Så lurar jag mig att shoppa med gott samvete

Dagen efter jag skrev kapitlet om mentala konton och hur denna dubbla bokföring i hjärnan kan lura oss att handla oklokt, trillar jag direkt i fällan igen. I en mycket vanlig situation.Vi kan kalla det ”spara för att slösa”-syndromet. Jag gick ut på stan i Altea, vi skulle egentligen bara köpa en plånbok till Hanna. Emma hade dessutom någon idé om att jag borde skaffa nya badbyxor. Hon tyckte de gamla satt för tajt, men ändå hamnade vi Alteas gayigaste modebutik. img_8800img_1669Emellan neonfärgade tröjor och svarta tishor med guldtryck hängde en hel del snygga kläder som hade kunnat följa med mig ut om jag haft ett annat klädkonto (bland annat en svart dunjacka i mjukaste nappa…). img_1677Men vi har inte tid för annat än att vara målmedvetna. Emma väljer ut ett dussin badshorts åt mig, nobbar bestämt några av mina förslag och insisterar på att jag ska prova Large istället för Medium, vilket sårar mitt ego något. Nog för att jag har lite pappavalkar, men Large? Vi fastnar för fem olika modeller. Som vi får ned till tre. Och slutligen står det mellan ett par klassiskt 60-talsskurna marinblå med vita revärer och en modern marinblå byxa med perforerat tyg så den neongula lycran från innerbyxan lyser igenom. Jag har svårt att bestämma mig. 


-Skynda dig nu, Ann-Britt står och väntar, vi måste vidare. 

Jag lutar åt den klassiska, men då jag lyfter fram den, protesterar Hanna.

-Nej, pappa, de andra, de andra är bäst!

Tja, hon har rätt i att de är riktigt coola. Men samtidigt är de andra så stiliga. Hur ska jag göra för att bestämma mig? Emma ingriper stressat och avgör saken. 

-Du tar bägge! Nu går vi till kassan. 

-Öh… Bägge? Behöver jag två?

-Vi måste komma ut ur den här affären, och du behöver alltid badbyxor. 

Men jag tycker det känns lite väl lyxigt att köpa två bara för att man inte kan bestämma sig. Riktigt syndigt, faktiskt. Men nu var det inte jag som bestämde att jag skulle få köpa bägge, så varför inte låta sig lockas in i fördärvet?

Emma skyndar ut till svärmor medan säljaren i de väldigt smalt åtsittande svarta jeansen och den väldigt figurnära vitrosa tröjan stoppar badbyxorna i en chic liten shoppingbag som han förseglar med en klisterlapp. 

Jag märker att jag lägger fram kortet lite långsammare än vanligt och när jag skall till att trycka ”ok” efter koden, kan jag inte. 

-Sorry, but I think I have changed my mind. I am not sure about the other pair. I’ll wait with them and come back if I regret it. ”No problem”, ler killen och anstränger sig verkligen att se lika glad ut för det när han försiktigt pillar bort tejpbiten han förseglat påsen med och tar ut badbyxorna med revären. Då sticker det till i magen. Förlustaversionen gör sig påmind. Jag har precis haft dem på mig, och varit väldigt snygg i plagget som gör mig till Alain Delon på rivieran. Och nu lämnar jag ifrån mig dem! Det är starkt av mig. Mycket starkt av mig. I detta ögonblick känner jag mig både lite ledsen över förlusten och stolt över min motståndskraft och rationaliteten i mitt agerande. 


En rationalitet som varar fram till skobutiken ett kvarter bort. Jag följer med Emma och svärmor in, utan plan på att köpa något själv. Men jag hittar några snygga portföljfodral till MacBook som ser fina ut. Fastnar för en i brunt skinn med uttänkta detaljer. Tänker att ett sådant kostar typ 1500 hemma i Sverige. Kollar den tryckta prislappen och blir dubbelt överraskad. Ordinarie pris 79€, nedsatt till 55€ med handskriven röd prislapp. Jag sparade precis 58€ på att lämna tillbaks det andra paret badbyxor, det är ju precis vad jag har tillgodo! 


Här jobbar två mentala konton samtidigt för att jag skall slå till. Det här blir svårbesegrat! Dels har jag skapat ett mentalt konto för ”hur mycket ett sådant här fodral kostar”, där 500 kr är betydligt mindre än 1500, så det känns nästan dumt att inte köpa. Som att säga nej till 1000 spänn! Så knäppt kan man tänka när man drabbas av shoppingtunnelseende och lurar sig att tro att man verkligen behöver ett datorfodral i brunt skinn, så alternativet är att köpa det 1000 kronor dyrare. För en minut sedan, innan jag gick in affären, hade jag inte en tanke på att köpa något sådant. Nu när jag levt mig in i hur praktiskt det vore att få plats med min Ipad, tangentbord, plånbok och mobil i en och samma väska, så känns det självklart att jag behöver en sådan här handväska. Att jag inte insett behovet av en manbag förut!? Om nu detta är sant, och jag äntligen blivit varse mina hitintills okända verkliga behov, så är ändå inte just ett sådant här datorfodral det enda alternativet. Det finns många andra sätt att bära runt på mina prylar på ett praktiskt och snyggt sätt. Men de ser jag inte nu, jag överväger inte ens alternativen. Jag har alldeles för snävt perspektiv, jag är blind för alternativkostnaden (vad jag annars kunde köpt för 500 kr). img_1759
Så har vi det andra mentala kontot, som är det riktigt bedrägliga. I och med att jag var på väg att köpa bägge badbyxor för totalt 150€, skapade jag ett mentalt ”shoppa kläder”-konto där den summan lade ribban för hur mycket jag kan spendera, och när jag nu bara förbrukat 92€, så har jag 58€ ”tillgodo” på mitt mentala shoppingkonto. Pengar som brinner i fickan, och gör det mycket enklare för mig att fatta beslutet att jag ska slå till på det snygga bruna läderfodralet. Jag känner ändå snabbt att jag varit lite slösaktig. Om inte helt rationell, så är jag i alla fall lite luthersk. Jag brukar tänka ”jag går hem och funderar på saken”, och inte slå till direkt på saker jag blir kär i. Så som ett sätt att efterrationalisera köpet lovar jag mig själv på vägen ut ur butiken att alltid ha med mig tangentbordet och Ipad:en i fodralet. Då kan jag ju förtjäna det i efterhand, genom att alltid ha nära till hands att skriva färdigt på boken. Som det här kapitlet till exempel. Som blev till i skuggan av ett träd vid Alteas kommunala pool där killarna simmar av sig efter en stund på fotbollsplan lite senare under dagen. Det var väl värt några euro i alla fall?

img_1090-1

Faran och nyttan med mentala konton (därför borde livet vara en all inclusive)

Jag är inte på den perfekta semestern. Jag har sol varje dag, äter på världens bästa tapas-restaurang nästan varje dag, sippar rosé på terrassen med utsikt över Medelhavet och somnar till rogivande vågskvalp och ljudet av de saltvita stenarna som rullar fram och tillbaka på stranden. På tennisklubben brukar jag ligga och flyta i poolen, ta några simtag under ytan och dyka upp med bilden av en hög palm och Bernia-berget som fond till apelsinlundarna. Livet här i Altea borde vara perfekt. Men det är det inte. Emellanåt tvingas jag nämligen betala. Och den perfekta semestern är en all inclusive. Det perfekta livet är en all inclusive. Där man inte behöver oroa sig för att lämna dricks när man checkar ut. 

Det började med hyrbilen. Till en början såg det ut att vara världens bästa deal. Bara 95€ för nästan tre veckors bilhyra för en skåpbils-Peugot som rymmer hela familjen plus vårt erbarmligt omfattande bagage. Det är ju mindre än 5€ om dan! Nästan för bra för att vara sant, tänkte jag när jag bokade online, och slog till innan de skulle upptäcka buggen i systemet som skapat så löjligt låga hyrbilspriser. Priset var visserligen sant. Men inte så bra. Själva bilen var fortfarande billig, men väl på plats på SolMar´s uthyrningskontor i Alicante visar sig försäkringen vara mer än dubbelt så dyr som bilen! 150€ kostar det att försäkra sig mot att behöva betala full ersättning för minsta lilla skråma på bilen. En stor skylt i form av varningstriangel upplyser mig dessutom om att de som inte köper försäkring måste vänta minst 30 min vid återlämning – ”under högsäsong kan det ta ännu längre” – för att bilen ska hinna inspekteras ordentligt innan man slipper fri. Som om det inte räckte med att säljaren berättade för mig att 95% tecknar försäkring – ”man brukar vilja koppla av på semestern och slippa oroa sig över att andra parkerar slarvigt och råkar repa din bil, till exempel”. Tja, det var ju precis vad som hände mig häromåret. Buckla på sidan när jag kom ut från snabbköpet. Klart jag var glad då att jag tecknat försäkring. Jag orkar inte stå emot denna gång heller. Hit med en försäkring!


Med ökande konkurrens mellan hyrbilsfirmorna på nätet, så slumpar man bort hyrbilarna för att vinna kunden som först bara jämför hyrbilspriset. Sen räknar man kallt med att människors ångeraversion ska kicka in när de kommer för att hämta ut bilen. Så tar man hem på försäkringen det man förlorat på kärran. Smart! 

Eller? Jag känner mig ju faktiskt lite lurad. Och åker därifrån med bitter eftersmak av bilhyran. Nästan så jag hoppas få en parkeringsskada så jag får valuta för pengarna. Jag kommer i alla fall inte vara rädd om bilen. Smäller lite extra hårt i dörrarna. Bara för att jag kan. 

Det är Ryanair-syndromet. Först är man glad över att ha fyndat billiga biljetter. Sedan känner man sig rånad varje gång man ska betala för allt som inte ingick. Först tänkte man ”äsch, jag klarar mig väl med handbagage”. Sen står man där och ska packa, och inser att det nog behövs en väska ändå. Först tänker man att ”det gör väl inget att Skavsta ligger längre bort än Arlanda”. När man sedan landar där vid midnatt känns de där extra 45 minuterna hem extra långa. De extra avgifterna man till slut bestämmer sig för att betala känns som en förlust (liksom tidsspillan på den långa bussresan från den avlägsna flygplatsen). Därför att vårt mentala konto ”flygresan” redan stängts när vi betalt biljetten. Om vi efteråt köper till bagage eller betalar för att välja sittplats blir det en minuspost på kontot när vi på så vis övertrasserar det. Hade allt varit inkluderat från början skulle visserligen biljetten varit dyrare från start, men vi skulle inte uppleva det som ett obehag att betala extra i efterhand. Ryanair och SolMar skulle få färre, men nöjdare, kunder. Eftersom minnet är kort, och allt fler flygbolag och hyrbilsfirmor agerar på detta sätt, så kommer vi kunder att komma tillbaka till dem och göra om samma misstag. Lura oss själva att tro det är billigt, för att sedan svära över alla extrakostnader vi betalar i slutändan. Gnissla med tänderna och förstöra en del av semestern med känslan att vi betalat för mycket. Enda sättet att rädda humöret är att tvinga sig inse att det mentala kontot ”flygresan” inte var stängt bara för att vi betalat flygstolen. Vi måste på förhand räkna in de tillägg vi vet med oss att vi brukar vilja ha, och sedan sätta en ny prislapp på resan. Och då brukar faktiskt Ryanair och Norwegian bli lika dyrt som SAS. Dessutom får man där gratis kaffe. Nu undrar du kanske om detta är ett sponsrat blogginlägg? Eller om jag äger SAS-aktier? Ingetdera. Mycket kan man säga om den gamla kolossen, men detta med att positionera sig med erbjudandet ”allt inkluderat, och vi bjuder på kaffet” är genialt. Visserligen sparar man bara in 25 kronor, som en kopp pulverkaffe kostar på Norwegian. Men det är gratis på SAS. Och det är det som är grejen. Gratis är ju oerhört gott. Går man från 1 kr till 0 kr ökar man ”försäljningen” mångfalt mer än om man går från 2 till 1 kr för samma sak. Vi älskar det som är gratis så pass att vi överkonsumerar det. Men kaffe är inte så dyrt att bjuda på, så om SAS kan göra oss oproportionerligt glada på det viset är det ett billigt sätt att göra kunderna nöjda. Dessutom blir det en anledning för deras kabinpersonal att gå runt och bjuda på något, så man känner sig ompysslad. Jag lämnar flygresan både med känslan av att ha gått på plus med ett par kaffekoppar på mitt mentala konto för flygbiljetten och en mer personlig relation till flygbolaget tack vare deras ”snälla” kabinpersonal (givet att de inte är för nonchalanta när de bjuder på fikat). Billig kundvård och ett skolboksexempel i ekonomisk psykologi. 

Varje gång man betalar gör det ont. Det svider till, nästan som av fysisk smärta. Forskare inom neuroekonomi har visat att den del av hjärnan som kopplas ihop med känslor av obehag, insula, blir mer aktiv ju högre priset är. Flertalet experiment har också visat att ju mer man frikopplar betalningen från köptillfället, desto mer spenderar man. Därför att det inte gör ont idag när obehaget ligger i framtiden. Vill man ha en så lustfylld semester som möjligt behöver man alltså ta bort så mycket av betalningarna som möjligt från resan. Och då menar jag inte att man ska betala med kreditkortet istället, utan att man bör betala så mycket som möjligt i förväg. Man bör välja förbetald all-inclusive så mycket som det bara går. Dels för att slippa smärtan av att betala när man bara vill koppla av och ha det skönt, men också för att man då ger sig bästa förutsättningarna att inte göra av med för mycket pengar. Då har man ju på förhand satt upp en totalbudget för semestern, alltså skapat ett mentalt konto för hela resan, inklusive mat och aktiviteter. Vet man på förhand vad allt kommer kosta, är det lättare att välja det alternativ som passar ens budget. Ju fler mentala konton man har att hålla reda på (hur mycket man tycker att maten ska få kosta, hur många fika och glass per dag som är rimligt, hur mycket man tycker är rimligt för liftkort, minigolf, båtturer osv), desto större risk att man tappar greppet om helheten och gör av med mer än man borde. ”Club Med”-konceptet borde finnas i fler priskategorier! (Och nej, jag är inte betald av dem heller). Ett avbeställningsskydd kan dock vara på sin plats ju mer man betalar i förväg, eftersom beloppet som riskas blir högre (men innan du köper till det, kolla om det inte redan är inkluderat i hemförsäkringen eller om du får en sådan försäkring automatiskt när du betalar resan med kortet).

Begreppet ”mentala konton” myntades på 90-talet av den framstående professorn i beteende-ekonomi, Richard Thaler (som kommer få ”Nobelpriset i ekonomi” en vacker dag) vars forskning om beslutsfattande ligger i gränslandet mellan ekonomi och psykologi. Han har bland annat studerat det faktum att beroende på var pengar kommer ifrån, så har vi en benägenhet att spendera dem olika mycket. Till skillnad från den gamla skolans ekonomer som utgick från att vi beter oss fullt rationellt med pengar och alltid värderar 100 kronor lika, ser han att vi värderar samma antal kronor olika beroende på vilket mentalt konto vi tillskriver dem. Tänk att du precis gick förbi kaffestället där de gör stans grymmaste latte. Men du brukar bara unna dig en om dan, och i förmiddags fick du dagens ranson, så du står emot frestelsen och fortsätter. Men så hittar du plötsligt en hundralapp på gatan. Vad gör du? Sparar den och tänker ”bra, ett välkommet tillskott till mitt pensionssparande!”? Eller tänker att ”wow, min turdag! Ett tecken från ovan att jag ska unna mig en latte ändå”? Eftersom du är en så duktig människa har du gjort ett mentalt konto för hur många latte du får lov att köpa dig per dag, annars skulle du slösa bort för mycket pengar på gott kaffe. Precis som en del gör fysiska konton på banken (ett bosparkonto, ett konto för att spara till semestern, ett konto för pensionssparande osv) för att hålla reda på sin budget, så gör vi sådana här mentala konton för att hjälpa oss hålla reda på våra pengar i vardagen. När du hittar hundringen på gatan utanför ditt favorit-latte-ställe så är det som att du precis tankat upp ditt latte-konto med hundra spänn extra. Därför är det mer sannolikt att du kommer unna dig en till latte idag, än att du kommer på tanken att boosta ditt pensionssparande. 

Thaler är forskningsmässig själsfrände med psykologiprofessor Daniel Kahneman (som redan fått ”Nobelpriset i ekonomi”) och Amos Tversky som också utforskat detta sätt att – på gott och ont – dela in våra pengar i olika fack. I början av 80-talet hittade de på ett tanke-experiment som numer är en klassiker inom beteende-ekonomi. I enkäter frågade de hur man tror att en kvinna som köpt dyra teaterbiljetter skulle agera när hon kommer till teatern och upptäcker att hon tappat bort dem. Skulle hon köpa nya och gå på föreställningen eller vända hemåt och göra något annat istället? Nästan alla svarade att hon nog skulle hoppa över att se pjäsen. Om man däremot ändrade berättelsen till att hon skulle köpa biljetterna med kontanter som hon tappat på vägen och undrar om hon då använder sitt betalkort istället för att köpa biljetter, så svarade majoriteten att hon skulle köpa nya biljetter med kortet. Varför är det mer okej att betala två gånger för biljetterna i det andra jämfört med det första scenariot? Därför att biljetterna är bokförda på teaterbiljettskontot (som redan är nollat i och med köpet av de första biljetterna) medan pengar tillhör ett bredare allmänna utgifter-konto där det finns mer att ta av. I verkligheten är det samma pengar, i huvudet helt olika valutor. Även Thaler har bidragit med ett klassiskt dilemma som visar hur bruket av mentala konton påverkar vilket beslut vi fattar. Två personer ska på en basketmatch, men hindras av en våldsam snöstorm som bryter ut. Att ge sig ut på vägarna i ovädret är riskabelt. Den ena har redan betalt för biljetten, den andre fick den nyligen gratis av en polare. Vem är mest benägen att trotsa ovädret för att se matchen? Just det, den som redan betalt dyrt för biljetten. Trots att ingen av dem vare sig vinner eller förlorar några pengar på att stanna hemma eller bege sig till matchen. Men den som redan betalat har ett minus på sitt mentala basketmatch-konto, som kommer stängas med en förlust och förlustaversionen är så stark att vi är beredda till mycket möda för att slippa uppleva känslan av att ”pengarna brinner inne”. I detta fallet har vi en extra stark dragningskraft till matchen, då fallet även innebär en ”sunk cost” där de förbetalda biljetterna tynger oss kvar i det förflutna, som bojor till gårdagens investeringar (Tänk Vietnam-kriget, Hallandsåsen, att envisas med att gå i de dyra men allt för små, skaviga nya skorna…). Självklart ska man bara blicka framåt och ställa sig frågan: ”Jag får ändå inte tillbaka pengarna. Vad är bäst – att se matchen på teve här hemma, eller riskera livet på vägarna i en snöstorm?”. Men visst bär det emot att vara så ekonomisk-psykologiskt nykter? Det suger i magen att man vill till matchen för att få ”valuta för pengarna”…

Mentala konton är alltså ett tveeggat svärd. Dels något bra, när de hjälper oss spara tillräckligt och inte slösa bort för mycket på kaffe latte. Men helhetsperspektivet blir lätt lidande. Om man lånar till högre ränta för att bygga en altan för att slippa ta av sparkapitalet som sitter på banken till lägre ränta – ”för pensionspengarna är heliga, de får man inte röra” – så kostar altanen mer än nödvändigt. Dumt val. Om det inte är så att man vet med sig att man aldrig skulle klara av att upprätthålla ett sparande om man naggar sparkapitalet i kanten. Då kan det vara värt priset att betala lite ränta för att få altanen. Men det gäller till att börja med att vara medveten om att man är påverkad av tunnelseende på grund av mentala konton. Först då kan man göra ett aktivt val. Oftast väljer kontona åt oss. Och inte sällan lurar det här systemet med dubbel bokföring oss att göra av med för mycket. Ta skatteåterbäringen till exempel. Hur många känner inte att ”pengar tillbaka på skatten” är som en bonus, pengar som känns mycket lättare att spendera på en ny platt-teve än samma summa pengar som sitter på sparkontot? Ändå är det exakt samma pengar. Det är inte många som betraktar återbäringen som den återbetalning från staten på det lågräntelån vi erbjudit finansministern. Det är samma effekt som när man gått plus på poker eller vid roulettebordet. Vinstpengar är man mer benägen att gambla vidare med eller använda för att bjuda ”laget runt”, än de surt förvärvad slantar man kom till bordet med. 10 000 kr är inte alltid 10 000 kr…

Hur medveten jag än är om detta, drabbas jag själv ideligen av att behandla pengar olika. Mentala konton förklarar varför jag häromdan stod på Decathlon i Alicante och på knagglig spanska argumenterade i 20 minuter för att de skulle sänka priset på ett tennisracket med 10 euro. Jag hade sökt på nätet och konstaterat att ingen sålde det lika dyrt som dem. Vi hade åkt till sportaffären enbart för att Jonas hade blivit lovad ett nytt tennisracket, så köpa ett racket skulle vi. Men jag ville inte gå därifrån och känna mig som en förlorare, som betalat för mycket. Genom att göra en prisjämförelse med vad det skulle kosta att köpa det någon annanstans hade jag skapat ett mentalt konto för vad just Babolat Pure Aero Junior fick kosta. Betalade jag mer än så, skulle jag övertrassera det, förlora pengar, och då förlustaversionen är den starkaste ekonomidriften av dem alla, så stod jag där och prutade tills säljaren gav med sig. Lite senare på kvällen, på tapas-restaurangen, hade jag däremot inga problem att lämna 10 euro för mycket i dricks när det saknades mig rätt växel att lämna mindre. Det hade bara tagit mig två minuter att gå upp i lägenheten och hämta mindre valörer, men den tanken slog mig inte. Jag hade överraskats av att notan inte var så stor som jag förväntat mig (var det möjligen vinet som var billigare än uppskattat?) så mitt mentala konto för ”en kväll ute på tapas-stället” hade utrymme kvar för lite extra dricks. Så hårt kan man kämpa för att spara 10 euro för att lite senare så lättvindigt släppa ifrån sig dem. Tack vare, och på grund av – mentala konton. De hjälper oss när de underlättar för oss att spara, de stjälper oss när de gör det svårt för oss att se helheten. En hundring är en hundring, oavsett var den kommer ifrån

Men en regnig dag är inte densamma oavsett var man upplever den. Idag har det regnat ordentligt här i Altea, för första gången denna semester. För första gången som jag någonsin kan minnas att jag varit här. Men minnet sviker mig nog. Var tvungen kolla upp det på nätet, och Alicante-regionen har faktiskt ett trettiotal regndagar om året. Annars skulle väl inte ens palmerna klara sig. Men det tillhör undantaget. Och det är hela skillnaden, jämfört med hemma i Sverige. Här i Spanien finns det utrymme för en eller två dagar regn på ”vackert väder på semestern”-kontot som redan är så fullt av soltimmar, innan nederbörden känns som en förlust. I Sverige är det ju inte riktigt så…

Och här blev regnet ett välkommet avbrott som gav mig några bonustimmar på egen hand när familjen drog till ett shoppingcenter inomhus. Nu kunde jag skriva det här kapitlet i min kommande bok om hur ekonomisk psykologi kan hjälpa oss fatta smartare beslut i vardagen. ”Skriva på boken”-kontot var nästan nere på noll, så det blev ett välkommet tillskott av både regn och tid. Och ikväll ska jag hålla lite hårdare i drickspengarna. 

Det här med dricks förresten, vad är det för jäkla påfund? Och varför in i helskotta känner man sig tvungen att ge dricks, även om man aldrig kommer träffa personen igen? Jag tror det finns beteende-ekonomisk anledning att återkomma i frågan…

Brexit: denna gång var massan inte riktigt klok

Förlåt, jag hade fel. Opinionsinstituten hade fel. Hedgefonderna hade fel. Bettingbolagen hade fel. Alla hade fel. Ja, även väljarna hade fel. Väljarna svarade i undersökningar att de inte trodde på seger för Lämna-sidan, inte ens de som röstade för Brexit trodde på det. Inte ens UKIP’s Nigel Farage, som var tidig med att erkänna sig besegrad, trodde på det.
Han var som så många andra säker på att Remain hunnit ikapp och gått om. Men senare på morgonen kunde han istället triumfatoriskt deklarera att detta är ”Independence Day”. 

För kl 4.40 deklarerade BBC att det nu stod klart – utom något tvivel – att Leave vunnit, med siffrorna 52/48. Att pundet först rörde sig uppåt under kvällen antyder att finanshajarna, som beställt egna vallokalsundersökningar för att kunna ligga steget före i sin trading, också tagit ut Remain-segern i farligt förskott. Att opinionsmätningarna hade fel är kanske inte så överraskande, de missade ju grovt den stora Tory-segern ifjol. Folkomröstningar som denna, där det saknas bra jämförelsedata bakåt i tiden för att kalibrera resultaten, är dessutom extra svåra att få rätt. Men att bettingbolagens odds var så fel, det är lite mer förvånande. De brukar vara allra mest träffsäkra, då de återspeglar både offentlig som hemlig information (t ex någon statistisk superguru som gjort en väldigt precis och hemlig opinionsmätning för en hedgefond och vill passa på att tjäna sig en hacka genom att betta utifrån den, och därmed förskjuta oddsen)

Och så var det jag då, som också hade fel. Jag hade ju gissat att status quo-effekten skulle få de 10% osäkra väljarna som fanns kvar att slåss om på upploppet att svänga över till det säkrare nuläget, att vara med i EU. Men det var också fel analys. Eller? Faktum är att det vet vi inte. Eftersom opinionsmätningarna uppenbarligen inte lyckades pricka in ställningen så väl, så vet vi inte om det kanske var så att Lämna-sidan hade ett större övertag än vi trott de senaste dagarna. I så fall kan mycket väl majoriteten av de osäkra väljarna ha valt det psykologiskt tryggare alternativet att rösta för status quo, och britterna på totalen ändå fick en liten övervikt för att lämna. 

Vad lär vi oss av detta då? Att jag är lite för kaxig i mina slutsatser, att britternas egensinne aldrig ska underskattas, och experter ibland är lika ovetande som massan inte är klok. Massan, som borde veta bättre genom sin magiska visdom, hade ju denna gång också fel om vart den var på väg. 
Enligt ”Wisdom of crowds” ska snittet av en stor massa individers gissningar landa väldigt nära det rätta svaret om det inte krävs någon specifik expertkompetens för att klura ut det. Precis som med det klassiska exemplet ”gissa antalet enkronor i glasburken”, behövs ingen fackkunskap för att gissa om fler kommer rösta för eller mot EU. Så egentligen var förutsättningarna de rätta för britterna att gissa vilken sida som skulle vinna, och de borde ha svarat rätt om det när de blev tillfrågade i mätningarna. Egentligen borde oddsen hos vadslagningsbyråerna återspeglat den verkliga ställningen. 

En förklaring till att massan inte var så vis denna gång skulle kunna vara att gissningarna inte var oberoende av varandra, som ju krävs för att snittet av gissningarna ska vara ”klokt”. Om alla sneglar på varandra eller någon central information som påverkar deras egen gissning förstörs magin, och massan är inte längre vis. Opinionsmätningarna som duggat lika tätt som ett brittisk lågtryck i den här folkomröstningen är en sådan faktor. Om folk utgår från vad dessa säger, istället för att gissa helt själva hur det ska sluta, så är de inte kloka som kollektiv. Om oddsen inte bygger på någon hemlig information, utan bara opinionsmätningarna som i sig är fel, ja då blir även oddsen fel. I slutändan är alltihopa bara en en enda stor rundgång av brus. Det enda vi egentligen kunde vara säkra på var att det var osäkert. Och att gårdagens tidningar duger till att slå in fish’n chips.

Låtom oss komma ihåg detta till nästa gång: alla har fel, tills motsatsen är bevisad eller valsedlarna är färdigräknade. Det är inte över förrän mannen i Manchester med den lustiga peruken stampat med sin käpp och förkunnat valresultatet. Någonting säger mig att vi kan få användning av den visdomen rätt så snart igen på de brittiska öarna. 

Hur klär sig en Brexitör (och vilken stil har en EUrofil)?

Går det att känna igen en brexitör från en bremainare bara genom att se på klädseln? Jag tog mig till skräddarkonstens egen gata i London, Savile Row, för att söka svar på frågan. Det visade sig vara svårare än jag kunde tro.

savile

Många fördomar kastas överbord när man skrapar under ytan på det brittiska EU-motståndet. Det skär rakt genom klasser, partier och kön. Däremot spelar ålder och stad/land en viss roll. Yngre är företrädesvis för att stanna kvar, liksom storstadsbor. I London är det betydligt svårare än i t ex Blackpool att hitta lämna-anhängare (i alla fall som visar det öppet). I London ligger lämna-sidan i lä även på modefronten. Senaste dagarna har Remain tagit hem stilpoäng genom ett par unga designer som kallar sig ”Common market” som sytt upp en kopia på Margaret Thatchers EG-tröja som hon bar vid folkomröstningen 1975. Om det kan påverka de sista osäkra väljarna är dock högst osäkert.

thatcherjumper

”Det som spelar roll nu är att få ut alla som sagt att de ska rösta, att verkligen också gå till vallokalerna”. Det säger Martin på det lokala ”Leave”-kontoret nära Victoria Station, när jag knackar på för att höra om de också har något kampanjmode att erbjuda. Men nej, ”idag får vi inte dela ut saker som påverkar folk. Inte ens en t-shirt, tyvärr”. Han låter mig i alla fall komma in undan skyfallet som öser ned över London på eftermiddagen, och bjuder på te. ”Hoppas inte detta håller i sig. Då stannar nog en del väljare hemma, särskilt de äldre”.

Nu har det slutat regna. Bägge sidor kan gå ut och knacka dörr igen in i det sista för att påminna de registrerade väljarna att lägga sin röst i denna historiska folkomröstning som är så jämn att det nog är många som kommer sova oroligt inatt. Om alls. Vid sjutiden brittisk tid väntas ett resultat imorgon bitti.

 

 

”N” – som i Nobelpristagare och nazister

bark

Dagen före folkomröstningen är läget febrigt i debatten, med opinionsundersökningar som in i det sista visar på jämnt läge mellan ”leave” och ”remain”. Då dyker nazisterna upp igen.

Först var det Boris Johnson som jämförde EU med Hitlers ambition att skapa en europeisk superstat. Idag var det dags för justitieminister Michael Gove´s tur att dra fram nazi-vapnet i EU-debatten, apropå de många ekonomer som uttalat sig till förmån för stanna-sidan. Han jämförde experterna som varnar för att ekonomin blir lidande vid ett utträde ur EU med de vetenskapsmän som nazisterna beställde ”rätt” åsikter av för att bevisa att Einstein hade fel. Premiärminister Cameron svarade med att ”nu har han tappat det”. Tidigare har Gove sagt att ”folk har fått nog av experter”.

För de som redan bestämt sig för att Storbritannien mår bäst utanför EU stämmer nog det. De låter sig nog inte påverkas så mycket av 10, 1000 eller 10 000 experter som säger att ekonomin blir lidande. För dem handlar det om annat. Självbestämmande, nationell stolthet, invandringen. Inte sällan en protest mot ”elitens projekt” som stulit makten från folket och gett den till ”byråkraterna i Bryssel”. För dem kan det snarast vara så att fler experter som tillhör vad man uppfattar som eliten, bara triggar ännu mer motstånd. Däremot kan experters ställningstaganden påverka de osäkra väljarna, som allt hänger på nu.

ekonomer

Om man inte har en stark övertygelse hit eller dit, hur brukar man då bestämma sig? Man kollar vad andra tycker. Man vänder sig till någon man litar på bland familj och vänner. Eller kändisar. När David Beckham nu kommit ut också som Remainer påverkar det kanske en och annan ”lad” som fortfarande ser upp till honom. John Cleese twittrade ut att han önskar att EU kunde reformeras mera men inte tror det är möjligt, och gav Leave-sidan ett nytt ansikte. Och så är det alla dessa sakkuniga experter då. Om de har ett Nobelpris i hyllan därhemma så finns det ju en viss auktoritet bakom argumenten (även om lämna-sidan kan hitta flera exempel på Nobelpristagare genom historien som sagt rena galenskaperna om sådant som inte ligger inom deras kompetensområde).

Redan John Locke konstaterade i slutet av 1600-talet att auktoritets-argumentet kan missbrukas för att lura folk att acceptera en slutsats tack vare respekt för auktoriteten. I modern tid har en rad experiment visat hur skrämmande effektivt det kan vara. Socialpsykologen Solomon Ash visade på 50-talet hur folk kunde påverkas att ge ett uppenbart felaktigt svar (frågan var vilket streck som var längst) om flera personer först ställer sig upp och självsäkert pekar ut det felaktiga svaret. Man tvivlar på sin egen uppfattning när så många andra verkar tycka annorlunda. Varianter på detta experiment som inkluderar enskilda personer som ges auktoritet genom vita rockar eller fina titlar visar på samma effekt. Folk slutar tänka själva och gör som ”experten” säger är det rätta. Faktum är att neurobiologiska mätningar på hjärnaktiviteten visat att den del av hjärnan som är aktiv i reflektion inför beslutsfattande ”somnar” när man lyssnar till en ”expert”. Så nog ska auktoritets-kortet spelas ut av den sida som vill svänga opinionen till sin sida. Men det gäller att välja rätt auktoritet för rätt målgrupp. Är du traditionell Labour-väljare är det kanske viktigare att det är fackföreningsledarna som talar sig varma för Remain, än ekonomerna på IMF. Är du britt, kan rekommendationer från grodorna på andra sidan kanalen vara…

frogs

…typ, inte så klokt om man jobbar för Remain.

Michael Gove bad senare under dagen om ursäkt för att han jämförde de EU-vänliga Nobelpris-ekonomerna med nazister. Efter kvällens sista tevedebatt i Channel 4 följde ett satirprogram där man gör sig lustig över Gove´s groda: – Didn´t he get the ”don´t mention the nazis email?”. Nu är det ändå över snart. Finns inte tid för mer användande av N-ordet. Om 8 timmar öppnar vallokalerna i folkomröstningen där bägge sidor spelat hårt på rädsla och ordet ”scaremongering” (skräckpropagande, alarmism) sammanfattar tonläget i debatten där bägge sidors ”experter” och ”fakta” ändå fått spela andrafiolen.

Därför kommer britterna stanna kvar i EU

Processed with MOLDIV

Vem av dem skrämmer britterna bäst?

Folkomröstningen på torsdag handlar helt och hållet om rädsla. Om att skrämma skiten ur folk. Remain: ekonomisk undergång om Storbritannien lämnar EU med högre skatter och mer arbetslöshet som följd. Leave: brittiskhetens undergång om man inte klipper banden till EU-eliten i Bryssel som skickar invandrare och byråkratiska pålagor över kanalen.
Fakta och rationellt övervägande av sakligt framställda för- och nackdelar hör inte hemma i detta val. I vilket val gör det det egentligen, kanske du invänder? Men vanliga val föregås ofta av flera års debatt kring de centrala frågorna. Ända sedan SO-timmarna i grundskolan har man tvingats till någon form av reflektion över om man är höger, vänster eller mittemellan i de vanliga politiska frågorna. Så även om ett parlamentsval i slutändan till viss del avgörs av vilken ledare man för tillfället litar mest på, vilken man hatar minst, eller något annat som inget partitillhörighetstest i världen kan spegla, så finns det där ändå en stabilare kunskapsgrund att stå på när man avlägger sin röst. Även om man bara väljer parti på känsla, så finns det sannolikt ett visst mått av erfarenhet av hur partierna brukar agera mellan valen och en gnutta kännedom om deras grundläggande värderingar inbakad i den känslan. Magkänslan kan på så vis vara fullt rationell.
Svårt att säga detsamma om en sådan här folkomröstning som britterna står inför på torsdag. När de ska välja om landet ska vara kvar i EU eller inte är det frågan om vilken skräckpropaganda som haft störst påverkan på de sista osäkra väljarna. Och bägge sidor satsar just på det kortet.

Remainarna anklagas av Brexitörerna för att ha bedrivit sin kampanj som ett ”Project fear”. Mycket riktigt så. Remainsidans starkaste argument är just ”stanna kvar, annars kommer det stå oss dyrt”. Dyrt i form av mindre export, företag som flyttar ut och 820 000 jobb som försvinner på två år. Finansminister Osborne försökte nyligen skrämmas också med att det akut måste till skattehöjningar och nedskärningar i sjukvården vid ett utträde, för att fylla ett plötsligt budgetunderskott om 30 miljarder pund. Premiärminister Cameron talar om att ett utträde skulle innebära en ”bomb” under ekonomin.
Men Brexitörerna är inte sämre på att skrämmas. Deras trumfkort är invandringen (att den borde minska, alltså). 40% av de som vill lämna anger invandringen som främsta orsak. UKIP’s senaste valaffisch ger en bild av vilka känslor det handlar om:

ukipaffischDen officiella Brexit-kampanjen har tagit avstånd från affischen och talar hellre om att den brittiska suveräniteten är hotad. Men nationalism saknas verkligen inte där heller. Brexitörerna ser sitt lands självständighet – och ”brittiska värderingar” – hotade i grunden. Den inofficiella Brexit-ledaren Boris Johnson sammanfattade känslan väl genom sin (Boristypiska) groda om att EU har samma ambitioner som Hitler med att skapa en europeisk superstat.
Brexit-sidan jobbar också på att sprida bilden av att ”eliten i Bryssel” bygger en byråkratisk jätte på bekostnad av nationens självbestämmande. Allt snack i Bryssels korridorer (och nyligen vädrat offentligt av den tyske finansministern) om att britterna vid ett utträde ska bestraffas genom att inte få några bra frihandelsavtal med EU, kan väl snarast ge Brexitörerna mer vatten på sin kvarn än tjäna Remain-sidan, i alla fall utifrån det nationalistiska perspektivet. För Brexitörerna handlar det om att vinna frihet, slå sig loss från EU-tyranniets bojor för att möta världen starkare på egen hand. Rule Britannia!

Bägge sidor gör sitt bästa för att skicka fram kalkyler som visar på vinsten med att stanna eller lämna. Men påståenden som att ”820 000 jobb försvinner inom två år efter en Brexit” är naturligtvis bara resultatet av en Excelsnurra som bygger på en massa antaganden. Ingen vet exakt hur det blir. Även om de flesta är överens om att på kort sikt är Brexit inte positivt för ekonomin (om inte annat så rasar både pundet och börsen dag ett), så hävdar de olika sidorna att det är himmel eller helvete som väntar på lite längre sikt om Storbritannien går sin egen väg. För vad det är värt, så kan man kolla vad folk som har som jobb att tro, tror. En Ipsos MORI-undersökning visade nyligen att 7 av 10 ekonomer (av de 600 tillfrågade) tror att en Brexit är dålig för brittisk tillväxt på 10-20 års sikt. Men det spelar ingen roll hur många ekonomer som säger si eller så. Folk skiter i fakta. I alla fall när det florerar så många olika siffror i debatten som är full av halv- och hellögner kring vad framtiden utanför EU för med sig. Och det är just det som debatten handlar om: vad som händer om man väljer bort EU, den handlar inte ett skvatt om vad som egentligen skulle kunna vara bra med EU. Ingen verkar älska EU, bara ogilla det olika mycket. Remain-sidan inte tillräckligt mycket för att våga dissa medlemskapet helt och hållet. Leave så mycket att det värker. Att debatten handlar om vad som händer om man ger upp medlemskapet istället för vad man vinner på det, spelar faktiskt Remain i händerna. För det spelar rätt in på den psykologiska planhalva där det är en stor fördel av att rama in ett beslut som att det handlar om att man riskerar förlora något.

valsedelnFrågan på torsdag är ”stanna kvar som medlem i EU” eller lämna EU”? Bara det faktum att frågan är formulerad som ett val mellan att vara kvar i något som är nuläget eller inte, är en fördel för Remain. ”Status quo bias” är nämligen en stark beslutspsykologisk effekt som innebär att vi tenderar att välja alternativet som överensstämmer med nuläget. Den som lyckas rama in sitt alternativ som ett status quo har alltså en inbyggd fördel redan från början, bara utifrån hur vår hjärna fungerar vid beslutsfattande. I grunden är status quo bias en konsekvens av människans inneboende förlustaversion, att vi uppskattar en vinst mycket mindre än vi fruktar en förlust (förhållandet har i olika experiment visat sig vara ungefär 1:2). Effekten syns i alltifrån benägenheten att behålla den förinstallerade ringsignalen på mobilen till att man ofta är kvar i osunda relationer och på dåliga arbetsplatser alltför länge. Det vill mycket till för att man ska bryta upp från nuläget. I detta fallet ett starkt missnöje med vart landet är på väg och en tydlig konkret orsak till det: EU. Det är Brexitörerna som har de passionerade argumenten och det är på den sidan de starka känslorna finns. Men Remain har alltså valt att också spela på känslorna genom att måla upp ett scenario av kaos och ekonomiska svarta hål om britterna lämnar. Ju mer som står på spel om man väljer att lämna status quo för att testa något nytt, desto starkare psykologiskt motstånd att lämna den trygga hemmahamnen. Den sida som med trovärdighet kan måla upp det värsta skräckscenariot i kvällens stora debatt i BBC kommer gå segrande ur striden om de osäkra väljarna. Just de borde vara lättare för Remain att vinna över då det som sagt krävs lite starkare känslor för att hoppa på Brexit-tåget. De som redan har starka olustkänslor inför EU borde väl redan fattat sitt beslut? De som är osäkra kan förväntas göra som (förlustaversiva) människor brukar göra: välja det säkra före det osäkra. Och med tanke på att status quo i sig alltid känns säkrare, så borde fler osäkra röster i slutändan tillfalla Remain. Enligt senaste ORB-undersökningen har de 4% helt osäkra att slåss om och 13% ”soft voters” som inte är så säkra på sitt val. Den riktigt intressanta siffran för Remain är att deras alternativ uppfattas som riskabelt av endast 27% medan Leave-alternativet känns riskabelt av 56% av väljarna.  Så länge som Cameron & Co inte överger ”Project fear” och får för sig att i sista stund börja tala om fördelarna med EU så har de en viss fördel på upploppet. För vad är väl 10 fåglar i skogen mot the devil you know?

P.S. Denna text skrevs innan den stora tevedebatten på tisdagskvällen då Lämna-sidans inofficielle ledare Boris Johnson briljerade retoriskt: ​

Fotbollens matematik

Varning! Känsliga tittare bör inte klicka igång klippet här ovan! Där spås hur Sveriges debutmatch mot Irland kommer sluta. Matematikprofessor David Sumpter tippar utgången.

Matematikprofessor? Mohaha…! Vad vet väl en mattenörd om fotboll? En hel del, i detta fall. Har precis läst hans bok ”Mer än en sport – fotbollens matematik” och intervjuat honom i Gomorron Sverige. Han är full av mönster och statistik från fotbollsplanen. Där vi andra bara ser en passning som blev ett inlägg som blev en stolpe ut ser han ett mönster som upprepar sig och ett skott som var dömt att misslyckas.

Naturligtvis är det lätt att vara efterklok med hjälp av siffror. Ekvationen som förklarar Zlatans bicycleta är ett exempel på matematisk efterhandskonstruktion som nog inte tillför så mycket för de som hoppas göra om den. Sumpter erkänner att där handlar det bara om träning, så att det till slut sitter i ryggmärgen och fossingarna hur bollen ska slås (samtidigt som kroppen hänger upp och ned i luften…).

zlatanekvation

Den sifferexercis som spelar en framåtsyftande roll är djupdykningen i statistik över hur spelarna rör sig på plan som kan ge en bild av hur ett visst lag tenderar att agera på plan. En ”fördelningskarta” över Bayern Munchens passningar en hel säsong kan på så vis avslöja att målisen Neuer brukar börja med en kort passning ut till vänsterbacken, han passar sällan direkt framåt mot mittcirkeln. Man ser också på pilarna hur Bayern styr mittfältet framför motståndarens mål: bollen spelas inte fram direkt, utan passas ut till kanterna. Information om hur Bayern brukar spela, som kan vara av intresse för den coach som vill lägga upp strategin för det egna laget när man möter Neuer & Co.

graf

I och med Michael Lewis Moneyball för ett antal år sedan, fick idrottsvärlden upp ögonen för värdet av att grotta ned sig i siffror för att upptäcka mönster man inte ser med blotta ögat och vanlig fingertoppskänsla. Men även om det finns många Rit-Ola idag, och en uppsjö sajter och tjänster som erbjuder matchstatistik på alla bredder och ledder, så är det inte tillräckligt många som fattat grejen med fotbollsmatematik, menar Sumpter. ”Det finns fortfarande ett visst motstånd bland vissa tränare”, konstaterar han. En matteprofessor ska väl inte komma och lära en gammal tränare hur man spelar fotboll…

Hans syn på slumpens betydelse för slutresultatet lär inte heller falla i god jord. Sumpter vågar påstå att slumpens betydelse för hur en match slutar är så stor som att 2 av 3 mål handlar om vem som har turen på sin sida. Jag frågar honom om kvällens match, Sverige-Irland. En viktig debutmatch som Sverige helst ska vinna för att uppförsbacken inte ska bli för brant när vi sedan ska ta oss an lag som Italien och Belgien.  ”Well, i snitt görs det knappt tre mål i en proffsmatch. Om du ger ett mål på skicklighet till det bättre av de två jämna lagen, säg Sverige, så har du två mål till att dela ut slumpmässigt”. Det kan alltså betyda: 3-0 till Sverige, 2-1 och 1-2. Om du hakar upp dig på att det kan betyda förlust för Sverige med 1-2, så kan jag trösta dig med att detta sade han i egenskap av expert. Och sådana ska man inte lita på, enligt experten. I klippet här nedan förklarar han att det beror på att experter generellt sett inte brukar leverera mer träffsäkra prognoser än om man bara tagit tidigare resultat och extrapolerat dem. Han stämmer in i Philip Tetlock´s gedigna forskning om experters begränsade prognosförmåga.

Men vem ska man tro på då, om inte experterna som ju ändå är de mest kunniga på området? Du ska tro på den okunniga massan! Där alla individuella bedömningar slås samman till en gemensam klokskap. ”Wisdom of Crowds” är snittet av den stora massans mer eller mindre kvalificerade gissningar. Det visar sig förbluffande ofta vara ett gyllene snitt som ligger väldigt nära sanningen. De mest extrema gissningarna tar ut varandra, kvar finns en stor hög gissningar i mitten av spektrat vars medel och median magiskt nog brukar träffa nästan mitt i prick. Skolexemplet på detta är experimentet ”gissa hur många godiskulor i glasskålen?”. Varje gång det upprepas ger det i stort sett samma resultat: ingen träffar rätt, men snittet hamnar extremt nära. Oftast närmare än någon individuell gissning. Sumpter återger ett av dem, Jens och Stefan Krause som vid en stor mässa i Berlin samlade in över 2000 gissningar om antalet kulor i en stor glasburk. Folk trodde på alltifrån 40 till 1500 kulor. Snittet av gissningarna var 553,6, mycket nära det rätta svaret 562. Massan är på detta sättet klok, fast bara om ett mycket viktigt kriterium är uppfyllt: de som gissar får inte veta om varandras gissningar, annars påverkar de varandra och då går det gyllene snittet förlorat.

Är massan verkligen alltid så klok? Nej. Bröderna Krause ställde också en matematiskt krånglig fråga som krävde viss statistisk kunskap för att svara rätt på. Nu var massan inte så klok längre. Snittet av svaren var inte alls nära det rätta svaret. För att massan ska ha kollektiv intelligens måste de som gissar åtminstone ha verktygen för att tänka på rätt sätt. Krävs det mycket sakkunskap, som i t ex matematik, så överträffar kompetenta individer ändå massan. ”Att ta genomsnitten av oinformerade gissningar kan inte lösa problem som kräver specialistresonemang”, konstaterar Sumpter som därmed kan motivera alla år han lagt på att plugga… eh, ekvationer å sånt. Det krävs faktiskt en äkta fotbollsmatematisk nörd för att räkna ut sådant som att ”ett lag som i genomsnitt passade bollen fem gånger per minut gjorde 20 procent fler mål per säsong än ett lag som passade tre per minut” (kan i detta sammanhang tilläggas att ju jämnare bollen passas inom laget, desto fler mål).

Om vi skulle betrakta morgonens expertkavalkad som en massa (där individerna antas ha bestämt sig från början och därför inte påverkats av varandras gissningar), så faller gissningarna ut så här:

Anna Pohjanen: 2-0 till Sverige; Erik Edman 3-0, Tommy Engstrand 2-1 och David Sumpter 2-1. I snitt 2,25-0,5. För att inte vara för kaxiga, vad säger ni, ska vi runda av det till 2-1?

Jag tror det var en klok massa vi hade på besök i soffan i morse. Men vi får inte underskatta slumpen, så bäst att hålla tummarna i alla fall!


 

 

img_0476

Därför kan jag inte släppa Romsons leende

Jag skulle egentligen berätta om min pinsamma blunder i sändning i morse, men kan inte sluta tänka på Åsa Romsons leende. På ett sätt hänger de faktiskt ihop.

Innan någon viftar med ”typiskt att kommentera kvinnan istället för mannens sätt att vara”-argumentet vill jag bara påpeka att Gustav Fridolin alltid haft ett sådant där säljande leende nära till hands, så betraktelsen av hans kroppsspråk är inte lika intressant för tillfället.

Det är ju dessutom Romson som varit mest utsatt för kritik den senaste tiden. De kom i alla fall bägge till Gomorron Sverige i morse med ett bestämt mål: utstråla positivitet och glädje! Från första handslaget vid kaffeautomaten och min obligatoriska 15-sekunderssnutt för sociala medier, via intervjun i teve till uppföljande bild (med misstaget att först filma dem) efteråt: hon log, han log, de log. Framför allt var det tydligt hur hon log! Av alla frågor vi hade till dem om hur de bedömer chanserna att få sitta kvar, det feministiska i kraven på att bara avsätta det kvinnliga språkröret, till frågan om tyskt brunkol, så hann vi inte med att fråga vad Åsa Romson fått för råd av den retorik-expert hon uppenbarligen gått till senaste dagarna. Men det behövdes inte. Det syntes lång väg: le, så lever du längre! Även som språkrör.

Du kan läsa hur många böcker som helst om konsten att bli en grym säljare, beundrad ledare och älskad av alla. Hoppa över alla de där böckerna i management-litteraturhyllan på flygplatsen. Jag kan sammanfatta det viktigaste budskapet i de bästa av dem: tänk på vad du signalerar till omgivningen, till den du vill påverka. Var medveten om det icke-verbala språket, lär dig prata mellan raderna, så kan du få de flesta att göra som du vill utan att de tänker på det. Och mäktigaste vapnet av dem alla i kroppsspråksarsenalen – leendet!

För det första smittar leendet av sig. Du har själv en tendens att le när du tittar på någon annan som ler. Vi kan tacka våra spegelneuroner i hjärnan för att vi vill replikera andra människors känslolägen och därmed imiterar deras kroppsspråk (i alla fall alla om vi har en sund dos empati i kroppen). Effekten blir att vi själva blir lite gladare. Testa själv! Sätt en penna horisontellt i munnen så att den går mellan mungiporna. Då tvingas du till ett leende, och kommer genast känna dig lite bättre. De som i experiment tittade på tecknade serier på detta sätt med en blyertspenna i mungipan tyckte det var roligare än de som kollade samma serie utan pennan i munnen. Detta klassiska experiment har gjorts om många gånger i olika varianter som alla slutar på samma sätt: de med pennan i munnen har det roligare än de som saknar pennan som tvingar dem att le. Vi gillar de som får oss att må bra. Så länge de inte går till överdrift, så länge allt detta sker på det undermedvetna planet, så vinner alltid ett leende fler vänner än en bister uppsyn.

För det andra bidrar ett leende till en positiv ”Halo-effekt”. Psykologen Edward Thorndike myntade begreppet på 1920-talet efter en studie av militärers duglighet. Han upptäckte att de verkade betygsättas på ett orättvist sätt: de som först ansågs duktiga inom ett område (t ex bra piloter) fick automatiskt högre omdömen inom andra – helt orelaterade – områden (t ex ledarskap). Han såg att det första intrycket av en person smittade av sig på omdömena av alla andra egenskaper. Ett typexempel på Halo-effekt som gått igen i alla tider är en mans längd och dess påverkan på hur man bedömer hans personlighet. Inte minst vad han är värd i lön. Man tjänar mer ju längre man är. Orättvist och irrationellt? Javisst! Livet är en enda lång räcka orättvisor. Trufferad med en stor dos irrationalitet. Get used to it! Det är arvet efter livet på savannen där längd kanske var en reell konkurrensfördel, men i det moderna samhället där vi filmar Tom Cruise på lådor för att han ska se längre ut i sina hjälteroller, är det fullständigt kokko. Idag spelar inte längd längre någon funktionell roll för vår överlevnad. Men ger ändå en fördel i alltifrån sexliv till lönekuvert för de som råkar vara lite ”resligare” än andra. Tur då att det finns en Halo-effekt som alla kan göra något åt – le mer, så lever du längre! Du kan även förlänga tiden som språkrör… Om man har nära till ett leende, så kan man ju inte vara särskilt bekymrad, då har man väl inte så mycket problem? Då är man väl snarare framgångsrik än nere för räkning? Om man kan kosta på sig ett leende så är säkert det viktiga i livet positivt? En Åsa Romson som ler, känner sig väl inte uträknad och besegrad på förhand? Nej! Hon är segerviss, och har väl därmed anledning att känna sig trygg? Hon vet säkert något som vi andra inte vet om sitt stöd inom partiet, och det skickar signaler till medlemmarna att det verkar finnas fler som stödjer henne än tvärtom. Det kan väl inte vara utan anledning? Är man osäker så väljer man att följa flocken, så den typen av indirekt självförstärkande signaler kan vara avgörande i ett läge där det står och väger. Avslöja aldrig att du känner dig svag om du står inför en duell! Utstråla alltid självförtroende och segervisshet in i det sista om du utmanas i ledarposition! Väljarna och ombuden känner omedelbart vittringen av osäkerhet. Vilket genast omvandlas till en kniv i ryggen i en sådan obarmhärtig miljö som topp-politiken.

Imorse var det alltid närmre till ett leende och skratt än till surmin och djupa suckar. Hur mycket jag än vevade om den värsta varbölden i det Miljöpartistiska såret just nu – det tyska brunkolet. Även om deras svar i den frågan fortfarande öppnar upp för fler frågetecken än utropstecken, så levererades ”svaren” med mindre rynkor i pannan än i förra veckan.

Jag är inte politisk kommentator eller Kremlolog, bara hobbypsykolog. Men taktiken att le sig genom skiten verkar i alla fall inte ha varit till deras nackdel. Några timmar senare kom nyheten att Carl Schlyter (som bara några dagar tidigare i Gomorron Sverige utnämnt det tyska brunkolet till en ”make it or brake it”-fråga för MP) inte är tillgänglig som språkrörskandidat. Efter lunch kom även beskedet från den främsta kronprinsessan – Isabella Lövin – att inte heller hon kan tänka sig bli språkrör. Så länge man inte ler vid helt fel tillfällen (bara psykopater har problem med detta) så har man mer att vinna än att förlora på att teckna en smiley med munnen.

Och hur hänger detta ihop med min tabbe imorse? Well, jag råkade säga ”Atlético Madrid är vidare till final i Champions League efter att de vann mot Bayern Munchen i andra semifinalen”. Vilket är väldigt fel. Och lite rätt. Fel att de vann matchen, det gjorde de inte då den slutade 2-1 till Bayerns fördel. Men på grund av målskillnad så var det ändå Atlético som ”segrade”. Segrade, i bemärkelsen att de gick vidare till final. Vilket ju ändå är grejen. Men jag sa ändå fel. Det kan jag aldrig bortförklara. Möjligen förklara. Jag skrev manuset på förhand med chansningen att Atlético skulle vinna med ett manus-skal där man bara behövde ersätta X med ”Atlético”. Jag hade inte tänkt på att de kunde gå vidare bara på målskillnad. Därför tittade jag inte ens på resultatet när jag kom till jobbet på morgonen och konstaterade att Atlético var finalister. Därför ifrågasatte jag inte heller mitt prefabricerade manus. Det var min ”olycka” denna morgon.

Den missen skäms jag gruvligt för. Som ursäkt kan jag bara säga att jag återigen hade det mesta av mitt fokus på MP-intervjun, lade ned mycket tid på att diskutera frågeställningar och frågeformuleringar med mina kollegor och mig själv. Pausade därför hjärnan för mycket i gryningen vad gäller detaljerna i fotbollen. Shame on me! Inte bara för att det är pinsamt i stunden att ha fel i en så enkel faktafråga som resultatet i en fotbollsmatch. På grund av Halo-effekten känd jag mig stukad hela vägen fram till intervjun med språkrören. Om det är uppenbart att jag brister i bakgrundskoll i en sådan sak som hur Bayern-Atlético slutade, hur slarvig kan man då inte misstänka att jag är vad gäller faktabitarna som rör Miljöpartiet? Min trovärdighet kring allt annat denna morgon sätts på spel av denna fadäs kring gårdagens Champions League-semifinal. Halo-effekten jobbar nämligen åt andra hållet också. På samma sätt som ett leende kan vara livlinan för ett jagat språkrör, kan en förlust som egentligen är en seger vara sänket för en programledare som missar att korrekt redovisa slutresultatet. I soundbite-branschen är vi aldrig bättre än vår senaste 15-sekunders claim to fame.

It better be good. Ett litet smajl skadar i alla fall inte.

Jag gråter nog hellre på Maldiverna

Jag läser i SvD Näringsliv om Sebastian Knutsson och Thomas Hartwig, som grundade spelbolaget King. De är tydligen nominerade i en tävling för bästa ”affärsbragd” 2016. Den egentliga bragden var resan som ledde fram till Candy Crush 2012. Så den enda bragd man kan tala om det senaste året är inkasseringen av stora stålar till grundarna. Men med tanke på prislappen är det nog av en bedrift i sig. Speljätten Activision köpte i höstas deras företag för 50 miljarder. Ett pengaregn som enligt SvD-intervjun ändå inte verkar ha ruckat om Sebastian och Thomas alltför mycket.

Några vilda champagnefester kan de inte berätta om.
-Jag gick hem och serverade köttfärssås och lättmjölk till barnen, säger Thomas Hartwig.

Det sägs att man inte blir lyckligare av pengar. Men köttfärsspillet på köksgolvet efter att ungarna slevat i sig den (med lättmjölk!) måste ändå känts lite lättare att leva med just den dagen. Hyr en kock när fantasin och tiden inte räcker till för nya nyttiga recept! Hyr in städpersonal när matfläckarna på golvet blivit för många! Kosta på sig fet-mjölk! När som helst kan man boka en resa till Maldiverna för höstlovet när vardagen känns för grå. Jag är övertygad om att det inte är champagnefester som är grejen med att vara rik. Men, vad vet jag? Jag plockar fortfarande kladdiga makaroner från köksgolvet för att ingen annan kommer göra det åt mig. Jag försöker inbilla mig att jag är lika lycklig för det. Går så där när jag läser framgångssagor i de rosa sidorna.

Därför missade jag Romsons gorilla

Åsa Romsons 11:e september-”olyckor” har blivit en världsnyhet. Som jag missade helt. Trots att jag satt mitt emot henne när hon sa det.
50% av en bra intervju består av att verkligen veta vad man vill veta och vara påläst kring det. 50% består av att lyssna noga på vad den man intervjuar faktiskt svarar och vara beredd på att kasta planerna åt sidan om det sägs något man inte föreställt sig skulle dyka upp. Som att 11:e september var en ”olycka”.
När vi igår intervjuade Miljöpartiets språkrör Åsa Romson om Kaplan-affären hoppade den formuleringen ur hennes mun i ett resonemang om Kaplans värderingar. Men jag var så fokuserad på min följdfråga om varför Kaplan egentligen fick sparken – som hon envetet gled undan flera gånger – att jag faktiskt inte hörde Romson säga det där om ”11:e september-olyckorna”. Jag hade slagit dövörat till i början av hennes icke-svar för att hinna tänka ut hur jag skulle få henne att svara ordentligt. Jag såg inte den röda bollen som helt oväntat dök upp framför mig eftersom jag jagade den vita bollen vi börjat matchen med. 

Som man brukar missa gorillan på basketplanen. I ett berömt experiment passar två lag en basketboll mellan sig. Du ser en video med dem och uppmanas räkna tyst för dig själv alla passningar som det ena laget gör. Vid ett tillfälle kommer en gorilla in på plan, slår sig för bröstet vänd mot kameran och tillbringar totalt 9 sekunder i bild. Skulle du upptäcka gorillan?

Kanske. Kanske inte. Faktum är att ungefär hälften av de som utsätts för experimentet ser inte gorillan. För dem är den osynlig vid första tittningen. När de uppmärksammas på att den var där och ser videon igen brukar de reagera med att ifrågasätta om det verkligen är samma videoupptagning de sett båda gångerna.
”Den osynliga gorillan” påvisar hur lite vi egentligen registrerar av det som pågår framför oss. Hur ”selektiv uppmärksamhet” riskerar lura oss att tro vi vet vad som hänt, när vi i själva verket varit blinda för en väsentlig del av händelseförloppet. Det är ett psykologiexperiment som ger en viktig insikt till de som håller polisförhör, föreläsningar eller gör direktsända intervjuer i morronsoffan.
Jag såg inte Romsons gorilla komma. Det var mitt olycksfall i arbetet. Felsägningen var hennes. Jag ska i alla fall lära mig att aldrig slå dövörat till igen. En liten följdfråga om gorillan hade väl varit på sin plats.