Han får ekonomipriset idag

Så är vi då framme vid det sista Nobelpriset. Eller förlåt, ”Nobelpriset”. Det i ekonomi är ju Nobels avlägsna släkting som crashade festen oinbjuden 1969. Då delades ”Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” ut för första gången, efter att Riksbanken fick med Nobelstiftelsen på att addera ännu en vetenskap till prisutdelningen.

Jaha, det är inget ”riktigt” Nobelpris, så varför ska man bry sig?

Därför att av alla samhällsvetenskaper är ekonomi den som tar sig själv på störst allvar, och i högst grad har beslutsfattarnas öron. Det ”en Nobelpristagare i ekonomi” rekommenderar utifrån sin forskning kan lätt bli ett politiskt slagträ i debatten, som till exempel Jean Tirole för ett par år sen i frågan om ”vinster i välfärden”. Dessutom kan ekonomipriset ibland faktiskt vara det som har störst praktisk tillämpning i våra dagliga liv. Några av de senaste årens pristagare har bidragit med kunskap om hur man bör spara i aktier, hur man känner igen en bostadsbubbla, fattar klokare beslut i vardagen eller hur man formulerar smarta kontrakt.

Visst, men är det inte oftast bara en massa formler och tråkiga ”vetenskapliga metoder” som belönas?

Vissa pristagares claim to fame har varit en statistisk modell eller avancerad ekvation. Ibland mest till nytta för andra forskande ekonomer. Men ibland till konkret nytta för ekonomer i direkt samhällstjänst, på en myndighet eller departement där man exempelvis har nytta av att mäta fattigdom och tillväxt på rätt sätt. Men bortsett från dessa uppfinnare av konkreta verktyg, belönas emellanåt mer filosofiska teorier. Hur rationell människan egentligen är som beslutsfattare är en sådan fråga som varit betydelsefull för flera pristagare genom åren.

Så, vad är egentligen ”ekonomi” då?

Bra fråga! I takt med att ekonomer börjat intressera sig för vad kollegorna på universitetens avdelningar för historia, rättsvetenskap, statskunskap och psykologi pysslar med, så har dessa områden också börjat korsbefruktas med ”ekonomi”. Paradigmskiftet, revolutionen, inom ekonomisk vetenskap kom 2002 då ekonomipriset tilldelades Daniel Kahneman – en professor i psykologi. Sedan dess har många av den gamla skolans ekonomer (och prisbelönad forskning) fått lov att uppdatera sin syn på hur människor agerar som beslutsfattare. Ett av de nyare forskningsområdena är ”neuroekonomi” där man exempelvis mäter testdeltagares hjärnaktivitet, hormonnivåer i blodet och handsvett för att lära sig om mänskligt beslutsfattande genom att studera hjärnans biokemiska reaktioner. Är nästa stora överraskning att ekonomipriset går till en professor i medicin?

Varför är det bara män som får priset?

En ännu större överraskning skulle vara om det gick till en kvinna. 77 av 78 ekonomipristagare har varit män. Om ”män ser män” är en bidragande orsak, så är det ett problem inbyggt i systemet eftersom bara tidigare pristagare och akademiker som bjudits in av Kungliga Vetenskapsakademin får nominera potentiella pristagare. Man brukar försvara sig med att ”det är gammal forskning som belönas, det tar tid innan de alltfler kvinnliga doktoranderna blir professorer och hinner forska fram nya storheter. Tids nog…”. I såna fall kommer det nog dröja längst för ekonomipriset att bli jämställt. Naturvetenskapliga upptäckter är säkrare att snabbt säkerställa om de stämmer eller inte. Ekonomi är ju ingen exakt vetenskap, så där vill priskommitén att upptäckten ska få mogna – utstå tidens kritiska tand längre – innan man vågar utropa den till ”sanning”. Dagens banbrytande forskande kvinnor får vänta till 2040-talet innan de uppmärksammas på Nobeldagen…

Nog med rundsnack – vem får priset idag?

Det är alltså en lågoddsare att det blir en man. Det är också högst troligt att han är amerikan eller numer är bosatt och verksam där (75% av prisen går till USA) och han är cirka 67 år gammal (medelåldern för ekonomipristagare). Vill du ha namn? Tja, makroekonomer som Robert Barro och Paul Romer dyker ofta upp i förhandstippningar. Vill man vara trendkänslig så väljer man en beteende-ekonom som Ernst Fehr eller Richard Thaler. De tillhör det hundratal personer som både har sådan akademisk tyngd (och alltjämt är i livet) att de finns på listan över möjliga kandidater. Men hur priskommitén väljer att beta av dessa, är svårt att säga. Vill de ”göra en Tranströmer”, så väljer de den ende svensken som brukar nämnas som möjlig pristagare – Assar Lindbeck. Två svenskar har redan fått det (Ohlin och Myrdal på 70-talet), en överrepresentation kan tyckas. Men vi är faktiskt slagna av norrmännen som har tre ekonomipristagare genom åren, den senaste i form av Finn Kydland 2004. Om de gav priset till Lindbeck och någon annan som utmärkt sig för forskning om hur arbetsmarknaden fungerar, skulle priskommitén idag lite snyggt kunna kvittera i den landskampen.

Annonser

Så kan man få bukt med lockpriserna (kanske)

I årets Konsumentrapport från Konsumentverket har man tittat särskilt på bostadsmarknaden och fastighetsmäklare. Man förslår ett antal förändringar för att stärka konsumenten på denna marknad som kvalar in på topp 10 över de krångligaste konsumentmarknaderna (etta är alltid telekommarknaden…). 


Mest intressanta förslaget om bostadsmarknaden gäller prissättningen och handlar om att ta fram ett system för att beräkna marknadspriset på en bostad så att spekulanten inte ska luras av lockpriser. Läs mer här.

Vem är smart nog att gissa antalet mandlar i skålen?

mandlarHur blir 2017? När man spår året som kommer brukar man fråga experter som ger sina bästa gissningar. Som inte brukar vara särskilt träffsäkra (googla ”Tetlock expert judgment”!). Enligt ”Wisdom of crowds”-teorin är det bättre att pejla massan av helt vanligt folks okvalificerade gissningar. Om opinionsundersökningsinstituten ägnar nästa år åt att kalibrera sina mätmetoder, så borde de kunna förutspå nästa Trump och Brexit innan experterna hunnit tappa hakan. Bara man har rätt urval av folk som svarar, så borde massan i teorin vara smartare än experterna på att spå framtiden.

”Wisdom of Crowds” är snittet av den stora massans gissningar. Det visar sig förbluffande ofta vara ett gyllene snitt som ligger väldigt nära sanningen. De mest extrema gissningarna tar ut varandra, kvar finns en stor hög gissningar i mitten av spektrat vars medel och median magiskt nog brukar träffa nästan mitt i prick. Skolexemplet på detta är experimentet ”gissa hur många godiskulor i glasskålen?”.

En version av det här klassiska experiment utfördes av Jens och Stefan Krause som vid en stor mässa i Berlin samlade in över 2000 gissningar om antalet kulor i en stor glasburk. Folk trodde på alltifrån 40 till 1500 kulor. Snittet av gissningarna var 553,6, mycket nära det rätta svaret 562. Massan är på detta sättet klok, fast bara om ett mycket viktigt kriterium är uppfyllt: de som gissar får inte veta om varandras gissningar, annars påverkar de varandra och då går det gyllene snittet förlorat. Ett annat kriterium behövs: en stor mängd gissningar.

Jag deltog själv i en sådan här tävling när mäklare från Erik Olsson häromveckan stod utanför SALK-hallen med pepparkakor och glögg i en julkampanj, och lät förbipasserande gissa antalet mandlar i glasburken. Jag räknade ut hur många mandlar som verkade rymmas på arean, om man tittade ned i glasburken rakt uppifrån. Multiplicerade med så många ”våningar” av mandlar jag kunde räkna till. Jag, med min gissning på 756, kom näst närmast, slagen av en Annika som gissade på 721 och därmed vann en Ipad framför näsan på mig. Det rätta svaret var 656 mandlar. När jag efteråt bad mäklaren räkna ihop snittet för att se om glasburks-teorin stämde i detta fall, så mailade han tillbaka att de 26 gissningarna hade stor spridning – från 222 till 1582, och att snittet blev 545. I just detta fall kom alltså inte snittet närmare än den bästa gissningen. Antalet gissningar var nog för få för att massan skulle bli riktigt klok. Resultatet blir ju mer exakt ju fler, av varandra oberoende, gissningar som poolas ihop.

Är en stor massan verkligen alltid klok? Nej. Bröderna Krause ställde också en matematiskt krånglig fråga som krävde viss statistisk kunskap för att svara rätt på. Nu var massan inte så klok längre. Snittet av svaren var inte alls nära det rätta svaret. För att massan ska ha kollektiv intelligens måste de som gissar åtminstone ha verktygen för att tänka på rätt sätt. Krävs det mycket sakkunskap, som i t ex matematik, så överträffar kompetenta individer ändå massan. De som gissar måste ändå ha ett visst hum om saken.

Snittet av en stor massa nötters gissningar kommer aldrig att gissa rätt på antalet mandlar. Hur många nötter man än tillfrågar om saken.

 

Kommer vi vakna upp till ännu en ”Independence day”?

”Om fel person vinner, kommer många personer försvinna.”

-Försvinna? Försvinna-försvinna, eller vad menar du, undrar jag.

”Clinton-maffian ligger redan bakom sex försvinnanden på kort tid. Eller så sägs det i alla fall. Det är ju bara ett rykte, såklart. Men inget rök utan eld…”

Vår taxichaufför tillhör tydligen Bostons (få) Trumpanhängare. Han är upprörd över invandringen. Pratar om hur de tar jobben och sänker lönerna. ”Jag är inte rasist. Spelar ingen roll om de är irländare eller mexikaner. Har de inte här att göra, vill jag inte betala för deras uppehälle. Och visste du, de får mobiltelefoner!”

Michael säger att han jobbar från nio på morgonen till elva på kvällen för att få livet att gå ihop. Han vill inte ha det så längre, dags att dra en gräns. Bokstavligen. Han skjutsar oss från dagen intervju med Oliver Hart – den ena av årets Nobelpristagre i ekonomi som jag intervjuat för SVT. Hart hatar Trump. Han är livrädd för honom. 


​​
”Han spelar rasistkortet, och man vet aldrig vad han är kapabel till. Jag talade med en person tidigare idag om vad man ska göra ifall han vinner – det räcker inte att fly landet, man kan inte fly världen!”


Hart är en av ”790 ekonomer mot Trump” som skrivit på ett upprop mot honom. Jag säger till Hart att jag tvivlar på om deras insats gör någon nytta. Snarare kan det vara kontraproduktivt. Eliten som stödjer motståndaren, ger väl bara antietablissemangskandidatens väljare mer vatten på sin kvarn?

”Jo, jag förstår hur du tänker. Men det finns faktiskt många reflekterande människor som stödjer Trump. Kanske kan man påverka någon”.


De första vallokalsundersökningarna har kommit in. Men jag tror att vi får vänta ett tag på resultatet. I brittiska parlamentsvalet bommade opinionsinstituten grovt. Remain blev Brexit när opinionsmätningar byttes mot valresultat. Trump talade i sitt sista tal igår om att idag skulle bli ”Independence day”. Det var också det Nigel Farage kallade den  24:e Juni. Dagen då britterna vaknade upp till ett farväl till EU.

Nobelpristagaren i ekonomi: det är elitens fel att Trump är populär

Han sågar den gängse förklaringen till den senaste finanskrisen, och ser både transparens och Trump som ett hot mot demokratin. Ekonomipristagaren Bengt Holmström har åsikter om mycket, men varnar oss samtidigt för att lyssna på experter: ”ekonomer vet inget om framtiden”.

Jag kommer till Holmströms hem i Boston med en lång lista på frågor och tänker mig att intervjun för SVTs kommande Nobel-sändningar ska vara i två timmar. Jag upptäcker att han är mannen som egentligen ställer frågorna och blir kvar i sju. 

Först det där om Trump. Jovisst, han är otäck i sitt sätt att spela på rasism, vara full i sig själv och oberäknelig, säger Holmström. Men samtidigt menar han att Trump gjort rätt analys vad gäller globaliseringens konsekvenser. Visst har medelklassen i USA fått betala för den genom att jobb flyttat utomlands, ”och detta har vi i eliten missat att bejaka och lämnat åt Trump”. Men Nobelpristagaren varnar för att Donald Trumps utlovade begränsning av frihandel skulle vara dåligt för världsekonomin. Och en Trump i Vita Huset som får marknaden att se glaset som halvtomt istället för halvfullt, kan i slutändan få ett svagt europeiskt finanssystem att krisa, tillägger Holmström. 

Trumps attacker på det amerikanska valsystemet (”det är riggat”) tycker Holmström tangerar en attack på konstitutionen, ett hot mot demokratin. Men det är också jakten på transparens. Och här utmanar han den allmänna bilden av att mer öppenhet inom politiken och näringslivet bara är bra. Man tänker ju att ju mer transparens, desto bättre. ”Absolut inte!”, protesterar Bengt Holmström. Det gör bara politikerna och företagsledarna fega. Det driver dem att bry sig mer om att överleva vid makten genom att inte ta några risker, än att våga sig på långsiktigt ledarskap som kan kräva att man inte alltid kan avslöja allt för folket eller leverera vinst varje kvartal. ”Det finns en anledning till att politiker som verkligen vill något söker sig bort från politiken, och att allt fler bolag säker sig bort från börsen”. De vill bort från strålkastarljuset ”där man genast blir lynchad vid minsta felsteg”, dundrar Holmström och blir här riktigt engagerad i sin salva mot vad han menar är ett av vår tids största problem: den allmänt hyllade jakten på mer transparens. ”Jag kommer göra det till min grej ända in i graven, att sprida kunskapen om att strävan efter mer transparens till viss del må vara av godo, men att den ingalunda är gratis. Det sker på bekostnad av bra beslutsfattande.”

Detta engagerar honom nästan lika mycket som hand senaste forskning om finanskrisens egentliga orsaker. Den gängse bilden av att den orsakades av komplicerade finansiella instrument som ingen begrep sig på, köper han inte. ”Självklart var inte alla idioter! De fattade det de behövde fatta. Men sen blev det bara för mycket av det goda” – och här gör Holmström en avstickare till tulpanmanin i Holland på 1600-talet innan han är tillbaka på Wall Street 2008 – tulpanlökarna var inte problemet, inte heller CDS:erna, det vara bara värderingarna som gick överstyr, om man ska tro Bengt Holmström. Det spelar ingen roll om man inte vet vad som egentligen ligger bakom en tillgång, menar han – bara bägge parter vet lika mycket eller lite om innehållet i hemliga lådan så kommer den att kunna handlas smidigt på marknaden. Och här någonstans tappar han bort mig. Sju timmars sittning utan lunch verkar inte ha tröttat ut Holmström (”jag kan klara mig utan mat i 24 timmar”) men tar ut sitt pris på min koncentrationsförmåga i alla fall, så vi bryter för dagen. Som hunnit bli kväll.

Lika bra det, vi måste vi ju hinna göra lemonad också innan vi skiljs åt, så att vi har något att sälja imorgon när vi träffar hans medpristagare Oliver Hart på Harvard. Hart, som utifrån sitt bidrag till kontraktsteorin bland annat forskat om för- och nackdelar med privatiseringar inom välfärden. Ett i högsta grad aktuellt svenskt ämne. Som dock hamnar i nyhetsskuggan nu av den stora frågan som påverkar hela världen: blir det en seger för mannen med muren eller kvinnan med eposten? Även om de senaste mätningarna ger Clinton en liten ledning, kan det vara klokt att påminna sig om att opinionsinstituten även gav Remain fördel inför Brexit-valet. Som ju slutade med ”Independence day”.

Förresten, det där med att ekonomer inte vet mer än någon annan om framtiden, det behöver väl ingen förklaring? Det är ju lika självklart som det är sällsynt att höra en ekonom eller annan expert svara ”jag vet inte” när hen får en fråga utanför hens kompetensområde. 

Tala inte om för mig vad jag ska tycka!

I receptionen till hippa hotellet The Standard i LA där modeller sitter som en installation bakom en glasvägg på kvällarna och läser en bok, där New York Times ligger vid frukostbordet, där det finns två klockor på väggen: ”Here” (LA) och ”There” (New York), där folk behöver ha en viss inkomst för att ha råd att köpa in sig på coolhetsfaktorn, där står det en skål med knappnålar på incheckningsdisken. Knappnålar till stöd för en av de två presidentkandidaterna. Gissa vilken?

I en så superliberal miljö skulle det vara en chock om det inte stått något annat än ”hilLAry” på den stiliserade badgen som hotellet utgår från att ingen av deras gäster har något emot. Frågan är till vilken nytta man delar ut dem. Varför missionera för de redan frälsta? Det riskerar bara slå tillbaka om lärljungarna sedan går ut och sprider budskapet vidare på sina hipsterkläder.

Folk hatar att andra (som tror de vet bättre) talar om för dem vad som är rätt. Eftersom jag har barn vet jag av erfarenhet att det påtvingade per definition är olustigt, medan förbjuden frukt alltid är godast. Säg till ett barn ”du får välja mellan det gröna och det gula godiset, men absolut inte det röda!”. Gissa vilket godis de bara måste ha? Men att denna tendens är så stark även hos vuxna människor med fullt utvecklad reflektionsförmåga överraskade mig när jag läste om den senaste forskningen på området i dagens New York Times (ja, det fanns ju bara den att klämma till frukosten!). 

Enligt Donald R. Lehmann vid Columbia University och Gavan Fitzzsimmons vid Duke är folk så avtända av experter som utan att man bett om det talar om för en vad man ska göra, att rekommendationerna blir kontraproduktiva. I ett test fick deltagarna veta att ett visst hälsosnack faktiskt var onyttigt, samt vilken bil som rekommenderades av bilexperter. Gissa vad som hände? Intresset för det ”förbjudna” hälsosnacket rakade i höjden, och den köprekommenderade bilen minskade i popularitet. Detta fenomen – att rådgivning som man inte bett om slår tillbaka – grundar sig i en mekanism psykologerna kallar för ”reactance”. Ett finare sätt att beskriva det som händer min minsta som bara måste ha det röda godiset om det är förbjudet, eller helt plötsligt inte kan vara utan ketchup när storebror håller i flaskan och vägrar släppa ifrån sig den förrän han demonstrativt spritsat makaronerna helt röda, eller det som händer storebror när jag talar om för honom att han måste sluta kolla Jockiboi på telefonen för att ha sin lässtund istället. Raka motsatsen till vad man som överhet vill, med andra ord.

I en annan av Lehmann/Fitzsimons studier bad de deltagarna säga namnet på en person i deras liv som vill att de ska jobba hårt. Sedan fick de lösa ett pussel. När man subliminalt flashade (så snabbt att det inte registrerades medvetet) namnet på den som vill att de ska jobba hårt, gick det sämre för dem att lösa pusslet. Som om de i protest mot överheten maskade bara för att jävlas.

När valdebatten nu är så polariserad som den blivit, så kan man undra om det finns något som kan få en Trumpist att lyssna på en Hillarist och tvärtom? Jo, faktiskt. Bara man klär sig rätt. Fitzsimons påpekar i NYT-artikeln att man kan förstora och förminska ”reactance”-effekten genom att se ut mer eller mindre som fienden. En vapenentusiast som talar sig varm för Trump har lika svårt att övertyga en som lutar åt Hillary som en Prius-förare med Clinton-Kaine-klistermärke i bakrutan har svårt att vinna över en som lutar åt Donald. Om däremot den präktiga Prius-bilens ägare råkar vara Trump-anhängare så skulle en sådan dekal på en sådan bil gör nytta för The Donalds möjlighet att vinna över osäkra väljare, på samma sätt som en snubbe med stor fet pick-up-truck och jägardekaler bredvid ”jag röstar på Hillary”-klistermärket kan hjälpa henne. Man lyssnar mer på den som liknar en själv och överraskande stödjer den andra kandidaten än på den som ser ut som fienden. När man på det sättet överraskar förväntningarna minskar man ”reactance”-effekten och kan till och med påverka i positivt riktning, avslutar Fitzsimons.

Enligt den här forskningen borde alltså de som vill att Clinton ska vinna (eller snarare, de som INTE vill att Trump ska ta hem det) akta sig för att sätta på sig ”hilLAry”-badgen om de ser ut som målgruppen för The Standard. Medan de som vill att Trump ska vinna (eller snarare, de som INTE vill att Clinton ska ta hem det) borde klä sig som målgruppen för The Standard och sätta på sig en Trump-pin.

Den där glasburken med ”hilLAry”-pins var för övrigt oförändrat full under tiden jag var där. Jag tvivlar att det beror på att de fyllde på den så ofta. De arty gästerna var nog för coola för att bära en partipin. Precis som med loggor på kläderna – ju hippare, desto mindre ska märket synas explicit. Att man klär sig och tänker rätt ska inte behöva skyltas upp i stora bokstäver, det ska synas ändå. På snittet, kragen, kulörerna, frisyren, gångstilen, attityden. Eliten känner igen eliten på avstånd. Tur för ”hilLAry” att Standard-gästerna är för coola för att bära hennes pin.

När IKEA-effekten gjorde mig till hjälte

-Pappa, är möblerna billigare på IKEA, bara för att man bygger ihop dem själv?

Jag bygger skrivbordet ”Micke” åt Jonas som äntligen ska få en riktig arbetsplats för läxläsningen. Han ligger i sängen och väntar på att nattas av Emma, som väntar på att jag bankat och skruvat färdigt bordet som det tagit lite längre tid än väntat att pussla ihop.

-Jodå, så är det. Men främst därför att det blir billigare med transport och lagerhållning när paketen är mindre. Jag tror faktiskt inte de behöver ha lägre priser för att vi tvingas sätta ihop dem själva.

Trots att det alltid tar längre tid än man räknat med, så är det alltid lika roligt att sätta igång och avsluta byggandet. Allt jobb däremellan tenderar man glömma bort. Och så stolt man betraktar sitt bygge efteråt. Det vill mycket till för att man ska ångra köpet efter allt slit med att få papier maché-skivorna att sitta ihop som på bilden i katalogen. Ja, det är till och med så att vi är beredda att betala för att få göra jobbet själva. Det kallas ”IKEA-effekten”.

Duke-professorn Dan Ariely m fl har i sin forskning påvisat hur det faktum att man bygger IKEA-möbler ökar det upplevda värdet av dem för den som färdigställt dem själv. I studien The “IKEA Effect”: When Labor Leads to Love påminner Ariely & Co om hur man redan på 50-talet upptäckte att färdiga sockerkaksmixar inte fick vara för enkla. Från början behövde man bara tillsätta vatten. Men det sålde inget vidare. Någon var klok nog att ändra receptet så hemmafruarna tvingades vispa ned ett ägg också, och genast var succén ett faktum. Fru Femtiotal fick känna att hon lade ned lite jobb i att baka familjens fikabröd, och det gjorde sockerkaksmixen mer attraktiv trots att den innehållsmässigt inte var lika fullständig som tidigare. Man var beredd att betala (i form av att köpa till ägg, och bidra med tid) för att få glädjen att lägga ned lite eget arbete i tillagningen.

I Arielys experiment får ena gruppen deltagare bygga förvaringslådorna ”Kassett” själva, medan den andra gruppen får dem färdigbyggda. Sedan testas deras betalningsvilja. De som byggt den själva bjuder markant mer, än de som bara haft den för påseende. Så om du är tveksam kring om möbeln passar därhemma, bygg absolut inte ihop den! Du har investerat så mycket blod, svett och tårar i byggandet av den att ditt estetiska omdöme riskerar svikta. Vill du få nöjdare kunder? Låt dem göra jobbet själva!. Platta paket är inte bara billigare paket. Det är även mer tillfredsställande paket.

Emma är lyckligtvis upptagen med att fixa något som buggar i Jonas telefon, så jag blir klar med ”Micke” innan hon hinner ta upp Harry Potter och påpeka att klockan är alldeles för mycket. Jag ruskar på Jonas som hållit på att somna under tiden, och viskar att ”skrivbordet är klart nu”. Han åker upp som en fjäder i sängen och när han ser mästerverket, utbrister han genuint och överväldigande:

-Åhhhh, tack, snälla pappa! Vad fint det blev! Jipppiiie!!! Åh, än en gång, tack, pappa!!

Hm, undrar om han varit fullt lika tacksam om jag bara ställt in bordet färdigt i hans rum istället för att bygga ihop det framför honom? IKEA-effekten sträcker sig tydligen även till att vinna pappa-cred-poäng.

Det fina med ”IKEA-effekten” är att den går att tillämpa på mer än möbler. Nästa steg är att ta den in i matlagningen. Jag har svårt att få barnen prova nya rätter bortom kända vardagsklassiker som falukorv och köttbullar. De kanske skulle bli lite mindre kritiska till nya kulinariska upplevelser om de fick vara med och skapa dem? Och då menar jag inte att vi ska stå och rulla hemmagjorda vegobullar tillsammans. Det räcker med att låta dem steka de djupfrysta kikärtsbiffarna själva, för att åtminstone göra dem lite mer motiverade att smaka något nytt.

67 flygkrascher är fler än en Drömvinst

6 rätt på Lotto! Till slut kollar jag upp om sommarens snedsteg gav något resultat. Först tror jag att jag blivit miljonär, tills jag ser att det bara ger 2911 kr. Sedan ser jag att 6 rätt + tilläggsnummer ger 25 436 kr. Vaddå, tilläggsnummer? Hm… Tre av mina sex rätt visar sig vara just – ”tilläggsnummer”. De får man inte räkna in i antal rätt. I själva verket är jag så långt från en vinst man kan komma. Hundringen jag ovanligtvis slängde iväg på Lotto-kupongen under semestern är lika borta som hundralapparna vi slösade bort på Grönan igår på olika choklad-, chips-, och gosedjurs-hjul.

​Lotterier och spel är satans påfund. Ett jävla bra sätt att tjäna pengar. Går in på Svenska Spels sajt och läser det finstilta: ”På Lotto anslås totalt 45% av insatserna till vinstmedel”. Mer än hälften behåller de själva och gör en snygg vinst. Det är i alla fall bättre odds än chokladhjulet på Gröna Lund. För att där vara garanterad en vinst som är värd cirka 200 kr (2kg mjölkchoklad) måste man köpa lotter för 500 kr. Bättre då att köpa chokladen på vägen hem och spara 300 kr. Men ändå står man där och spelar som en annan idiot. På vägen från nederlaget vid ett av hjulen, förkunnar jag högt och tydligt för barnen: ”Inget mer spelande nu, detta är bästa sättet att snabbt bli av med en hundring”. Min 12-åring försöker trösta mig:

-Men pappa, det var i alla fall spännande så länge det varade, så vi hade ju lite kul för pengarna!

Jomen, det är väl så man får se på det. Livet som hyperrationell homo economicus kanske inte är så roligt ändå. Fast jag måste säga att det är mer valuta för pengarna att gå runt och känna att man kanske snart får fett med cash än bara en massa fett.

Men man får inte börja titta på oddsen att vinna den där högsta vinsten. Man får inte börja jämföra chansen att ro hem ”Drömvinsten” med andra saker som kan hända i livet. Då riskerar bubblan att spricka. Hittar en sajt där någon Lotto-fantast räknat på saken: ”…det är rimligt. Det kan inträffa. Faktum är att när du är med och spelar om Drömvinsten på Lotto så har du ett så bra odds som 1:337 915 578. Alltså är chanserna faktiskt ganska goda…”.

Eh… ”goda” chanser? Det beror ju på vad man jämför med, såklart. Sannolikheten att ens plan störtar på en vanlig medeldistansflygning med ett kommersiellt flygplan är ungefär 1:5 000 000. Man hinner alltså vara med om 67,5 flygkrascher innan man sannolikhetsmässigt ska belönas med en Drömvinst. Antingen är det beviset på att det är stört orimligt att tro att du någonsin kommer få jubla över att ha blivit multimiljonär på Lotto, eller så är det beviset på att det faktiskt är farligt att flyga. Allt är relativt. Men med tanke på att jag behöver ta en flygning om dagen i över 13 000 år för att överhuvudtaget komma upp i en sportslig chans att vara säker på att få vara med om en flygkrasch en endaste gång, så sätter jag mina pengar på att det är storvinsten som är osannolik och vågar boka nya flygbiljetter.

Det är tråkigt att vara rationell. Och jag ska försöka vara ännu tråkigare framöver. Kanske med undantag för ett återfall nästa sommar då hjärnan checkat ut igen. Och på Gröna Lund kan jag definitivt rekommendera ”Påsen” istället. Vinst varje gång med gullig nalle för endast 50 kr. Lika roligt, som rationellt.

Allt är bättre än näst bäst

”Är det ett silver vunnet?”. Reportern avslutar intervjun med Sveriges förbundskapten efter 2-1-förlusten mot Tyskland i OS-finalen genom att betona ”vunnet”.

-Det är ett silver vunnet, svarar Pia Sundhage med sammanbiten min och uppgivet tonfall. Ingen kan tro henne.

Det är med Sveriges fotbolls-silver som med Sveriges golf-silver. Det var en tajt uppgörelse in i det sista mellan Henrik Stenson och Justin Rose. Först på 18:e hålet avgjordes duellen när Stenson gjorde en bogey och Rose spelade sig till ett OS-guld med en birdie. Tänk om ändå Stenson hade fått värre ryggproblem än de han fick, tappat några slag till och slutat slutat trea istället. Så mycket lyckligare han varit då när han steg upp på prispallen!

Det finns ju inget jobbigare att vinna, än en silvermedalj. Det är beviset på att man misslyckades att komma först. Vem kommer ihåg tvåan? Utom tvåan som för alltid kommer känna att det var så nära, så nära. Bronsmedaljören däremot, hen höjde sig över mängden och tog sig i alla fall upp på pallen. Referenspunkten är allt.

Det var nog lättare att sluta tvåa i de allra första olympiska spelen 776 före Kristus. Då delades det inte ut några medaljer alls, utan toppatleterna fick alla kransar av olivblad. Den mycket tydligare uppdelningen i etta, förlorare och trea kom i och med utdelandet av de första guld, silver och brons-medaljerna i samband med sommar-OS 1904 i St. Louis, USA. Redan då var det ett etablerat faktum inom psykologin att människor gläds mer åt relativ framgång än åt vilken position man faktiskt innehar på en ranking.

”Så har vi paradoxen av en man som skäms till döds därför han endast är den näst bäste boxaren eller den näst snabbaste roddaren i världen. Att han är kapabel att besegra hela jordens befolkning minus en person är ingenting: han har bestämt sig för att slå den personen, och så länge han inte gör det räknas inget annat” – psykologen William James i Principles of psychology 1892.

För mig existerar inte nummer två” – fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic i Vanity fair 2010

”Det är lätt att vara besviken när man är så nära” – förbundskapten Pia Sundhage efter Sveriges OS-final 2016

Man vinner inte ett silver. Man förlorar ett guld. Den som behöver vetenskapligt bevis för att klyschan stämmer kan googla fram psykologerna Medvec och Gilovich studie från 1995 ”When less is more: counterfactual thinking and satisfaction among Olympic medalists” där man med hjälp av videoinspelningar och fotografier analyserade ansiktsuttrycken på samtliga guld-, silver- och bronsmedaljörer direkt efter avslutat lopp/match och vid prisceremonin. I bägge fallen var bronsmedaljörerna synbart gladare än silvermedaljörerna. Samma typ av undersökning upprepades på de judo-tävlande vid 2004 år sommarolympiad i Aten. Den konstaterade att de enda äkta leendena syns på läpparna hos guld- och brons-medaljörer.

Medvev och Gilovich förklarar fenomenet med ”kontrafaktuellt tänkande” – tendensen hos människor att i efterhand fundera på hur alternativa händelseutvecklingar kunnat se ut. Tänk om… …jag inte missat flygbussen, då hade jag också störtat med planet/ …jag inte stannat för en dricka i kiosken, då hade jag inte köpt miljonvinstlotten / …jag hade tagit mig tid att göra ryggövningarna imorse, då hade jag inte känt av ryggvärken och tappat koncentrationen vid putten på 17:e hålet / …Sverige inte gjort självmål, då hade vi kunnat vinna finalen. Man jämför vad som faktiskt hände med vad som hade kunnat hända. Det finns såklart en herrans massa olika händelseutvecklingar som hade kunnat inträffa istället för vad som faktiskt skedde, men de man kommer att tänka på är de som står i starkast kontrast till utfallet. Om man kommer tvåa, så föreställer man sig inte att man hade kunnat sluta trea, fyra, femma osv. Utan man grämer sig över det man tror vad avgörande för att man inte slutade etta. Kommer man trea, så ligger det närmast till hands att jämföra sig med hur man hade känt det att inte ta sig till pallen alls. Därför blir den som objektivt sett lyckats bättre (silver), mindre nöjd med sin bedrift än den som presterat sämre (brons).

Man kan tänka sig att Aida Hadzialic ägnat sig åt en del kontrafaktuellt tänkande senaste dagarna. Att åka fast för rattfylleri med 0,2 promille i blodet, precis på gränsen mellan lagligt och olagligt, måste kännas mer bittert än om hon ertappats med en rejäl fylla. Vilket naturligtvis hade varit mycket värre objektivt sett, men då hade hon i alla fall sluppit tänka ”tänk om jag bara tagit en klunk mindre av andra glaset vin, så hade jag bara blåst 0,19 och fortsatt vara minister”. När det hänger på håret och man precis missar guldet eller en fortsatt politisk kometkarriär, spökar det kontrafaktuella tänkandet som starkast och drar ned en i bitterheten över att ha varit ack så nära, men dock så fjärran från äran och evigheten.

”Less is more” kan nog både Sundhage, Stenson och Hadzialic skriva under på just nu.

Levande begravd i digitalt junk

Min oförmåga att slänga kommer ruinera mig. Det enda jag lyckas kasta bort är värdefull tid som går åt till att sortera i sopberget av fysiska saker och digitala filer som fyller mitt liv. Allt mer över bredden. Visst, jag är inte en samlare som platsar i program som ”Hoarding: buried alive”. Inte i närheten, tvärtom. Jämfört med Emma är jag 50% mer osentimental och slänger dubbelt så mycket när vi gör de evigt återkommande utrensningarna i källaren som ständigt fylls på. Jag tror faktiskt jag är helt normal. Och det är det som är problemet. Ett växande samhällsproblem.

Semestertider är fototider. Snappa, Insta, Facebooka eller bara ta en bild och spara för sig själv. Men fram kommer mobilen hela tiden. Från soluppgång över fjärden till solnedgång över sjön. Varenda firre ungarna drar upp ska dokumenteras, vartenda ögonblick av familjegemenskap som inte innebär bråk om vem som ska ha Ipaden skall fångas på bild. Många bilder blir det. I min telefon har jag i skrivande stund 9795 bilder och 823 videor. Från en bild på Love i Arlandas avgångshall där han sitter och dricker ett glas vatten och ser trött ut den 28 december 2014 till senast tagna mästerverk: min hand som håller en tumstock för att mäta öppningen på ett T-rör på Bygg-Oles VVS-avdelning. Mitt liv, mellanmjölk. Dessa bilder har ni garanterat inte sett på Facebook eller Insta. Där kör jag mest solnedgång över Medelhavet med ”Valencia”-filter och glada barn med fiskehåvar i högsta hugg mellan sjöbodar i Sandhamn. Problemet är att jag inte sparar endast dessa fina bilder i mitt digitala album. Jag sparar allt!
Jag har till exempel 19 varianter av samma bild på mina pelargoner som jag tog igår. Jag anstränger mig nu för att slänga snabbt och lyckas faktiskt få ned det först till nio, men vid två tar det stopp. Och jag behöver bara spara en. Eller, egentligen ingen. Hur viktigt är det egentligen att spara en bild på mina pelargoner? Är det den jag vill plocka fram när jag sitter på ålderdomshemmet och blickar tillbaka på mitt liv genom ICloud innan jag stiger upp i himlen själv? Nä, det är väl bilder på ungarna såklart. Och efter pelargonerna följer direkt en lång serie porträtt av grabbarna som är ute med mig i båten och fiskar för första gången. Vi tog de gamla metspöna från källaren och svängde in i lilla sjön bredvid för att se flötet guppa i kvällssolen över Vindö. Det var verkligen en stund att minnas. Grabbarnas leende när de tittade upp mot kameran i det varma kvällsljuset. Vilken ska man spara? 


Digitaliseringen gör att det inte längre finns några övre gränser för hur mycket vi kan spara. När minne blir allt billigare, sjunker kostnaden att spara all möjlig digital junk ned mot noll. Känns det som, till en början. Tills man inser att det ändå inte är så billigt i slutändan, då man lägger sig till med nya vanor, som att aldrig slänga. Hur många effektivitetskonsulter har inte i alla år mässat om att ”håll ordning i din inbox”. Så kommer Google och ger oss – till synes – obegränsat lagringsutrymme i Gmail. Istället för att lägga tid på att radera och sortera i mappar, uppmanar de oss att spara allt och istället söka i mailhavet där det 1% viktiga skvalpar bland de 99 procenten skräp. Är bara söket bra, så behöver man aldrig radera. Smutt! Eller? Jag trodde inte jag skulle komma dit, men nyligen nådde jag kapacitetsgränsen och betalade en uppgradering till större utrymme för den digitala skräpkorgen som kallas Gmail. 

Min inbox är ett praktexempel på förlustaversion. Om jag tittar på vad som utgör de 25 senaste mailen, så är 36% nyhetsbrev som jag aldrig, aldrig, aldrig, ens öppnar. När jag skriver dessa rader plingar det till exempel till i mailen med dagens utskick från nyhetstjänsten Blendle Krantenoverzich: ”In koelen bloede vermoord: de vrouw die de olympische baai afvalvrij moest maken”. Jag kan inte ett ord holländska, men jag fortsätter låta det komma varje morgon. Dessa nyhetsbrev är för mig så fullständigt värdelösa att jag inte tvekar att radera dem direkt. Jag raderar dem rent av av glädje, för att få tillfredsställelsen att rensa lite granna i alla fall. Men det tar tid och uppmärksamhet från att läsa det som är viktigt i inkorgen. Så varför avprenumererar jag inte då? Slapphet i kombination med förlustaversion. Det är det som gör mig till en digital ”hoarder” som snart är ”buried alive” i mitt digitala skräp. Och även om jag inte i grunden har koncentrationssvårigheter så tappar jag lätt fokus när jag måste processa alla rubriker och avsändare i hjärnan för att kunna avfärda dem som skräp. Det händer ofta att jag går in i mailen för att kolla en sak, så slutar det med att jag raderar skit och har glömt bort vad det var jag skulle göra. Precis som plinget i telefonen när Blendle Krantzenscheissemailet anlände, avbröt min tankebana, så jag var tvungen att läsa om hela föregående stycke för att komma ihåg vart jag var på väg. Det digitala skräpet har en förmåga att vara påträngande, om man tillåter det. Självklart borde jag stänga av notifikationer, det är lektion A:1 i digital detox-skolan. Men där finns också en förlustaversion – i kombination med status quo bias och lite lättja – som bortförklaring till att jag inte stängt av dem. Nyhetsbrev och notifikationer som kostar mig tid, fokus och – pengar. 

Just nu betalar jag ”bara” 200 kronor om året till Google för att få ha tillgång till 100 GB lagring som ska räcka till alla mina 37362 mail och foton. Till Apple betalar jag 350 kronor per år för att ha tillgång till 200 GB utrymme i molnet – främst för mina bilder. Snart är det dags att uppgradera sig till en större lagringsplan. Nästa steg är en TB. Undrar hur länge det räcker för folk. I takt med att vi filmar och redigerar videor som vi ska lägga upp på sociala medier som utvecklas mer mot rörlig bild och ljud, så är det bara en tidsfråga innan Apple erbjuder ytterligare steg som 10 TB, 100 TB osv. Och med sådant utrymme för det stora junket – alla hemvideos vi tror ska bli nästa Youtubesuccé – finns det verkligen ingen anledning att börja rensa i mailen av utrymmesskäl. Knappt heller bland bilderna. Det digitala sopberget växer okontrollerat i det tysta när vi nuförtiden årligen producerar lika mycket information som mänskligheten hunnit skapa från Hedenhös fram till idag. 

Framtiden tillhör de som erbjuder lagringsutrymme där skräphögen sväller tillsammans med det fåtal guldkorn man långt senare vill åt. Värdet av att få en kund att köpa en IPhone sträcker sig långt bortom försäljningen av själva luren. Man blir fast i Apples ekosystem av tjänster, däribland ICloud (som man inte måste välja för sitt digitala arkiverande, men det är bekvämt att falla för det defaultalternativet). 

Framtiden tillhör de som kan skapa effektiva verktyg för att söka i skiten. När man väl vill ha det där fem år gamla mailet från pappa där han beskriver hur man vinterstänger stugan eller bilden på rördragningen i golvet på tillbyggnaden, man har nytta av åtta år senare då golvvärmen krånglar. Då skulle man uppskatta ett digitalt arkiv som automatiskt sorterat bilder, dokument och mail i rätt kategorier (bilder på barnen, semesterbilder från stället X, jobbmail om Y osv) så att man kan hitta rätt även om man inte kommer ihåg rätt nyckelord och att söket med nyckelord ger mer precisa träffar. 

Jag har även en hel del sparat på Dropbox och Evernote. Filer på olika hårddiskar och info i olika mailboxar och sociala medier-konversationer. Framtiden tillhör de som kan låta mig söka överallt samtidigt efter infon oavsett var den är sparad. Mina barn kanske inte kommer ihåg om jag skickade instruktionerna för vinterstängning av stugan på mail, sms, messenger, eller som en rolig snap (eller något av de trettielva kommunikationsverktygen som då kommer vara aktuella)? Meta-mega-sök kommer behövas när vi inte ens kommer ihåg på vilken vind vi stuvat undan saken vi letar efter.

Och allt är drivet av människans djupast rotade kognitiva bias, förlustaversion. Ett beteendemönster vi har evolutionen att tacka och förbanna för att det påverkar oss så starkt än idag – att vi hatar att gå miste om något betydligt mer än vi gillar att få tillgång till det. Vi är i runda slängar beredda att betala dubbelt så mycket för att behålla en grej, säg en gammal kavaj vi aldrig längre använder (eller en bild på pelargoner), än vi är villiga att betala för att köpa den om vi inte redan ägde den. Det bäddar för utrymmesproblem i en konsumistisk värld där ”slit och släng” tyvärr inte innehåller vare sig så mycket ”slit” eller ”släng” utan mer ”köp och behåll” med tillägget ”köp igen för skojs skull” när glädjen över det första köpet falnat. Det är därför inte så konstigt att branschen för egen förvaring i Sverige idag omsätter över en halv miljard och växer med 10-15 procent om året. I USA är fastighetsbolaget Harrison Street en av de som investerat stort i den växande förvaringsmarknaden. Medgrundaren Christopher Merrill konstaterar i Wall Street Journal att efterfrågan är större än förvaringsbolagen hinner bygga ut, så ”vår främsta konkurrent är tippen”. Vilket är en mycket tacksam konkurrent. I valet mellan återvinningscentralen och ett förråd utanför stan, kickar förlustaversionen in och får oss slanta upp för att slippa plågan att göra oss av med den illasittande kavajen och flyttkartongerna med gamla skolböcker. Precis som jag och alla andra med alltför många bilder i telefonen snart är där och nosar på erbjudandet att uppgradera till 1 TB. 

Jag lovar att göra ett sista försök att radera några fler pelargoner från mitt ICloud. Efter att jag avprenumererat mig från Blendle Krantenoverzicht. Jag kan slänga, jag är inte rädd. Jag kan slänga, jag är inte rädd…