Så fattar du smartare beslut

Imorse var jag för omväxlings skull med som gäst i Morgonstudion, eftersom jag för SVT bevakar ”Nobelpriset i ekonomi” och nyligen har träffat årets pristagare Richard Thaler. Här får du mitt manus som en sammanfattning av hans forskning på sex minuter (såklart blev det inte helt enligt manus i sändning, så se detta som bonusmaterial…)

Jag hade med Thaler på min lista över dem som det inte bara vore troligt, utan även roligt om han fick priset. För han har mycket konkret att lära oss om hur vi kan fatta klokare ekonomiska beslut i vardagen med hjälp av ekonomisk psykologi.

Ekonomisk psykologi?

Ja, som ”beteendeekonom” är han en av dem som sett till att ekonomerna börjat lyssna på psykologerna för att förstå sig på hur vi fattar beslut. Och att vi ju bara är människor som har mänskliga brister. Kan låta uppenbart, men ekonomer har väldigt länge utgått i sina modeller från att vi är en slags vandrande datorer som alltid fattar det optimala, det absolut bästa beslutet.

Men så är det ju inte, och vad är det han gjort då som är värt ett Nobelpris?

Han har visat på hur vi systematiskt begår samma misstag gång på gång. Hur det liksom ligger i vår mänskliga natur att i vissa situationer råka falla i en rad beslustsfällor. Och när jag träffade honom bad jag honom lista de viktigaste. Här är de:


1. ÖVERDRIVET SJÄLVFÖRTROENDE

Thaler menar att vi människor tyvärr har en tendens att överskatta vår förmåga. Det är ju ett välkänt fenomen att vi alla är bättre bilförare, bättre älskare, bättre aktieklippare än snittet. Det är bara det att alla kan inte vara bättre än snittet, det säger sig självt…

Överskattar man sin kunskap, riskerar man ta för stora risker, och de som är värst ute är de som är mest självsäkra. De vet oftast minst. Eftersom de inte fattar hur lite de vet…. Var ödmjuk och inse att inte ens experterna alltid vet vad de pratar om…

”Att veta hur lite man vet, är väldigt nyttigt”, säger Thaler.

2. FÖRLUSTAVERSION

Eller förlustovilja, på ren svenska. Det är fenomenet att du tenderar bli kär i det du har och övervärderar det framför det du inte har. Om jag frågar dig vad du är beredd att betala för den här kaffemuggen, vad säger du då?

-en tjuga!

Okej, nu får du den. Håll den i din hand. Känn hur den är din, bara din. Vad är du beredd att sälja den för, om jag skulle vilja köpa den av dig? Är du normal nu kommer du tycka den är mer värd än när du inte hade den i din ägo. I experiment Thaler och andra gjort så säger de flesta att den nu är mer värd, kanske 25 spänn, sen de blev ägare till muggen.

Men vad har man för nytta av denna kunskap då?

Ett bra exempel är på aktiemarknaden. Folk tenderar sitta kvar med usla aktier alldeles för länge. Vägra sälja sina Ericsson-aktier, hur dåligt det än går för bolaget, hur mycket kursen än rasar, för man vill inte realisera en förlust. Man skjuter förlusten på framtiden så mycket det går, man vill slippa separeras från sina pengar man förlorat på Ericsson-aktien, på grund av förlustaversion, och säljer för sent, om nånsin. Helst vill man den ska komma tillbaks till samma nivå som man köpte den för, för att slippa känna att det blev en förlust. Men frågan man ska ställa sig då är: ”om du inte redan ägde Ericsson-aktien, skulle du köpa den idag då?” Är svaret ”nej”, så ska du självklart sälja!

Det här hör samman med en annan grej han varnar oss för.
Har du nånsin känt att du borde släppt taget lite tidigare? I en relation, i ett jobb, eller att du suttit kvar för länge på biografen trots att det efter en kvart stod klart att det var en usel rulle? Det är ett universellt fenomen, alla råkar ut för det som Thaler kallar för en ”nedgrävd kostnad”. Visst, du har investerat tid i relationen, du har betalat din biobiljett. Men varför plågas längre än nödvändigt för det? Du får ändå inte tillbaka tiden eller pengarna! Hoppa av direkt, gå ut från biografen och gör något bättre av din tid. Framför allt, investera inte vidare i något som verkar misslyckas. Släng inte goda pengar efter dåliga. Fortsätt inte borra genom Hallandsåsen bara för att bli klar och för att du redan plöjt ned tre miljarder, om det ändå inte kommer löna sig i slutändan och du därmed slösar 9 miljarder till….

Men du, hur är han själv då, han måste vara en mästare på att fatta kloka beslut, den där Thaler?

3. BRISTANDE SJÄLVKONTROLL

Nej, inte alls. Han beskriver sig själv som lat och ett klassiskt offer för ”uppskjutarsjukan” som innebär att han alltid gör jobbiga, viktiga saker, i sista stund. Faktum är att ”bristande självkontroll” är något han lyfter fram som en annat mänskligt drag som ofta får oss att fatta dåliga beslut. Hans eget knep för att få saker och ting gjorda, är att binda ris vid sin rygg, sätta tydliga deadlines till sig själv, för att komma till skott med saker och ting.

Finns det något mer han kan lära oss om pengar och sparande till exempel? 

Ja, det är han som myntade begreppet ”mentala konton” för att beskriva vår tendens att behandla pengar olika beroende på vilket fack vi stoppar dem i i hjärnan. Jag själv råkade ut för ett bra exempel på semestern. Jag ägnade tjugo minuter i en butik åt att pruta ned ett tennisracket 100 kronor. Lite senare på kvällen hade jag dock inga problem med att dricksa 100 kr på restaurangen eftersom jag saknade mindre i växel, och tyckte att notan blev billigare än jag befarat, så jag slösade lätt i en situation samtidigt som jag var mycket mer sparsam i en annan. Men 100 kronor 100 kronor oavsett, så jag borde brytt mig lika mycket om hundringen i bägge fallen. Kanske lite mindre snål i sportaffären, och lite mindre spendersam på krogen. Om jag varit rationell, vill säga….

Och man kan använda mentala konton till sin fördel för att spara. Skapa separat sparkonto för sommarsemestern, ett för julklapparna, ett för ny bil osv. Då blir det tydligt vad som offras om du vill köpa nya skor. Och sitter de på ett eget konto så svider det nog mer att ta av pengarna än om allt bara är en enda gemensam pott på ett enda lönekonto…

Vi pratade även om hans betydelse i samhällsdebatten, och jag nämnde hur hans forskning fått både Obama och Cameron att under sina regeringstider inrätta speciella ”Nudge-units” i sina administrationer för att påverka människors beteende i en positiv riktning i samhället i stort. För mer om ”Nudging”, läs Thalers bok ”Nudge” som han skrev tillsammans med Cass Sunstein.


För en bra, lättläst, introduktion till beteendeekonomi med fler exempel på hur insikterna kan tillämpas i vardagen, rekommenderas Thalers ”Misbehaving”. (”Beslut och Beteenden” på svenska).

Här skriver Thaler själv om hur ekonomer gått från att prata om ”Homo Economicus” till att inse att vi är ”Homo Sapiens”.

Här några intressanta artiklar som också sätter fingret på poängen med hans forskning:

Ekonomistas om Richard Thaler

”4 ways Nobel Prize winner Richard Thaler´s work has improved your life”

”The economist who won the Nobel Prize once asked a question about wine that highlights what most of us don’t understand about money”

Och här sammanfattar jag själv i en annan text vad som är grejen med Thaler. 

Vill du läsa mer om beteendeekonomi ska du såklart ta dig an Kahnemans ”Tänka fort och långsamt” (som är en annan grundläggande byggsten i den här skolan), och även Shillers ”Irrational Exuberance” (som är superintressant om man vill förstå hur bostads- och aktiebubblor uppstår). Bägge tidigare ekonomipristagare, och de skriver liksom Thaler lättillgängligt i ämnet.

Annonser

Vem är smart nog att gissa antalet mandlar i skålen?

mandlarHur blir 2017? När man spår året som kommer brukar man fråga experter som ger sina bästa gissningar. Som inte brukar vara särskilt träffsäkra (googla ”Tetlock expert judgment”!). Enligt ”Wisdom of crowds”-teorin är det bättre att pejla massan av helt vanligt folks okvalificerade gissningar. Om opinionsundersökningsinstituten ägnar nästa år åt att kalibrera sina mätmetoder, så borde de kunna förutspå nästa Trump och Brexit innan experterna hunnit tappa hakan. Bara man har rätt urval av folk som svarar, så borde massan i teorin vara smartare än experterna på att spå framtiden.

”Wisdom of Crowds” är snittet av den stora massans gissningar. Det visar sig förbluffande ofta vara ett gyllene snitt som ligger väldigt nära sanningen. De mest extrema gissningarna tar ut varandra, kvar finns en stor hög gissningar i mitten av spektrat vars medel och median magiskt nog brukar träffa nästan mitt i prick. Skolexemplet på detta är experimentet ”gissa hur många godiskulor i glasskålen?”.

En version av det här klassiska experiment utfördes av Jens och Stefan Krause som vid en stor mässa i Berlin samlade in över 2000 gissningar om antalet kulor i en stor glasburk. Folk trodde på alltifrån 40 till 1500 kulor. Snittet av gissningarna var 553,6, mycket nära det rätta svaret 562. Massan är på detta sättet klok, fast bara om ett mycket viktigt kriterium är uppfyllt: de som gissar får inte veta om varandras gissningar, annars påverkar de varandra och då går det gyllene snittet förlorat. Ett annat kriterium behövs: en stor mängd gissningar.

Jag deltog själv i en sådan här tävling när mäklare från Erik Olsson häromveckan stod utanför SALK-hallen med pepparkakor och glögg i en julkampanj, och lät förbipasserande gissa antalet mandlar i glasburken. Jag räknade ut hur många mandlar som verkade rymmas på arean, om man tittade ned i glasburken rakt uppifrån. Multiplicerade med så många ”våningar” av mandlar jag kunde räkna till. Jag, med min gissning på 756, kom näst närmast, slagen av en Annika som gissade på 721 och därmed vann en Ipad framför näsan på mig. Det rätta svaret var 656 mandlar. När jag efteråt bad mäklaren räkna ihop snittet för att se om glasburks-teorin stämde i detta fall, så mailade han tillbaka att de 26 gissningarna hade stor spridning – från 222 till 1582, och att snittet blev 545. I just detta fall kom alltså inte snittet närmare än den bästa gissningen. Antalet gissningar var nog för få för att massan skulle bli riktigt klok. Resultatet blir ju mer exakt ju fler, av varandra oberoende, gissningar som poolas ihop.

Är en stor massan verkligen alltid klok? Nej. Bröderna Krause ställde också en matematiskt krånglig fråga som krävde viss statistisk kunskap för att svara rätt på. Nu var massan inte så klok längre. Snittet av svaren var inte alls nära det rätta svaret. För att massan ska ha kollektiv intelligens måste de som gissar åtminstone ha verktygen för att tänka på rätt sätt. Krävs det mycket sakkunskap, som i t ex matematik, så överträffar kompetenta individer ändå massan. De som gissar måste ändå ha ett visst hum om saken.

Snittet av en stor massa nötters gissningar kommer aldrig att gissa rätt på antalet mandlar. Hur många nötter man än tillfrågar om saken.

 

När IKEA-effekten gjorde mig till hjälte

-Pappa, är möblerna billigare på IKEA, bara för att man bygger ihop dem själv?

Jag bygger skrivbordet ”Micke” åt Jonas som äntligen ska få en riktig arbetsplats för läxläsningen. Han ligger i sängen och väntar på att nattas av Emma, som väntar på att jag bankat och skruvat färdigt bordet som det tagit lite längre tid än väntat att pussla ihop.

-Jodå, så är det. Men främst därför att det blir billigare med transport och lagerhållning när paketen är mindre. Jag tror faktiskt inte de behöver ha lägre priser för att vi tvingas sätta ihop dem själva.

Trots att det alltid tar längre tid än man räknat med, så är det alltid lika roligt att sätta igång och avsluta byggandet. Allt jobb däremellan tenderar man glömma bort. Och så stolt man betraktar sitt bygge efteråt. Det vill mycket till för att man ska ångra köpet efter allt slit med att få papier maché-skivorna att sitta ihop som på bilden i katalogen. Ja, det är till och med så att vi är beredda att betala för att få göra jobbet själva. Det kallas ”IKEA-effekten”.

Duke-professorn Dan Ariely m fl har i sin forskning påvisat hur det faktum att man bygger IKEA-möbler ökar det upplevda värdet av dem för den som färdigställt dem själv. I studien The “IKEA Effect”: When Labor Leads to Love påminner Ariely & Co om hur man redan på 50-talet upptäckte att färdiga sockerkaksmixar inte fick vara för enkla. Från början behövde man bara tillsätta vatten. Men det sålde inget vidare. Någon var klok nog att ändra receptet så hemmafruarna tvingades vispa ned ett ägg också, och genast var succén ett faktum. Fru Femtiotal fick känna att hon lade ned lite jobb i att baka familjens fikabröd, och det gjorde sockerkaksmixen mer attraktiv trots att den innehållsmässigt inte var lika fullständig som tidigare. Man var beredd att betala (i form av att köpa till ägg, och bidra med tid) för att få glädjen att lägga ned lite eget arbete i tillagningen.

I Arielys experiment får ena gruppen deltagare bygga förvaringslådorna ”Kassett” själva, medan den andra gruppen får dem färdigbyggda. Sedan testas deras betalningsvilja. De som byggt den själva bjuder markant mer, än de som bara haft den för påseende. Så om du är tveksam kring om möbeln passar därhemma, bygg absolut inte ihop den! Du har investerat så mycket blod, svett och tårar i byggandet av den att ditt estetiska omdöme riskerar svikta. Vill du få nöjdare kunder? Låt dem göra jobbet själva!. Platta paket är inte bara billigare paket. Det är även mer tillfredsställande paket.

Emma är lyckligtvis upptagen med att fixa något som buggar i Jonas telefon, så jag blir klar med ”Micke” innan hon hinner ta upp Harry Potter och påpeka att klockan är alldeles för mycket. Jag ruskar på Jonas som hållit på att somna under tiden, och viskar att ”skrivbordet är klart nu”. Han åker upp som en fjäder i sängen och när han ser mästerverket, utbrister han genuint och överväldigande:

-Åhhhh, tack, snälla pappa! Vad fint det blev! Jipppiiie!!! Åh, än en gång, tack, pappa!!

Hm, undrar om han varit fullt lika tacksam om jag bara ställt in bordet färdigt i hans rum istället för att bygga ihop det framför honom? IKEA-effekten sträcker sig tydligen även till att vinna pappa-cred-poäng.

Det fina med ”IKEA-effekten” är att den går att tillämpa på mer än möbler. Nästa steg är att ta den in i matlagningen. Jag har svårt att få barnen prova nya rätter bortom kända vardagsklassiker som falukorv och köttbullar. De kanske skulle bli lite mindre kritiska till nya kulinariska upplevelser om de fick vara med och skapa dem? Och då menar jag inte att vi ska stå och rulla hemmagjorda vegobullar tillsammans. Det räcker med att låta dem steka de djupfrysta kikärtsbiffarna själva, för att åtminstone göra dem lite mer motiverade att smaka något nytt.

Mitt liv som megamiljonär

Förra lördagen gjorde jag något väldigt dumt. Och mycket spännande. Väldigt olikt mig. Jag som hållit flera förmanande föreläsningar för grabbarna om hur man inte får falla för frestelsen hur som helst, att man måste koppla på hjärnan också i sådana lägen. Och så trillar jag dit själv. På Djurömacken av alla ställen. Det måste vara något med att man är på semester, och inte tycker att vardagens vanliga regler behöver gälla. Jag köpte en lott. Eller ännu värre, jag spelade på Lotto. Sådär på allvar så att man ber om mitt leg för att regga spelet i Svenska Spels dator. 

-vill du skapa en spelarprofil?

”Nej, tack”, svarade jag med övertydlig snabbhet och tillade att ”det här är nog första och sista gången jag spelar”. 

-Tja, det är väl då man vinner, eller hur?

Ja, tänk. 100 miljoner. Hundra miljoner!!! Det var helt på impuls, och allt är skyltens fel. En handskriven lapp bakom en plastficka i ett ställ vid betaldisken på macken: 

Det är först nu i efterhand när jag skriver detta, och tar fram bilden (jag tyckte detta var ett märkvärdigt ögonblick i mitt liv) som jag ser att det inte står ”100 miljoner”. I min upphetsning över att bli mångmiljonär har jag blandat ihop priset på lotto-kupongen med antal miljoner man kan vinna. Det behövs det ingen ekonomisk-psykologisk teori för att bortförklara. Det är bara ren och skär dumhet. Jag får skylla på trötthet. Jag hade ägnat hela förmiddagen åt att rensa källaren och slänga skräp med flera fullastade turer med släpvagnen till tippen. Efter sista vändan till Djurö återvinningscentral var jag både törstig och trött när jag stod där och skulle betala släphyran på macken. Ja, vi säger att det var en kombination av deshydratering och utmattning. Folk har gjort dummare saker i sådant tillstånd. Men, jag minns också att jag inte var helt irrationell. Efter att jag slog till på kupongen som skulle ge mig startkapitalet för den där smarta fastighetsaffären jag fått korn på men inte har råd att genomföra, tänkte jag att med stora vinster i potten så brukar det bli relativt sett mindre irrationellt att spela. Åtminstone när det funnits sådana där sjukt stora vinstpotter på typ en miljard, som i USA, så har antalet spelande inte ökat lika mycket som potten och då har det i vissa fall varit sannolikhetsmässigt så att man faktiskt i teorin fått igen det satsade kapitalet. Har man köpt en lott för 100 kr i ett lotteri med en enda vinstlott som ger 100 miljoner, och en miljon lotter säljs, så får man tillbaka den där hundringen rent sannolikhetsmässigt. Så jag tänkte att om det nu var jättemycket pengar i potten, så var det väl inte helt puckat ändå av mig att slå till. 
Bortsett från det felaktiga antagandet om prispottens storlek i detta fall, så var det resonemanget ändå bara ett sätt att mildra skammen. Skammen över att jag som vilken speltorsk som helst fokuserar på vinstsumman istället för sannolikheten att faktiskt vinna. Även om nu prissumman 100 miljoner stämt, så stod det ingenstans hur många som har spelat redan, och hur den summan brukar fördelas. Jag hade ingen kunskap alls om väntevärdet på min lott (vinstsumman delat med antal sålda lotter), så jag kunde inte avgöra om 100 kr var jättedyrt eller inte. Jag tänkte bara på vad jag skulle kunna göra med så mycket pengar om jag vann. Precis som alla andra som spelar på Lotto och andra spel som lockar med höga högstavinster. Eller ”Megamiljoner” som man diffust löftesrikt valt att kalla det i detta fall. 

Sannolikheter är abstrakta och känslolösa. Människan är till sin natur hopplöst dålig på att ”känna” sig fram till rätt beslut när det handlar om sannolikhetsbedömning. Man måste koppla på det mentala Excelarket och sätta på kyskhetsbältet på den känslostyrda delen av hjärnan för att fatta rationella beslut i dylika fall. Känslorna finns på fantasins sida. En vinst på 100 miljoner låter sig lätt omräknas i en större båt så ungarna slutar peka på ”alla andra som har riktiga båtar som inte guppar på sjön”, en ny bil som inte krånglar, ett sommarhus med havsutsikt, drömresan som aldrig blev av när värmepumpen behövde bytas istället, eller den där skitsnygga skinnjackan i mjukaste getnappa i affären i Altea som jag direkt hängde tillbaka när jag fick syn på prislappen. Det är konkret och levande, det är åtråvärt, det är sådant som kan få en att i stundens svaghet tänka ”äh, vafan, man vinner aldrig om man aldrig spelar, och det är nog ett tecken från ovan att den där skylten står framme vid kassan just idag. Jag slår till!”

Jag gjorde i alla fall en sak rätt. Nu när jag väl slösat hundra spänn på Lotto, så såg jag i alla fall till att maximera njutningen så att jag fick så mycket valuta för pengarna som möjligt. Det skulle vara dragning senare på kvällen, men den glömde jag medvetet bort. Istället lät jag spelkvittot ligga kvar i min plånbok – väl synligt – för att påminnas om att jag kanske bar omkring på 100 miljoner i den utan att veta om det. Det funkade. De senaste 10 dagarna har jag varit extra rädd om den, inte släppt den ur mitt sikte och knappt vågat ta med den på båten (tänk om vi kapsejsar när den kommer en stor svallvåg ute på Kanholmsfjärden och plånboken med lotten hamnar på havets botten…). Jag har hunnit kittlas i sinnet varje gång jag drar upp betalkortet för att köpa glass till barnen eller handla middag på ICA. Jag har känt mig aningens mäktigare med den där kupongen i plånkan. Kanske var det tack vare den jag igår slog till på en vedklyv med extra tillbehör på Clas Ohlson för flera tusen, som jag tidigare dragit mig för att köpa då det känts som en för stor investering då jag ju ändå kan låna grannens?

Det är i alla fall belagt enligt lyckoforskningen inom psykologin att man får mer njutning av att vänta med att packa upp presenten än att slita upp paketet så fort man får det. Man får mer lycka för semesterkassan om man bokar resan långt i förväg och hinner planera och visualisera hur trevligt det ska bli under en längre tid innan, än om man bara spontant drar iväg på en sista-minuten. Om man njuter av maten i lugn och ro, om man både bokstavligt och bildligt talat suger på karamellen så länge som möjligt plockar man fler lyckopoäng än om man sväljer godsaken direkt. Det gäller helt enkelt att dra ut på njutningen så länge som möjligt. Att som fransmännen säger, ”se réjouir”. Det finns ingen bra översättning till uttrycket på svenska eller engelska. Jag kan inte tyska, men tvivlar på att de är så mycket bättre på att njuta heller. ”Se réjouir” handlar om att helhjärtat glädjas åt något genom att passa på att njuta medan man kan. Innan förväntan om klimax är passerat. Till exempel genom att vänta med att kolla upp Lotto-kupongen. 

Men nu har det gått 10 dagar sedan det där infallet på Djurömacken. Jag har fått fantisera och rädslan för att tappa kupongen börjar få övertaget. Därför är det nu dags att kolla upp resultatet!


Eller… Vänta, förresten. Jag ger njutningen en sista chans. Jag lägger undan kupongen i säkert förvar och väntar tills imorgon när Emma är tillbaka från jobbet och samlar familjen efter middagen till en gemensam ”pack-opening”. Så får jag tro att det kanske ligger ett materiellt Eldorado i kafeburken längst in i skafferiet och väntar på att förverkligas, i en dag till. Har jag ändå pröjsat 100 spänn, är jag värd en dag till som potentiell ”megamiljonär”!

Faran och nyttan med mentala konton (därför borde livet vara en all inclusive)

Jag är inte på den perfekta semestern. Jag har sol varje dag, äter på världens bästa tapas-restaurang nästan varje dag, sippar rosé på terrassen med utsikt över Medelhavet och somnar till rogivande vågskvalp och ljudet av de saltvita stenarna som rullar fram och tillbaka på stranden. På tennisklubben brukar jag ligga och flyta i poolen, ta några simtag under ytan och dyka upp med bilden av en hög palm och Bernia-berget som fond till apelsinlundarna. Livet här i Altea borde vara perfekt. Men det är det inte. Emellanåt tvingas jag nämligen betala. Och den perfekta semestern är en all inclusive. Det perfekta livet är en all inclusive. Där man inte behöver oroa sig för att lämna dricks när man checkar ut. 

Det började med hyrbilen. Till en början såg det ut att vara världens bästa deal. Bara 95€ för nästan tre veckors bilhyra för en skåpbils-Peugot som rymmer hela familjen plus vårt erbarmligt omfattande bagage. Det är ju mindre än 5€ om dan! Nästan för bra för att vara sant, tänkte jag när jag bokade online, och slog till innan de skulle upptäcka buggen i systemet som skapat så löjligt låga hyrbilspriser. Priset var visserligen sant. Men inte så bra. Själva bilen var fortfarande billig, men väl på plats på SolMar´s uthyrningskontor i Alicante visar sig försäkringen vara mer än dubbelt så dyr som bilen! 150€ kostar det att försäkra sig mot att behöva betala full ersättning för minsta lilla skråma på bilen. En stor skylt i form av varningstriangel upplyser mig dessutom om att de som inte köper försäkring måste vänta minst 30 min vid återlämning – ”under högsäsong kan det ta ännu längre” – för att bilen ska hinna inspekteras ordentligt innan man slipper fri. Som om det inte räckte med att säljaren berättade för mig att 95% tecknar försäkring – ”man brukar vilja koppla av på semestern och slippa oroa sig över att andra parkerar slarvigt och råkar repa din bil, till exempel”. Tja, det var ju precis vad som hände mig häromåret. Buckla på sidan när jag kom ut från snabbköpet. Klart jag var glad då att jag tecknat försäkring. Jag orkar inte stå emot denna gång heller. Hit med en försäkring!


Med ökande konkurrens mellan hyrbilsfirmorna på nätet, så slumpar man bort hyrbilarna för att vinna kunden som först bara jämför hyrbilspriset. Sen räknar man kallt med att människors ångeraversion ska kicka in när de kommer för att hämta ut bilen. Så tar man hem på försäkringen det man förlorat på kärran. Smart! 

Eller? Jag känner mig ju faktiskt lite lurad. Och åker därifrån med bitter eftersmak av bilhyran. Nästan så jag hoppas få en parkeringsskada så jag får valuta för pengarna. Jag kommer i alla fall inte vara rädd om bilen. Smäller lite extra hårt i dörrarna. Bara för att jag kan. 

Det är Ryanair-syndromet. Först är man glad över att ha fyndat billiga biljetter. Sedan känner man sig rånad varje gång man ska betala för allt som inte ingick. Först tänkte man ”äsch, jag klarar mig väl med handbagage”. Sen står man där och ska packa, och inser att det nog behövs en väska ändå. Först tänker man att ”det gör väl inget att Skavsta ligger längre bort än Arlanda”. När man sedan landar där vid midnatt känns de där extra 45 minuterna hem extra långa. De extra avgifterna man till slut bestämmer sig för att betala känns som en förlust (liksom tidsspillan på den långa bussresan från den avlägsna flygplatsen). Därför att vårt mentala konto ”flygresan” redan stängts när vi betalt biljetten. Om vi efteråt köper till bagage eller betalar för att välja sittplats blir det en minuspost på kontot när vi på så vis övertrasserar det. Hade allt varit inkluderat från början skulle visserligen biljetten varit dyrare från start, men vi skulle inte uppleva det som ett obehag att betala extra i efterhand. Ryanair och SolMar skulle få färre, men nöjdare, kunder. Eftersom minnet är kort, och allt fler flygbolag och hyrbilsfirmor agerar på detta sätt, så kommer vi kunder att komma tillbaka till dem och göra om samma misstag. Lura oss själva att tro det är billigt, för att sedan svära över alla extrakostnader vi betalar i slutändan. Gnissla med tänderna och förstöra en del av semestern med känslan att vi betalat för mycket. Enda sättet att rädda humöret är att tvinga sig inse att det mentala kontot ”flygresan” inte var stängt bara för att vi betalat flygstolen. Vi måste på förhand räkna in de tillägg vi vet med oss att vi brukar vilja ha, och sedan sätta en ny prislapp på resan. Och då brukar faktiskt Ryanair och Norwegian bli lika dyrt som SAS. Dessutom får man där gratis kaffe. Nu undrar du kanske om detta är ett sponsrat blogginlägg? Eller om jag äger SAS-aktier? Ingetdera. Mycket kan man säga om den gamla kolossen, men detta med att positionera sig med erbjudandet ”allt inkluderat, och vi bjuder på kaffet” är genialt. Visserligen sparar man bara in 25 kronor, som en kopp pulverkaffe kostar på Norwegian. Men det är gratis på SAS. Och det är det som är grejen. Gratis är ju oerhört gott. Går man från 1 kr till 0 kr ökar man ”försäljningen” mångfalt mer än om man går från 2 till 1 kr för samma sak. Vi älskar det som är gratis så pass att vi överkonsumerar det. Men kaffe är inte så dyrt att bjuda på, så om SAS kan göra oss oproportionerligt glada på det viset är det ett billigt sätt att göra kunderna nöjda. Dessutom blir det en anledning för deras kabinpersonal att gå runt och bjuda på något, så man känner sig ompysslad. Jag lämnar flygresan både med känslan av att ha gått på plus med ett par kaffekoppar på mitt mentala konto för flygbiljetten och en mer personlig relation till flygbolaget tack vare deras ”snälla” kabinpersonal (givet att de inte är för nonchalanta när de bjuder på fikat). Billig kundvård och ett skolboksexempel i ekonomisk psykologi. 

Varje gång man betalar gör det ont. Det svider till, nästan som av fysisk smärta. Forskare inom neuroekonomi har visat att den del av hjärnan som kopplas ihop med känslor av obehag, insula, blir mer aktiv ju högre priset är. Flertalet experiment har också visat att ju mer man frikopplar betalningen från köptillfället, desto mer spenderar man. Därför att det inte gör ont idag när obehaget ligger i framtiden. Vill man ha en så lustfylld semester som möjligt behöver man alltså ta bort så mycket av betalningarna som möjligt från resan. Och då menar jag inte att man ska betala med kreditkortet istället, utan att man bör betala så mycket som möjligt i förväg. Man bör välja förbetald all-inclusive så mycket som det bara går. Dels för att slippa smärtan av att betala när man bara vill koppla av och ha det skönt, men också för att man då ger sig bästa förutsättningarna att inte göra av med för mycket pengar. Då har man ju på förhand satt upp en totalbudget för semestern, alltså skapat ett mentalt konto för hela resan, inklusive mat och aktiviteter. Vet man på förhand vad allt kommer kosta, är det lättare att välja det alternativ som passar ens budget. Ju fler mentala konton man har att hålla reda på (hur mycket man tycker att maten ska få kosta, hur många fika och glass per dag som är rimligt, hur mycket man tycker är rimligt för liftkort, minigolf, båtturer osv), desto större risk att man tappar greppet om helheten och gör av med mer än man borde. ”Club Med”-konceptet borde finnas i fler priskategorier! (Och nej, jag är inte betald av dem heller). Ett avbeställningsskydd kan dock vara på sin plats ju mer man betalar i förväg, eftersom beloppet som riskas blir högre (men innan du köper till det, kolla om det inte redan är inkluderat i hemförsäkringen eller om du får en sådan försäkring automatiskt när du betalar resan med kortet).

Begreppet ”mentala konton” myntades på 90-talet av den framstående professorn i beteende-ekonomi, Richard Thaler (som kommer få ”Nobelpriset i ekonomi” en vacker dag) vars forskning om beslutsfattande ligger i gränslandet mellan ekonomi och psykologi. Han har bland annat studerat det faktum att beroende på var pengar kommer ifrån, så har vi en benägenhet att spendera dem olika mycket. Till skillnad från den gamla skolans ekonomer som utgick från att vi beter oss fullt rationellt med pengar och alltid värderar 100 kronor lika, ser han att vi värderar samma antal kronor olika beroende på vilket mentalt konto vi tillskriver dem. Tänk att du precis gick förbi kaffestället där de gör stans grymmaste latte. Men du brukar bara unna dig en om dan, och i förmiddags fick du dagens ranson, så du står emot frestelsen och fortsätter. Men så hittar du plötsligt en hundralapp på gatan. Vad gör du? Sparar den och tänker ”bra, ett välkommet tillskott till mitt pensionssparande!”? Eller tänker att ”wow, min turdag! Ett tecken från ovan att jag ska unna mig en latte ändå”? Eftersom du är en så duktig människa har du gjort ett mentalt konto för hur många latte du får lov att köpa dig per dag, annars skulle du slösa bort för mycket pengar på gott kaffe. Precis som en del gör fysiska konton på banken (ett bosparkonto, ett konto för att spara till semestern, ett konto för pensionssparande osv) för att hålla reda på sin budget, så gör vi sådana här mentala konton för att hjälpa oss hålla reda på våra pengar i vardagen. När du hittar hundringen på gatan utanför ditt favorit-latte-ställe så är det som att du precis tankat upp ditt latte-konto med hundra spänn extra. Därför är det mer sannolikt att du kommer unna dig en till latte idag, än att du kommer på tanken att boosta ditt pensionssparande. 

Thaler är forskningsmässig själsfrände med psykologiprofessor Daniel Kahneman (som redan fått ”Nobelpriset i ekonomi”) och Amos Tversky som också utforskat detta sätt att – på gott och ont – dela in våra pengar i olika fack. I början av 80-talet hittade de på ett tanke-experiment som numer är en klassiker inom beteende-ekonomi. I enkäter frågade de hur man tror att en kvinna som köpt dyra teaterbiljetter skulle agera när hon kommer till teatern och upptäcker att hon tappat bort dem. Skulle hon köpa nya och gå på föreställningen eller vända hemåt och göra något annat istället? Nästan alla svarade att hon nog skulle hoppa över att se pjäsen. Om man däremot ändrade berättelsen till att hon skulle köpa biljetterna med kontanter som hon tappat på vägen och undrar om hon då använder sitt betalkort istället för att köpa biljetter, så svarade majoriteten att hon skulle köpa nya biljetter med kortet. Varför är det mer okej att betala två gånger för biljetterna i det andra jämfört med det första scenariot? Därför att biljetterna är bokförda på teaterbiljettskontot (som redan är nollat i och med köpet av de första biljetterna) medan pengar tillhör ett bredare allmänna utgifter-konto där det finns mer att ta av. I verkligheten är det samma pengar, i huvudet helt olika valutor. Även Thaler har bidragit med ett klassiskt dilemma som visar hur bruket av mentala konton påverkar vilket beslut vi fattar. Två personer ska på en basketmatch, men hindras av en våldsam snöstorm som bryter ut. Att ge sig ut på vägarna i ovädret är riskabelt. Den ena har redan betalt för biljetten, den andre fick den nyligen gratis av en polare. Vem är mest benägen att trotsa ovädret för att se matchen? Just det, den som redan betalt dyrt för biljetten. Trots att ingen av dem vare sig vinner eller förlorar några pengar på att stanna hemma eller bege sig till matchen. Men den som redan betalat har ett minus på sitt mentala basketmatch-konto, som kommer stängas med en förlust och förlustaversionen är så stark att vi är beredda till mycket möda för att slippa uppleva känslan av att ”pengarna brinner inne”. I detta fallet har vi en extra stark dragningskraft till matchen, då fallet även innebär en ”sunk cost” där de förbetalda biljetterna tynger oss kvar i det förflutna, som bojor till gårdagens investeringar (Tänk Vietnam-kriget, Hallandsåsen, att envisas med att gå i de dyra men allt för små, skaviga nya skorna…). Självklart ska man bara blicka framåt och ställa sig frågan: ”Jag får ändå inte tillbaka pengarna. Vad är bäst – att se matchen på teve här hemma, eller riskera livet på vägarna i en snöstorm?”. Men visst bär det emot att vara så ekonomisk-psykologiskt nykter? Det suger i magen att man vill till matchen för att få ”valuta för pengarna”…

Mentala konton är alltså ett tveeggat svärd. Dels något bra, när de hjälper oss spara tillräckligt och inte slösa bort för mycket på kaffe latte. Men helhetsperspektivet blir lätt lidande. Om man lånar till högre ränta för att bygga en altan för att slippa ta av sparkapitalet som sitter på banken till lägre ränta – ”för pensionspengarna är heliga, de får man inte röra” – så kostar altanen mer än nödvändigt. Dumt val. Om det inte är så att man vet med sig att man aldrig skulle klara av att upprätthålla ett sparande om man naggar sparkapitalet i kanten. Då kan det vara värt priset att betala lite ränta för att få altanen. Men det gäller till att börja med att vara medveten om att man är påverkad av tunnelseende på grund av mentala konton. Först då kan man göra ett aktivt val. Oftast väljer kontona åt oss. Och inte sällan lurar det här systemet med dubbel bokföring oss att göra av med för mycket. Ta skatteåterbäringen till exempel. Hur många känner inte att ”pengar tillbaka på skatten” är som en bonus, pengar som känns mycket lättare att spendera på en ny platt-teve än samma summa pengar som sitter på sparkontot? Ändå är det exakt samma pengar. Det är inte många som betraktar återbäringen som den återbetalning från staten på det lågräntelån vi erbjudit finansministern. Det är samma effekt som när man gått plus på poker eller vid roulettebordet. Vinstpengar är man mer benägen att gambla vidare med eller använda för att bjuda ”laget runt”, än de surt förvärvad slantar man kom till bordet med. 10 000 kr är inte alltid 10 000 kr…

Hur medveten jag än är om detta, drabbas jag själv ideligen av att behandla pengar olika. Mentala konton förklarar varför jag häromdan stod på Decathlon i Alicante och på knagglig spanska argumenterade i 20 minuter för att de skulle sänka priset på ett tennisracket med 10 euro. Jag hade sökt på nätet och konstaterat att ingen sålde det lika dyrt som dem. Vi hade åkt till sportaffären enbart för att Jonas hade blivit lovad ett nytt tennisracket, så köpa ett racket skulle vi. Men jag ville inte gå därifrån och känna mig som en förlorare, som betalat för mycket. Genom att göra en prisjämförelse med vad det skulle kosta att köpa det någon annanstans hade jag skapat ett mentalt konto för vad just Babolat Pure Aero Junior fick kosta. Betalade jag mer än så, skulle jag övertrassera det, förlora pengar, och då förlustaversionen är den starkaste ekonomidriften av dem alla, så stod jag där och prutade tills säljaren gav med sig. Lite senare på kvällen, på tapas-restaurangen, hade jag däremot inga problem att lämna 10 euro för mycket i dricks när det saknades mig rätt växel att lämna mindre. Det hade bara tagit mig två minuter att gå upp i lägenheten och hämta mindre valörer, men den tanken slog mig inte. Jag hade överraskats av att notan inte var så stor som jag förväntat mig (var det möjligen vinet som var billigare än uppskattat?) så mitt mentala konto för ”en kväll ute på tapas-stället” hade utrymme kvar för lite extra dricks. Så hårt kan man kämpa för att spara 10 euro för att lite senare så lättvindigt släppa ifrån sig dem. Tack vare, och på grund av – mentala konton. De hjälper oss när de underlättar för oss att spara, de stjälper oss när de gör det svårt för oss att se helheten. En hundring är en hundring, oavsett var den kommer ifrån

Men en regnig dag är inte densamma oavsett var man upplever den. Idag har det regnat ordentligt här i Altea, för första gången denna semester. För första gången som jag någonsin kan minnas att jag varit här. Men minnet sviker mig nog. Var tvungen kolla upp det på nätet, och Alicante-regionen har faktiskt ett trettiotal regndagar om året. Annars skulle väl inte ens palmerna klara sig. Men det tillhör undantaget. Och det är hela skillnaden, jämfört med hemma i Sverige. Här i Spanien finns det utrymme för en eller två dagar regn på ”vackert väder på semestern”-kontot som redan är så fullt av soltimmar, innan nederbörden känns som en förlust. I Sverige är det ju inte riktigt så…

Och här blev regnet ett välkommet avbrott som gav mig några bonustimmar på egen hand när familjen drog till ett shoppingcenter inomhus. Nu kunde jag skriva det här kapitlet i min kommande bok om hur ekonomisk psykologi kan hjälpa oss fatta smartare beslut i vardagen. ”Skriva på boken”-kontot var nästan nere på noll, så det blev ett välkommet tillskott av både regn och tid. Och ikväll ska jag hålla lite hårdare i drickspengarna. 

Det här med dricks förresten, vad är det för jäkla påfund? Och varför in i helskotta känner man sig tvungen att ge dricks, även om man aldrig kommer träffa personen igen? Jag tror det finns beteende-ekonomisk anledning att återkomma i frågan…

Fotbollens matematik

Varning! Känsliga tittare bör inte klicka igång klippet här ovan! Där spås hur Sveriges debutmatch mot Irland kommer sluta. Matematikprofessor David Sumpter tippar utgången.

Matematikprofessor? Mohaha…! Vad vet väl en mattenörd om fotboll? En hel del, i detta fall. Har precis läst hans bok ”Mer än en sport – fotbollens matematik” och intervjuat honom i Gomorron Sverige. Han är full av mönster och statistik från fotbollsplanen. Där vi andra bara ser en passning som blev ett inlägg som blev en stolpe ut ser han ett mönster som upprepar sig och ett skott som var dömt att misslyckas.

Naturligtvis är det lätt att vara efterklok med hjälp av siffror. Ekvationen som förklarar Zlatans bicycleta är ett exempel på matematisk efterhandskonstruktion som nog inte tillför så mycket för de som hoppas göra om den. Sumpter erkänner att där handlar det bara om träning, så att det till slut sitter i ryggmärgen och fossingarna hur bollen ska slås (samtidigt som kroppen hänger upp och ned i luften…).

zlatanekvation

Den sifferexercis som spelar en framåtsyftande roll är djupdykningen i statistik över hur spelarna rör sig på plan som kan ge en bild av hur ett visst lag tenderar att agera på plan. En ”fördelningskarta” över Bayern Munchens passningar en hel säsong kan på så vis avslöja att målisen Neuer brukar börja med en kort passning ut till vänsterbacken, han passar sällan direkt framåt mot mittcirkeln. Man ser också på pilarna hur Bayern styr mittfältet framför motståndarens mål: bollen spelas inte fram direkt, utan passas ut till kanterna. Information om hur Bayern brukar spela, som kan vara av intresse för den coach som vill lägga upp strategin för det egna laget när man möter Neuer & Co.

graf

I och med Michael Lewis Moneyball för ett antal år sedan, fick idrottsvärlden upp ögonen för värdet av att grotta ned sig i siffror för att upptäcka mönster man inte ser med blotta ögat och vanlig fingertoppskänsla. Men även om det finns många Rit-Ola idag, och en uppsjö sajter och tjänster som erbjuder matchstatistik på alla bredder och ledder, så är det inte tillräckligt många som fattat grejen med fotbollsmatematik, menar Sumpter. ”Det finns fortfarande ett visst motstånd bland vissa tränare”, konstaterar han. En matteprofessor ska väl inte komma och lära en gammal tränare hur man spelar fotboll…

Hans syn på slumpens betydelse för slutresultatet lär inte heller falla i god jord. Sumpter vågar påstå att slumpens betydelse för hur en match slutar är så stor som att 2 av 3 mål handlar om vem som har turen på sin sida. Jag frågar honom om kvällens match, Sverige-Irland. En viktig debutmatch som Sverige helst ska vinna för att uppförsbacken inte ska bli för brant när vi sedan ska ta oss an lag som Italien och Belgien.  ”Well, i snitt görs det knappt tre mål i en proffsmatch. Om du ger ett mål på skicklighet till det bättre av de två jämna lagen, säg Sverige, så har du två mål till att dela ut slumpmässigt”. Det kan alltså betyda: 3-0 till Sverige, 2-1 och 1-2. Om du hakar upp dig på att det kan betyda förlust för Sverige med 1-2, så kan jag trösta dig med att detta sade han i egenskap av expert. Och sådana ska man inte lita på, enligt experten. I klippet här nedan förklarar han att det beror på att experter generellt sett inte brukar leverera mer träffsäkra prognoser än om man bara tagit tidigare resultat och extrapolerat dem. Han stämmer in i Philip Tetlock´s gedigna forskning om experters begränsade prognosförmåga.

Men vem ska man tro på då, om inte experterna som ju ändå är de mest kunniga på området? Du ska tro på den okunniga massan! Där alla individuella bedömningar slås samman till en gemensam klokskap. ”Wisdom of Crowds” är snittet av den stora massans mer eller mindre kvalificerade gissningar. Det visar sig förbluffande ofta vara ett gyllene snitt som ligger väldigt nära sanningen. De mest extrema gissningarna tar ut varandra, kvar finns en stor hög gissningar i mitten av spektrat vars medel och median magiskt nog brukar träffa nästan mitt i prick. Skolexemplet på detta är experimentet ”gissa hur många godiskulor i glasskålen?”. Varje gång det upprepas ger det i stort sett samma resultat: ingen träffar rätt, men snittet hamnar extremt nära. Oftast närmare än någon individuell gissning. Sumpter återger ett av dem, Jens och Stefan Krause som vid en stor mässa i Berlin samlade in över 2000 gissningar om antalet kulor i en stor glasburk. Folk trodde på alltifrån 40 till 1500 kulor. Snittet av gissningarna var 553,6, mycket nära det rätta svaret 562. Massan är på detta sättet klok, fast bara om ett mycket viktigt kriterium är uppfyllt: de som gissar får inte veta om varandras gissningar, annars påverkar de varandra och då går det gyllene snittet förlorat.

Är massan verkligen alltid så klok? Nej. Bröderna Krause ställde också en matematiskt krånglig fråga som krävde viss statistisk kunskap för att svara rätt på. Nu var massan inte så klok längre. Snittet av svaren var inte alls nära det rätta svaret. För att massan ska ha kollektiv intelligens måste de som gissar åtminstone ha verktygen för att tänka på rätt sätt. Krävs det mycket sakkunskap, som i t ex matematik, så överträffar kompetenta individer ändå massan. ”Att ta genomsnitten av oinformerade gissningar kan inte lösa problem som kräver specialistresonemang”, konstaterar Sumpter som därmed kan motivera alla år han lagt på att plugga… eh, ekvationer å sånt. Det krävs faktiskt en äkta fotbollsmatematisk nörd för att räkna ut sådant som att ”ett lag som i genomsnitt passade bollen fem gånger per minut gjorde 20 procent fler mål per säsong än ett lag som passade tre per minut” (kan i detta sammanhang tilläggas att ju jämnare bollen passas inom laget, desto fler mål).

Om vi skulle betrakta morgonens expertkavalkad som en massa (där individerna antas ha bestämt sig från början och därför inte påverkats av varandras gissningar), så faller gissningarna ut så här:

Anna Pohjanen: 2-0 till Sverige; Erik Edman 3-0, Tommy Engstrand 2-1 och David Sumpter 2-1. I snitt 2,25-0,5. För att inte vara för kaxiga, vad säger ni, ska vi runda av det till 2-1?

Jag tror det var en klok massa vi hade på besök i soffan i morse. Men vi får inte underskatta slumpen, så bäst att hålla tummarna i alla fall!


 

 

Nobelpristagaren i ekonomi: så mycket kostar lyckan

Idag kommer ekonomipristagaren Angus Deaton ta emot ett fint diplom, en medalj och ett löfte om att få 8 miljoner kronor insatt på kontot av Nobelstiftelsen. Hur mycket lycka kommer han få av de pengarna, egentligen?   

En sådan här kan han köpa för prissumman (bilen, inte townhouset i London!)

En sådan här kan han köpa för prissumman (bilen, inte townhouset i London!)

 

Svaret finns i hans egen forskning. I den uppmärksammade ”välbefinnande”-studien tillsammans med 2002 års ekonomipristagare, psykologen Daniel Kahneman.  

Resultatet visar att man blir lyckligare av mer pengar – men bara upp till en viss nivå. Med rubriker som ”75 000 dollar a year – beyond that, money does NOT buy happiness” har antimaterialisterna fått färska argument att lägga till tidigare forskning om tillväxt som visat att mer inte är bättre. 

Richard Easterlins forskning på 70-talet om hur BNP påverkar människors självupplevda lycka gav upphov till begreppet ”Easterlin-paradoxen”. Även om rika i ett land är mer nöjda med sina liv än fattiga, så blir varken dem eller fattiga lyckligare av att landets tillväxt ökar och därmed gör alla lite rikare. Förklaring ska vara att den lycka vi upplever av materiellt välstånd är relativ. När vi kravlat oss över nivån för att ha råd med vardagens mest nödvändiga utgifter, spelar det ingen roll att jag får råd att byta ut min gamla Skoda mot en Volkswagen när grannen samtidigt får råd att jacka upp sig från en Volkswagen till en Audi. Jag kommer fortfarande att känna samma relativa avstånd på statusskalan, eller vad man nu ska kalla det materiella kukmätandet som gör det så svårt för så många av oss att vara nöjda med vad vi har. 

Jag hade länge tröstat mig med Easterlin-paradoxen och funderat på att bli buddist eller nåt för att sluta bry mig om att det finns gamla pluggarkompisar och kollegor som idag är IT-miljardärer. Problemet är bara att jag endast sökt efter det jag velat läsa. Nu när jag intervjuat upphovsmannen själv står det klart att det finns en annan sida av lyckoslanten också. Mer pengar slutar visserligen ge mer ”lycka” efter man passerat 75 000 dollars årsinkomst (i USA), fast enbart när man ställer frågan ”hur var din gårdag?”. Under 75 000 dollars årsinkomst berättar många om jobbiga känslotillstånd: ilska, frustration, stress osv. Ju mer de tjänar, desto fler svarar att de tycker att de är rätt så nöjda med sin gårdag – att den präglades av glädje och andra känslotillstånd som gör vardagen tillfredsställande. Över 75 000 dollars-tröskeln avtar den positiva effekten.  

Under en viss inkomstnivå spelar pengar en avgörande roll för det dagliga välbefinnandet. Det behöver man inte vara Nobelpristagare för att förstå...

Under en viss inkomstnivå spelar pengar en avgörande roll för det dagliga välbefinnandet. Det behöver man inte vara Nobelpristagare för att förstå…

 
Om Deaton och Kahneman stannat där kunde vi säga att ”pengar köper lycka upp till en viss gräns”. Men forskarna ställde även frågan ”hur nöjd är du med livet i stort?”. Då visade det sig att mer pengar fortsatte göra nytta. Ju rikare, desto mer nöjd med livet i stort är man. Deaton/Kahneman sammanfattar det så här: ”hög inkomst köper livstillfredsställelse men inte lycka, och låg inkomst är associerat med både låg livstillfredsställelse och lågt emotionellt välbefinnande”. Så mycket för att bli buddist. 

Men Easterlin-paradoxen då? Den som visade att sambandet mellan BNP-tillväxt och ökat välbefinnande på nationell nivå var ett flyktigt samband, att vi snabbt faller tillbaks in i statusjaktens ekorrhjul lika olyckliga som förut. Stämmer inte den? Easterlins sifferknådande har kritiserats genom åren utan att hans rapport slutat ta sig upp till ytan igen och igen, citerad med jämna mellanrum i tidningsartiklar på temat downsizing, gröna vågen och ”så blir du lyckligare med surdegsbak och långkok”. Deaton är i sin egen bok ”The Great Escape” mycket skeptisk till Easterlins slutsatser, men när jag nu intervjuar honom nöjer han sig med att konstatera att ”Easterlin-debatten är inte avgjord än. Det är för tidigt att säga vilken sida som har rätt i den frågan”. 

Den debatten är inte slut för mig heller. Jag har en bit kvar till Nirvana.

Se intervjun med Angus Deaton om pengar och lycka här i SVTPlay)

Jävla självgoda Prius-förare!

 

foto: wikicommons (se bildlänk)

foto: wikicommons (se bildlänk)

 Skulle precis backa ut från parkeringen på IKEA. Såg mig för bakåt åt alla håll, backade sedan långsamt men tydligt, för att eventuella bilar från sidorna ska hinna upptäcka i god tid att en bil håller på att backa ut. Men så tutar det från höger. En kvinna i en vinröd Toyota Prius har hunnit fram till mig där jag är mer än halvvägs ut ur parkeringsrutan. Hon tycker att hon ska ha företräde och vill jag ska backa in igen så hon kommer före. TUT, TUT!

Men varsågod, då. Kör före och ha bråttom och var otrevligt egoistisk då!

Jag vill inte ha fördomar, men jag tror det händer något med en när man redan betalat av på sitt samvetes skuld genom att köra en elbil. Kortslutning i trafikvettsdelen av hjärnan, kanske?

Trafikpolisens statistik visar i alla fall på det. Samtidigt som siffrorna visar att ”de farligaste förarna kör BMW”, så har polisen noterat att Toyota Prius-förare ovanligt ofta kör för fort på motorvägarna. De må vara gröna och gulligt sköna i stadstrafiken, men när de väl kommer ut på bred asfalt passar många Prius-förare på att skita i hastighetsbestämmelserna: ”både jag och ett flertal kollegor har reagerat på att Prius är så frekvent förekommande”, säger Tomas Bonn, biträdande chef för trafikpolisen i Sörmland till Teknikens Värld och tillägger att med tanke på att de vanligaste fortkörarbilarna Audi och BMW säljer i betydligt fler exemplar i Sverige än vad Prius gör ”kan vi inofficiellt slå fast att Prius är fortkörningsbilen nummer ett i vårt land”. Enligt en studie som registrerade vilka bilmodeller som oftast struntade i att ge fotgängare företräde vid ett övergångsställe, var det återigen en viss bilmodell som utmärkte sig framför alla andra – Toyota Prius. Teorin är att människor som betalat extra för en ”grön modell” känner att de redan visat sig duktiga, redan betalat sin skuld till samhället, så nu kan de kosta på sig att vara lite egoistiska och köra som de vill.

Jag brukar tänka på den studien när jag ibland drabbas av dåligt samvete för att jag bara kör en helt vanlig 95-oktanig Peugeot till jobbet.

Varning för vallokalen – den kan påverka hur du röstar

 Nu är det en halvtimme kvar tills vallokalerna stänger här i Storbritannien. Förra valet blev det trängsel på vissa ställen när många kom i sista stund. Kanske påverkade det hur de röstade. Det tror i alla fall detaljhandelsexperter som uttalar sig i The Independent idag. De menar att systemet med att gå till en icke ändamålsenlig lokal och köa för att sätta kryss på ett papper är ”medeltida”. De menar att man skulle få fler att gå och rösta om man tänkte som Tesco och fanns där folk naturligt passerar förbi och erbjuder dem en modern ”röstningsupplevelse” i ljusa lokaler med effektiv betjäning. Två tredjedelar av kunderna som fått köa i en affär återvänder inte dit. Därför finns det risk att väljare som tyckte det var krångligt senast drar sig för att komma tillbaka som ”kund”. Man kan skratta lite åt jämförelsen mellan att vara kund och väljare. Men skratta inte för länge bara om du är politiker. Då kan du missa att dessa marknadsföringstyper verkar väl pålästa på vad forskningen säger om hur vi fattar beslut. De påpekar nämligen också att ordningen som kandidaterna listas i på valsedeln påverkar sannolikheten för dem att bli valda. Amerikanska studier visar på en statistisk överrepresentation av valda politiker vars namn börjar på de första bokstäverna i alfabetet. Samma forskning pekar på att själva vallokalen i sig kan påverka vilket parti man röstar på. Är vallokalen till exempel i en skola så kan väljare som velar in i det sista omedvetet tippa över till ett parti som profilerat sig i skolfrågor. 

Handen på hjärtat – hur medvetet var ditt senaste val av schampoo när du gick till vallokalen?

Du blir vad du köper

dellsvt

”Program som inte är reklam får inte otillbörligt gynna kommersiella intressen” står det i radio- och tv-lagen som sätter de yttre ramarna för SVTs verksamhet. Granskningsnämnden tolkar detta på ett absurt sätt. Vi måste tejpa över loggor – hur små de än är – på gästernas kläder när de kommer till Gomorron Sverige. Vi lever i ett samhälle där kändisar är varumärken i sig själva och vi möter säkert mer än tusen varumärken varje dag bara genom att inte blunda oss igenom det offentliga rummet. Då tycker jag det knappast kan anses vara ”otillbörligt gynnande” att en logga hit eller dit råkar svischa förbi på en tröja i teve (så länge det inte ingår i en medveten produktplacering). Men vi vill inte betala böter i onödan så vi fortsätter tejpa kläder på morgonen. Och inte bara kläder, förresten. Imorse var det dags att även sätta ett klistermärke på min jobbdator som skulle synas i bild under en chatt med tittarna, för att dölja att det är en… Ja, vad är det för dator jag har egentligen?

Det är egentligen en helt vanlig alldagligt tråkig ”Dell”. Som jag valt att pimpa lite granna. Med en logga från ett annat datorföretag. Och för att denna text inte ska kunna uppfattas som ”otillbörligt gynnande”, låt mig säga detta en gång för alla i klartext: jag har ingen som helst koppling till Apple. Annat än att jag är rätt så jävla förbannad på att de håller på att bli en monopolist som använder sin marknadsmakt till att stänga ute konkurrenter och begränsa valfriheten för sina kunder. Så egentligen bar det mig emot, men jag satte ändå deras äpple på min burk snart efter att jag kvitterat ut den från dataavdelningen. För att täcka över den kreativitetsdödande ”Dell”-loggan. För visst är väl ”Dell” höjden av middle of the road – en produktivitetskonsult som piffar upp sin Powerpoint med Wingdings? På en sån dator blir inga roliga manus skrivna…

dellapple

Det var en pimpning med vetenskapligt stöd, visar det sig. Forskning har nämligen visat att människor som utsätts för kända varumärken redan på mycket kort tid kan påverkas att agera på ett sätt som speglar varumärkets kännetecken. En studie vid Duke/University of Waterloo utsatte försökspersoner för subliminal exponering av Apple- respektive IBM-loggan. Sedan fick de utföra en uppgift som mätte deras kreativitet. Gissa vilken varumärkesexponering som ledde till flest kreativa lösningar på problemet?

Kan det vara det här som gör att BMW inte bara lockar till sig fler individualistiska fortkörare från början, även en annars korrekt samhällsmedborgare trycker lite mer på gasen bara av att sätta sig i en BMW? ”Jag är en sån som…” är en mäktig psykologisk mekanism. Tänk hur snabbt ett barn som stämplas som ”stökig” verkligen blir det så snart hen identifierat sig med rollen. Om du på grund av ditt kön, härkomst eller social klass har en viss stämpel från början i en grupp, så börjar du ofta agera i linje med de egenskaper fördomarna tillskriver dig. Inte så konstigt då att tydliga varumärken har samma effekt på dess bärare. När jag tänker efter så känner jag mig faktiskt lite klokare, mer samhällsnyttig och aningens mer präktig efter en dag i rutan på SVT. Det kan vara farligt. Man kan drabbas av ”Prius-effekten”.

Samtidigt som statistiken visar att ”de farligaste förarna kör BMW”, så har polisen noterat att Toyota Prius-förare ovanligt ofta kör för fort på motorvägarna. De må vara gröna och gulligt sköna i stadstrafiken, men när de väl kommer ut på bred asfalt passar många Prius-förare på att skita i hastighetsbestämmelserna: ”både jag och ett flertal kollegor har reagerat på att Prius är så frekvent förekommande”, säger Tomas Bonn, biträdande chef för trafikpolisen i Sörmland till Teknikens Värld och tillägger att med tanke på att de vanligaste fortkörarbilarna Audi och BMW säljer i betydligt fler exemplar i Sverige än vad Prius gör ”kan vi inofficiellt slå fast att Prius är fortkörningsbilen nummer ett i vårt land”. Enligt en studie som registrerade vilka bilmodeller som oftast struntade i att ge fotgängare företräde vid ett övergångsställe, var det återigen en viss bilmodell som utmärkte sig framför alla andra – Toyota Prius. Teorin är att människor som betalat extra för en ”grön modell” känner att de redan visat sig duktiga, redan betalat sin skuld till samhället, så nu kan de kosta på sig att vara lite egoistiska och köra som de vill.

Jag brukar tänka på den studien när jag ibland drabbas av dåligt samvete för att jag bara kör en helt vanlig 95-oktanig Peugeot till jobbet.

(Hallå där, Granskningsnämnden! Låt mig bara tillägga en sak: det finns såklart många andra fina franska bilmärken där elhissarna i fönstren också måste bytas ut efter bara tre år.)