Lyxvillan reades ut

Expressen skriver om ”lyxvillan på Lidingö som reades ut”.

Det är den här 1800-talsvillan med 10 000 kvadratmeter insynsskyddad strandtomt i Elfvik på Lidingö som hade begärt pris på 37,5 miljoner. Den såldes via uppmärksammade stjärnmäklaren Fredrik Eklunds firma ESNY. När Eklund gjorde entré med mäkleriet i Sverige uttalade han sig kritisk om lockpriser för DI:

”Vi kommer att sätta ett högt listpris, och sedan är målet att nå dit. Det är så det fungerar i New York och på alla andra stora marknader.”

37,5 miljoner för villan på Elfvik visade sig dock vara lite för kaxigt. För enligt Expressen så såldes den för endast 29 millar. Jag är inte mannen att bedöma om 29 är mycket eller lite för ett sådant här objekt (jag brukar inte shoppa hus i den prisklassen). Kanske var strategin att sätta ett för högt begärt pris för att pruta sig nedåt, som tydligen är vanligt bland mäklare som säljer sådana här lyxobjekt. Man kanske hoppades på kring 30 i slutändan och är hyfsat nöjda ändå? Men det rimmar ju illa med att ”sätta ett högt listpris, och sedan är målet att nå dit”.

Auktionsmodellen med budgivning är i teorin överlägsen för att få ett högt slutpris. Särskilt för udda objekt. Erfarenheten av Stockholms bostadsmarknad visar också för alla som varit med i en budgivning att teorin stämmer. Fast pris skapar osäkerhet kring marknadsvärdet, och får köpare att tveka. I synnerhet går man miste om möjligheten att låta spekulanterna drabbas av auktionsfebern som så ofta får folk att gå över sin budgetgräns. Jag tror detta gäller såväl för studenten som köper första lyan med trinettkök, som IT-miljonären som faller för en 1800-talskåk på Lidingö med 10 000 kvadratmeter sjötomt.

Det skulle varit intressant att veta hur mycket dyrare huset hade blivit om man satt ett ”lockpris” på kåken och fått igång en budgivning. Men alla prestigemäklare på Strandvägen är väl för ”fiina” för att köra med så simpla knep…