img_0476

Därför kan jag inte släppa Romsons leende

Jag skulle egentligen berätta om min pinsamma blunder i sändning i morse, men kan inte sluta tänka på Åsa Romsons leende. På ett sätt hänger de faktiskt ihop.

Innan någon viftar med ”typiskt att kommentera kvinnan istället för mannens sätt att vara”-argumentet vill jag bara påpeka att Gustav Fridolin alltid haft ett sådant där säljande leende nära till hands, så betraktelsen av hans kroppsspråk är inte lika intressant för tillfället.

Det är ju dessutom Romson som varit mest utsatt för kritik den senaste tiden. De kom i alla fall bägge till Gomorron Sverige i morse med ett bestämt mål: utstråla positivitet och glädje! Från första handslaget vid kaffeautomaten och min obligatoriska 15-sekunderssnutt för sociala medier, via intervjun i teve till uppföljande bild (med misstaget att först filma dem) efteråt: hon log, han log, de log. Framför allt var det tydligt hur hon log! Av alla frågor vi hade till dem om hur de bedömer chanserna att få sitta kvar, det feministiska i kraven på att bara avsätta det kvinnliga språkröret, till frågan om tyskt brunkol, så hann vi inte med att fråga vad Åsa Romson fått för råd av den retorik-expert hon uppenbarligen gått till senaste dagarna. Men det behövdes inte. Det syntes lång väg: le, så lever du längre! Även som språkrör.

Du kan läsa hur många böcker som helst om konsten att bli en grym säljare, beundrad ledare och älskad av alla. Hoppa över alla de där böckerna i management-litteraturhyllan på flygplatsen. Jag kan sammanfatta det viktigaste budskapet i de bästa av dem: tänk på vad du signalerar till omgivningen, till den du vill påverka. Var medveten om det icke-verbala språket, lär dig prata mellan raderna, så kan du få de flesta att göra som du vill utan att de tänker på det. Och mäktigaste vapnet av dem alla i kroppsspråksarsenalen – leendet!

För det första smittar leendet av sig. Du har själv en tendens att le när du tittar på någon annan som ler. Vi kan tacka våra spegelneuroner i hjärnan för att vi vill replikera andra människors känslolägen och därmed imiterar deras kroppsspråk (i alla fall alla om vi har en sund dos empati i kroppen). Effekten blir att vi själva blir lite gladare. Testa själv! Sätt en penna horisontellt i munnen så att den går mellan mungiporna. Då tvingas du till ett leende, och kommer genast känna dig lite bättre. De som i experiment tittade på tecknade serier på detta sätt med en blyertspenna i mungipan tyckte det var roligare än de som kollade samma serie utan pennan i munnen. Detta klassiska experiment har gjorts om många gånger i olika varianter som alla slutar på samma sätt: de med pennan i munnen har det roligare än de som saknar pennan som tvingar dem att le. Vi gillar de som får oss att må bra. Så länge de inte går till överdrift, så länge allt detta sker på det undermedvetna planet, så vinner alltid ett leende fler vänner än en bister uppsyn.

För det andra bidrar ett leende till en positiv ”Halo-effekt”. Psykologen Edward Thorndike myntade begreppet på 1920-talet efter en studie av militärers duglighet. Han upptäckte att de verkade betygsättas på ett orättvist sätt: de som först ansågs duktiga inom ett område (t ex bra piloter) fick automatiskt högre omdömen inom andra – helt orelaterade – områden (t ex ledarskap). Han såg att det första intrycket av en person smittade av sig på omdömena av alla andra egenskaper. Ett typexempel på Halo-effekt som gått igen i alla tider är en mans längd och dess påverkan på hur man bedömer hans personlighet. Inte minst vad han är värd i lön. Man tjänar mer ju längre man är. Orättvist och irrationellt? Javisst! Livet är en enda lång räcka orättvisor. Trufferad med en stor dos irrationalitet. Get used to it! Det är arvet efter livet på savannen där längd kanske var en reell konkurrensfördel, men i det moderna samhället där vi filmar Tom Cruise på lådor för att han ska se längre ut i sina hjälteroller, är det fullständigt kokko. Idag spelar inte längd längre någon funktionell roll för vår överlevnad. Men ger ändå en fördel i alltifrån sexliv till lönekuvert för de som råkar vara lite ”resligare” än andra. Tur då att det finns en Halo-effekt som alla kan göra något åt – le mer, så lever du längre! Du kan även förlänga tiden som språkrör… Om man har nära till ett leende, så kan man ju inte vara särskilt bekymrad, då har man väl inte så mycket problem? Då är man väl snarare framgångsrik än nere för räkning? Om man kan kosta på sig ett leende så är säkert det viktiga i livet positivt? En Åsa Romson som ler, känner sig väl inte uträknad och besegrad på förhand? Nej! Hon är segerviss, och har väl därmed anledning att känna sig trygg? Hon vet säkert något som vi andra inte vet om sitt stöd inom partiet, och det skickar signaler till medlemmarna att det verkar finnas fler som stödjer henne än tvärtom. Det kan väl inte vara utan anledning? Är man osäker så väljer man att följa flocken, så den typen av indirekt självförstärkande signaler kan vara avgörande i ett läge där det står och väger. Avslöja aldrig att du känner dig svag om du står inför en duell! Utstråla alltid självförtroende och segervisshet in i det sista om du utmanas i ledarposition! Väljarna och ombuden känner omedelbart vittringen av osäkerhet. Vilket genast omvandlas till en kniv i ryggen i en sådan obarmhärtig miljö som topp-politiken.

Imorse var det alltid närmre till ett leende och skratt än till surmin och djupa suckar. Hur mycket jag än vevade om den värsta varbölden i det Miljöpartistiska såret just nu – det tyska brunkolet. Även om deras svar i den frågan fortfarande öppnar upp för fler frågetecken än utropstecken, så levererades ”svaren” med mindre rynkor i pannan än i förra veckan.

Jag är inte politisk kommentator eller Kremlolog, bara hobbypsykolog. Men taktiken att le sig genom skiten verkar i alla fall inte ha varit till deras nackdel. Några timmar senare kom nyheten att Carl Schlyter (som bara några dagar tidigare i Gomorron Sverige utnämnt det tyska brunkolet till en ”make it or brake it”-fråga för MP) inte är tillgänglig som språkrörskandidat. Efter lunch kom även beskedet från den främsta kronprinsessan – Isabella Lövin – att inte heller hon kan tänka sig bli språkrör. Så länge man inte ler vid helt fel tillfällen (bara psykopater har problem med detta) så har man mer att vinna än att förlora på att teckna en smiley med munnen.

Och hur hänger detta ihop med min tabbe imorse? Well, jag råkade säga ”Atlético Madrid är vidare till final i Champions League efter att de vann mot Bayern Munchen i andra semifinalen”. Vilket är väldigt fel. Och lite rätt. Fel att de vann matchen, det gjorde de inte då den slutade 2-1 till Bayerns fördel. Men på grund av målskillnad så var det ändå Atlético som ”segrade”. Segrade, i bemärkelsen att de gick vidare till final. Vilket ju ändå är grejen. Men jag sa ändå fel. Det kan jag aldrig bortförklara. Möjligen förklara. Jag skrev manuset på förhand med chansningen att Atlético skulle vinna med ett manus-skal där man bara behövde ersätta X med ”Atlético”. Jag hade inte tänkt på att de kunde gå vidare bara på målskillnad. Därför tittade jag inte ens på resultatet när jag kom till jobbet på morgonen och konstaterade att Atlético var finalister. Därför ifrågasatte jag inte heller mitt prefabricerade manus. Det var min ”olycka” denna morgon.

Den missen skäms jag gruvligt för. Som ursäkt kan jag bara säga att jag återigen hade det mesta av mitt fokus på MP-intervjun, lade ned mycket tid på att diskutera frågeställningar och frågeformuleringar med mina kollegor och mig själv. Pausade därför hjärnan för mycket i gryningen vad gäller detaljerna i fotbollen. Shame on me! Inte bara för att det är pinsamt i stunden att ha fel i en så enkel faktafråga som resultatet i en fotbollsmatch. På grund av Halo-effekten känd jag mig stukad hela vägen fram till intervjun med språkrören. Om det är uppenbart att jag brister i bakgrundskoll i en sådan sak som hur Bayern-Atlético slutade, hur slarvig kan man då inte misstänka att jag är vad gäller faktabitarna som rör Miljöpartiet? Min trovärdighet kring allt annat denna morgon sätts på spel av denna fadäs kring gårdagens Champions League-semifinal. Halo-effekten jobbar nämligen åt andra hållet också. På samma sätt som ett leende kan vara livlinan för ett jagat språkrör, kan en förlust som egentligen är en seger vara sänket för en programledare som missar att korrekt redovisa slutresultatet. I soundbite-branschen är vi aldrig bättre än vår senaste 15-sekunders claim to fame.

It better be good. Ett litet smajl skadar i alla fall inte.

En kommentar

  1. Anna Förlaget · maj 6

    Intressant text!
    Trevlig helg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s