Varning för taxfree-bluffen!

Jag fattar inte att jag gått på det i alla dessa år. Men det är väl en fråga om ålder. Lurad av gammal vana.

En gång i tiden var det tax free på riktigt. Skattefritt! Parfymen, spriten och cigaretterna var verkligen billigare på flygplatsen på väg till Las Palmas eller London. Men sedan EU, så ja, inre marknad. Tax free no more. Men det sitter i – känslan av att det är i ”taxfreen” på flygplatsen man kan fynda. De till och med frågar en om boardingkortet ännu, som krav på att få handla. Och så kallar de butikerna alltjämt ”Duty free”, för att ytterligare förstärka känslan av prisvärdhet. Lägg därtill fenomenet med mentala konton, där vi tycks ha en mer liberal hållning till att hushålla med pengarna när de dras från ”semesterkontot” i huvudet. Allt är riggat för att vi ska känna att det gäller att passa på på flygplatsen, för det är här det är billigast! Men det är det inte.
Det är snarast dyrare.

På Alicantes ”Duty Free” var jag på väg att plocka på mig en cava för 11€, men hejdade mig när jag mindes att just denna flaska endast kostade 8.95€ på det lokala snabbköpet.

Parfymen jag spanat in i det lokala parfymeriet – som där kostade 55 € – ville de ha hela 85€ för på dutyfreen på flygplatsen (samma parfym kostar för övrigt ca 950 på Arlanda!).
Taxfree-shopping följer samma regel som all flygplats-shopping: det är dyrare. Punkt. Passa på att spraya på dig en massa parfymprover, men beställ sedan på nätet eller köp i den lokala parfymerian (åtminstone i Spanien var det betydligt billigare).

Som dutyfree-personalen befriande ärligt svarade när jag frågade varför det var dyrare hos dem än ”i land”: det är bara på specialerbjudanden vi är konkurrenskraftiga numera.

Jag ville inte känna mig dum, men samtidigt spratt det i shoppingnerven (jag var ju ändå på en ”taxfree” !). Det blev ett par flaskor till specialpris. Som tur är är de i alla fall garanterat dyrare i Sverige…

Annonser

Så vinner vi straffar mot England

Statistiken ursäktar att jag missar bollen.

Straffläggning är en hel vetenskap. Det är också en mycket orättvis tillställning. Det är ju inte nödvändigtvis det bästa laget som då vinner (och det bästa är ju Sverige!). Ifall kvarten på lördag slutar med straffar, kan de ta hjälp av forskningen för att lägga upp taktiken.

En analys av matcher som slutat med straffläggning visar att det inte finns något samband mellan ett lags allmänna kvalitet i spelet och hur det presterar i straffläggningen. Däremot säger data en del om hur man ska gå tillväga för att maxa sannolikheten att vinna straffläggningen. Dr Ignacio Palacios-Huerta vid London School of Economics har studerat 1000 straffläggningar i VM och andra turneringar och konstaterar följande:

  • Skjut först. Nu slumpas det ju fram vem som får börja, men då ska man tacka ja och börja. Laget som skjuter första straffen vinner 60% av gångerna.
  • Att vinna första och femte straffen är mest avgörande, den tredje minst.
  • Sikta högt. 79% av de höga bollarna går i mål, mot 72% av de låga. Resultatet av att höga bollar räddas endast 3% av gångerna, men samtidigt missar straffläggaren 18% av dem mot bara 5% av de låga bollarna. Så här kanske det är mer en fråga som straffläggare om att anpassa taktiken efter tekniken man känner sig mest bekväm med i den här pressade situationen.
  • Det tar en halv sekund för bollen att lämna straffpunkten och nå målet, så målvakten måste kasta sig innan hen egentligen vet åt vilket håll som är det rätta. Hur ska hen bestämma sig? Det är liten skillnad i framgång mellan att skjuta åt höger, mitten eller vänster. Men det är bättre för högerfotade straffläggare att skjuta åt vänster och vice versa, då får man mest kraft i skottet. Det är också 25% vanligare att de gör så. Det vet målvakterna, och kastar sig också i motsvarande omfattning oftare åt just det hållet som förväntas av en höger – respektive vänsterfotad straffläggare. Så här är det läge att överraska, i alla fall inte vara förutsägbar från gång till annan.

Till sist kommer den för Sveriges del hoppingivande statistiken, ifall vi nu skulle råka ut för en sådan nervvrickande avslutning av kvarten: vi har inte Tyskland emot oss. De har satt 86% av sina straffar. Och England är sämst, med endast 66% av straffarna som går i mål!

Nudging – så kan det hjälpa dig fatta smartare beslut

QA med mig själv om vad som är grejen med nudging:

Vad är nudging?

Det är en metod för att hjälpa folk fatta smartare beslut om alltifrån motion till pension. Man utgår från hur människor faktiskt fattar beslut, med alla de mänskliga brister vi har, för att utforma valsituationer så att det blir lätt att välja rätt. Det är ett koncept som årets ”Nobelpristagare i ekonomi”, Richard Thaler hittat på. Han, och andra beteendeekonomer som de kallas, har kartlagt de vanligaste beslutsfällorna vi brukar gå i, och hittat knep för att guida oss runt dem.

Kan du ge nåt exempel på hur det funkar?

Ja, en väldigt grundläggande mänsklig svaghet som Thaler ofta återkommer till är vår bristande självkontroll. Att vi har så svårt att göra det vi egentligen vet är rätt för oss på lång sikt, och falla för stundens frestelser istället. Vad gäller mat så kan det handla om något så enkelt som att ändra på ordningen i hur maten presenteras i självserveringen. En lunchrestaurangkedja som la bönorna och kikärtorna först på buffén istället för sist, ökade konsumtionen av dem med 50-300%. En hotellkedja som minskade storleken på tallrikarna vid buffén – där man fick backa och ta mer hur många gånger som helst – minskade matsvinnet med 20%. Gemensamt här är att metoden är enkel, billig, och inte tar bort valfriheten att ändå äta för mycket eller för fett, om man nu vill det. Det enda man gör är att ändra i HUR man presenterar valmöjligheterna, och ändå får såna här ”nudges” eller ”knuffar” som man kallar det på svenska, en så stor effekt.

Andra knep?

Den kanske mest kraftfulla knuffen är förval. Man tenderar att låta lagt kort ligga, inte ändra på det som är. Så om du t ex laddar ned en mjukvara från nätet och det är förikryssat ”installera standardpaketet” så gör nästan alla det, även om det innehåller en massa jox du inte behöver som bara tar upp plats på hårddisken. Ett tyskt elbolag hade 7% av sina kunder som valde grön el som kostar lite mer, innan de ändrade grön el till förval, som kunde väljas bort. Men bara genom att ändra till det som standardalternativet, så ökade antalet grönelskunder till 70%! Och i en fråga som organdonation, kan förvalet betyda skillnaden mellan liv och död för de som behöver ett nytt organ. I länder där man ändrat från att man måste ansluta sig aktivt till donatorregistret, till att man automatiskt betraktas som potentiell organdonator, och aktivt måste välja bort det, så ökar antalet organdonatorer markant.

Hur kan man tillämpa det på sig själv?

I privatlivet kan man knuffa sig själv genom att ställa in rätt förval i vardagen. För att jag ska slippa diskutera med mig själv varje morron vilket som är det rätta: skjuta upp träningen till senare idag eller gå ut och springa direkt så att det blir gjort, så har jag lagt fram träningskläderna vid sängen och ställt joggingskorna vid ytterdörren, så att det enklast valet är att bara följa med förvalet. Man ska göra det lätt att välja rätt och svårt att göra fel. För såna är vi ju ofta, väljer det som är enklast. Så man slipper fundera så mycket kring vad man ska välja…

Hur kan man knuffa sig till bättre beslut när man är ute och shoppar?

Var målmedveten och gå bara till den butik där det du är ute efter finns. Fönstershopping och rea är upplagt för att falla för alla erbjudanden som är finurligt utformade för att vi ska köpa mer än vi tänkt oss. T ex: ”3 för 2”: man ramar in erbjudandet som att man får en grej gratis. Gratis har enormt stark dragningskraft på oss, vi får känslan av att vi förlorar en grej om vi inte tar det erbjudandet, vår inbyggda förlustversion kickar in och så tar vi tre kallingar istället för en. Man bör då omformulera erbjudandet för sig själv: det här är 33% rabatt. Men på vad? Ordinarie pris, och när man ser ”ordinarie pris” ska man tänka ”påhittat pris”. Det är troligen satt medvetet högt för att kunna få ett sånt här erbjudande att framstå som bra.

Och så utnyttjar man att vi tenderar att hantera pengar i olika ”mentala konton”. Ska du köpa en ny kaffebryggare t ex, och du har sett ut en viss modell, som är lite speciell, av ett visst märke, som du vet brukar kosta minst 1800. Du har ett mentalt konto för ”kaffebryggarinköp” med en gräns om 1800 kr. För du har prisjämfört på nätet och vet att det brukar den kosta. Och så kommer reklambladet där det står att kedjan X säljer den för 1600. Eller 1590, som ju är ett beprövat sätt att få det att kännas som en ännu bättre deal. Du går dit och plockar på dig den, och känner ”ah, jag har sparat 200 spänn”. Det är som att det ligger 200 kronor i fickan och bränner på vägen till kassan, då du ser ett snyggt mobilskal… Du behöver inget nytt, men det vore ju kul och…Du har ju precis fått 200 spänn! Easy come, easy go…”äh, jag plockar på mig ett sånt också, det är ju som att jag får det på köpet…” Och så lyckades kedjan sälja på dig en grej som de har bra marginaler på – ett sånt skal kostar kanske 20 spänn i inköp – och har fått dig att köpa mer än du tänkt dig. Lösningen är att stänga ditt mentala konto i tid. Sätt in de där 200 kronorna direkt på ett annat mentalt konto, kanske din semesterkassa och tänk att ”det är en lunch ute på restaurangen i sommar”. Så kanske du hejdar dig från att slösa hundralapparna på något så onödigt och oplanerat som ett nytt mobilskal. Mentala konton kan både stjälpa och hjälpa oss i vår privatekonomi!

Så ”nudging” kan både användas emot oss och för att hjälpa oss?

Ja, det bygger ju på ekonomisk psykologi, insikter om hur vi brukar bete oss utifrån hur vår hjärna är funtad. Man kan missbruka den kunskapen för att manipulera folk och rigga beslutsfällor i form av säljknep. Men kallar man det ”nudging”, så måste påverkan ske för den påverkades bästa, det man tror att hen egentligen skulle velat. Om hen hade varit så där rationell som ekonomer länge utgått från att människor ska vara när de fattar beslut…

Får det lov att vara en liten knuff?

bokenNu är den äntligen ute, min nya bok! ”Nudge: så funkar det” handlar om nudging – konsten att göra det lätt att välja rätt. Rätt, i bemärkelsen det val du skulle gjort om du hade haft tillgång till rätt kunskap och tillräckligt med självkontroll för att göra det. Utgångspunkten i beteendeekonomi är nämligen att vi inte alltid fattar fullt rationella beslut. Jag går igenom de vanligaste beslutsfällorna och hur man kan göra för att minska risken för att falla däri. Det handlar om att designa valsituationer på ett sätt som ”knuffar” oss i rätt riktning. Boken innehåller även en genomgång av hur företag som Spotify och Ica samt offentliga organisationer jobbar med nudging i Sverige och resten av världen, och bygger på intervjuer med några av världens ledande forskare inom området. Inte minst nudgingens ”pappa”, Richard Thaler, som jag haft nöjet att träffa flera gånger. Läs mer på nudgenudge.se och självklart i boken!



Bitcoin – nya tulpanlöken eller nya internet?

Den virtuella – och omstridda – kryptovalutan Bitcoin har nu stigit så mycket att allt fler talar om en bubbla.

Hitintills har den begränsad användning för vanligt folk. Det är få ställen som tillåter valutan som betalning, så den har främst använts för att skicka pengar och som tillgång att spekulera i.

Och som det spekuleras…

Priset låg på 1000 dollar i början av året och var nu på morronen uppe i 9711 dollar per bitcoin. En tiodubbling på mindre än ett år.

Kommer den spränga 10 000-dollars strecket, kanske rent av idag?

Skeptiker menar att det finns inget vanligt sätt att värdera tillgångar på som kan motivera en sådan prisökning, att priset bara kan fortsätta stiga om det kommer ytterligare en större idiot som är beredd att betala mer för bitcoin imorgon. Medan de bitcoin-frälsta säger att ”detta är bara början”, att kryptovalutor bygger på en helt ny teknik som kommer revolutionera hela finansmarknaden.

Vår tids tulpanlök eller vår tids internet, det är frågan. På 1630-talet spekulerade man ju i tulpanlökar i Holland, en bubbla som sprack. Och internet, ja visserligen var ju .com-bolagen övervärderade i slutet av 90-talet och vi fick IT-kraschen, men teknologin de byggde på – internet – kom ju sedan att revolutionera allt…

Så bägge sidor kanske har rätt?

Läs mer:

Bitcoin bubble makes dot-com look rational

What Leonardo tells you about bitcoin

What is bitcoin?

 

 

Och, årets ord är…

…”complicit” (medskyldig)! I alla fall i USA, enligt online-uppslagsverket Dictionary.com

På grund av några händelser under året som fick antalet sökningar efter ordets betydelse att skjuta i höjden.
Först, när Saturday Night Live gjorde en sketch som drev med Donald Trumps dotter Ivanka Trump, som också är en slags rådgivare till pappa presidenten. Sketchen handlade om att hon skulle lanserat parfymen ”Complicit – för dig som inte säger ifrån”… Typ…


Ordet fick en skjuts igen när Ivanka Trump i en intervju kommenterade skämtet med att hon inte visste vad ordet betydde…
Och sen när en republikansk senator, som inte gillar Trump, avgick i protest med motiveringen att han inte ville vara ”complicit”, medskyldig till det som håller på att hända i USA under Trumps ledning.

Och nu senast, i #metoo-kampanjens fotspår, så har ordet återigen blivit aktuellt i och med diskussionen om varför ingen sagt ifrån tidigare…

Vad jag vet har ”Årets ord” ännu inte utsetts här i Sverige. Vad borde det bli? Kan det bli något annat än ett annat engelskt ord – ”metoo”?

Så fattar du smartare beslut

Imorse var jag för omväxlings skull med som gäst i Morgonstudion, eftersom jag för SVT bevakar ”Nobelpriset i ekonomi” och nyligen har träffat årets pristagare Richard Thaler. Här får du mitt manus som en sammanfattning av hans forskning på sex minuter (såklart blev det inte helt enligt manus i sändning, så se detta som bonusmaterial…)

Jag hade med Thaler på min lista över dem som det inte bara vore troligt, utan även roligt om han fick priset. För han har mycket konkret att lära oss om hur vi kan fatta klokare ekonomiska beslut i vardagen med hjälp av ekonomisk psykologi.

Ekonomisk psykologi?

Ja, som ”beteendeekonom” är han en av dem som sett till att ekonomerna börjat lyssna på psykologerna för att förstå sig på hur vi fattar beslut. Och att vi ju bara är människor som har mänskliga brister. Kan låta uppenbart, men ekonomer har väldigt länge utgått i sina modeller från att vi är en slags vandrande datorer som alltid fattar det optimala, det absolut bästa beslutet.

Men så är det ju inte, och vad är det han gjort då som är värt ett Nobelpris?

Han har visat på hur vi systematiskt begår samma misstag gång på gång. Hur det liksom ligger i vår mänskliga natur att i vissa situationer råka falla i en rad beslustsfällor. Och när jag träffade honom bad jag honom lista de viktigaste. Här är de:


1. ÖVERDRIVET SJÄLVFÖRTROENDE

Thaler menar att vi människor tyvärr har en tendens att överskatta vår förmåga. Det är ju ett välkänt fenomen att vi alla är bättre bilförare, bättre älskare, bättre aktieklippare än snittet. Det är bara det att alla kan inte vara bättre än snittet, det säger sig självt…

Överskattar man sin kunskap, riskerar man ta för stora risker, och de som är värst ute är de som är mest självsäkra. De vet oftast minst. Eftersom de inte fattar hur lite de vet…. Var ödmjuk och inse att inte ens experterna alltid vet vad de pratar om…

”Att veta hur lite man vet, är väldigt nyttigt”, säger Thaler.

2. FÖRLUSTAVERSION

Eller förlustovilja, på ren svenska. Det är fenomenet att du tenderar bli kär i det du har och övervärderar det framför det du inte har. Om jag frågar dig vad du är beredd att betala för den här kaffemuggen, vad säger du då?

-en tjuga!

Okej, nu får du den. Håll den i din hand. Känn hur den är din, bara din. Vad är du beredd att sälja den för, om jag skulle vilja köpa den av dig? Är du normal nu kommer du tycka den är mer värd än när du inte hade den i din ägo. I experiment Thaler och andra gjort så säger de flesta att den nu är mer värd, kanske 25 spänn, sen de blev ägare till muggen.

Men vad har man för nytta av denna kunskap då?

Ett bra exempel är på aktiemarknaden. Folk tenderar sitta kvar med usla aktier alldeles för länge. Vägra sälja sina Ericsson-aktier, hur dåligt det än går för bolaget, hur mycket kursen än rasar, för man vill inte realisera en förlust. Man skjuter förlusten på framtiden så mycket det går, man vill slippa separeras från sina pengar man förlorat på Ericsson-aktien, på grund av förlustaversion, och säljer för sent, om nånsin. Helst vill man den ska komma tillbaks till samma nivå som man köpte den för, för att slippa känna att det blev en förlust. Men frågan man ska ställa sig då är: ”om du inte redan ägde Ericsson-aktien, skulle du köpa den idag då?” Är svaret ”nej”, så ska du självklart sälja!

Det här hör samman med en annan grej han varnar oss för.
Har du nånsin känt att du borde släppt taget lite tidigare? I en relation, i ett jobb, eller att du suttit kvar för länge på biografen trots att det efter en kvart stod klart att det var en usel rulle? Det är ett universellt fenomen, alla råkar ut för det som Thaler kallar för en ”nedgrävd kostnad”. Visst, du har investerat tid i relationen, du har betalat din biobiljett. Men varför plågas längre än nödvändigt för det? Du får ändå inte tillbaka tiden eller pengarna! Hoppa av direkt, gå ut från biografen och gör något bättre av din tid. Framför allt, investera inte vidare i något som verkar misslyckas. Släng inte goda pengar efter dåliga. Fortsätt inte borra genom Hallandsåsen bara för att bli klar och för att du redan plöjt ned tre miljarder, om det ändå inte kommer löna sig i slutändan och du därmed slösar 9 miljarder till….

Men du, hur är han själv då, han måste vara en mästare på att fatta kloka beslut, den där Thaler?

3. BRISTANDE SJÄLVKONTROLL

Nej, inte alls. Han beskriver sig själv som lat och ett klassiskt offer för ”uppskjutarsjukan” som innebär att han alltid gör jobbiga, viktiga saker, i sista stund. Faktum är att ”bristande självkontroll” är något han lyfter fram som en annat mänskligt drag som ofta får oss att fatta dåliga beslut. Hans eget knep för att få saker och ting gjorda, är att binda ris vid sin rygg, sätta tydliga deadlines till sig själv, för att komma till skott med saker och ting.

Finns det något mer han kan lära oss om pengar och sparande till exempel? 

Ja, det är han som myntade begreppet ”mentala konton” för att beskriva vår tendens att behandla pengar olika beroende på vilket fack vi stoppar dem i i hjärnan. Jag själv råkade ut för ett bra exempel på semestern. Jag ägnade tjugo minuter i en butik åt att pruta ned ett tennisracket 100 kronor. Lite senare på kvällen hade jag dock inga problem med att dricksa 100 kr på restaurangen eftersom jag saknade mindre i växel, och tyckte att notan blev billigare än jag befarat, så jag slösade lätt i en situation samtidigt som jag var mycket mer sparsam i en annan. Men 100 kronor 100 kronor oavsett, så jag borde brytt mig lika mycket om hundringen i bägge fallen. Kanske lite mindre snål i sportaffären, och lite mindre spendersam på krogen. Om jag varit rationell, vill säga….

Och man kan använda mentala konton till sin fördel för att spara. Skapa separat sparkonto för sommarsemestern, ett för julklapparna, ett för ny bil osv. Då blir det tydligt vad som offras om du vill köpa nya skor. Och sitter de på ett eget konto så svider det nog mer att ta av pengarna än om allt bara är en enda gemensam pott på ett enda lönekonto…

Vi pratade även om hans betydelse i samhällsdebatten, och jag nämnde hur hans forskning fått både Obama och Cameron att under sina regeringstider inrätta speciella ”Nudge-units” i sina administrationer för att påverka människors beteende i en positiv riktning i samhället i stort. För mer om ”Nudging”, läs Thalers bok ”Nudge” som han skrev tillsammans med Cass Sunstein.


För en bra, lättläst, introduktion till beteendeekonomi med fler exempel på hur insikterna kan tillämpas i vardagen, rekommenderas Thalers ”Misbehaving”. (”Beslut och Beteenden” på svenska).

Här skriver Thaler själv om hur ekonomer gått från att prata om ”Homo Economicus” till att inse att vi är ”Homo Sapiens”.

Här några intressanta artiklar som också sätter fingret på poängen med hans forskning:

Ekonomistas om Richard Thaler

”4 ways Nobel Prize winner Richard Thaler´s work has improved your life”

”The economist who won the Nobel Prize once asked a question about wine that highlights what most of us don’t understand about money”

Och här sammanfattar jag själv i en annan text vad som är grejen med Thaler. 

Vill du läsa mer om beteendeekonomi ska du såklart ta dig an Kahnemans ”Tänka fort och långsamt” (som är en annan grundläggande byggsten i den här skolan), och även Shillers ”Irrational Exuberance” (som är superintressant om man vill förstå hur bostads- och aktiebubblor uppstår). Bägge tidigare ekonomipristagare, och de skriver liksom Thaler lättillgängligt i ämnet.

Han får ekonomipriset idag

Så är vi då framme vid det sista Nobelpriset. Eller förlåt, ”Nobelpriset”. Det i ekonomi är ju Nobels avlägsna släkting som crashade festen oinbjuden 1969. Då delades ”Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” ut för första gången, efter att Riksbanken fick med Nobelstiftelsen på att addera ännu en vetenskap till prisutdelningen.

Jaha, det är inget ”riktigt” Nobelpris, så varför ska man bry sig?

Därför att av alla samhällsvetenskaper är ekonomi den som tar sig själv på störst allvar, och i högst grad har beslutsfattarnas öron. Det ”en Nobelpristagare i ekonomi” rekommenderar utifrån sin forskning kan lätt bli ett politiskt slagträ i debatten, som till exempel Jean Tirole för ett par år sen i frågan om ”vinster i välfärden”. Dessutom kan ekonomipriset ibland faktiskt vara det som har störst praktisk tillämpning i våra dagliga liv. Några av de senaste årens pristagare har bidragit med kunskap om hur man bör spara i aktier, hur man känner igen en bostadsbubbla, fattar klokare beslut i vardagen eller hur man formulerar smarta kontrakt.

Visst, men är det inte oftast bara en massa formler och tråkiga ”vetenskapliga metoder” som belönas?

Vissa pristagares claim to fame har varit en statistisk modell eller avancerad ekvation. Ibland mest till nytta för andra forskande ekonomer. Men ibland till konkret nytta för ekonomer i direkt samhällstjänst, på en myndighet eller departement där man exempelvis har nytta av att mäta fattigdom och tillväxt på rätt sätt. Men bortsett från dessa uppfinnare av konkreta verktyg, belönas emellanåt mer filosofiska teorier. Hur rationell människan egentligen är som beslutsfattare är en sådan fråga som varit betydelsefull för flera pristagare genom åren.

Så, vad är egentligen ”ekonomi” då?

Bra fråga! I takt med att ekonomer börjat intressera sig för vad kollegorna på universitetens avdelningar för historia, rättsvetenskap, statskunskap och psykologi pysslar med, så har dessa områden också börjat korsbefruktas med ”ekonomi”. Paradigmskiftet, revolutionen, inom ekonomisk vetenskap kom 2002 då ekonomipriset tilldelades Daniel Kahneman – en professor i psykologi. Sedan dess har många av den gamla skolans ekonomer (och prisbelönad forskning) fått lov att uppdatera sin syn på hur människor agerar som beslutsfattare. Ett av de nyare forskningsområdena är ”neuroekonomi” där man exempelvis mäter testdeltagares hjärnaktivitet, hormonnivåer i blodet och handsvett för att lära sig om mänskligt beslutsfattande genom att studera hjärnans biokemiska reaktioner. Är nästa stora överraskning att ekonomipriset går till en professor i medicin?

Varför är det bara män som får priset?

En ännu större överraskning skulle vara om det gick till en kvinna. 77 av 78 ekonomipristagare har varit män. Om ”män ser män” är en bidragande orsak, så är det ett problem inbyggt i systemet eftersom bara tidigare pristagare och akademiker som bjudits in av Kungliga Vetenskapsakademin får nominera potentiella pristagare. Man brukar försvara sig med att ”det är gammal forskning som belönas, det tar tid innan de alltfler kvinnliga doktoranderna blir professorer och hinner forska fram nya storheter. Tids nog…”. I såna fall kommer det nog dröja längst för ekonomipriset att bli jämställt. Naturvetenskapliga upptäckter är säkrare att snabbt säkerställa om de stämmer eller inte. Ekonomi är ju ingen exakt vetenskap, så där vill priskommitén att upptäckten ska få mogna – utstå tidens kritiska tand längre – innan man vågar utropa den till ”sanning”. Dagens banbrytande forskande kvinnor får vänta till 2040-talet innan de uppmärksammas på Nobeldagen…

Nog med rundsnack – vem får priset idag?

Det är alltså en lågoddsare att det blir en man. Det är också högst troligt att han är amerikan eller numer är bosatt och verksam där (75% av prisen går till USA) och han är cirka 67 år gammal (medelåldern för ekonomipristagare). Vill du ha namn? Tja, makroekonomer som Robert Barro och Paul Romer dyker ofta upp i förhandstippningar. Vill man vara trendkänslig så väljer man en beteende-ekonom som Ernst Fehr eller Richard Thaler. De tillhör det hundratal personer som både har sådan akademisk tyngd (och alltjämt är i livet) att de finns på listan över möjliga kandidater. Men hur priskommitén väljer att beta av dessa, är svårt att säga. Vill de ”göra en Tranströmer”, så väljer de den ende svensken som brukar nämnas som möjlig pristagare – Assar Lindbeck. Två svenskar har redan fått det (Ohlin och Myrdal på 70-talet), en överrepresentation kan tyckas. Men vi är faktiskt slagna av norrmännen som har tre ekonomipristagare genom åren, den senaste i form av Finn Kydland 2004. Om de gav priset till Lindbeck och någon annan som utmärkt sig för forskning om hur arbetsmarknaden fungerar, skulle priskommitén idag lite snyggt kunna kvittera i den landskampen.

Så kan man få bukt med lockpriserna (kanske)

I årets Konsumentrapport från Konsumentverket har man tittat särskilt på bostadsmarknaden och fastighetsmäklare. Man förslår ett antal förändringar för att stärka konsumenten på denna marknad som kvalar in på topp 10 över de krångligaste konsumentmarknaderna (etta är alltid telekommarknaden…). 


Mest intressanta förslaget om bostadsmarknaden gäller prissättningen och handlar om att ta fram ett system för att beräkna marknadspriset på en bostad så att spekulanten inte ska luras av lockpriser. Läs mer här.

Vem är smart nog att gissa antalet mandlar i skålen?

mandlarHur blir 2017? När man spår året som kommer brukar man fråga experter som ger sina bästa gissningar. Som inte brukar vara särskilt träffsäkra (googla ”Tetlock expert judgment”!). Enligt ”Wisdom of crowds”-teorin är det bättre att pejla massan av helt vanligt folks okvalificerade gissningar. Om opinionsundersökningsinstituten ägnar nästa år åt att kalibrera sina mätmetoder, så borde de kunna förutspå nästa Trump och Brexit innan experterna hunnit tappa hakan. Bara man har rätt urval av folk som svarar, så borde massan i teorin vara smartare än experterna på att spå framtiden.

”Wisdom of Crowds” är snittet av den stora massans gissningar. Det visar sig förbluffande ofta vara ett gyllene snitt som ligger väldigt nära sanningen. De mest extrema gissningarna tar ut varandra, kvar finns en stor hög gissningar i mitten av spektrat vars medel och median magiskt nog brukar träffa nästan mitt i prick. Skolexemplet på detta är experimentet ”gissa hur många godiskulor i glasskålen?”.

En version av det här klassiska experiment utfördes av Jens och Stefan Krause som vid en stor mässa i Berlin samlade in över 2000 gissningar om antalet kulor i en stor glasburk. Folk trodde på alltifrån 40 till 1500 kulor. Snittet av gissningarna var 553,6, mycket nära det rätta svaret 562. Massan är på detta sättet klok, fast bara om ett mycket viktigt kriterium är uppfyllt: de som gissar får inte veta om varandras gissningar, annars påverkar de varandra och då går det gyllene snittet förlorat. Ett annat kriterium behövs: en stor mängd gissningar.

Jag deltog själv i en sådan här tävling när mäklare från Erik Olsson häromveckan stod utanför SALK-hallen med pepparkakor och glögg i en julkampanj, och lät förbipasserande gissa antalet mandlar i glasburken. Jag räknade ut hur många mandlar som verkade rymmas på arean, om man tittade ned i glasburken rakt uppifrån. Multiplicerade med så många ”våningar” av mandlar jag kunde räkna till. Jag, med min gissning på 756, kom näst närmast, slagen av en Annika som gissade på 721 och därmed vann en Ipad framför näsan på mig. Det rätta svaret var 656 mandlar. När jag efteråt bad mäklaren räkna ihop snittet för att se om glasburks-teorin stämde i detta fall, så mailade han tillbaka att de 26 gissningarna hade stor spridning – från 222 till 1582, och att snittet blev 545. I just detta fall kom alltså inte snittet närmare än den bästa gissningen. Antalet gissningar var nog för få för att massan skulle bli riktigt klok. Resultatet blir ju mer exakt ju fler, av varandra oberoende, gissningar som poolas ihop.

Är en stor massan verkligen alltid klok? Nej. Bröderna Krause ställde också en matematiskt krånglig fråga som krävde viss statistisk kunskap för att svara rätt på. Nu var massan inte så klok längre. Snittet av svaren var inte alls nära det rätta svaret. För att massan ska ha kollektiv intelligens måste de som gissar åtminstone ha verktygen för att tänka på rätt sätt. Krävs det mycket sakkunskap, som i t ex matematik, så överträffar kompetenta individer ändå massan. De som gissar måste ändå ha ett visst hum om saken.

Snittet av en stor massa nötters gissningar kommer aldrig att gissa rätt på antalet mandlar. Hur många nötter man än tillfrågar om saken.