla andra som fyller jämnt mitt i livet: fråga sig vad man egentligen hunnit uträtta så här långt?

Jubilaren har onekligen lyckats ta ekonomi in i det vetenskapliga finrummet. Även om det alltjämt finns kritiker som stör sig på att det fått bli ett ”Nobelpris”. De som hävdar att det minsann inte är ett riktigt Nobelpris, eftersom det inte fanns med i Alfred Nobels testamente. De har såklart rätt i sak. Och så finns det de som menar att ekonomi inte är en vetenskap. De har rätt, om man med vetenskap menar något som är exakt och förutsägbart: har man bara upptäckt modellen som beskriver hur snabbt ett äpple av en viss vikt faller till marken, så kan man beräkna alla olika äpplens hastighet när de ramlar ned från äppelträdet. Sådan vetenskap som belönas med fysik-, kemi-, och medicinpris den 10:e december.

Ekonomi däremot är en samhällsvetenskap, där de studerade objekten är människor. Vi människor beter oss inte fullt så beräkningsbart som äpplen som faller till marken. Vissa av oss faller inte alls. Vissa ramlar ned fortare än andra, andra faller och studsar tillbaka. Det är charmen med att vara människa, och det som vissa filosofer skulle se som kärnan i människovärdet: att vi har en egen fri vilja. Inte så förutsägbara som kuggar i ett maskineri.

Men en betydande del av den forskning som belönats med ett Ekonomipris genom åren har sett på människan just på det mekanistiska viset: som en rationellt kalkylerande individ som med full insikt om vad olika alternativ innebär, alltid väljer det som maximerar den egna nyttan. Som vore vi alla ”Homo Economicus” som fattar optimala beslut i alla lägen. Och därmed förutsägbara. Som kuggar i ett maskineri.

På senare år har däremot allt fler kritiker av det synsättet fått pris för sina insikter om att mänskligt beslutsfattande är mer komplicerat och mindre perfekt. Beteendeekonomer som tagit psykologin in i ekonomin har tagits in i det ekonomiska finrummet och belönats med ett Ekonomipris. Kahneman, Shiller och Thaler är de färskaste exemplen. Men redan 1978 fick den intellektuella giganten Herbert Simon ekonomipriset bland annat för sin teori om ”begränsad rationalitet”.

Å ena sidan, å andra sidan. Som en sann akademisk ekonom har priskommittén pendlat mellan de två skolorna i sina val. 2013 års pris kunde inte visat det tydligare. Då delade ”den perfekta marknadens” fader, Eugene Fama, priset med Robert Shiller, som visat på hur tillgångsmarknader beter sig allt annat än perfekt när bubblor uppstår för aktier och bostäder. Det var som att Satan och Jesus delade på Nobels fredspris samma år.

Kanske är den årgången det bästa exemplet på hur ekonomi är en vetenskap i vardande. Där man ska akta sig för att copypasta enskilda ekonomers slutsatser rätt in i policy-boken. För varje ”å ena sidan” finns en ”å andra sidan”- ekonom. Det betyder inte att ekonomi inte är en vetenskap, det betyder bara att man ska vara varsam med att dra för stora växlar på enskilda resultat. Som bäst kan ekonomisk forskning hjälpa oss att ställa de rätta frågorna och visa på olika strukturerade sätt att söka svaren. Den som tror att en ekonom ska leverera det ultimata svaret bör tänka om.

En av de första pristagarna, Friedriech Von Hayek, höjde själv ett sådant varningens finger i sitt Nobeltal 1974 under rubriken ”The Pretence of Knowledge”:

”… as a profession we have made a mess of things. It seems to me that this failure of the economists to guide policy more successfully is closely connected with their propensity to imitate as closely as possible the procedures of the brilliantly successful physical sciences — an attempt which in our field may lead to outright error”.

Vem får det i år då?

Hos Ekonomistas finns som alltid en smart diskussion om det. Måndag morgon 6.35 ska jag spekulera så gott jag själv kan i SVT´s Morgonstudion. Om man ska gå på statistiken, så blir det en amerikansk man över 60 som är verksam vid University of Chicago (flest ekonomipristagare av alla lärosäten). Det ska gärna vara någon välciterad forskning som har 20–30 år på nacken och anses vara en så viktig byggsten att handelshögskolestudenter världen över matas med dess berömda kurva i läroböckerna. En som matchar dessa kriterier för den typiske pristagaren är Douglas Diamond, som är känd för sin forskning om finansiella intermediärer, finanskriser och bank-runs.

Ekonomipriset är det mest ojämställda av dem alla. Endast en kvinna har fått det, Elinor Ostrom 2009. Hubert Fromlet listar som vanligt troliga kandidater, och i år har han tagit fram en särskild lista på värdiga pristagare som skulle råka ha kvinnligt kön också. Där finns alltifrån finanskrisexperten Carmen Reinhart till unga stjärnor som fattigdomsforskaren Esther Duflo.

En riktigt ögonbrynshöjare skulle vara att belöna både ett yngre forskningsområde och yngre forskare. Då skulle man av bara farten råka få med en kvinna också. Som om man uppmärksammade arbetsmarknads- och jämställdhetsforskning och då gav det till forskarna Marianne Bertrand och Sendhill Mulhainathan som, till skillnad från många av de som delat ekonomipris, faktiskt jobbat tillsammans. Som i studien där de visade att hur utländskt ditt efternamn låter, avgör hur sannolikt det är att du blir kallad till anställningsintervju (kan du gissa hur sambandet ser ut?).

Jag tror inte det är dags för det riktigt än, men min personliga favorit är området ”neuroekonomi”. Där man kopplar ihop hjärnforskning och ekonomiskt beteende. Om beteendeekonomerna tog psykologin in i ekonomin, så tar neuroekonomerna medicinen in i ekonomin. Där finns en framstående schweizare som heter Ernst Fehr, som forskar om… rättvisa!

Det finns förresten en studie som visar att du tenderar bli vad du heter. Men det kanske snarare är en kandidat till IgNobel?

Annonser

Är du för rik för att vara lycklig?

Är Jezz Bezos världens lyckligaste man? Följt av Bill Gates, och sen Warren Buffet som världens tredje lyckligaste man? Det är ju så de placerar sig på ”världens rikaste”-listan.

Såklart inte. Det fattar ju vem som helst att det är annat än pengar som påverkar hur lyckliga vi är! Fast vänta nu, pengar är ju inte helt oväsentligt ändå… Har du inte tillräckligt för att få tak över huvudet och mat i magen, är det taskiga förutsättningar för lycka. Det är nog de flesta överens om. Men däremellan, efter att man har livets nödvändigheter och innan man hamnar på Forbes lista över världens rikaste, var går gränsen för när pengar inte spelar roll längre för lyckan? Finns det en viss årsinkomst som är den optimala om man vill maximera lyckan i livet?

Ja, det gör det. En mille, i runda slängar. Det har forskare vid Purdue och Virginia University nyligen räknat ut genom en stor studie av 1,7 miljoner människor i 164 länder. Genom att koppla ihop de tillfrågades inkomst till hur de svarar på frågor om lycka i nuet (frågor om man upplevt positiva eller negativa känslor senaste tiden) och lycka i livet (frågan hur nöjd man är med sitt liv, allt som allt), fann man att lyckan i nuet ökade upp till 50 000 dollar om året, och lyckan i livet ökade upp till en årsinkomst på 100 000 dollar (siffror som gäller för Västeuropa/Skandinavien).

lyckopengarbilen

Men sen gäller det att inte tjäna mera pengar, för efter den ”mättnadspunkten” så pekar lyckokurvan nedåt igen! Kanske för att man måste göra så mycket mer uppoffringar av fritid och familjeliv vid högre inkomster att det motverkar den annars positiva effekten av mer pengar. Eller att man lever i ett så materialistiskt samhälle att det är svårt att bli nöjd med vad man har när det alltid finns någon annan som har en finare bil. Men det är bara spekulationer, precis som forskningen egentligen inte heller säger att det är pengarna som höjer lyckan. Den bara konstaterar att det finns ett samband. Om god hälsa både leder till mer lycka och mer pengar, så skulle det kunna vara orsaken till sambandet. Forskningen säger heller inte att en enskild individ inte skulle bli lyckligare om den plötsligt fördubblade sin lön (det skulle nog de flesta tycka var en skön grej), den säger snarare att den ökade lyckan inte är bestående.

Nobelpristagarna Deaton och Kahneman hittade också en brytpunkt för den upplevda lyckan i nuet (hur vi mår just nu), bortom vilken det inte lönar sig att tjäna mer pengar. I deras studie av amerikaner fortsatte dock nöjdheten med livet att stiga med inkomsten. Men när man kommer upp i riktigt höga inkomstnivåer så börjar underlaget bli så litet att det är svårt att dra några statistisk säkra växlar på resultatet. På Bezos, Gates och Buffets nivå är det nog annat än den extra miljarden som spelar roll. Eller som Bill Gates har sagt: ”jag förstår att man vill ha en miljon dollar. Men när du passerat det, jag måste erkänna det, så smakar hamburgaren likadant”.

lyckopengplay

29 pensionsmiljarder upp i rök

ok

Pensionsspararna har förlorat 29 miljarder kronor på höga avgifter i PPM under de senaste sju åren. Det konstaterar Riksrevisionen i en stor granskning av fondutbudet.

29 miljarder kronor eller fyra procent. Så mycket mer kapital hade passiva indexfonder med lägre förvaltningsavgifter gett än vad fondföretagens runt 800 fonder har lyckats höja svenskarnas pensionskapital, enligt Riksrevisionen som granskat de drygt 100 fondförvaltarnas arbete och redovisning i premiepensionssystemet.

Fondbolag får kritik för att de inte redovisar alla kostnader. Till exempel saknas enhetlig kostnadsredovisning för så kallade fondandelsfonder, så kallad ”fond-i-fond.

-Fond-i-fonder är i genomsnitt ingen bra affär. Det är bekymmersamt eftersom fond-i-fond-lösningar har ökat till att idag omfatta drygt en fjärdedel av sparkapitalet som förvaltas av privata fonder, säger Daniel Hallberg, projektledare för Riksrevisionens granskning.

Riksrevisionen misstänker också att fondförvaltare smyghöjer avgifterna. Samtidigt visar granskningen att det stora flertalet sparare inte reagerar genom att byta till en annan fond när avgifterna ökar.

Systemet funkar inte som det var tänkt, eftersom spararna inte är så aktiva som man hoppades på när det lanserades. ”Om spararna är välinformerade och aktiva leder det i förlängningen till en ”självsanering”, eftersom de då väljer bort fonder som inte presterar i nivå med sin avgift. Riksrevisionen menar dock att det finns indikationer på att självsaneringen inte fungerar”, skriver man i sammanfattningen av rapporten.

Riksrevisionen konstaterar också att beteendeforskning om hur människor väljer när det gäller pensionssparande ”visar att många sparare inte är intresserade av finansiella val. De låter därför bli att välja, låter sig ledas eller riskerar att göra ganska extrema val. Det väcker frågan om huruvida Pensionsmyndighetens informationsansvar ska sluta vid att presentera byggstenarna för en genomtänkt analys av kostnadseffektiviteten, eller om myndigheten även ska presentera själva analysen”.

Riksrevisionen uppmanar därför regeringen att utreda om man kan ställa högre krav på fondbolagen att redovisa alla kostnader samt att ge Pensionsmyndigheten i uppdrag att regelbundet utvärdera kostnadseffektiviteten på fondtorget, dvs om spararna får valuta för sina sparpengar.

Beska slutsatser om ett premiepensionssystem som redan är hårt kritiserat efter att fuskfonder avslöjats och ledande forskare inom beteendeekonomi ifrågasatt nyttan av ett så stort antal fonder att välja mellan. Det stora antalet vore inte ett problem, om man bara gav spararna bättre vägledning att sortera i urvalet på ett vettigt sätt. Den som inte kan så mycket om fonder och inte vill ligga i förvalsalternativet, statliga AP7 Såfa som hitintills visat sig vara ett ypperligt alternativ, skulle vara hjälpt av bättre urvalsverktyg än vad fondtorget idag erbjuder.

Den här granskningen bekräftar också tre andra ”sanningar” om fondsparande:

  1. Avgifterna betyder mycket för den slutliga avkastningen. 1,5% kanske inte låter så farligt jämfört med 0,5%, men med ränta-på-ränta-effekten kan det bli stora pengar när det är dags att gå i pension.
  2. Högre avgift betyder inte att det är en ”bättre fond”.
  3. Indexfonder, som följer snittet av aktier på börsen, är för de allra flesta sparare (särskilt passiva) ett utmärkt alternativ.

Författarna som kan få Nobelpris i år

da

Det blev inget litteraturpris i år på grund av haveriet i Svenska Akademin. Men det kan ändå bli en författare som får ta emot priset av Kungen den 10:e december. I Morgonstudion tipsade jag om de läsvärda kandidaterna till ekonomipriset!

Tittar man på listor där förståsigpåare tippar ekonomipristagare så dyker det varje år upp namn som Paul Romer, Paul Milgrom och Robert Barro. Årets bubblare är David Kreps, en allkonstnär inom ekonomisk vetenskap som är vass på att göra modeller för att förstå alltifrån prissättningen av optioner till kulturen inom organisationer. Men vi glömmer dem nu. Det är mycket svårt att tippa vem eller vilka av det mer än 50-tal starka namn på möjliga-listan det verkligen blir. Det enda jag vågar säga är att det nog inte blir ännu en beteendeekonom. Förra året fick ju gurun inom området, Richard Thaler, priset för att ha fört psykologin in i ekonomin. Thaler är också en god historieberättare, och har ett par bästsäljande böcker på sin meritlista. Böcker där han framgångsrikt populariserat sin forskning för en bredare allmänhet. Han är inte ensam om den förmågan. Bland de möjliga ekonomipristagarna finns flera läsvärda kandidater. Här är fem av dem:

Daron Acemoglu är en turkisk-armenisk nationalekonom verksam i USA. Känd för sin forskning om politisk ekonomi och vilken roll ekonomiska och politiska institutioner har för ekonomisk utveckling. Medförfattare till boken ”Why Nations Fail: The Origins of Power, Prosperity and Poverty” där han förklarar varför vissa länder är fattiga och andra blivit rika. Det är en historielektion som tar oss med på en resa från romar-riket till dagens tvekamp mellan USA och Kina. Acemoglu är en av de mest citerade ekonomiforskarna, vilket är en ”Nobel” valuta. Endast 51 år gammal, bara tonåringen i Nobelpris-sammanhang, så priskommitén kan tänka att det inte är någon brådska med att belöna honom.

Esther Duflo bryter av mönstret för den typiske ekonomipristagaren ännu mer: blott 46 år och…kvinna! Av de 79 som hittills fått ekonomipriset är 78 män. Så se Duflo som en högoddsare. Men ändå dyker hon upp allt oftare på listor över dem som andra ekonomer skulle vilja fick priset. Denna franska nationalekonom är professor i fattigdomslindrande och utvecklingsekonomi vid MIT i USA. I sin senaste bok ”Poor economics” undersöker hon, likt Acemoglu, orsakerna till fattigdom. Medförfattare är den indisk-amerikanske ekonomen Abhijit Banerjee, som också figurerar i Nobel-spekulationer emellanåt. Känd för sina fälststudier, forskning som görs ute i verkligheten genom att testa olika insatser och se vilka som funkar bäst. Se t ex hennes TED-talk om sociala experiment för att bekämpa fattigdom, för en effektfull presentation av hennes forskning. Finns på ted.com.

Martin Weitzman, amerikansk Harvard-professor som forskar om miljö-ekonomi, gav tillsammans med Gernot Wagner 2015 ut boken ”Climate Shock” där budskapet är att se på klimatförändringarna på samma sätt som försäkringar – ett riskhanteringsproblem där det är klokt att betala ”försäkringspremien” nu för att slippa ta smällen av en eventuell katastrof. Skulle kunna få priset tillsammans med en annan man som ofta brukar nämnas när det tals om att ”det är tid för miljöekonomi” att få priset – William Nordhaus. Amerikansk professor vid Yale, en pionjär inom området som utvecklade klimatekonomimodeller redan på 70-talet, och vars forskning är användbar när man ska resonera om vilka insatser för att bekämpa klimatförändringarna som är mest effektiva.

Ariel Rubinstein är en israelisk ekonomiprofessor som gjort sig känd för sin forskning om spelteori och människans begränsade rationalitet, hur vi fattar beslut… Hans bok ”Economic Fables” är mycket personligt skriven. Delvis memoarer, delvis en crash-course i ekonomi för den som vill få inblick i vad ekonomisk vetenskap kan ha för betydelse för samhället.

Apropå memoarer och böcker som kan funka som introduktion till ekonomi, så måste vi nämna den ende svensken på listan över potentiella pristagare: Assar Lindbeck. I självbiografiska ”Ekonomi är att välja” får vi följa denne nestor inom den svenska ekonomisk-politiska debatten från uppväxten i Norrbotten under trettiotalet till de stora reformer han var huvudarkitekt för, som följde på den svenska nittiotalskrisen. En resa som tagit honom från att vara en av socialdemokratins främsta ekonomiska tänkare till en av dagens tydligaste förespråkare för marknadshyror. Skulle han få priset, trots sin tidigare långa koppling till priskommittén, vore det för sin arbetslöshetsforskning och insider/outsider-teori.

Fotnot: rubrikens ”Nobelpris” avser ekonomipriset, som instiftades 1968, och som alltså inte ingår i Alfred Nobels testamente. Det heter ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” och delas ut tillsammans med de ursprungliga Nobelprisen.

 

Varning för taxfree-bluffen!

Jag fattar inte att jag gått på det i alla dessa år. Men det är väl en fråga om ålder. Lurad av gammal vana.

En gång i tiden var det tax free på riktigt. Skattefritt! Parfymen, spriten och cigaretterna var verkligen billigare på flygplatsen på väg till Las Palmas eller London. Men sedan EU, så ja, inre marknad. Tax free no more. Men det sitter i – känslan av att det är i ”taxfreen” på flygplatsen man kan fynda. De till och med frågar en om boardingkortet ännu, som krav på att få handla. Och så kallar de butikerna alltjämt ”Duty free”, för att ytterligare förstärka känslan av prisvärdhet. Lägg därtill fenomenet med mentala konton, där vi tycks ha en mer liberal hållning till att hushålla med pengarna när de dras från ”semesterkontot” i huvudet. Allt är riggat för att vi ska känna att det gäller att passa på på flygplatsen, för det är här det är billigast! Men det är det inte.
Det är snarast dyrare.

På Alicantes ”Duty Free” var jag på väg att plocka på mig en cava för 11€, men hejdade mig när jag mindes att just denna flaska endast kostade 8.95€ på det lokala snabbköpet.

Parfymen jag spanat in i det lokala parfymeriet – som där kostade 55 € – ville de ha hela 85€ för på dutyfreen på flygplatsen (samma parfym kostar för övrigt ca 950 på Arlanda!).
Taxfree-shopping följer samma regel som all flygplats-shopping: det är dyrare. Punkt. Passa på att spraya på dig en massa parfymprover, men beställ sedan på nätet eller köp i den lokala parfymerian (åtminstone i Spanien var det betydligt billigare).

Som dutyfree-personalen befriande ärligt svarade när jag frågade varför det var dyrare hos dem än ”i land”: det är bara på specialerbjudanden vi är konkurrenskraftiga numera.

Jag ville inte känna mig dum, men samtidigt spratt det i shoppingnerven (jag var ju ändå på en ”taxfree” !). Det blev ett par flaskor till specialpris. Som tur är är de i alla fall garanterat dyrare i Sverige…

Så vinner vi straffar mot England

Statistiken ursäktar att jag missar bollen.

Straffläggning är en hel vetenskap. Det är också en mycket orättvis tillställning. Det är ju inte nödvändigtvis det bästa laget som då vinner (och det bästa är ju Sverige!). Ifall kvarten på lördag slutar med straffar, kan de ta hjälp av forskningen för att lägga upp taktiken.

En analys av matcher som slutat med straffläggning visar att det inte finns något samband mellan ett lags allmänna kvalitet i spelet och hur det presterar i straffläggningen. Däremot säger data en del om hur man ska gå tillväga för att maxa sannolikheten att vinna straffläggningen. Dr Ignacio Palacios-Huerta vid London School of Economics har studerat 1000 straffläggningar i VM och andra turneringar och konstaterar följande:

  • Skjut först. Nu slumpas det ju fram vem som får börja, men då ska man tacka ja och börja. Laget som skjuter första straffen vinner 60% av gångerna.
  • Att vinna första och femte straffen är mest avgörande, den tredje minst.
  • Sikta högt. 79% av de höga bollarna går i mål, mot 72% av de låga. Resultatet av att höga bollar räddas endast 3% av gångerna, men samtidigt missar straffläggaren 18% av dem mot bara 5% av de låga bollarna. Så här kanske det är mer en fråga som straffläggare om att anpassa taktiken efter tekniken man känner sig mest bekväm med i den här pressade situationen.
  • Det tar en halv sekund för bollen att lämna straffpunkten och nå målet, så målvakten måste kasta sig innan hen egentligen vet åt vilket håll som är det rätta. Hur ska hen bestämma sig? Det är liten skillnad i framgång mellan att skjuta åt höger, mitten eller vänster. Men det är bättre för högerfotade straffläggare att skjuta åt vänster och vice versa, då får man mest kraft i skottet. Det är också 25% vanligare att de gör så. Det vet målvakterna, och kastar sig också i motsvarande omfattning oftare åt just det hållet som förväntas av en höger – respektive vänsterfotad straffläggare. Så här är det läge att överraska, i alla fall inte vara förutsägbar från gång till annan.

Till sist kommer den för Sveriges del hoppingivande statistiken, ifall vi nu skulle råka ut för en sådan nervvrickande avslutning av kvarten: vi har inte Tyskland emot oss. De har satt 86% av sina straffar. Och England är sämst, med endast 66% av straffarna som går i mål!

Nudging – så kan det hjälpa dig fatta smartare beslut

QA med mig själv om vad som är grejen med nudging:

Vad är nudging?

Det är en metod för att hjälpa folk fatta smartare beslut om alltifrån motion till pension. Man utgår från hur människor faktiskt fattar beslut, med alla de mänskliga brister vi har, för att utforma valsituationer så att det blir lätt att välja rätt. Det är ett koncept som årets ”Nobelpristagare i ekonomi”, Richard Thaler hittat på. Han, och andra beteendeekonomer som de kallas, har kartlagt de vanligaste beslutsfällorna vi brukar gå i, och hittat knep för att guida oss runt dem.

Kan du ge nåt exempel på hur det funkar?

Ja, en väldigt grundläggande mänsklig svaghet som Thaler ofta återkommer till är vår bristande självkontroll. Att vi har så svårt att göra det vi egentligen vet är rätt för oss på lång sikt, och falla för stundens frestelser istället. Vad gäller mat så kan det handla om något så enkelt som att ändra på ordningen i hur maten presenteras i självserveringen. En lunchrestaurangkedja som la bönorna och kikärtorna först på buffén istället för sist, ökade konsumtionen av dem med 50-300%. En hotellkedja som minskade storleken på tallrikarna vid buffén – där man fick backa och ta mer hur många gånger som helst – minskade matsvinnet med 20%. Gemensamt här är att metoden är enkel, billig, och inte tar bort valfriheten att ändå äta för mycket eller för fett, om man nu vill det. Det enda man gör är att ändra i HUR man presenterar valmöjligheterna, och ändå får såna här ”nudges” eller ”knuffar” som man kallar det på svenska, en så stor effekt.

Andra knep?

Den kanske mest kraftfulla knuffen är förval. Man tenderar att låta lagt kort ligga, inte ändra på det som är. Så om du t ex laddar ned en mjukvara från nätet och det är förikryssat ”installera standardpaketet” så gör nästan alla det, även om det innehåller en massa jox du inte behöver som bara tar upp plats på hårddisken. Ett tyskt elbolag hade 7% av sina kunder som valde grön el som kostar lite mer, innan de ändrade grön el till förval, som kunde väljas bort. Men bara genom att ändra till det som standardalternativet, så ökade antalet grönelskunder till 70%! Och i en fråga som organdonation, kan förvalet betyda skillnaden mellan liv och död för de som behöver ett nytt organ. I länder där man ändrat från att man måste ansluta sig aktivt till donatorregistret, till att man automatiskt betraktas som potentiell organdonator, och aktivt måste välja bort det, så ökar antalet organdonatorer markant.

Hur kan man tillämpa det på sig själv?

I privatlivet kan man knuffa sig själv genom att ställa in rätt förval i vardagen. För att jag ska slippa diskutera med mig själv varje morron vilket som är det rätta: skjuta upp träningen till senare idag eller gå ut och springa direkt så att det blir gjort, så har jag lagt fram träningskläderna vid sängen och ställt joggingskorna vid ytterdörren, så att det enklast valet är att bara följa med förvalet. Man ska göra det lätt att välja rätt och svårt att göra fel. För såna är vi ju ofta, väljer det som är enklast. Så man slipper fundera så mycket kring vad man ska välja…

Hur kan man knuffa sig till bättre beslut när man är ute och shoppar?

Var målmedveten och gå bara till den butik där det du är ute efter finns. Fönstershopping och rea är upplagt för att falla för alla erbjudanden som är finurligt utformade för att vi ska köpa mer än vi tänkt oss. T ex: ”3 för 2”: man ramar in erbjudandet som att man får en grej gratis. Gratis har enormt stark dragningskraft på oss, vi får känslan av att vi förlorar en grej om vi inte tar det erbjudandet, vår inbyggda förlustversion kickar in och så tar vi tre kallingar istället för en. Man bör då omformulera erbjudandet för sig själv: det här är 33% rabatt. Men på vad? Ordinarie pris, och när man ser ”ordinarie pris” ska man tänka ”påhittat pris”. Det är troligen satt medvetet högt för att kunna få ett sånt här erbjudande att framstå som bra.

Och så utnyttjar man att vi tenderar att hantera pengar i olika ”mentala konton”. Ska du köpa en ny kaffebryggare t ex, och du har sett ut en viss modell, som är lite speciell, av ett visst märke, som du vet brukar kosta minst 1800. Du har ett mentalt konto för ”kaffebryggarinköp” med en gräns om 1800 kr. För du har prisjämfört på nätet och vet att det brukar den kosta. Och så kommer reklambladet där det står att kedjan X säljer den för 1600. Eller 1590, som ju är ett beprövat sätt att få det att kännas som en ännu bättre deal. Du går dit och plockar på dig den, och känner ”ah, jag har sparat 200 spänn”. Det är som att det ligger 200 kronor i fickan och bränner på vägen till kassan, då du ser ett snyggt mobilskal… Du behöver inget nytt, men det vore ju kul och…Du har ju precis fått 200 spänn! Easy come, easy go…”äh, jag plockar på mig ett sånt också, det är ju som att jag får det på köpet…” Och så lyckades kedjan sälja på dig en grej som de har bra marginaler på – ett sånt skal kostar kanske 20 spänn i inköp – och har fått dig att köpa mer än du tänkt dig. Lösningen är att stänga ditt mentala konto i tid. Sätt in de där 200 kronorna direkt på ett annat mentalt konto, kanske din semesterkassa och tänk att ”det är en lunch ute på restaurangen i sommar”. Så kanske du hejdar dig från att slösa hundralapparna på något så onödigt och oplanerat som ett nytt mobilskal. Mentala konton kan både stjälpa och hjälpa oss i vår privatekonomi!

Så ”nudging” kan både användas emot oss och för att hjälpa oss?

Ja, det bygger ju på ekonomisk psykologi, insikter om hur vi brukar bete oss utifrån hur vår hjärna är funtad. Man kan missbruka den kunskapen för att manipulera folk och rigga beslutsfällor i form av säljknep. Men kallar man det ”nudging”, så måste påverkan ske för den påverkades bästa, det man tror att hen egentligen skulle velat. Om hen hade varit så där rationell som ekonomer länge utgått från att människor ska vara när de fattar beslut…

Får det lov att vara en liten knuff?

bokenNu är den äntligen ute, min nya bok! ”Nudge: så funkar det” handlar om nudging – konsten att göra det lätt att välja rätt. Rätt, i bemärkelsen det val du skulle gjort om du hade haft tillgång till rätt kunskap och tillräckligt med självkontroll för att göra det. Utgångspunkten i beteendeekonomi är nämligen att vi inte alltid fattar fullt rationella beslut. Jag går igenom de vanligaste beslutsfällorna och hur man kan göra för att minska risken för att falla däri. Det handlar om att designa valsituationer på ett sätt som ”knuffar” oss i rätt riktning. Boken innehåller även en genomgång av hur företag som Spotify och Ica samt offentliga organisationer jobbar med nudging i Sverige och resten av världen, och bygger på intervjuer med några av världens ledande forskare inom området. Inte minst nudgingens ”pappa”, Richard Thaler, som jag haft nöjet att träffa flera gånger. Läs mer på nudgenudge.se och självklart i boken!



Bitcoin – nya tulpanlöken eller nya internet?

Den virtuella – och omstridda – kryptovalutan Bitcoin har nu stigit så mycket att allt fler talar om en bubbla.

Hitintills har den begränsad användning för vanligt folk. Det är få ställen som tillåter valutan som betalning, så den har främst använts för att skicka pengar och som tillgång att spekulera i.

Och som det spekuleras…

Priset låg på 1000 dollar i början av året och var nu på morronen uppe i 9711 dollar per bitcoin. En tiodubbling på mindre än ett år.

Kommer den spränga 10 000-dollars strecket, kanske rent av idag?

Skeptiker menar att det finns inget vanligt sätt att värdera tillgångar på som kan motivera en sådan prisökning, att priset bara kan fortsätta stiga om det kommer ytterligare en större idiot som är beredd att betala mer för bitcoin imorgon. Medan de bitcoin-frälsta säger att ”detta är bara början”, att kryptovalutor bygger på en helt ny teknik som kommer revolutionera hela finansmarknaden.

Vår tids tulpanlök eller vår tids internet, det är frågan. På 1630-talet spekulerade man ju i tulpanlökar i Holland, en bubbla som sprack. Och internet, ja visserligen var ju .com-bolagen övervärderade i slutet av 90-talet och vi fick IT-kraschen, men teknologin de byggde på – internet – kom ju sedan att revolutionera allt…

Så bägge sidor kanske har rätt?

Läs mer:

Bitcoin bubble makes dot-com look rational

What Leonardo tells you about bitcoin

What is bitcoin?

 

 

Och, årets ord är…

…”complicit” (medskyldig)! I alla fall i USA, enligt online-uppslagsverket Dictionary.com

På grund av några händelser under året som fick antalet sökningar efter ordets betydelse att skjuta i höjden.
Först, när Saturday Night Live gjorde en sketch som drev med Donald Trumps dotter Ivanka Trump, som också är en slags rådgivare till pappa presidenten. Sketchen handlade om att hon skulle lanserat parfymen ”Complicit – för dig som inte säger ifrån”… Typ…


Ordet fick en skjuts igen när Ivanka Trump i en intervju kommenterade skämtet med att hon inte visste vad ordet betydde…
Och sen när en republikansk senator, som inte gillar Trump, avgick i protest med motiveringen att han inte ville vara ”complicit”, medskyldig till det som håller på att hända i USA under Trumps ledning.

Och nu senast, i #metoo-kampanjens fotspår, så har ordet återigen blivit aktuellt i och med diskussionen om varför ingen sagt ifrån tidigare…

Vad jag vet har ”Årets ord” ännu inte utsetts här i Sverige. Vad borde det bli? Kan det bli något annat än ett annat engelskt ord – ”metoo”?