Kommer vi vakna upp till ännu en ”Independence day”?

”Om fel person vinner, kommer många personer försvinna.”

-Försvinna? Försvinna-försvinna, eller vad menar du, undrar jag.

”Clinton-maffian ligger redan bakom sex försvinnanden på kort tid. Eller så sägs det i alla fall. Det är ju bara ett rykte, såklart. Men inget rök utan eld…”

Vår taxichaufför tillhör tydligen Bostons (få) Trumpanhängare. Han är upprörd över invandringen. Pratar om hur de tar jobben och sänker lönerna. ”Jag är inte rasist. Spelar ingen roll om de är irländare eller mexikaner. Har de inte här att göra, vill jag inte betala för deras uppehälle. Och visste du, de får mobiltelefoner!”

Michael säger att han jobbar från nio på morgonen till elva på kvällen för att få livet att gå ihop. Han vill inte ha det så längre, dags att dra en gräns. Bokstavligen. Han skjutsar oss från dagen intervju med Oliver Hart – den ena av årets Nobelpristagre i ekonomi som jag intervjuat för SVT. Hart hatar Trump. Han är livrädd för honom. 


​​
”Han spelar rasistkortet, och man vet aldrig vad han är kapabel till. Jag talade med en person tidigare idag om vad man ska göra ifall han vinner – det räcker inte att fly landet, man kan inte fly världen!”


Hart är en av ”790 ekonomer mot Trump” som skrivit på ett upprop mot honom. Jag säger till Hart att jag tvivlar på om deras insats gör någon nytta. Snarare kan det vara kontraproduktivt. Eliten som stödjer motståndaren, ger väl bara antietablissemangskandidatens väljare mer vatten på sin kvarn?

”Jo, jag förstår hur du tänker. Men det finns faktiskt många reflekterande människor som stödjer Trump. Kanske kan man påverka någon”.


De första vallokalsundersökningarna har kommit in. Men jag tror att vi får vänta ett tag på resultatet. I brittiska parlamentsvalet bommade opinionsinstituten grovt. Remain blev Brexit när opinionsmätningar byttes mot valresultat. Trump talade i sitt sista tal igår om att idag skulle bli ”Independence day”. Det var också det Nigel Farage kallade den  24:e Juni. Dagen då britterna vaknade upp till ett farväl till EU.

Nobelpristagaren i ekonomi: det är elitens fel att Trump är populär

Han sågar den gängse förklaringen till den senaste finanskrisen, och ser både transparens och Trump som ett hot mot demokratin. Ekonomipristagaren Bengt Holmström har åsikter om mycket, men varnar oss samtidigt för att lyssna på experter: ”ekonomer vet inget om framtiden”.

Jag kommer till Holmströms hem i Boston med en lång lista på frågor och tänker mig att intervjun för SVTs kommande Nobel-sändningar ska vara i två timmar. Jag upptäcker att han är mannen som egentligen ställer frågorna och blir kvar i sju. 

Först det där om Trump. Jovisst, han är otäck i sitt sätt att spela på rasism, vara full i sig själv och oberäknelig, säger Holmström. Men samtidigt menar han att Trump gjort rätt analys vad gäller globaliseringens konsekvenser. Visst har medelklassen i USA fått betala för den genom att jobb flyttat utomlands, ”och detta har vi i eliten missat att bejaka och lämnat åt Trump”. Men Nobelpristagaren varnar för att Donald Trumps utlovade begränsning av frihandel skulle vara dåligt för världsekonomin. Och en Trump i Vita Huset som får marknaden att se glaset som halvtomt istället för halvfullt, kan i slutändan få ett svagt europeiskt finanssystem att krisa, tillägger Holmström. 

Trumps attacker på det amerikanska valsystemet (”det är riggat”) tycker Holmström tangerar en attack på konstitutionen, ett hot mot demokratin. Men det är också jakten på transparens. Och här utmanar han den allmänna bilden av att mer öppenhet inom politiken och näringslivet bara är bra. Man tänker ju att ju mer transparens, desto bättre. ”Absolut inte!”, protesterar Bengt Holmström. Det gör bara politikerna och företagsledarna fega. Det driver dem att bry sig mer om att överleva vid makten genom att inte ta några risker, än att våga sig på långsiktigt ledarskap som kan kräva att man inte alltid kan avslöja allt för folket eller leverera vinst varje kvartal. ”Det finns en anledning till att politiker som verkligen vill något söker sig bort från politiken, och att allt fler bolag säker sig bort från börsen”. De vill bort från strålkastarljuset ”där man genast blir lynchad vid minsta felsteg”, dundrar Holmström och blir här riktigt engagerad i sin salva mot vad han menar är ett av vår tids största problem: den allmänt hyllade jakten på mer transparens. ”Jag kommer göra det till min grej ända in i graven, att sprida kunskapen om att strävan efter mer transparens till viss del må vara av godo, men att den ingalunda är gratis. Det sker på bekostnad av bra beslutsfattande.”

Detta engagerar honom nästan lika mycket som hand senaste forskning om finanskrisens egentliga orsaker. Den gängse bilden av att den orsakades av komplicerade finansiella instrument som ingen begrep sig på, köper han inte. ”Självklart var inte alla idioter! De fattade det de behövde fatta. Men sen blev det bara för mycket av det goda” – och här gör Holmström en avstickare till tulpanmanin i Holland på 1600-talet innan han är tillbaka på Wall Street 2008 – tulpanlökarna var inte problemet, inte heller CDS:erna, det vara bara värderingarna som gick överstyr, om man ska tro Bengt Holmström. Det spelar ingen roll om man inte vet vad som egentligen ligger bakom en tillgång, menar han – bara bägge parter vet lika mycket eller lite om innehållet i hemliga lådan så kommer den att kunna handlas smidigt på marknaden. Och här någonstans tappar han bort mig. Sju timmars sittning utan lunch verkar inte ha tröttat ut Holmström (”jag kan klara mig utan mat i 24 timmar”) men tar ut sitt pris på min koncentrationsförmåga i alla fall, så vi bryter för dagen. Som hunnit bli kväll.

Lika bra det, vi måste vi ju hinna göra lemonad också innan vi skiljs åt, så att vi har något att sälja imorgon när vi träffar hans medpristagare Oliver Hart på Harvard. Hart, som utifrån sitt bidrag till kontraktsteorin bland annat forskat om för- och nackdelar med privatiseringar inom välfärden. Ett i högsta grad aktuellt svenskt ämne. Som dock hamnar i nyhetsskuggan nu av den stora frågan som påverkar hela världen: blir det en seger för mannen med muren eller kvinnan med eposten? Även om de senaste mätningarna ger Clinton en liten ledning, kan det vara klokt att påminna sig om att opinionsinstituten även gav Remain fördel inför Brexit-valet. Som ju slutade med ”Independence day”.

Förresten, det där med att ekonomer inte vet mer än någon annan om framtiden, det behöver väl ingen förklaring? Det är ju lika självklart som det är sällsynt att höra en ekonom eller annan expert svara ”jag vet inte” när hen får en fråga utanför hens kompetensområde. 

img_0542-1

Tala inte om för mig vad jag ska tycka!

I receptionen till hippa hotellet The Standard i LA där modeller sitter som en installation bakom en glasvägg på kvällarna och läser en bok, där New York Times ligger vid frukostbordet, där det finns två klockor på väggen: ”Here” (LA) och ”There” (New York), där folk behöver ha en viss inkomst för att ha råd att köpa in sig på coolhetsfaktorn, där står det en skål med knappnålar på incheckningsdisken. Knappnålar till stöd för en av de två presidentkandidaterna. Gissa vilken?

I en så superliberal miljö skulle det vara en chock om det inte stått något annat än ”hilLAry” på den stiliserade badgen som hotellet utgår från att ingen av deras gäster har något emot. Frågan är till vilken nytta man delar ut dem. Varför missionera för de redan frälsta? Det riskerar bara slå tillbaka om lärljungarna sedan går ut och sprider budskapet vidare på sina hipsterkläder.

Folk hatar att andra (som tror de vet bättre) talar om för dem vad som är rätt. Eftersom jag har barn vet jag av erfarenhet att det påtvingade per definition är olustigt, medan förbjuden frukt alltid är godast. Säg till ett barn ”du får välja mellan det gröna och det gula godiset, men absolut inte det röda!”. Gissa vilket godis de bara måste ha? Men att denna tendens är så stark även hos vuxna människor med fullt utvecklad reflektionsförmåga överraskade mig när jag läste om den senaste forskningen på området i dagens New York Times (ja, det fanns ju bara den att klämma till frukosten!). 

Enligt Donald R. Lehmann vid Columbia University och Gavan Fitzzsimmons vid Duke är folk så avtända av experter som utan att man bett om det talar om för en vad man ska göra, att rekommendationerna blir kontraproduktiva. I ett test fick deltagarna veta att ett visst hälsosnack faktiskt var onyttigt, samt vilken bil som rekommenderades av bilexperter. Gissa vad som hände? Intresset för det ”förbjudna” hälsosnacket rakade i höjden, och den köprekommenderade bilen minskade i popularitet. Detta fenomen – att rådgivning som man inte bett om slår tillbaka – grundar sig i en mekanism psykologerna kallar för ”reactance”. Ett finare sätt att beskriva det som händer min minsta som bara måste ha det röda godiset om det är förbjudet, eller helt plötsligt inte kan vara utan ketchup när storebror håller i flaskan och vägrar släppa ifrån sig den förrän han demonstrativt spritsat makaronerna helt röda, eller det som händer storebror när jag talar om för honom att han måste sluta kolla Jockiboi på telefonen för att ha sin lässtund istället. Raka motsatsen till vad man som överhet vill, med andra ord.

I en annan av Lehmann/Fitzsimons studier bad de deltagarna säga namnet på en person i deras liv som vill att de ska jobba hårt. Sedan fick de lösa ett pussel. När man subliminalt flashade (så snabbt att det inte registrerades medvetet) namnet på den som vill att de ska jobba hårt, gick det sämre för dem att lösa pusslet. Som om de i protest mot överheten maskade bara för att jävlas.

När valdebatten nu är så polariserad som den blivit, så kan man undra om det finns något som kan få en Trumpist att lyssna på en Hillarist och tvärtom? Jo, faktiskt. Bara man klär sig rätt. Fitzsimons påpekar i NYT-artikeln att man kan förstora och förminska ”reactance”-effekten genom att se ut mer eller mindre som fienden. En vapenentusiast som talar sig varm för Trump har lika svårt att övertyga en som lutar åt Hillary som en Prius-förare med Clinton-Kaine-klistermärke i bakrutan har svårt att vinna över en som lutar åt Donald. Om däremot den präktiga Prius-bilens ägare råkar vara Trump-anhängare så skulle en sådan dekal på en sådan bil gör nytta för The Donalds möjlighet att vinna över osäkra väljare, på samma sätt som en snubbe med stor fet pick-up-truck och jägardekaler bredvid ”jag röstar på Hillary”-klistermärket kan hjälpa henne. Man lyssnar mer på den som liknar en själv och överraskande stödjer den andra kandidaten än på den som ser ut som fienden. När man på det sättet överraskar förväntningarna minskar man ”reactance”-effekten och kan till och med påverka i positivt riktning, avslutar Fitzsimons.

Enligt den här forskningen borde alltså de som vill att Clinton ska vinna (eller snarare, de som INTE vill att Trump ska ta hem det) akta sig för att sätta på sig ”hilLAry”-badgen om de ser ut som målgruppen för The Standard. Medan de som vill att Trump ska vinna (eller snarare, de som INTE vill att Clinton ska ta hem det) borde klä sig som målgruppen för The Standard och sätta på sig en Trump-pin.

Den där glasburken med ”hilLAry”-pins var för övrigt oförändrat full under tiden jag var där. Jag tvivlar att det beror på att de fyllde på den så ofta. De arty gästerna var nog för coola för att bära en partipin. Precis som med loggor på kläderna – ju hippare, desto mindre ska märket synas explicit. Att man klär sig och tänker rätt ska inte behöva skyltas upp i stora bokstäver, det ska synas ändå. På snittet, kragen, kulörerna, frisyren, gångstilen, attityden. Eliten känner igen eliten på avstånd. Tur för ”hilLAry” att Standard-gästerna är för coola för att bära hennes pin.

img_0298-3

När IKEA-effekten gjorde mig till hjälte

-Pappa, är möblerna billigare på IKEA, bara för att man bygger ihop dem själv?

Jag bygger skrivbordet ”Micke” åt Jonas som äntligen ska få en riktig arbetsplats för läxläsningen. Han ligger i sängen och väntar på att nattas av Emma, som väntar på att jag bankat och skruvat färdigt bordet som det tagit lite längre tid än väntat att pussla ihop.

-Jodå, så är det. Men främst därför att det blir billigare med transport och lagerhållning när paketen är mindre. Jag tror faktiskt inte de behöver ha lägre priser för att vi tvingas sätta ihop dem själva.

Trots att det alltid tar längre tid än man räknat med, så är det alltid lika roligt att sätta igång och avsluta byggandet. Allt jobb däremellan tenderar man glömma bort. Och så stolt man betraktar sitt bygge efteråt. Det vill mycket till för att man ska ångra köpet efter allt slit med att få papier maché-skivorna att sitta ihop som på bilden i katalogen. Ja, det är till och med så att vi är beredda att betala för att få göra jobbet själva. Det kallas ”IKEA-effekten”.

Duke-professorn Dan Ariely m fl har i sin forskning påvisat hur det faktum att man bygger IKEA-möbler ökar det upplevda värdet av dem för den som färdigställt dem själv. I studien The “IKEA Effect”: When Labor Leads to Love påminner Ariely & Co om hur man redan på 50-talet upptäckte att färdiga sockerkaksmixar inte fick vara för enkla. Från början behövde man bara tillsätta vatten. Men det sålde inget vidare. Någon var klok nog att ändra receptet så hemmafruarna tvingades vispa ned ett ägg också, och genast var succén ett faktum. Fru Femtiotal fick känna att hon lade ned lite jobb i att baka familjens fikabröd, och det gjorde sockerkaksmixen mer attraktiv trots att den innehållsmässigt inte var lika fullständig som tidigare. Man var beredd att betala (i form av att köpa till ägg, och bidra med tid) för att få glädjen att lägga ned lite eget arbete i tillagningen.

I Arielys experiment får ena gruppen deltagare bygga förvaringslådorna ”Kassett” själva, medan den andra gruppen får dem färdigbyggda. Sedan testas deras betalningsvilja. De som byggt den själva bjuder markant mer, än de som bara haft den för påseende. Så om du är tveksam kring om möbeln passar därhemma, bygg absolut inte ihop den! Du har investerat så mycket blod, svett och tårar i byggandet av den att ditt estetiska omdöme riskerar svikta. Vill du få nöjdare kunder? Låt dem göra jobbet själva!. Platta paket är inte bara billigare paket. Det är även mer tillfredsställande paket.

Emma är lyckligtvis upptagen med att fixa något som buggar i Jonas telefon, så jag blir klar med ”Micke” innan hon hinner ta upp Harry Potter och påpeka att klockan är alldeles för mycket. Jag ruskar på Jonas som hållit på att somna under tiden, och viskar att ”skrivbordet är klart nu”. Han åker upp som en fjäder i sängen och när han ser mästerverket, utbrister han genuint och överväldigande:

-Åhhhh, tack, snälla pappa! Vad fint det blev! Jipppiiie!!! Åh, än en gång, tack, pappa!!

Hm, undrar om han varit fullt lika tacksam om jag bara ställt in bordet färdigt i hans rum istället för att bygga ihop det framför honom? IKEA-effekten sträcker sig tydligen även till att vinna pappa-cred-poäng.

Det fina med ”IKEA-effekten” är att den går att tillämpa på mer än möbler. Nästa steg är att ta den in i matlagningen. Jag har svårt att få barnen prova nya rätter bortom kända vardagsklassiker som falukorv och köttbullar. De kanske skulle bli lite mindre kritiska till nya kulinariska upplevelser om de fick vara med och skapa dem? Och då menar jag inte att vi ska stå och rulla hemmagjorda vegobullar tillsammans. Det räcker med att låta dem steka de djupfrysta kikärtsbiffarna själva, för att åtminstone göra dem lite mer motiverade att smaka något nytt.

img_0015

67 flygkrascher är fler än en Drömvinst

6 rätt på Lotto! Till slut kollar jag upp om sommarens snedsteg gav något resultat. Först tror jag att jag blivit miljonär, tills jag ser att det bara ger 2911 kr. Sedan ser jag att 6 rätt + tilläggsnummer ger 25 436 kr. Vaddå, tilläggsnummer? Hm… Tre av mina sex rätt visar sig vara just – ”tilläggsnummer”. De får man inte räkna in i antal rätt. I själva verket är jag så långt från en vinst man kan komma. Hundringen jag ovanligtvis slängde iväg på Lotto-kupongen under semestern är lika borta som hundralapparna vi slösade bort på Grönan igår på olika choklad-, chips-, och gosedjurs-hjul.

​Lotterier och spel är satans påfund. Ett jävla bra sätt att tjäna pengar. Går in på Svenska Spels sajt och läser det finstilta: ”På Lotto anslås totalt 45% av insatserna till vinstmedel”. Mer än hälften behåller de själva och gör en snygg vinst. Det är i alla fall bättre odds än chokladhjulet på Gröna Lund. För att där vara garanterad en vinst som är värd cirka 200 kr (2kg mjölkchoklad) måste man köpa lotter för 500 kr. Bättre då att köpa chokladen på vägen hem och spara 300 kr. Men ändå står man där och spelar som en annan idiot. På vägen från nederlaget vid ett av hjulen, förkunnar jag högt och tydligt för barnen: ”Inget mer spelande nu, detta är bästa sättet att snabbt bli av med en hundring”. Min 12-åring försöker trösta mig:

-Men pappa, det var i alla fall spännande så länge det varade, så vi hade ju lite kul för pengarna!

Jomen, det är väl så man får se på det. Livet som hyperrationell homo economicus kanske inte är så roligt ändå. Fast jag måste säga att det är mer valuta för pengarna att gå runt och känna att man kanske snart får fett med cash än bara en massa fett.

Men man får inte börja titta på oddsen att vinna den där högsta vinsten. Man får inte börja jämföra chansen att ro hem ”Drömvinsten” med andra saker som kan hända i livet. Då riskerar bubblan att spricka. Hittar en sajt där någon Lotto-fantast räknat på saken: ”…det är rimligt. Det kan inträffa. Faktum är att när du är med och spelar om Drömvinsten på Lotto så har du ett så bra odds som 1:337 915 578. Alltså är chanserna faktiskt ganska goda…”.

Eh… ”goda” chanser? Det beror ju på vad man jämför med, såklart. Sannolikheten att ens plan störtar på en vanlig medeldistansflygning med ett kommersiellt flygplan är ungefär 1:5 000 000. Man hinner alltså vara med om 67,5 flygkrascher innan man sannolikhetsmässigt ska belönas med en Drömvinst. Antingen är det beviset på att det är stört orimligt att tro att du någonsin kommer få jubla över att ha blivit multimiljonär på Lotto, eller så är det beviset på att det faktiskt är farligt att flyga. Allt är relativt. Men med tanke på att jag behöver ta en flygning om dagen i över 13 000 år för att överhuvudtaget komma upp i en sportslig chans att vara säker på att få vara med om en flygkrasch en endaste gång, så sätter jag mina pengar på att det är storvinsten som är osannolik och vågar boka nya flygbiljetter.

Det är tråkigt att vara rationell. Och jag ska försöka vara ännu tråkigare framöver. Kanske med undantag för ett återfall nästa sommar då hjärnan checkat ut igen. Och på Gröna Lund kan jag definitivt rekommendera ”Påsen” istället. Vinst varje gång med gullig nalle för endast 50 kr. Lika roligt, som rationellt.

Allt är bättre än näst bäst

”Är det ett silver vunnet?”. Reportern avslutar intervjun med Sveriges förbundskapten efter 2-1-förlusten mot Tyskland i OS-finalen genom att betona ”vunnet”.

-Det är ett silver vunnet, svarar Pia Sundhage med sammanbiten min och uppgivet tonfall. Ingen kan tro henne.

Det är med Sveriges fotbolls-silver som med Sveriges golf-silver. Det var en tajt uppgörelse in i det sista mellan Henrik Stenson och Justin Rose. Först på 18:e hålet avgjordes duellen när Stenson gjorde en bogey och Rose spelade sig till ett OS-guld med en birdie. Tänk om ändå Stenson hade fått värre ryggproblem än de han fick, tappat några slag till och slutat slutat trea istället. Så mycket lyckligare han varit då när han steg upp på prispallen!

Det finns ju inget jobbigare att vinna, än en silvermedalj. Det är beviset på att man misslyckades att komma först. Vem kommer ihåg tvåan? Utom tvåan som för alltid kommer känna att det var så nära, så nära. Bronsmedaljören däremot, hen höjde sig över mängden och tog sig i alla fall upp på pallen. Referenspunkten är allt.

Det var nog lättare att sluta tvåa i de allra första olympiska spelen 776 före Kristus. Då delades det inte ut några medaljer alls, utan toppatleterna fick alla kransar av olivblad. Den mycket tydligare uppdelningen i etta, förlorare och trea kom i och med utdelandet av de första guld, silver och brons-medaljerna i samband med sommar-OS 1904 i St. Louis, USA. Redan då var det ett etablerat faktum inom psykologin att människor gläds mer åt relativ framgång än åt vilken position man faktiskt innehar på en ranking.

”Så har vi paradoxen av en man som skäms till döds därför han endast är den näst bäste boxaren eller den näst snabbaste roddaren i världen. Att han är kapabel att besegra hela jordens befolkning minus en person är ingenting: han har bestämt sig för att slå den personen, och så länge han inte gör det räknas inget annat” – psykologen William James i Principles of psychology 1892.

För mig existerar inte nummer två” – fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic i Vanity fair 2010

”Det är lätt att vara besviken när man är så nära” – förbundskapten Pia Sundhage efter Sveriges OS-final 2016

Man vinner inte ett silver. Man förlorar ett guld. Den som behöver vetenskapligt bevis för att klyschan stämmer kan googla fram psykologerna Medvec och Gilovich studie från 1995 ”When less is more: counterfactual thinking and satisfaction among Olympic medalists” där man med hjälp av videoinspelningar och fotografier analyserade ansiktsuttrycken på samtliga guld-, silver- och bronsmedaljörer direkt efter avslutat lopp/match och vid prisceremonin. I bägge fallen var bronsmedaljörerna synbart gladare än silvermedaljörerna. Samma typ av undersökning upprepades på de judo-tävlande vid 2004 år sommarolympiad i Aten. Den konstaterade att de enda äkta leendena syns på läpparna hos guld- och brons-medaljörer.

Medvev och Gilovich förklarar fenomenet med ”kontrafaktuellt tänkande” – tendensen hos människor att i efterhand fundera på hur alternativa händelseutvecklingar kunnat se ut. Tänk om… …jag inte missat flygbussen, då hade jag också störtat med planet/ …jag inte stannat för en dricka i kiosken, då hade jag inte köpt miljonvinstlotten / …jag hade tagit mig tid att göra ryggövningarna imorse, då hade jag inte känt av ryggvärken och tappat koncentrationen vid putten på 17:e hålet / …Sverige inte gjort självmål, då hade vi kunnat vinna finalen. Man jämför vad som faktiskt hände med vad som hade kunnat hända. Det finns såklart en herrans massa olika händelseutvecklingar som hade kunnat inträffa istället för vad som faktiskt skedde, men de man kommer att tänka på är de som står i starkast kontrast till utfallet. Om man kommer tvåa, så föreställer man sig inte att man hade kunnat sluta trea, fyra, femma osv. Utan man grämer sig över det man tror vad avgörande för att man inte slutade etta. Kommer man trea, så ligger det närmast till hands att jämföra sig med hur man hade känt det att inte ta sig till pallen alls. Därför blir den som objektivt sett lyckats bättre (silver), mindre nöjd med sin bedrift än den som presterat sämre (brons).

Man kan tänka sig att Aida Hadzialic ägnat sig åt en del kontrafaktuellt tänkande senaste dagarna. Att åka fast för rattfylleri med 0,2 promille i blodet, precis på gränsen mellan lagligt och olagligt, måste kännas mer bittert än om hon ertappats med en rejäl fylla. Vilket naturligtvis hade varit mycket värre objektivt sett, men då hade hon i alla fall sluppit tänka ”tänk om jag bara tagit en klunk mindre av andra glaset vin, så hade jag bara blåst 0,19 och fortsatt vara minister”. När det hänger på håret och man precis missar guldet eller en fortsatt politisk kometkarriär, spökar det kontrafaktuella tänkandet som starkast och drar ned en i bitterheten över att ha varit ack så nära, men dock så fjärran från äran och evigheten.

”Less is more” kan nog både Sundhage, Stenson och Hadzialic skriva under på just nu.

img_3100-2

Levande begravd i digitalt junk

Min oförmåga att slänga kommer ruinera mig. Det enda jag lyckas kasta bort är värdefull tid som går åt till att sortera i sopberget av fysiska saker och digitala filer som fyller mitt liv. Allt mer över bredden. Visst, jag är inte en samlare som platsar i program som ”Hoarding: buried alive”. Inte i närheten, tvärtom. Jämfört med Emma är jag 50% mer osentimental och slänger dubbelt så mycket när vi gör de evigt återkommande utrensningarna i källaren som ständigt fylls på. Jag tror faktiskt jag är helt normal. Och det är det som är problemet. Ett växande samhällsproblem.

Semestertider är fototider. Snappa, Insta, Facebooka eller bara ta en bild och spara för sig själv. Men fram kommer mobilen hela tiden. Från soluppgång över fjärden till solnedgång över sjön. Varenda firre ungarna drar upp ska dokumenteras, vartenda ögonblick av familjegemenskap som inte innebär bråk om vem som ska ha Ipaden skall fångas på bild. Många bilder blir det. I min telefon har jag i skrivande stund 9795 bilder och 823 videor. Från en bild på Love i Arlandas avgångshall där han sitter och dricker ett glas vatten och ser trött ut den 28 december 2014 till senast tagna mästerverk: min hand som håller en tumstock för att mäta öppningen på ett T-rör på Bygg-Oles VVS-avdelning. Mitt liv, mellanmjölk. Dessa bilder har ni garanterat inte sett på Facebook eller Insta. Där kör jag mest solnedgång över Medelhavet med ”Valencia”-filter och glada barn med fiskehåvar i högsta hugg mellan sjöbodar i Sandhamn. Problemet är att jag inte sparar endast dessa fina bilder i mitt digitala album. Jag sparar allt!
Jag har till exempel 19 varianter av samma bild på mina pelargoner som jag tog igår. Jag anstränger mig nu för att slänga snabbt och lyckas faktiskt få ned det först till nio, men vid två tar det stopp. Och jag behöver bara spara en. Eller, egentligen ingen. Hur viktigt är det egentligen att spara en bild på mina pelargoner? Är det den jag vill plocka fram när jag sitter på ålderdomshemmet och blickar tillbaka på mitt liv genom ICloud innan jag stiger upp i himlen själv? Nä, det är väl bilder på ungarna såklart. Och efter pelargonerna följer direkt en lång serie porträtt av grabbarna som är ute med mig i båten och fiskar för första gången. Vi tog de gamla metspöna från källaren och svängde in i lilla sjön bredvid för att se flötet guppa i kvällssolen över Vindö. Det var verkligen en stund att minnas. Grabbarnas leende när de tittade upp mot kameran i det varma kvällsljuset. Vilken ska man spara? 


Digitaliseringen gör att det inte längre finns några övre gränser för hur mycket vi kan spara. När minne blir allt billigare, sjunker kostnaden att spara all möjlig digital junk ned mot noll. Känns det som, till en början. Tills man inser att det ändå inte är så billigt i slutändan, då man lägger sig till med nya vanor, som att aldrig slänga. Hur många effektivitetskonsulter har inte i alla år mässat om att ”håll ordning i din inbox”. Så kommer Google och ger oss – till synes – obegränsat lagringsutrymme i Gmail. Istället för att lägga tid på att radera och sortera i mappar, uppmanar de oss att spara allt och istället söka i mailhavet där det 1% viktiga skvalpar bland de 99 procenten skräp. Är bara söket bra, så behöver man aldrig radera. Smutt! Eller? Jag trodde inte jag skulle komma dit, men nyligen nådde jag kapacitetsgränsen och betalade en uppgradering till större utrymme för den digitala skräpkorgen som kallas Gmail. 

Min inbox är ett praktexempel på förlustaversion. Om jag tittar på vad som utgör de 25 senaste mailen, så är 36% nyhetsbrev som jag aldrig, aldrig, aldrig, ens öppnar. När jag skriver dessa rader plingar det till exempel till i mailen med dagens utskick från nyhetstjänsten Blendle Krantenoverzich: ”In koelen bloede vermoord: de vrouw die de olympische baai afvalvrij moest maken”. Jag kan inte ett ord holländska, men jag fortsätter låta det komma varje morgon. Dessa nyhetsbrev är för mig så fullständigt värdelösa att jag inte tvekar att radera dem direkt. Jag raderar dem rent av av glädje, för att få tillfredsställelsen att rensa lite granna i alla fall. Men det tar tid och uppmärksamhet från att läsa det som är viktigt i inkorgen. Så varför avprenumererar jag inte då? Slapphet i kombination med förlustaversion. Det är det som gör mig till en digital ”hoarder” som snart är ”buried alive” i mitt digitala skräp. Och även om jag inte i grunden har koncentrationssvårigheter så tappar jag lätt fokus när jag måste processa alla rubriker och avsändare i hjärnan för att kunna avfärda dem som skräp. Det händer ofta att jag går in i mailen för att kolla en sak, så slutar det med att jag raderar skit och har glömt bort vad det var jag skulle göra. Precis som plinget i telefonen när Blendle Krantzenscheissemailet anlände, avbröt min tankebana, så jag var tvungen att läsa om hela föregående stycke för att komma ihåg vart jag var på väg. Det digitala skräpet har en förmåga att vara påträngande, om man tillåter det. Självklart borde jag stänga av notifikationer, det är lektion A:1 i digital detox-skolan. Men där finns också en förlustaversion – i kombination med status quo bias och lite lättja – som bortförklaring till att jag inte stängt av dem. Nyhetsbrev och notifikationer som kostar mig tid, fokus och – pengar. 

Just nu betalar jag ”bara” 200 kronor om året till Google för att få ha tillgång till 100 GB lagring som ska räcka till alla mina 37362 mail och foton. Till Apple betalar jag 350 kronor per år för att ha tillgång till 200 GB utrymme i molnet – främst för mina bilder. Snart är det dags att uppgradera sig till en större lagringsplan. Nästa steg är en TB. Undrar hur länge det räcker för folk. I takt med att vi filmar och redigerar videor som vi ska lägga upp på sociala medier som utvecklas mer mot rörlig bild och ljud, så är det bara en tidsfråga innan Apple erbjuder ytterligare steg som 10 TB, 100 TB osv. Och med sådant utrymme för det stora junket – alla hemvideos vi tror ska bli nästa Youtubesuccé – finns det verkligen ingen anledning att börja rensa i mailen av utrymmesskäl. Knappt heller bland bilderna. Det digitala sopberget växer okontrollerat i det tysta när vi nuförtiden årligen producerar lika mycket information som mänskligheten hunnit skapa från Hedenhös fram till idag. 

Framtiden tillhör de som erbjuder lagringsutrymme där skräphögen sväller tillsammans med det fåtal guldkorn man långt senare vill åt. Värdet av att få en kund att köpa en IPhone sträcker sig långt bortom försäljningen av själva luren. Man blir fast i Apples ekosystem av tjänster, däribland ICloud (som man inte måste välja för sitt digitala arkiverande, men det är bekvämt att falla för det defaultalternativet). 

Framtiden tillhör de som kan skapa effektiva verktyg för att söka i skiten. När man väl vill ha det där fem år gamla mailet från pappa där han beskriver hur man vinterstänger stugan eller bilden på rördragningen i golvet på tillbyggnaden, man har nytta av åtta år senare då golvvärmen krånglar. Då skulle man uppskatta ett digitalt arkiv som automatiskt sorterat bilder, dokument och mail i rätt kategorier (bilder på barnen, semesterbilder från stället X, jobbmail om Y osv) så att man kan hitta rätt även om man inte kommer ihåg rätt nyckelord och att söket med nyckelord ger mer precisa träffar. 

Jag har även en hel del sparat på Dropbox och Evernote. Filer på olika hårddiskar och info i olika mailboxar och sociala medier-konversationer. Framtiden tillhör de som kan låta mig söka överallt samtidigt efter infon oavsett var den är sparad. Mina barn kanske inte kommer ihåg om jag skickade instruktionerna för vinterstängning av stugan på mail, sms, messenger, eller som en rolig snap (eller något av de trettielva kommunikationsverktygen som då kommer vara aktuella)? Meta-mega-sök kommer behövas när vi inte ens kommer ihåg på vilken vind vi stuvat undan saken vi letar efter.

Och allt är drivet av människans djupast rotade kognitiva bias, förlustaversion. Ett beteendemönster vi har evolutionen att tacka och förbanna för att det påverkar oss så starkt än idag – att vi hatar att gå miste om något betydligt mer än vi gillar att få tillgång till det. Vi är i runda slängar beredda att betala dubbelt så mycket för att behålla en grej, säg en gammal kavaj vi aldrig längre använder (eller en bild på pelargoner), än vi är villiga att betala för att köpa den om vi inte redan ägde den. Det bäddar för utrymmesproblem i en konsumistisk värld där ”slit och släng” tyvärr inte innehåller vare sig så mycket ”slit” eller ”släng” utan mer ”köp och behåll” med tillägget ”köp igen för skojs skull” när glädjen över det första köpet falnat. Det är därför inte så konstigt att branschen för egen förvaring i Sverige idag omsätter över en halv miljard och växer med 10-15 procent om året. I USA är fastighetsbolaget Harrison Street en av de som investerat stort i den växande förvaringsmarknaden. Medgrundaren Christopher Merrill konstaterar i Wall Street Journal att efterfrågan är större än förvaringsbolagen hinner bygga ut, så ”vår främsta konkurrent är tippen”. Vilket är en mycket tacksam konkurrent. I valet mellan återvinningscentralen och ett förråd utanför stan, kickar förlustaversionen in och får oss slanta upp för att slippa plågan att göra oss av med den illasittande kavajen och flyttkartongerna med gamla skolböcker. Precis som jag och alla andra med alltför många bilder i telefonen snart är där och nosar på erbjudandet att uppgradera till 1 TB. 

Jag lovar att göra ett sista försök att radera några fler pelargoner från mitt ICloud. Efter att jag avprenumererat mig från Blendle Krantenoverzicht. Jag kan slänga, jag är inte rädd. Jag kan slänga, jag är inte rädd…

Mitt liv som megamiljonär

Förra lördagen gjorde jag något väldigt dumt. Och mycket spännande. Väldigt olikt mig. Jag som hållit flera förmanande föreläsningar för grabbarna om hur man inte får falla för frestelsen hur som helst, att man måste koppla på hjärnan också i sådana lägen. Och så trillar jag dit själv. På Djurömacken av alla ställen. Det måste vara något med att man är på semester, och inte tycker att vardagens vanliga regler behöver gälla. Jag köpte en lott. Eller ännu värre, jag spelade på Lotto. Sådär på allvar så att man ber om mitt leg för att regga spelet i Svenska Spels dator. 

-vill du skapa en spelarprofil?

”Nej, tack”, svarade jag med övertydlig snabbhet och tillade att ”det här är nog första och sista gången jag spelar”. 

-Tja, det är väl då man vinner, eller hur?

Ja, tänk. 100 miljoner. Hundra miljoner!!! Det var helt på impuls, och allt är skyltens fel. En handskriven lapp bakom en plastficka i ett ställ vid betaldisken på macken: 

Det är först nu i efterhand när jag skriver detta, och tar fram bilden (jag tyckte detta var ett märkvärdigt ögonblick i mitt liv) som jag ser att det inte står ”100 miljoner”. I min upphetsning över att bli mångmiljonär har jag blandat ihop priset på lotto-kupongen med antal miljoner man kan vinna. Det behövs det ingen ekonomisk-psykologisk teori för att bortförklara. Det är bara ren och skär dumhet. Jag får skylla på trötthet. Jag hade ägnat hela förmiddagen åt att rensa källaren och slänga skräp med flera fullastade turer med släpvagnen till tippen. Efter sista vändan till Djurö återvinningscentral var jag både törstig och trött när jag stod där och skulle betala släphyran på macken. Ja, vi säger att det var en kombination av deshydratering och utmattning. Folk har gjort dummare saker i sådant tillstånd. Men, jag minns också att jag inte var helt irrationell. Efter att jag slog till på kupongen som skulle ge mig startkapitalet för den där smarta fastighetsaffären jag fått korn på men inte har råd att genomföra, tänkte jag att med stora vinster i potten så brukar det bli relativt sett mindre irrationellt att spela. Åtminstone när det funnits sådana där sjukt stora vinstpotter på typ en miljard, som i USA, så har antalet spelande inte ökat lika mycket som potten och då har det i vissa fall varit sannolikhetsmässigt så att man faktiskt i teorin fått igen det satsade kapitalet. Har man köpt en lott för 100 kr i ett lotteri med en enda vinstlott som ger 100 miljoner, och en miljon lotter säljs, så får man tillbaka den där hundringen rent sannolikhetsmässigt. Så jag tänkte att om det nu var jättemycket pengar i potten, så var det väl inte helt puckat ändå av mig att slå till. 
Bortsett från det felaktiga antagandet om prispottens storlek i detta fall, så var det resonemanget ändå bara ett sätt att mildra skammen. Skammen över att jag som vilken speltorsk som helst fokuserar på vinstsumman istället för sannolikheten att faktiskt vinna. Även om nu prissumman 100 miljoner stämt, så stod det ingenstans hur många som har spelat redan, och hur den summan brukar fördelas. Jag hade ingen kunskap alls om väntevärdet på min lott (vinstsumman delat med antal sålda lotter), så jag kunde inte avgöra om 100 kr var jättedyrt eller inte. Jag tänkte bara på vad jag skulle kunna göra med så mycket pengar om jag vann. Precis som alla andra som spelar på Lotto och andra spel som lockar med höga högstavinster. Eller ”Megamiljoner” som man diffust löftesrikt valt att kalla det i detta fall. 

Sannolikheter är abstrakta och känslolösa. Människan är till sin natur hopplöst dålig på att ”känna” sig fram till rätt beslut när det handlar om sannolikhetsbedömning. Man måste koppla på det mentala Excelarket och sätta på kyskhetsbältet på den känslostyrda delen av hjärnan för att fatta rationella beslut i dylika fall. Känslorna finns på fantasins sida. En vinst på 100 miljoner låter sig lätt omräknas i en större båt så ungarna slutar peka på ”alla andra som har riktiga båtar som inte guppar på sjön”, en ny bil som inte krånglar, ett sommarhus med havsutsikt, drömresan som aldrig blev av när värmepumpen behövde bytas istället, eller den där skitsnygga skinnjackan i mjukaste getnappa i affären i Altea som jag direkt hängde tillbaka när jag fick syn på prislappen. Det är konkret och levande, det är åtråvärt, det är sådant som kan få en att i stundens svaghet tänka ”äh, vafan, man vinner aldrig om man aldrig spelar, och det är nog ett tecken från ovan att den där skylten står framme vid kassan just idag. Jag slår till!”

Jag gjorde i alla fall en sak rätt. Nu när jag väl slösat hundra spänn på Lotto, så såg jag i alla fall till att maximera njutningen så att jag fick så mycket valuta för pengarna som möjligt. Det skulle vara dragning senare på kvällen, men den glömde jag medvetet bort. Istället lät jag spelkvittot ligga kvar i min plånbok – väl synligt – för att påminnas om att jag kanske bar omkring på 100 miljoner i den utan att veta om det. Det funkade. De senaste 10 dagarna har jag varit extra rädd om den, inte släppt den ur mitt sikte och knappt vågat ta med den på båten (tänk om vi kapsejsar när den kommer en stor svallvåg ute på Kanholmsfjärden och plånboken med lotten hamnar på havets botten…). Jag har hunnit kittlas i sinnet varje gång jag drar upp betalkortet för att köpa glass till barnen eller handla middag på ICA. Jag har känt mig aningens mäktigare med den där kupongen i plånkan. Kanske var det tack vare den jag igår slog till på en vedklyv med extra tillbehör på Clas Ohlson för flera tusen, som jag tidigare dragit mig för att köpa då det känts som en för stor investering då jag ju ändå kan låna grannens?

Det är i alla fall belagt enligt lyckoforskningen inom psykologin att man får mer njutning av att vänta med att packa upp presenten än att slita upp paketet så fort man får det. Man får mer lycka för semesterkassan om man bokar resan långt i förväg och hinner planera och visualisera hur trevligt det ska bli under en längre tid innan, än om man bara spontant drar iväg på en sista-minuten. Om man njuter av maten i lugn och ro, om man både bokstavligt och bildligt talat suger på karamellen så länge som möjligt plockar man fler lyckopoäng än om man sväljer godsaken direkt. Det gäller helt enkelt att dra ut på njutningen så länge som möjligt. Att som fransmännen säger, ”se réjouir”. Det finns ingen bra översättning till uttrycket på svenska eller engelska. Jag kan inte tyska, men tvivlar på att de är så mycket bättre på att njuta heller. ”Se réjouir” handlar om att helhjärtat glädjas åt något genom att passa på att njuta medan man kan. Innan förväntan om klimax är passerat. Till exempel genom att vänta med att kolla upp Lotto-kupongen. 

Men nu har det gått 10 dagar sedan det där infallet på Djurömacken. Jag har fått fantisera och rädslan för att tappa kupongen börjar få övertaget. Därför är det nu dags att kolla upp resultatet!


Eller… Vänta, förresten. Jag ger njutningen en sista chans. Jag lägger undan kupongen i säkert förvar och väntar tills imorgon när Emma är tillbaka från jobbet och samlar familjen efter middagen till en gemensam ”pack-opening”. Så får jag tro att det kanske ligger ett materiellt Eldorado i kafeburken längst in i skafferiet och väntar på att förverkligas, i en dag till. Har jag ändå pröjsat 100 spänn, är jag värd en dag till som potentiell ”megamiljonär”!

Så lurar jag mig att shoppa med gott samvete

Dagen efter jag skrev kapitlet om mentala konton och hur denna dubbla bokföring i hjärnan kan lura oss att handla oklokt, trillar jag direkt i fällan igen. I en mycket vanlig situation.Vi kan kalla det ”spara för att slösa”-syndromet. Jag gick ut på stan i Altea, vi skulle egentligen bara köpa en plånbok till Hanna. Emma hade dessutom någon idé om att jag borde skaffa nya badbyxor. Hon tyckte de gamla satt för tajt, men ändå hamnade vi Alteas gayigaste modebutik. img_8800img_1669Emellan neonfärgade tröjor och svarta tishor med guldtryck hängde en hel del snygga kläder som hade kunnat följa med mig ut om jag haft ett annat klädkonto (bland annat en svart dunjacka i mjukaste nappa…). img_1677Men vi har inte tid för annat än att vara målmedvetna. Emma väljer ut ett dussin badshorts åt mig, nobbar bestämt några av mina förslag och insisterar på att jag ska prova Large istället för Medium, vilket sårar mitt ego något. Nog för att jag har lite pappavalkar, men Large? Vi fastnar för fem olika modeller. Som vi får ned till tre. Och slutligen står det mellan ett par klassiskt 60-talsskurna marinblå med vita revärer och en modern marinblå byxa med perforerat tyg så den neongula lycran från innerbyxan lyser igenom. Jag har svårt att bestämma mig. 


-Skynda dig nu, Ann-Britt står och väntar, vi måste vidare. 

Jag lutar åt den klassiska, men då jag lyfter fram den, protesterar Hanna.

-Nej, pappa, de andra, de andra är bäst!

Tja, hon har rätt i att de är riktigt coola. Men samtidigt är de andra så stiliga. Hur ska jag göra för att bestämma mig? Emma ingriper stressat och avgör saken. 

-Du tar bägge! Nu går vi till kassan. 

-Öh… Bägge? Behöver jag två?

-Vi måste komma ut ur den här affären, och du behöver alltid badbyxor. 

Men jag tycker det känns lite väl lyxigt att köpa två bara för att man inte kan bestämma sig. Riktigt syndigt, faktiskt. Men nu var det inte jag som bestämde att jag skulle få köpa bägge, så varför inte låta sig lockas in i fördärvet?

Emma skyndar ut till svärmor medan säljaren i de väldigt smalt åtsittande svarta jeansen och den väldigt figurnära vitrosa tröjan stoppar badbyxorna i en chic liten shoppingbag som han förseglar med en klisterlapp. 

Jag märker att jag lägger fram kortet lite långsammare än vanligt och när jag skall till att trycka ”ok” efter koden, kan jag inte. 

-Sorry, but I think I have changed my mind. I am not sure about the other pair. I’ll wait with them and come back if I regret it. ”No problem”, ler killen och anstränger sig verkligen att se lika glad ut för det när han försiktigt pillar bort tejpbiten han förseglat påsen med och tar ut badbyxorna med revären. Då sticker det till i magen. Förlustaversionen gör sig påmind. Jag har precis haft dem på mig, och varit väldigt snygg i plagget som gör mig till Alain Delon på rivieran. Och nu lämnar jag ifrån mig dem! Det är starkt av mig. Mycket starkt av mig. I detta ögonblick känner jag mig både lite ledsen över förlusten och stolt över min motståndskraft och rationaliteten i mitt agerande. 


En rationalitet som varar fram till skobutiken ett kvarter bort. Jag följer med Emma och svärmor in, utan plan på att köpa något själv. Men jag hittar några snygga portföljfodral till MacBook som ser fina ut. Fastnar för en i brunt skinn med uttänkta detaljer. Tänker att ett sådant kostar typ 1500 hemma i Sverige. Kollar den tryckta prislappen och blir dubbelt överraskad. Ordinarie pris 79€, nedsatt till 55€ med handskriven röd prislapp. Jag sparade precis 58€ på att lämna tillbaks det andra paret badbyxor, det är ju precis vad jag har tillgodo! 


Här jobbar två mentala konton samtidigt för att jag skall slå till. Det här blir svårbesegrat! Dels har jag skapat ett mentalt konto för ”hur mycket ett sådant här fodral kostar”, där 500 kr är betydligt mindre än 1500, så det känns nästan dumt att inte köpa. Som att säga nej till 1000 spänn! Så knäppt kan man tänka när man drabbas av shoppingtunnelseende och lurar sig att tro att man verkligen behöver ett datorfodral i brunt skinn, så alternativet är att köpa det 1000 kronor dyrare. För en minut sedan, innan jag gick in affären, hade jag inte en tanke på att köpa något sådant. Nu när jag levt mig in i hur praktiskt det vore att få plats med min Ipad, tangentbord, plånbok och mobil i en och samma väska, så känns det självklart att jag behöver en sådan här handväska. Att jag inte insett behovet av en manbag förut!? Om nu detta är sant, och jag äntligen blivit varse mina hitintills okända verkliga behov, så är ändå inte just ett sådant här datorfodral det enda alternativet. Det finns många andra sätt att bära runt på mina prylar på ett praktiskt och snyggt sätt. Men de ser jag inte nu, jag överväger inte ens alternativen. Jag har alldeles för snävt perspektiv, jag är blind för alternativkostnaden (vad jag annars kunde köpt för 500 kr). img_1759
Så har vi det andra mentala kontot, som är det riktigt bedrägliga. I och med att jag var på väg att köpa bägge badbyxor för totalt 150€, skapade jag ett mentalt ”shoppa kläder”-konto där den summan lade ribban för hur mycket jag kan spendera, och när jag nu bara förbrukat 92€, så har jag 58€ ”tillgodo” på mitt mentala shoppingkonto. Pengar som brinner i fickan, och gör det mycket enklare för mig att fatta beslutet att jag ska slå till på det snygga bruna läderfodralet. Jag känner ändå snabbt att jag varit lite slösaktig. Om inte helt rationell, så är jag i alla fall lite luthersk. Jag brukar tänka ”jag går hem och funderar på saken”, och inte slå till direkt på saker jag blir kär i. Så som ett sätt att efterrationalisera köpet lovar jag mig själv på vägen ut ur butiken att alltid ha med mig tangentbordet och Ipad:en i fodralet. Då kan jag ju förtjäna det i efterhand, genom att alltid ha nära till hands att skriva färdigt på boken. Som det här kapitlet till exempel. Som blev till i skuggan av ett träd vid Alteas kommunala pool där killarna simmar av sig efter en stund på fotbollsplan lite senare under dagen. Det var väl värt några euro i alla fall?

img_1090-1

Faran och nyttan med mentala konton (därför borde livet vara en all inclusive)

Jag är inte på den perfekta semestern. Jag har sol varje dag, äter på världens bästa tapas-restaurang nästan varje dag, sippar rosé på terrassen med utsikt över Medelhavet och somnar till rogivande vågskvalp och ljudet av de saltvita stenarna som rullar fram och tillbaka på stranden. På tennisklubben brukar jag ligga och flyta i poolen, ta några simtag under ytan och dyka upp med bilden av en hög palm och Bernia-berget som fond till apelsinlundarna. Livet här i Altea borde vara perfekt. Men det är det inte. Emellanåt tvingas jag nämligen betala. Och den perfekta semestern är en all inclusive. Det perfekta livet är en all inclusive. Där man inte behöver oroa sig för att lämna dricks när man checkar ut. 

Det började med hyrbilen. Till en början såg det ut att vara världens bästa deal. Bara 95€ för nästan tre veckors bilhyra för en skåpbils-Peugot som rymmer hela familjen plus vårt erbarmligt omfattande bagage. Det är ju mindre än 5€ om dan! Nästan för bra för att vara sant, tänkte jag när jag bokade online, och slog till innan de skulle upptäcka buggen i systemet som skapat så löjligt låga hyrbilspriser. Priset var visserligen sant. Men inte så bra. Själva bilen var fortfarande billig, men väl på plats på SolMar´s uthyrningskontor i Alicante visar sig försäkringen vara mer än dubbelt så dyr som bilen! 150€ kostar det att försäkra sig mot att behöva betala full ersättning för minsta lilla skråma på bilen. En stor skylt i form av varningstriangel upplyser mig dessutom om att de som inte köper försäkring måste vänta minst 30 min vid återlämning – ”under högsäsong kan det ta ännu längre” – för att bilen ska hinna inspekteras ordentligt innan man slipper fri. Som om det inte räckte med att säljaren berättade för mig att 95% tecknar försäkring – ”man brukar vilja koppla av på semestern och slippa oroa sig över att andra parkerar slarvigt och råkar repa din bil, till exempel”. Tja, det var ju precis vad som hände mig häromåret. Buckla på sidan när jag kom ut från snabbköpet. Klart jag var glad då att jag tecknat försäkring. Jag orkar inte stå emot denna gång heller. Hit med en försäkring!


Med ökande konkurrens mellan hyrbilsfirmorna på nätet, så slumpar man bort hyrbilarna för att vinna kunden som först bara jämför hyrbilspriset. Sen räknar man kallt med att människors ångeraversion ska kicka in när de kommer för att hämta ut bilen. Så tar man hem på försäkringen det man förlorat på kärran. Smart! 

Eller? Jag känner mig ju faktiskt lite lurad. Och åker därifrån med bitter eftersmak av bilhyran. Nästan så jag hoppas få en parkeringsskada så jag får valuta för pengarna. Jag kommer i alla fall inte vara rädd om bilen. Smäller lite extra hårt i dörrarna. Bara för att jag kan. 

Det är Ryanair-syndromet. Först är man glad över att ha fyndat billiga biljetter. Sedan känner man sig rånad varje gång man ska betala för allt som inte ingick. Först tänkte man ”äsch, jag klarar mig väl med handbagage”. Sen står man där och ska packa, och inser att det nog behövs en väska ändå. Först tänker man att ”det gör väl inget att Skavsta ligger längre bort än Arlanda”. När man sedan landar där vid midnatt känns de där extra 45 minuterna hem extra långa. De extra avgifterna man till slut bestämmer sig för att betala känns som en förlust (liksom tidsspillan på den långa bussresan från den avlägsna flygplatsen). Därför att vårt mentala konto ”flygresan” redan stängts när vi betalt biljetten. Om vi efteråt köper till bagage eller betalar för att välja sittplats blir det en minuspost på kontot när vi på så vis övertrasserar det. Hade allt varit inkluderat från början skulle visserligen biljetten varit dyrare från start, men vi skulle inte uppleva det som ett obehag att betala extra i efterhand. Ryanair och SolMar skulle få färre, men nöjdare, kunder. Eftersom minnet är kort, och allt fler flygbolag och hyrbilsfirmor agerar på detta sätt, så kommer vi kunder att komma tillbaka till dem och göra om samma misstag. Lura oss själva att tro det är billigt, för att sedan svära över alla extrakostnader vi betalar i slutändan. Gnissla med tänderna och förstöra en del av semestern med känslan att vi betalat för mycket. Enda sättet att rädda humöret är att tvinga sig inse att det mentala kontot ”flygresan” inte var stängt bara för att vi betalat flygstolen. Vi måste på förhand räkna in de tillägg vi vet med oss att vi brukar vilja ha, och sedan sätta en ny prislapp på resan. Och då brukar faktiskt Ryanair och Norwegian bli lika dyrt som SAS. Dessutom får man där gratis kaffe. Nu undrar du kanske om detta är ett sponsrat blogginlägg? Eller om jag äger SAS-aktier? Ingetdera. Mycket kan man säga om den gamla kolossen, men detta med att positionera sig med erbjudandet ”allt inkluderat, och vi bjuder på kaffet” är genialt. Visserligen sparar man bara in 25 kronor, som en kopp pulverkaffe kostar på Norwegian. Men det är gratis på SAS. Och det är det som är grejen. Gratis är ju oerhört gott. Går man från 1 kr till 0 kr ökar man ”försäljningen” mångfalt mer än om man går från 2 till 1 kr för samma sak. Vi älskar det som är gratis så pass att vi överkonsumerar det. Men kaffe är inte så dyrt att bjuda på, så om SAS kan göra oss oproportionerligt glada på det viset är det ett billigt sätt att göra kunderna nöjda. Dessutom blir det en anledning för deras kabinpersonal att gå runt och bjuda på något, så man känner sig ompysslad. Jag lämnar flygresan både med känslan av att ha gått på plus med ett par kaffekoppar på mitt mentala konto för flygbiljetten och en mer personlig relation till flygbolaget tack vare deras ”snälla” kabinpersonal (givet att de inte är för nonchalanta när de bjuder på fikat). Billig kundvård och ett skolboksexempel i ekonomisk psykologi. 

Varje gång man betalar gör det ont. Det svider till, nästan som av fysisk smärta. Forskare inom neuroekonomi har visat att den del av hjärnan som kopplas ihop med känslor av obehag, insula, blir mer aktiv ju högre priset är. Flertalet experiment har också visat att ju mer man frikopplar betalningen från köptillfället, desto mer spenderar man. Därför att det inte gör ont idag när obehaget ligger i framtiden. Vill man ha en så lustfylld semester som möjligt behöver man alltså ta bort så mycket av betalningarna som möjligt från resan. Och då menar jag inte att man ska betala med kreditkortet istället, utan att man bör betala så mycket som möjligt i förväg. Man bör välja förbetald all-inclusive så mycket som det bara går. Dels för att slippa smärtan av att betala när man bara vill koppla av och ha det skönt, men också för att man då ger sig bästa förutsättningarna att inte göra av med för mycket pengar. Då har man ju på förhand satt upp en totalbudget för semestern, alltså skapat ett mentalt konto för hela resan, inklusive mat och aktiviteter. Vet man på förhand vad allt kommer kosta, är det lättare att välja det alternativ som passar ens budget. Ju fler mentala konton man har att hålla reda på (hur mycket man tycker att maten ska få kosta, hur många fika och glass per dag som är rimligt, hur mycket man tycker är rimligt för liftkort, minigolf, båtturer osv), desto större risk att man tappar greppet om helheten och gör av med mer än man borde. ”Club Med”-konceptet borde finnas i fler priskategorier! (Och nej, jag är inte betald av dem heller). Ett avbeställningsskydd kan dock vara på sin plats ju mer man betalar i förväg, eftersom beloppet som riskas blir högre (men innan du köper till det, kolla om det inte redan är inkluderat i hemförsäkringen eller om du får en sådan försäkring automatiskt när du betalar resan med kortet).

Begreppet ”mentala konton” myntades på 90-talet av den framstående professorn i beteende-ekonomi, Richard Thaler (som kommer få ”Nobelpriset i ekonomi” en vacker dag) vars forskning om beslutsfattande ligger i gränslandet mellan ekonomi och psykologi. Han har bland annat studerat det faktum att beroende på var pengar kommer ifrån, så har vi en benägenhet att spendera dem olika mycket. Till skillnad från den gamla skolans ekonomer som utgick från att vi beter oss fullt rationellt med pengar och alltid värderar 100 kronor lika, ser han att vi värderar samma antal kronor olika beroende på vilket mentalt konto vi tillskriver dem. Tänk att du precis gick förbi kaffestället där de gör stans grymmaste latte. Men du brukar bara unna dig en om dan, och i förmiddags fick du dagens ranson, så du står emot frestelsen och fortsätter. Men så hittar du plötsligt en hundralapp på gatan. Vad gör du? Sparar den och tänker ”bra, ett välkommet tillskott till mitt pensionssparande!”? Eller tänker att ”wow, min turdag! Ett tecken från ovan att jag ska unna mig en latte ändå”? Eftersom du är en så duktig människa har du gjort ett mentalt konto för hur många latte du får lov att köpa dig per dag, annars skulle du slösa bort för mycket pengar på gott kaffe. Precis som en del gör fysiska konton på banken (ett bosparkonto, ett konto för att spara till semestern, ett konto för pensionssparande osv) för att hålla reda på sin budget, så gör vi sådana här mentala konton för att hjälpa oss hålla reda på våra pengar i vardagen. När du hittar hundringen på gatan utanför ditt favorit-latte-ställe så är det som att du precis tankat upp ditt latte-konto med hundra spänn extra. Därför är det mer sannolikt att du kommer unna dig en till latte idag, än att du kommer på tanken att boosta ditt pensionssparande. 

Thaler är forskningsmässig själsfrände med psykologiprofessor Daniel Kahneman (som redan fått ”Nobelpriset i ekonomi”) och Amos Tversky som också utforskat detta sätt att – på gott och ont – dela in våra pengar i olika fack. I början av 80-talet hittade de på ett tanke-experiment som numer är en klassiker inom beteende-ekonomi. I enkäter frågade de hur man tror att en kvinna som köpt dyra teaterbiljetter skulle agera när hon kommer till teatern och upptäcker att hon tappat bort dem. Skulle hon köpa nya och gå på föreställningen eller vända hemåt och göra något annat istället? Nästan alla svarade att hon nog skulle hoppa över att se pjäsen. Om man däremot ändrade berättelsen till att hon skulle köpa biljetterna med kontanter som hon tappat på vägen och undrar om hon då använder sitt betalkort istället för att köpa biljetter, så svarade majoriteten att hon skulle köpa nya biljetter med kortet. Varför är det mer okej att betala två gånger för biljetterna i det andra jämfört med det första scenariot? Därför att biljetterna är bokförda på teaterbiljettskontot (som redan är nollat i och med köpet av de första biljetterna) medan pengar tillhör ett bredare allmänna utgifter-konto där det finns mer att ta av. I verkligheten är det samma pengar, i huvudet helt olika valutor. Även Thaler har bidragit med ett klassiskt dilemma som visar hur bruket av mentala konton påverkar vilket beslut vi fattar. Två personer ska på en basketmatch, men hindras av en våldsam snöstorm som bryter ut. Att ge sig ut på vägarna i ovädret är riskabelt. Den ena har redan betalt för biljetten, den andre fick den nyligen gratis av en polare. Vem är mest benägen att trotsa ovädret för att se matchen? Just det, den som redan betalt dyrt för biljetten. Trots att ingen av dem vare sig vinner eller förlorar några pengar på att stanna hemma eller bege sig till matchen. Men den som redan betalat har ett minus på sitt mentala basketmatch-konto, som kommer stängas med en förlust och förlustaversionen är så stark att vi är beredda till mycket möda för att slippa uppleva känslan av att ”pengarna brinner inne”. I detta fallet har vi en extra stark dragningskraft till matchen, då fallet även innebär en ”sunk cost” där de förbetalda biljetterna tynger oss kvar i det förflutna, som bojor till gårdagens investeringar (Tänk Vietnam-kriget, Hallandsåsen, att envisas med att gå i de dyra men allt för små, skaviga nya skorna…). Självklart ska man bara blicka framåt och ställa sig frågan: ”Jag får ändå inte tillbaka pengarna. Vad är bäst – att se matchen på teve här hemma, eller riskera livet på vägarna i en snöstorm?”. Men visst bär det emot att vara så ekonomisk-psykologiskt nykter? Det suger i magen att man vill till matchen för att få ”valuta för pengarna”…

Mentala konton är alltså ett tveeggat svärd. Dels något bra, när de hjälper oss spara tillräckligt och inte slösa bort för mycket på kaffe latte. Men helhetsperspektivet blir lätt lidande. Om man lånar till högre ränta för att bygga en altan för att slippa ta av sparkapitalet som sitter på banken till lägre ränta – ”för pensionspengarna är heliga, de får man inte röra” – så kostar altanen mer än nödvändigt. Dumt val. Om det inte är så att man vet med sig att man aldrig skulle klara av att upprätthålla ett sparande om man naggar sparkapitalet i kanten. Då kan det vara värt priset att betala lite ränta för att få altanen. Men det gäller till att börja med att vara medveten om att man är påverkad av tunnelseende på grund av mentala konton. Först då kan man göra ett aktivt val. Oftast väljer kontona åt oss. Och inte sällan lurar det här systemet med dubbel bokföring oss att göra av med för mycket. Ta skatteåterbäringen till exempel. Hur många känner inte att ”pengar tillbaka på skatten” är som en bonus, pengar som känns mycket lättare att spendera på en ny platt-teve än samma summa pengar som sitter på sparkontot? Ändå är det exakt samma pengar. Det är inte många som betraktar återbäringen som den återbetalning från staten på det lågräntelån vi erbjudit finansministern. Det är samma effekt som när man gått plus på poker eller vid roulettebordet. Vinstpengar är man mer benägen att gambla vidare med eller använda för att bjuda ”laget runt”, än de surt förvärvad slantar man kom till bordet med. 10 000 kr är inte alltid 10 000 kr…

Hur medveten jag än är om detta, drabbas jag själv ideligen av att behandla pengar olika. Mentala konton förklarar varför jag häromdan stod på Decathlon i Alicante och på knagglig spanska argumenterade i 20 minuter för att de skulle sänka priset på ett tennisracket med 10 euro. Jag hade sökt på nätet och konstaterat att ingen sålde det lika dyrt som dem. Vi hade åkt till sportaffären enbart för att Jonas hade blivit lovad ett nytt tennisracket, så köpa ett racket skulle vi. Men jag ville inte gå därifrån och känna mig som en förlorare, som betalat för mycket. Genom att göra en prisjämförelse med vad det skulle kosta att köpa det någon annanstans hade jag skapat ett mentalt konto för vad just Babolat Pure Aero Junior fick kosta. Betalade jag mer än så, skulle jag övertrassera det, förlora pengar, och då förlustaversionen är den starkaste ekonomidriften av dem alla, så stod jag där och prutade tills säljaren gav med sig. Lite senare på kvällen, på tapas-restaurangen, hade jag däremot inga problem att lämna 10 euro för mycket i dricks när det saknades mig rätt växel att lämna mindre. Det hade bara tagit mig två minuter att gå upp i lägenheten och hämta mindre valörer, men den tanken slog mig inte. Jag hade överraskats av att notan inte var så stor som jag förväntat mig (var det möjligen vinet som var billigare än uppskattat?) så mitt mentala konto för ”en kväll ute på tapas-stället” hade utrymme kvar för lite extra dricks. Så hårt kan man kämpa för att spara 10 euro för att lite senare så lättvindigt släppa ifrån sig dem. Tack vare, och på grund av – mentala konton. De hjälper oss när de underlättar för oss att spara, de stjälper oss när de gör det svårt för oss att se helheten. En hundring är en hundring, oavsett var den kommer ifrån

Men en regnig dag är inte densamma oavsett var man upplever den. Idag har det regnat ordentligt här i Altea, för första gången denna semester. För första gången som jag någonsin kan minnas att jag varit här. Men minnet sviker mig nog. Var tvungen kolla upp det på nätet, och Alicante-regionen har faktiskt ett trettiotal regndagar om året. Annars skulle väl inte ens palmerna klara sig. Men det tillhör undantaget. Och det är hela skillnaden, jämfört med hemma i Sverige. Här i Spanien finns det utrymme för en eller två dagar regn på ”vackert väder på semestern”-kontot som redan är så fullt av soltimmar, innan nederbörden känns som en förlust. I Sverige är det ju inte riktigt så…

Och här blev regnet ett välkommet avbrott som gav mig några bonustimmar på egen hand när familjen drog till ett shoppingcenter inomhus. Nu kunde jag skriva det här kapitlet i min kommande bok om hur ekonomisk psykologi kan hjälpa oss fatta smartare beslut i vardagen. ”Skriva på boken”-kontot var nästan nere på noll, så det blev ett välkommet tillskott av både regn och tid. Och ikväll ska jag hålla lite hårdare i drickspengarna. 

Det här med dricks förresten, vad är det för jäkla påfund? Och varför in i helskotta känner man sig tvungen att ge dricks, även om man aldrig kommer träffa personen igen? Jag tror det finns beteende-ekonomisk anledning att återkomma i frågan…