img_0476

Därför kan jag inte släppa Romsons leende

Jag skulle egentligen berätta om min pinsamma blunder i sändning i morse, men kan inte sluta tänka på Åsa Romsons leende. På ett sätt hänger de faktiskt ihop.

Innan någon viftar med ”typiskt att kommentera kvinnan istället för mannens sätt att vara”-argumentet vill jag bara påpeka att Gustav Fridolin alltid haft ett sådant där säljande leende nära till hands, så betraktelsen av hans kroppsspråk är inte lika intressant för tillfället.

Det är ju dessutom Romson som varit mest utsatt för kritik den senaste tiden. De kom i alla fall bägge till Gomorron Sverige i morse med ett bestämt mål: utstråla positivitet och glädje! Från första handslaget vid kaffeautomaten och min obligatoriska 15-sekunderssnutt för sociala medier, via intervjun i teve till uppföljande bild (med misstaget att först filma dem) efteråt: hon log, han log, de log. Framför allt var det tydligt hur hon log! Av alla frågor vi hade till dem om hur de bedömer chanserna att få sitta kvar, det feministiska i kraven på att bara avsätta det kvinnliga språkröret, till frågan om tyskt brunkol, så hann vi inte med att fråga vad Åsa Romson fått för råd av den retorik-expert hon uppenbarligen gått till senaste dagarna. Men det behövdes inte. Det syntes lång väg: le, så lever du längre! Även som språkrör.

Du kan läsa hur många böcker som helst om konsten att bli en grym säljare, beundrad ledare och älskad av alla. Hoppa över alla de där böckerna i management-litteraturhyllan på flygplatsen. Jag kan sammanfatta det viktigaste budskapet i de bästa av dem: tänk på vad du signalerar till omgivningen, till den du vill påverka. Var medveten om det icke-verbala språket, lär dig prata mellan raderna, så kan du få de flesta att göra som du vill utan att de tänker på det. Och mäktigaste vapnet av dem alla i kroppsspråksarsenalen – leendet!

För det första smittar leendet av sig. Du har själv en tendens att le när du tittar på någon annan som ler. Vi kan tacka våra spegelneuroner i hjärnan för att vi vill replikera andra människors känslolägen och därmed imiterar deras kroppsspråk (i alla fall alla om vi har en sund dos empati i kroppen). Effekten blir att vi själva blir lite gladare. Testa själv! Sätt en penna horisontellt i munnen så att den går mellan mungiporna. Då tvingas du till ett leende, och kommer genast känna dig lite bättre. De som i experiment tittade på tecknade serier på detta sätt med en blyertspenna i mungipan tyckte det var roligare än de som kollade samma serie utan pennan i munnen. Detta klassiska experiment har gjorts om många gånger i olika varianter som alla slutar på samma sätt: de med pennan i munnen har det roligare än de som saknar pennan som tvingar dem att le. Vi gillar de som får oss att må bra. Så länge de inte går till överdrift, så länge allt detta sker på det undermedvetna planet, så vinner alltid ett leende fler vänner än en bister uppsyn.

För det andra bidrar ett leende till en positiv ”Halo-effekt”. Psykologen Edward Thorndike myntade begreppet på 1920-talet efter en studie av militärers duglighet. Han upptäckte att de verkade betygsättas på ett orättvist sätt: de som först ansågs duktiga inom ett område (t ex bra piloter) fick automatiskt högre omdömen inom andra – helt orelaterade – områden (t ex ledarskap). Han såg att det första intrycket av en person smittade av sig på omdömena av alla andra egenskaper. Ett typexempel på Halo-effekt som gått igen i alla tider är en mans längd och dess påverkan på hur man bedömer hans personlighet. Inte minst vad han är värd i lön. Man tjänar mer ju längre man är. Orättvist och irrationellt? Javisst! Livet är en enda lång räcka orättvisor. Trufferad med en stor dos irrationalitet. Get used to it! Det är arvet efter livet på savannen där längd kanske var en reell konkurrensfördel, men i det moderna samhället där vi filmar Tom Cruise på lådor för att han ska se längre ut i sina hjälteroller, är det fullständigt kokko. Idag spelar inte längd längre någon funktionell roll för vår överlevnad. Men ger ändå en fördel i alltifrån sexliv till lönekuvert för de som råkar vara lite ”resligare” än andra. Tur då att det finns en Halo-effekt som alla kan göra något åt – le mer, så lever du längre! Du kan även förlänga tiden som språkrör… Om man har nära till ett leende, så kan man ju inte vara särskilt bekymrad, då har man väl inte så mycket problem? Då är man väl snarare framgångsrik än nere för räkning? Om man kan kosta på sig ett leende så är säkert det viktiga i livet positivt? En Åsa Romson som ler, känner sig väl inte uträknad och besegrad på förhand? Nej! Hon är segerviss, och har väl därmed anledning att känna sig trygg? Hon vet säkert något som vi andra inte vet om sitt stöd inom partiet, och det skickar signaler till medlemmarna att det verkar finnas fler som stödjer henne än tvärtom. Det kan väl inte vara utan anledning? Är man osäker så väljer man att följa flocken, så den typen av indirekt självförstärkande signaler kan vara avgörande i ett läge där det står och väger. Avslöja aldrig att du känner dig svag om du står inför en duell! Utstråla alltid självförtroende och segervisshet in i det sista om du utmanas i ledarposition! Väljarna och ombuden känner omedelbart vittringen av osäkerhet. Vilket genast omvandlas till en kniv i ryggen i en sådan obarmhärtig miljö som topp-politiken.

Imorse var det alltid närmre till ett leende och skratt än till surmin och djupa suckar. Hur mycket jag än vevade om den värsta varbölden i det Miljöpartistiska såret just nu – det tyska brunkolet. Även om deras svar i den frågan fortfarande öppnar upp för fler frågetecken än utropstecken, så levererades ”svaren” med mindre rynkor i pannan än i förra veckan.

Jag är inte politisk kommentator eller Kremlolog, bara hobbypsykolog. Men taktiken att le sig genom skiten verkar i alla fall inte ha varit till deras nackdel. Några timmar senare kom nyheten att Carl Schlyter (som bara några dagar tidigare i Gomorron Sverige utnämnt det tyska brunkolet till en ”make it or brake it”-fråga för MP) inte är tillgänglig som språkrörskandidat. Efter lunch kom även beskedet från den främsta kronprinsessan – Isabella Lövin – att inte heller hon kan tänka sig bli språkrör. Så länge man inte ler vid helt fel tillfällen (bara psykopater har problem med detta) så har man mer att vinna än att förlora på att teckna en smiley med munnen.

Och hur hänger detta ihop med min tabbe imorse? Well, jag råkade säga ”Atlético Madrid är vidare till final i Champions League efter att de vann mot Bayern Munchen i andra semifinalen”. Vilket är väldigt fel. Och lite rätt. Fel att de vann matchen, det gjorde de inte då den slutade 2-1 till Bayerns fördel. Men på grund av målskillnad så var det ändå Atlético som ”segrade”. Segrade, i bemärkelsen att de gick vidare till final. Vilket ju ändå är grejen. Men jag sa ändå fel. Det kan jag aldrig bortförklara. Möjligen förklara. Jag skrev manuset på förhand med chansningen att Atlético skulle vinna med ett manus-skal där man bara behövde ersätta X med ”Atlético”. Jag hade inte tänkt på att de kunde gå vidare bara på målskillnad. Därför tittade jag inte ens på resultatet när jag kom till jobbet på morgonen och konstaterade att Atlético var finalister. Därför ifrågasatte jag inte heller mitt prefabricerade manus. Det var min ”olycka” denna morgon.

Den missen skäms jag gruvligt för. Som ursäkt kan jag bara säga att jag återigen hade det mesta av mitt fokus på MP-intervjun, lade ned mycket tid på att diskutera frågeställningar och frågeformuleringar med mina kollegor och mig själv. Pausade därför hjärnan för mycket i gryningen vad gäller detaljerna i fotbollen. Shame on me! Inte bara för att det är pinsamt i stunden att ha fel i en så enkel faktafråga som resultatet i en fotbollsmatch. På grund av Halo-effekten känd jag mig stukad hela vägen fram till intervjun med språkrören. Om det är uppenbart att jag brister i bakgrundskoll i en sådan sak som hur Bayern-Atlético slutade, hur slarvig kan man då inte misstänka att jag är vad gäller faktabitarna som rör Miljöpartiet? Min trovärdighet kring allt annat denna morgon sätts på spel av denna fadäs kring gårdagens Champions League-semifinal. Halo-effekten jobbar nämligen åt andra hållet också. På samma sätt som ett leende kan vara livlinan för ett jagat språkrör, kan en förlust som egentligen är en seger vara sänket för en programledare som missar att korrekt redovisa slutresultatet. I soundbite-branschen är vi aldrig bättre än vår senaste 15-sekunders claim to fame.

It better be good. Ett litet smajl skadar i alla fall inte.

Processed with Moldiv

Vad väljer du – idiotiskt eller galet?

Ekonomipristagaren Angus Deaton sågar biståndets enprocentsmål: ”galet!”. Hans Rosling sågar Deatons biståndskritik: ”idiotiskt!”. Två giganter. En av dem har fel.  

Ska man tro på den här mannen...

Ska man tro på den här mannen…

 

...eller den här mannen?

…eller den här mannen?

 
Igårkväll var jag inbjuden till Nobelstudion i SVT för att introducera mitt reportage om Angus Deaton, den fryntlige skott-britt-amerikanen med professorsfluga som på torsdag tar emot Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Ja, det heter så mycket, och man får inte kalla det ”Nobelpriset i ekonomi” för då får man alla naturvetartalibaner på sig som tycker att: 

1. ekonomi är minsann ingen vetenskap 

2. Riksbankens inkuppade pris (1968) är inget riktigt Nobelpris

Låtom oss kalla det ”ekonomipriset”. 

Inbjuden för att kommentera årets ekonomipris var Hans Rosling. Professor i internationell hälsa vid KI, folkbildare om världens tillstånd och utveckling och på senare tid – allmän guru. Han såg inslaget vid genrepet inför sändning och man kan sammanfatta hans spontana kommentarer med ett ord: ”idiotiskt”. 
 

En skeptisk pose...


En skeptisk pose…


Rosling tycker Deaton är ute och cyklar när han kritiserar långsiktigt bistånd för att på sikt riskera göra mer skada än nytta. Deaton kritiserar det svenska enprocentsmålet som han menar är ”galet” (eller ”crazy” som han uttrycker det) då det lägger fokus på vad vi vill ge istället för vad folk i länderna faktiskt behöver och vad som gör nytta (mer om Deatons resonemang ser du här, och läser om här). Rosling tog flera exempel på bistånd som han menar är avgörande för att ett fattigt land ska kunna få hjälp att bekämpa sjukdomar och epidemier som står i vägen för dess utveckling. Han tycker dessutom att Deaton förenklar och generaliserar för mycket. Deaton, som vinnlägger sig om att vara noggrann med siffrorna, hade inte hållit med.
Det hade varit kul att se dem mötas. Två siffernödrar i en ultimate challenge om vem som har bäst exempel på bistånd som funkar/inte funkar. En battle som hade kunnat bli väldigt utbildande. Möjligen även underhållande. Men nu blir det inte så, då Rosling inte ska på Nobelfesten i år. Så vi får hålla tillgodo med två tunga namn som säger emot varandra, en efter en. Med till synes helt oförenliga ståndpunkter. 
Eller? Skulle det gå att bryta ned respektive sidas argumentation i atomer så att det gick att bygga molekylära broar mellan dem? Igårkväll var det i alla fall inte läge för det. Själv fick jag ta emot kritik för rubriken som vi satte på en av artiklarna jag skrev om Deaton. Media är ute och fördummar nu igen, tyckte Rosling. 

Vem ska man då tro på? Nobelprist… förlåt, ekonomipristagaren eller den folkkäre professorn? Svårt att ha någon egentlig uppfattning om man inte kan biståndsvärlden och varit ute i fält i fattiga byar i Indien eller Moçambique (som Deaton respektive Rosling har). Då är det tough shit. Då har man bara titeln, retoriken, slipsen och utseendet att gå på för att bilda sig en uppfattning om vem som är mest trovärdig. Kanske inte det bästa bedömningsunderlaget. Men det finns en ännu starkare påverkansfaktor som smyger i bakgrunden: ens värderingar och politiska hemvist. 

Är man höger så läser man kanske Svenskans ledarsida för att få sin världsbild bekräftad, är man vänster är det snarare Dagens ETC som bekräftar den. Sällan utmanar man sig genom att tvinga sig se världen genom ett par andra glasögon. Det är tryggt och bekvämt att bekräfta det man redan vet. Den snuttefilten släpper man inte i första taget. Tänk vad som skulle hända annars: om du helt plötsligt kom på dig själv med att hålla med någon från motståndarlägret i en fråga, då tvingas du inse att du kanske måste omvärdera en hel del andra ställningstaganden. Det är ju jobbigt. Du kanske till och med måste erkänna att du själv haft fel tidigare. Usch.

Nej, ska det vara trångt i åsiktskorridoren, så vill jag åtminstone hålla mig kvar i min egen! Men då blir det inte så många nya dörrar som öppnas. I biståndsfrågan skulle jag tro många reflexmässigt faller tillbaka i sin höger/vänster-tillhörighet och frågar den politiska kompassen vad man bör tycka. Den ger snabbt ett svar som gör att man automatiskt lyssnar mer på Deaton eller Rosling. Även om ingen av dem i övrigt är starkt uttalat hit eller dit. Deaton är i en amerikansk kontext snarast vänster, och Rosling säger sig vara ”genetiskt socialdemokrat”. Vilket ju ändå inte är ljusår ifrån. Men traditionellt sett låter det mer höger att kritisera bistånd, och det låter mer vänster att försvara det. Och den som har det undermedvetet inprogrammerat i sig, slår dövörat till när motståndarsidan talar. 

Är jag hård och generaliserande nu? Ja, men så är jag ju också journalist. Målar världen i svart och vitt och drar alla över en kam, och allt det där. Det kanske är jag som är den största idioten?

Slow-tv

Kollar på dansk teve. Zappar in DR Update som jag trodde var en nyhetskanal, men matas av olika övervakningskameror från korridorer i typ övergivet sjukhus.

image

image

image

image

image

image

Snäppet mer action än färg som torkar. Reality-tv har väl gått lite för långt nu, va?
Gonatt!

Jakten på det perfekta livet

I veckan var jag hemma hos P3-prataren och DN-krönikören Hanna Hellquist som ju till hösten även kommer synas som SVT-programledare i sitt program “Jakten på det perfekta livet” (uppföljare till serien “Jakten på lyckan“).

Eftersom min bok “Hög på Hus” har undertiteln “Jakten på det perfekta boendet” var det väl upplagt för att ringa mig när de skulle spela in en grej om drivkrafterna bakom hemnetknarkandet. Eller så hade Hanna bara nåtts av ryktet att jag är en fena på home staging och ville få lite gratis hjälp inför försäljning?

Spelar ingen roll, det var trevligt som den i alla fall att komma hem till henne på en fika och träffa kloka och snälla mamman Lisbet. Resultatet av min home staging kommer någon gång i höst i ett avsnitt som fokuserar på boendet. Tills dess får ni här några teasers i form av “före”-bilder från Hannas barre strax söder om söder där inredningnsmottot var ”avslappnat 50-tal med gigantiska pelargoner och små gulliga djur i porslin”.

Porslinsharen ser dig!

Porslinsharen ser dig!

Home Staging-Alex rycker ut

Imorgon ska jag hem och homes stagea hos Hanna Hellquist. Hon spelar in ny säsong av Jakten på lyckan. Ett av avsnitten i höst handlar om boendet och där ska jag vara med och berätta varför jag blev ”Hög på hus”. Samt bjuda på mina insikter inom home staging genom att säga vad jag tror behöver göras med hennes lägenhet om den skulle säljas. Tänk om hon har riktigt udda, konstig smak? Övermöblerat med mormors alla gamla byråer, husdjur en masse och har pyntat hemmet med en massa personliga prylar som betyder jättemycket för henne men stökar till helhetsintrycket av bostaden? Vad ska jag då säga, jag som inte vill framstå som en ”ljust och fräscht”-idiot (som jag egentligen är)?

Får jobba med omskrivningar och inte säga allt jag tänker. Eller kanske borde jag istället se på det kliniskt som en kirurg och bara kallt gå in där och göra det som måste göras?

Har i alla fall skrivit en grej på HPH-bloggen för att komma i rätt mood inför uppgiften. Med lite sömn nu ska det väl gå bra.

SvD – för alla kön

Fick idag ett prenumerationserbjudande från svenskan. Så även min fru. De var inte lika.
För det första skiljde de sig till innehållet. Jag fick 50% rabatt veckans alla dagar (manligt instrumentellt nog ”till nytta för dig”) medan hon skulle lockas in med lite skön helgläsning ”när du har tid att fördjupa dig” (duktiga kvinnor ”fördjupar” sig då och då medan männen nöjer sig med att surfa på ytan hela tiden?).
Sedan var det så klart olika profiler som affischnamn. Kvinnor vill läsa om ”samtalet som ständigt pågår” med Karin Thunberg, som placerats bredvid en bild på matspecial, medan Andreas Cervenka ”till nytta för dig” står bredvid bild på Näringslivsdelen som förmodas få männen på fall.
Kvinnor gillar mat och relationer.
Män gillar stridsflygplan och pengar.
SvD har gjort sin könsrollsmässiga marknadssegmentering.
Frågan är bara – är den ett tecken på läsekretsens eller redaktionens värderingar?

20120808-221730.jpg

20120808-221811.jpg
Till och med fikabrödet är olika på bilden. Riktiga män kostar på sig ett wienerbröd medan kvinnor slankar till det med fil och hallon.

Tarot-tv till tusen

Zappar mellan kanalerna på spansk teve. Hittar oroväckande många spådomskanaler. Kanske det man behöver när allt som det rationella kan förutspå går åt pipan i samhället?

20120718-001458.jpg

20120718-001531.jpg

Musikradion stuck in the middle

Den kommersiella radions hot är Spotify och alla varianter av Last FM. För trångt i det analoga nätet att nischa sig. Stuck in the middle.
Mer särpräglande innehåll, starka karaktärer och lokal prägel nödvändigt.
Vid sidan av att hitta ny distribution:

20120528-101305.jpg

Därför behöver Public Service jobba hårdare än någonsin

Medieutvecklingen gör att informationsklyftorna i samhället ökar. Därmed också behovet av en Public Service som upplyst lägereld.

Jesper Strömbäck, professor i politisk kommunikation och journalistik samt huvudsekreterare i regeringens Framtidskommission,  skriver DN Debatt om konsekvenserna av medielandskapets förändringar. Det mest intressanta är hans redogörelse för sambandet mellan svenskarnas nyhetskonsumtion och politiska intresse och hur det utvecklats de senaste 25 åren.

”Resultaten är tydliga. För det första visar de att skillnaderna i mediekonsumtion mellan olika människor ökar. För det andra visar resultaten att två grupper ökar i storlek. Det handlar dels om nyhetssökarna, de som är storkonsumenter av nyhetsmedier, dels om nyhetsundvikarna, de som sällan eller aldrig tar del av nyhetsmedier. Andelen nyhetssökare har ökat från cirka 11 procent till knappt 18 procent, medan andelen nyhetsundvikare har ökat från 6 till 15 procent. Studerar man utvecklingslinjen kan båda grupperna förväntas öka ytterligare i storlek under de kommande åren. För det tredje visar resultaten att människors politiska intresse betyder allt mer för att förklara hur mycket de tar del av olika nyhetsmedier.”

De som har bäst förutsättningar för att ta kloka beslut som medborgare, medmänniska och konsument ökar alltså i antal. Men samtidigt blir de minst upplysta allt fler. Jesper Strömbäck skriver att utvecklingen förväntas leda till större skillnader mellan olika grupper när det gäller hur de uppfattar verkligheten och i förlängningen även ökade klyftor när det gäller såväl politiska kunskaper som politiskt deltagande.

”Den gemensamma offentligheten krymper. I takt med att människors motivationer får större betydelse för deras medieanvändning ökar samtidigt utrymmet för olika nischmedier, inte minst på internet. Människor kan i allt högre utsträckning söka sig till medier som bekräftar deras åsikter, fördomar och verklighetsbilder. Det i sin tur riskerar att leda till en ökad polarisering och balkanisering av offentligheten.”

Givet att man tycker demokrati är bra och att ett så högt medborgerligt deltagande i densamma är eftersträvansvärt, vad ska man göra åt problemet? Man får hoppas att det trots ”balkaniseringen” av medielandskapet alltjämt finns kvar ett antal församlingar stora nog att fungera som forum för spridande av allmänintressant information och kontaktyta för gemensam debatt.

Hjärnan är funtad så att man hellre söker bekräfta sina egna åsikter och förutfattade meningar än att utmana dem. Just därför är det så viktigt med breda ”offentliga rum” i medielandskapet där man kan råka stöta på oliktänkande för att tvingas testa sina argument. För demokratins skull blir behovet av samlande lägereldar bara större ju mer fragmentiserade medierna blir. Mot bakgrund av den utvecklingen kan Public Service finna stöd för resonemanget att SVT, UR och SR inte ska utvecklas mot ett mer elitistiskt innehåll där man ”bara ska göra det ingen annan gör”. Ska man bara göra det som inte lockar breda tittar- och lyssnarskaror så kommer man till slut bara tala till de redan invigda. En liten exklusiv klubb av extrema ”nyhetssökare”. Ska Public Service ha ett existensberättigande överhuvudtaget, så måste man både leverera höjd till dessa samtidigt som man inte gör avkall på bredden så att man även når de som normalt sett undviker nyheter.

Rapport behöver Melodifestivalen. Men Melodifestivalen skulle inte ha sin plats i tablån utan Rapport som granne. Och oavsett vad programmet heter måste Public Service alltid anstränga sig lite mer för att engagera alla målgrupper, inte bara de kommersiellt intressanta. Lyckas med att locka unga samtidigt som man inte sviker de gamla. Underhållning med hjärna och information med hjärta. Ett svårt jobb, men det är just vad det ska vara.

Public Service – we try harder. För demokratins skull måste det vara med betoning på ”harder”. Särskilt i ett splittrat medielandskap där det blivit lättare än någonsin att sluta sig in i sin egen självbekräftande bubbla.

Betydelsen av ett bra bokomslag

Sökte efter min egen bok ”Hög på Hus” på CDON och såg att Robert Harris ”The Fear Index” kom upp som ”de som köpte Hög på Hus köpte också dessa böcker”. Det tar jag som en komplimang.

Men det som verkligen fick mig att tänka till var skillnaden i bokomslag för ”The Fear Index” som jag upptäckte när jag kollade priset även på Adlibris:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vilken av dem skulle du välja?

Den till vänster kostar 76 kr, den till höger 116 kr.

Den till vänster skulle jag inte plocka upp på ett bord i bokhandeln. Den till höger skulle jag se direkt, och gärna hålla i handen på tunnelbanan. Den har lite cool Vertigo-känsla och verkar ”smart”. Den till vänster ser mer ut som billig deckare. Om det inte vore för att jag var så snål skulle jag själv nästan vara beredd att betala 40 kr mer för att få det snygga omslaget.

Ska bli intressant att se vilket omslag som bäst stämmer överens med innehållet. Jag hoppas på bra läsning, det vill säga det högra.

Men den frågan är vilket av dem som säljer bäst?