Får det lov att vara en liten knuff?

bokenNu är den äntligen ute, min nya bok! ”Nudge: så funkar det” handlar om nudging – konsten att göra det lätt att välja rätt. Rätt, i bemärkelsen det val du skulle gjort om du hade haft tillgång till rätt kunskap och tillräckligt med självkontroll för att göra det. Utgångspunkten i beteendeekonomi är nämligen att vi inte alltid fattar fullt rationella beslut. Jag går igenom de vanligaste beslutsfällorna och hur man kan göra för att minska risken för att falla däri. Det handlar om att designa valsituationer på ett sätt som ”knuffar” oss i rätt riktning. Boken innehåller även en genomgång av hur företag som Spotify och Ica samt offentliga organisationer jobbar med nudging i Sverige och resten av världen, och bygger på intervjuer med några av världens ledande forskare inom området. Inte minst nudgingens ”pappa”, Richard Thaler, som jag haft nöjet att träffa flera gånger. Läs mer på nudgenudge.se och självklart i boken!



Annonser

När IKEA-effekten gjorde mig till hjälte

-Pappa, är möblerna billigare på IKEA, bara för att man bygger ihop dem själv?

Jag bygger skrivbordet ”Micke” åt Jonas som äntligen ska få en riktig arbetsplats för läxläsningen. Han ligger i sängen och väntar på att nattas av Emma, som väntar på att jag bankat och skruvat färdigt bordet som det tagit lite längre tid än väntat att pussla ihop.

-Jodå, så är det. Men främst därför att det blir billigare med transport och lagerhållning när paketen är mindre. Jag tror faktiskt inte de behöver ha lägre priser för att vi tvingas sätta ihop dem själva.

Trots att det alltid tar längre tid än man räknat med, så är det alltid lika roligt att sätta igång och avsluta byggandet. Allt jobb däremellan tenderar man glömma bort. Och så stolt man betraktar sitt bygge efteråt. Det vill mycket till för att man ska ångra köpet efter allt slit med att få papier maché-skivorna att sitta ihop som på bilden i katalogen. Ja, det är till och med så att vi är beredda att betala för att få göra jobbet själva. Det kallas ”IKEA-effekten”.

Duke-professorn Dan Ariely m fl har i sin forskning påvisat hur det faktum att man bygger IKEA-möbler ökar det upplevda värdet av dem för den som färdigställt dem själv. I studien The “IKEA Effect”: When Labor Leads to Love påminner Ariely & Co om hur man redan på 50-talet upptäckte att färdiga sockerkaksmixar inte fick vara för enkla. Från början behövde man bara tillsätta vatten. Men det sålde inget vidare. Någon var klok nog att ändra receptet så hemmafruarna tvingades vispa ned ett ägg också, och genast var succén ett faktum. Fru Femtiotal fick känna att hon lade ned lite jobb i att baka familjens fikabröd, och det gjorde sockerkaksmixen mer attraktiv trots att den innehållsmässigt inte var lika fullständig som tidigare. Man var beredd att betala (i form av att köpa till ägg, och bidra med tid) för att få glädjen att lägga ned lite eget arbete i tillagningen.

I Arielys experiment får ena gruppen deltagare bygga förvaringslådorna ”Kassett” själva, medan den andra gruppen får dem färdigbyggda. Sedan testas deras betalningsvilja. De som byggt den själva bjuder markant mer, än de som bara haft den för påseende. Så om du är tveksam kring om möbeln passar därhemma, bygg absolut inte ihop den! Du har investerat så mycket blod, svett och tårar i byggandet av den att ditt estetiska omdöme riskerar svikta. Vill du få nöjdare kunder? Låt dem göra jobbet själva!. Platta paket är inte bara billigare paket. Det är även mer tillfredsställande paket.

Emma är lyckligtvis upptagen med att fixa något som buggar i Jonas telefon, så jag blir klar med ”Micke” innan hon hinner ta upp Harry Potter och påpeka att klockan är alldeles för mycket. Jag ruskar på Jonas som hållit på att somna under tiden, och viskar att ”skrivbordet är klart nu”. Han åker upp som en fjäder i sängen och när han ser mästerverket, utbrister han genuint och överväldigande:

-Åhhhh, tack, snälla pappa! Vad fint det blev! Jipppiiie!!! Åh, än en gång, tack, pappa!!

Hm, undrar om han varit fullt lika tacksam om jag bara ställt in bordet färdigt i hans rum istället för att bygga ihop det framför honom? IKEA-effekten sträcker sig tydligen även till att vinna pappa-cred-poäng.

Det fina med ”IKEA-effekten” är att den går att tillämpa på mer än möbler. Nästa steg är att ta den in i matlagningen. Jag har svårt att få barnen prova nya rätter bortom kända vardagsklassiker som falukorv och köttbullar. De kanske skulle bli lite mindre kritiska till nya kulinariska upplevelser om de fick vara med och skapa dem? Och då menar jag inte att vi ska stå och rulla hemmagjorda vegobullar tillsammans. Det räcker med att låta dem steka de djupfrysta kikärtsbiffarna själva, för att åtminstone göra dem lite mer motiverade att smaka något nytt.

67 flygkrascher är fler än en Drömvinst

6 rätt på Lotto! Till slut kollar jag upp om sommarens snedsteg gav något resultat. Först tror jag att jag blivit miljonär, tills jag ser att det bara ger 2911 kr. Sedan ser jag att 6 rätt + tilläggsnummer ger 25 436 kr. Vaddå, tilläggsnummer? Hm… Tre av mina sex rätt visar sig vara just – ”tilläggsnummer”. De får man inte räkna in i antal rätt. I själva verket är jag så långt från en vinst man kan komma. Hundringen jag ovanligtvis slängde iväg på Lotto-kupongen under semestern är lika borta som hundralapparna vi slösade bort på Grönan igår på olika choklad-, chips-, och gosedjurs-hjul.

​Lotterier och spel är satans påfund. Ett jävla bra sätt att tjäna pengar. Går in på Svenska Spels sajt och läser det finstilta: ”På Lotto anslås totalt 45% av insatserna till vinstmedel”. Mer än hälften behåller de själva och gör en snygg vinst. Det är i alla fall bättre odds än chokladhjulet på Gröna Lund. För att där vara garanterad en vinst som är värd cirka 200 kr (2kg mjölkchoklad) måste man köpa lotter för 500 kr. Bättre då att köpa chokladen på vägen hem och spara 300 kr. Men ändå står man där och spelar som en annan idiot. På vägen från nederlaget vid ett av hjulen, förkunnar jag högt och tydligt för barnen: ”Inget mer spelande nu, detta är bästa sättet att snabbt bli av med en hundring”. Min 12-åring försöker trösta mig:

-Men pappa, det var i alla fall spännande så länge det varade, så vi hade ju lite kul för pengarna!

Jomen, det är väl så man får se på det. Livet som hyperrationell homo economicus kanske inte är så roligt ändå. Fast jag måste säga att det är mer valuta för pengarna att gå runt och känna att man kanske snart får fett med cash än bara en massa fett.

Men man får inte börja titta på oddsen att vinna den där högsta vinsten. Man får inte börja jämföra chansen att ro hem ”Drömvinsten” med andra saker som kan hända i livet. Då riskerar bubblan att spricka. Hittar en sajt där någon Lotto-fantast räknat på saken: ”…det är rimligt. Det kan inträffa. Faktum är att när du är med och spelar om Drömvinsten på Lotto så har du ett så bra odds som 1:337 915 578. Alltså är chanserna faktiskt ganska goda…”.

Eh… ”goda” chanser? Det beror ju på vad man jämför med, såklart. Sannolikheten att ens plan störtar på en vanlig medeldistansflygning med ett kommersiellt flygplan är ungefär 1:5 000 000. Man hinner alltså vara med om 67,5 flygkrascher innan man sannolikhetsmässigt ska belönas med en Drömvinst. Antingen är det beviset på att det är stört orimligt att tro att du någonsin kommer få jubla över att ha blivit multimiljonär på Lotto, eller så är det beviset på att det faktiskt är farligt att flyga. Allt är relativt. Men med tanke på att jag behöver ta en flygning om dagen i över 13 000 år för att överhuvudtaget komma upp i en sportslig chans att vara säker på att få vara med om en flygkrasch en endaste gång, så sätter jag mina pengar på att det är storvinsten som är osannolik och vågar boka nya flygbiljetter.

Det är tråkigt att vara rationell. Och jag ska försöka vara ännu tråkigare framöver. Kanske med undantag för ett återfall nästa sommar då hjärnan checkat ut igen. Och på Gröna Lund kan jag definitivt rekommendera ”Påsen” istället. Vinst varje gång med gullig nalle för endast 50 kr. Lika roligt, som rationellt.

Levande begravd i digitalt junk

Min oförmåga att slänga kommer ruinera mig. Det enda jag lyckas kasta bort är värdefull tid som går åt till att sortera i sopberget av fysiska saker och digitala filer som fyller mitt liv. Allt mer över bredden. Visst, jag är inte en samlare som platsar i program som ”Hoarding: buried alive”. Inte i närheten, tvärtom. Jämfört med Emma är jag 50% mer osentimental och slänger dubbelt så mycket när vi gör de evigt återkommande utrensningarna i källaren som ständigt fylls på. Jag tror faktiskt jag är helt normal. Och det är det som är problemet. Ett växande samhällsproblem.

Semestertider är fototider. Snappa, Insta, Facebooka eller bara ta en bild och spara för sig själv. Men fram kommer mobilen hela tiden. Från soluppgång över fjärden till solnedgång över sjön. Varenda firre ungarna drar upp ska dokumenteras, vartenda ögonblick av familjegemenskap som inte innebär bråk om vem som ska ha Ipaden skall fångas på bild. Många bilder blir det. I min telefon har jag i skrivande stund 9795 bilder och 823 videor. Från en bild på Love i Arlandas avgångshall där han sitter och dricker ett glas vatten och ser trött ut den 28 december 2014 till senast tagna mästerverk: min hand som håller en tumstock för att mäta öppningen på ett T-rör på Bygg-Oles VVS-avdelning. Mitt liv, mellanmjölk. Dessa bilder har ni garanterat inte sett på Facebook eller Insta. Där kör jag mest solnedgång över Medelhavet med ”Valencia”-filter och glada barn med fiskehåvar i högsta hugg mellan sjöbodar i Sandhamn. Problemet är att jag inte sparar endast dessa fina bilder i mitt digitala album. Jag sparar allt!
Jag har till exempel 19 varianter av samma bild på mina pelargoner som jag tog igår. Jag anstränger mig nu för att slänga snabbt och lyckas faktiskt få ned det först till nio, men vid två tar det stopp. Och jag behöver bara spara en. Eller, egentligen ingen. Hur viktigt är det egentligen att spara en bild på mina pelargoner? Är det den jag vill plocka fram när jag sitter på ålderdomshemmet och blickar tillbaka på mitt liv genom ICloud innan jag stiger upp i himlen själv? Nä, det är väl bilder på ungarna såklart. Och efter pelargonerna följer direkt en lång serie porträtt av grabbarna som är ute med mig i båten och fiskar för första gången. Vi tog de gamla metspöna från källaren och svängde in i lilla sjön bredvid för att se flötet guppa i kvällssolen över Vindö. Det var verkligen en stund att minnas. Grabbarnas leende när de tittade upp mot kameran i det varma kvällsljuset. Vilken ska man spara? 


Digitaliseringen gör att det inte längre finns några övre gränser för hur mycket vi kan spara. När minne blir allt billigare, sjunker kostnaden att spara all möjlig digital junk ned mot noll. Känns det som, till en början. Tills man inser att det ändå inte är så billigt i slutändan, då man lägger sig till med nya vanor, som att aldrig slänga. Hur många effektivitetskonsulter har inte i alla år mässat om att ”håll ordning i din inbox”. Så kommer Google och ger oss – till synes – obegränsat lagringsutrymme i Gmail. Istället för att lägga tid på att radera och sortera i mappar, uppmanar de oss att spara allt och istället söka i mailhavet där det 1% viktiga skvalpar bland de 99 procenten skräp. Är bara söket bra, så behöver man aldrig radera. Smutt! Eller? Jag trodde inte jag skulle komma dit, men nyligen nådde jag kapacitetsgränsen och betalade en uppgradering till större utrymme för den digitala skräpkorgen som kallas Gmail. 

Min inbox är ett praktexempel på förlustaversion. Om jag tittar på vad som utgör de 25 senaste mailen, så är 36% nyhetsbrev som jag aldrig, aldrig, aldrig, ens öppnar. När jag skriver dessa rader plingar det till exempel till i mailen med dagens utskick från nyhetstjänsten Blendle Krantenoverzich: ”In koelen bloede vermoord: de vrouw die de olympische baai afvalvrij moest maken”. Jag kan inte ett ord holländska, men jag fortsätter låta det komma varje morgon. Dessa nyhetsbrev är för mig så fullständigt värdelösa att jag inte tvekar att radera dem direkt. Jag raderar dem rent av av glädje, för att få tillfredsställelsen att rensa lite granna i alla fall. Men det tar tid och uppmärksamhet från att läsa det som är viktigt i inkorgen. Så varför avprenumererar jag inte då? Slapphet i kombination med förlustaversion. Det är det som gör mig till en digital ”hoarder” som snart är ”buried alive” i mitt digitala skräp. Och även om jag inte i grunden har koncentrationssvårigheter så tappar jag lätt fokus när jag måste processa alla rubriker och avsändare i hjärnan för att kunna avfärda dem som skräp. Det händer ofta att jag går in i mailen för att kolla en sak, så slutar det med att jag raderar skit och har glömt bort vad det var jag skulle göra. Precis som plinget i telefonen när Blendle Krantzenscheissemailet anlände, avbröt min tankebana, så jag var tvungen att läsa om hela föregående stycke för att komma ihåg vart jag var på väg. Det digitala skräpet har en förmåga att vara påträngande, om man tillåter det. Självklart borde jag stänga av notifikationer, det är lektion A:1 i digital detox-skolan. Men där finns också en förlustaversion – i kombination med status quo bias och lite lättja – som bortförklaring till att jag inte stängt av dem. Nyhetsbrev och notifikationer som kostar mig tid, fokus och – pengar. 

Just nu betalar jag ”bara” 200 kronor om året till Google för att få ha tillgång till 100 GB lagring som ska räcka till alla mina 37362 mail och foton. Till Apple betalar jag 350 kronor per år för att ha tillgång till 200 GB utrymme i molnet – främst för mina bilder. Snart är det dags att uppgradera sig till en större lagringsplan. Nästa steg är en TB. Undrar hur länge det räcker för folk. I takt med att vi filmar och redigerar videor som vi ska lägga upp på sociala medier som utvecklas mer mot rörlig bild och ljud, så är det bara en tidsfråga innan Apple erbjuder ytterligare steg som 10 TB, 100 TB osv. Och med sådant utrymme för det stora junket – alla hemvideos vi tror ska bli nästa Youtubesuccé – finns det verkligen ingen anledning att börja rensa i mailen av utrymmesskäl. Knappt heller bland bilderna. Det digitala sopberget växer okontrollerat i det tysta när vi nuförtiden årligen producerar lika mycket information som mänskligheten hunnit skapa från Hedenhös fram till idag. 

Framtiden tillhör de som erbjuder lagringsutrymme där skräphögen sväller tillsammans med det fåtal guldkorn man långt senare vill åt. Värdet av att få en kund att köpa en IPhone sträcker sig långt bortom försäljningen av själva luren. Man blir fast i Apples ekosystem av tjänster, däribland ICloud (som man inte måste välja för sitt digitala arkiverande, men det är bekvämt att falla för det defaultalternativet). 

Framtiden tillhör de som kan skapa effektiva verktyg för att söka i skiten. När man väl vill ha det där fem år gamla mailet från pappa där han beskriver hur man vinterstänger stugan eller bilden på rördragningen i golvet på tillbyggnaden, man har nytta av åtta år senare då golvvärmen krånglar. Då skulle man uppskatta ett digitalt arkiv som automatiskt sorterat bilder, dokument och mail i rätt kategorier (bilder på barnen, semesterbilder från stället X, jobbmail om Y osv) så att man kan hitta rätt även om man inte kommer ihåg rätt nyckelord och att söket med nyckelord ger mer precisa träffar. 

Jag har även en hel del sparat på Dropbox och Evernote. Filer på olika hårddiskar och info i olika mailboxar och sociala medier-konversationer. Framtiden tillhör de som kan låta mig söka överallt samtidigt efter infon oavsett var den är sparad. Mina barn kanske inte kommer ihåg om jag skickade instruktionerna för vinterstängning av stugan på mail, sms, messenger, eller som en rolig snap (eller något av de trettielva kommunikationsverktygen som då kommer vara aktuella)? Meta-mega-sök kommer behövas när vi inte ens kommer ihåg på vilken vind vi stuvat undan saken vi letar efter.

Och allt är drivet av människans djupast rotade kognitiva bias, förlustaversion. Ett beteendemönster vi har evolutionen att tacka och förbanna för att det påverkar oss så starkt än idag – att vi hatar att gå miste om något betydligt mer än vi gillar att få tillgång till det. Vi är i runda slängar beredda att betala dubbelt så mycket för att behålla en grej, säg en gammal kavaj vi aldrig längre använder (eller en bild på pelargoner), än vi är villiga att betala för att köpa den om vi inte redan ägde den. Det bäddar för utrymmesproblem i en konsumistisk värld där ”slit och släng” tyvärr inte innehåller vare sig så mycket ”slit” eller ”släng” utan mer ”köp och behåll” med tillägget ”köp igen för skojs skull” när glädjen över det första köpet falnat. Det är därför inte så konstigt att branschen för egen förvaring i Sverige idag omsätter över en halv miljard och växer med 10-15 procent om året. I USA är fastighetsbolaget Harrison Street en av de som investerat stort i den växande förvaringsmarknaden. Medgrundaren Christopher Merrill konstaterar i Wall Street Journal att efterfrågan är större än förvaringsbolagen hinner bygga ut, så ”vår främsta konkurrent är tippen”. Vilket är en mycket tacksam konkurrent. I valet mellan återvinningscentralen och ett förråd utanför stan, kickar förlustaversionen in och får oss slanta upp för att slippa plågan att göra oss av med den illasittande kavajen och flyttkartongerna med gamla skolböcker. Precis som jag och alla andra med alltför många bilder i telefonen snart är där och nosar på erbjudandet att uppgradera till 1 TB. 

Jag lovar att göra ett sista försök att radera några fler pelargoner från mitt ICloud. Efter att jag avprenumererat mig från Blendle Krantenoverzicht. Jag kan slänga, jag är inte rädd. Jag kan slänga, jag är inte rädd…

Mitt liv som megamiljonär

Förra lördagen gjorde jag något väldigt dumt. Och mycket spännande. Väldigt olikt mig. Jag som hållit flera förmanande föreläsningar för grabbarna om hur man inte får falla för frestelsen hur som helst, att man måste koppla på hjärnan också i sådana lägen. Och så trillar jag dit själv. På Djurömacken av alla ställen. Det måste vara något med att man är på semester, och inte tycker att vardagens vanliga regler behöver gälla. Jag köpte en lott. Eller ännu värre, jag spelade på Lotto. Sådär på allvar så att man ber om mitt leg för att regga spelet i Svenska Spels dator. 

-vill du skapa en spelarprofil?

”Nej, tack”, svarade jag med övertydlig snabbhet och tillade att ”det här är nog första och sista gången jag spelar”. 

-Tja, det är väl då man vinner, eller hur?

Ja, tänk. 100 miljoner. Hundra miljoner!!! Det var helt på impuls, och allt är skyltens fel. En handskriven lapp bakom en plastficka i ett ställ vid betaldisken på macken: 

Det är först nu i efterhand när jag skriver detta, och tar fram bilden (jag tyckte detta var ett märkvärdigt ögonblick i mitt liv) som jag ser att det inte står ”100 miljoner”. I min upphetsning över att bli mångmiljonär har jag blandat ihop priset på lotto-kupongen med antal miljoner man kan vinna. Det behövs det ingen ekonomisk-psykologisk teori för att bortförklara. Det är bara ren och skär dumhet. Jag får skylla på trötthet. Jag hade ägnat hela förmiddagen åt att rensa källaren och slänga skräp med flera fullastade turer med släpvagnen till tippen. Efter sista vändan till Djurö återvinningscentral var jag både törstig och trött när jag stod där och skulle betala släphyran på macken. Ja, vi säger att det var en kombination av deshydratering och utmattning. Folk har gjort dummare saker i sådant tillstånd. Men, jag minns också att jag inte var helt irrationell. Efter att jag slog till på kupongen som skulle ge mig startkapitalet för den där smarta fastighetsaffären jag fått korn på men inte har råd att genomföra, tänkte jag att med stora vinster i potten så brukar det bli relativt sett mindre irrationellt att spela. Åtminstone när det funnits sådana där sjukt stora vinstpotter på typ en miljard, som i USA, så har antalet spelande inte ökat lika mycket som potten och då har det i vissa fall varit sannolikhetsmässigt så att man faktiskt i teorin fått igen det satsade kapitalet. Har man köpt en lott för 100 kr i ett lotteri med en enda vinstlott som ger 100 miljoner, och en miljon lotter säljs, så får man tillbaka den där hundringen rent sannolikhetsmässigt. Så jag tänkte att om det nu var jättemycket pengar i potten, så var det väl inte helt puckat ändå av mig att slå till. 
Bortsett från det felaktiga antagandet om prispottens storlek i detta fall, så var det resonemanget ändå bara ett sätt att mildra skammen. Skammen över att jag som vilken speltorsk som helst fokuserar på vinstsumman istället för sannolikheten att faktiskt vinna. Även om nu prissumman 100 miljoner stämt, så stod det ingenstans hur många som har spelat redan, och hur den summan brukar fördelas. Jag hade ingen kunskap alls om väntevärdet på min lott (vinstsumman delat med antal sålda lotter), så jag kunde inte avgöra om 100 kr var jättedyrt eller inte. Jag tänkte bara på vad jag skulle kunna göra med så mycket pengar om jag vann. Precis som alla andra som spelar på Lotto och andra spel som lockar med höga högstavinster. Eller ”Megamiljoner” som man diffust löftesrikt valt att kalla det i detta fall. 

Sannolikheter är abstrakta och känslolösa. Människan är till sin natur hopplöst dålig på att ”känna” sig fram till rätt beslut när det handlar om sannolikhetsbedömning. Man måste koppla på det mentala Excelarket och sätta på kyskhetsbältet på den känslostyrda delen av hjärnan för att fatta rationella beslut i dylika fall. Känslorna finns på fantasins sida. En vinst på 100 miljoner låter sig lätt omräknas i en större båt så ungarna slutar peka på ”alla andra som har riktiga båtar som inte guppar på sjön”, en ny bil som inte krånglar, ett sommarhus med havsutsikt, drömresan som aldrig blev av när värmepumpen behövde bytas istället, eller den där skitsnygga skinnjackan i mjukaste getnappa i affären i Altea som jag direkt hängde tillbaka när jag fick syn på prislappen. Det är konkret och levande, det är åtråvärt, det är sådant som kan få en att i stundens svaghet tänka ”äh, vafan, man vinner aldrig om man aldrig spelar, och det är nog ett tecken från ovan att den där skylten står framme vid kassan just idag. Jag slår till!”

Jag gjorde i alla fall en sak rätt. Nu när jag väl slösat hundra spänn på Lotto, så såg jag i alla fall till att maximera njutningen så att jag fick så mycket valuta för pengarna som möjligt. Det skulle vara dragning senare på kvällen, men den glömde jag medvetet bort. Istället lät jag spelkvittot ligga kvar i min plånbok – väl synligt – för att påminnas om att jag kanske bar omkring på 100 miljoner i den utan att veta om det. Det funkade. De senaste 10 dagarna har jag varit extra rädd om den, inte släppt den ur mitt sikte och knappt vågat ta med den på båten (tänk om vi kapsejsar när den kommer en stor svallvåg ute på Kanholmsfjärden och plånboken med lotten hamnar på havets botten…). Jag har hunnit kittlas i sinnet varje gång jag drar upp betalkortet för att köpa glass till barnen eller handla middag på ICA. Jag har känt mig aningens mäktigare med den där kupongen i plånkan. Kanske var det tack vare den jag igår slog till på en vedklyv med extra tillbehör på Clas Ohlson för flera tusen, som jag tidigare dragit mig för att köpa då det känts som en för stor investering då jag ju ändå kan låna grannens?

Det är i alla fall belagt enligt lyckoforskningen inom psykologin att man får mer njutning av att vänta med att packa upp presenten än att slita upp paketet så fort man får det. Man får mer lycka för semesterkassan om man bokar resan långt i förväg och hinner planera och visualisera hur trevligt det ska bli under en längre tid innan, än om man bara spontant drar iväg på en sista-minuten. Om man njuter av maten i lugn och ro, om man både bokstavligt och bildligt talat suger på karamellen så länge som möjligt plockar man fler lyckopoäng än om man sväljer godsaken direkt. Det gäller helt enkelt att dra ut på njutningen så länge som möjligt. Att som fransmännen säger, ”se réjouir”. Det finns ingen bra översättning till uttrycket på svenska eller engelska. Jag kan inte tyska, men tvivlar på att de är så mycket bättre på att njuta heller. ”Se réjouir” handlar om att helhjärtat glädjas åt något genom att passa på att njuta medan man kan. Innan förväntan om klimax är passerat. Till exempel genom att vänta med att kolla upp Lotto-kupongen. 

Men nu har det gått 10 dagar sedan det där infallet på Djurömacken. Jag har fått fantisera och rädslan för att tappa kupongen börjar få övertaget. Därför är det nu dags att kolla upp resultatet!


Eller… Vänta, förresten. Jag ger njutningen en sista chans. Jag lägger undan kupongen i säkert förvar och väntar tills imorgon när Emma är tillbaka från jobbet och samlar familjen efter middagen till en gemensam ”pack-opening”. Så får jag tro att det kanske ligger ett materiellt Eldorado i kafeburken längst in i skafferiet och väntar på att förverkligas, i en dag till. Har jag ändå pröjsat 100 spänn, är jag värd en dag till som potentiell ”megamiljonär”!

Så lurar jag mig att shoppa med gott samvete

Dagen efter jag skrev kapitlet om mentala konton och hur denna dubbla bokföring i hjärnan kan lura oss att handla oklokt, trillar jag direkt i fällan igen. I en mycket vanlig situation.Vi kan kalla det ”spara för att slösa”-syndromet. Jag gick ut på stan i Altea, vi skulle egentligen bara köpa en plånbok till Hanna. Emma hade dessutom någon idé om att jag borde skaffa nya badbyxor. Hon tyckte de gamla satt för tajt, men ändå hamnade vi Alteas gayigaste modebutik. img_8800img_1669Emellan neonfärgade tröjor och svarta tishor med guldtryck hängde en hel del snygga kläder som hade kunnat följa med mig ut om jag haft ett annat klädkonto (bland annat en svart dunjacka i mjukaste nappa…). img_1677Men vi har inte tid för annat än att vara målmedvetna. Emma väljer ut ett dussin badshorts åt mig, nobbar bestämt några av mina förslag och insisterar på att jag ska prova Large istället för Medium, vilket sårar mitt ego något. Nog för att jag har lite pappavalkar, men Large? Vi fastnar för fem olika modeller. Som vi får ned till tre. Och slutligen står det mellan ett par klassiskt 60-talsskurna marinblå med vita revärer och en modern marinblå byxa med perforerat tyg så den neongula lycran från innerbyxan lyser igenom. Jag har svårt att bestämma mig. 


-Skynda dig nu, Ann-Britt står och väntar, vi måste vidare. 

Jag lutar åt den klassiska, men då jag lyfter fram den, protesterar Hanna.

-Nej, pappa, de andra, de andra är bäst!

Tja, hon har rätt i att de är riktigt coola. Men samtidigt är de andra så stiliga. Hur ska jag göra för att bestämma mig? Emma ingriper stressat och avgör saken. 

-Du tar bägge! Nu går vi till kassan. 

-Öh… Bägge? Behöver jag två?

-Vi måste komma ut ur den här affären, och du behöver alltid badbyxor. 

Men jag tycker det känns lite väl lyxigt att köpa två bara för att man inte kan bestämma sig. Riktigt syndigt, faktiskt. Men nu var det inte jag som bestämde att jag skulle få köpa bägge, så varför inte låta sig lockas in i fördärvet?

Emma skyndar ut till svärmor medan säljaren i de väldigt smalt åtsittande svarta jeansen och den väldigt figurnära vitrosa tröjan stoppar badbyxorna i en chic liten shoppingbag som han förseglar med en klisterlapp. 

Jag märker att jag lägger fram kortet lite långsammare än vanligt och när jag skall till att trycka ”ok” efter koden, kan jag inte. 

-Sorry, but I think I have changed my mind. I am not sure about the other pair. I’ll wait with them and come back if I regret it. ”No problem”, ler killen och anstränger sig verkligen att se lika glad ut för det när han försiktigt pillar bort tejpbiten han förseglat påsen med och tar ut badbyxorna med revären. Då sticker det till i magen. Förlustaversionen gör sig påmind. Jag har precis haft dem på mig, och varit väldigt snygg i plagget som gör mig till Alain Delon på rivieran. Och nu lämnar jag ifrån mig dem! Det är starkt av mig. Mycket starkt av mig. I detta ögonblick känner jag mig både lite ledsen över förlusten och stolt över min motståndskraft och rationaliteten i mitt agerande. 


En rationalitet som varar fram till skobutiken ett kvarter bort. Jag följer med Emma och svärmor in, utan plan på att köpa något själv. Men jag hittar några snygga portföljfodral till MacBook som ser fina ut. Fastnar för en i brunt skinn med uttänkta detaljer. Tänker att ett sådant kostar typ 1500 hemma i Sverige. Kollar den tryckta prislappen och blir dubbelt överraskad. Ordinarie pris 79€, nedsatt till 55€ med handskriven röd prislapp. Jag sparade precis 58€ på att lämna tillbaks det andra paret badbyxor, det är ju precis vad jag har tillgodo! 


Här jobbar två mentala konton samtidigt för att jag skall slå till. Det här blir svårbesegrat! Dels har jag skapat ett mentalt konto för ”hur mycket ett sådant här fodral kostar”, där 500 kr är betydligt mindre än 1500, så det känns nästan dumt att inte köpa. Som att säga nej till 1000 spänn! Så knäppt kan man tänka när man drabbas av shoppingtunnelseende och lurar sig att tro att man verkligen behöver ett datorfodral i brunt skinn, så alternativet är att köpa det 1000 kronor dyrare. För en minut sedan, innan jag gick in affären, hade jag inte en tanke på att köpa något sådant. Nu när jag levt mig in i hur praktiskt det vore att få plats med min Ipad, tangentbord, plånbok och mobil i en och samma väska, så känns det självklart att jag behöver en sådan här handväska. Att jag inte insett behovet av en manbag förut!? Om nu detta är sant, och jag äntligen blivit varse mina hitintills okända verkliga behov, så är ändå inte just ett sådant här datorfodral det enda alternativet. Det finns många andra sätt att bära runt på mina prylar på ett praktiskt och snyggt sätt. Men de ser jag inte nu, jag överväger inte ens alternativen. Jag har alldeles för snävt perspektiv, jag är blind för alternativkostnaden (vad jag annars kunde köpt för 500 kr). img_1759
Så har vi det andra mentala kontot, som är det riktigt bedrägliga. I och med att jag var på väg att köpa bägge badbyxor för totalt 150€, skapade jag ett mentalt ”shoppa kläder”-konto där den summan lade ribban för hur mycket jag kan spendera, och när jag nu bara förbrukat 92€, så har jag 58€ ”tillgodo” på mitt mentala shoppingkonto. Pengar som brinner i fickan, och gör det mycket enklare för mig att fatta beslutet att jag ska slå till på det snygga bruna läderfodralet. Jag känner ändå snabbt att jag varit lite slösaktig. Om inte helt rationell, så är jag i alla fall lite luthersk. Jag brukar tänka ”jag går hem och funderar på saken”, och inte slå till direkt på saker jag blir kär i. Så som ett sätt att efterrationalisera köpet lovar jag mig själv på vägen ut ur butiken att alltid ha med mig tangentbordet och Ipad:en i fodralet. Då kan jag ju förtjäna det i efterhand, genom att alltid ha nära till hands att skriva färdigt på boken. Som det här kapitlet till exempel. Som blev till i skuggan av ett träd vid Alteas kommunala pool där killarna simmar av sig efter en stund på fotbollsplan lite senare under dagen. Det var väl värt några euro i alla fall?

Faran och nyttan med mentala konton (därför borde livet vara en all inclusive)

Jag är inte på den perfekta semestern. Jag har sol varje dag, äter på världens bästa tapas-restaurang nästan varje dag, sippar rosé på terrassen med utsikt över Medelhavet och somnar till rogivande vågskvalp och ljudet av de saltvita stenarna som rullar fram och tillbaka på stranden. På tennisklubben brukar jag ligga och flyta i poolen, ta några simtag under ytan och dyka upp med bilden av en hög palm och Bernia-berget som fond till apelsinlundarna. Livet här i Altea borde vara perfekt. Men det är det inte. Emellanåt tvingas jag nämligen betala. Och den perfekta semestern är en all inclusive. Det perfekta livet är en all inclusive. Där man inte behöver oroa sig för att lämna dricks när man checkar ut. 

Det började med hyrbilen. Till en början såg det ut att vara världens bästa deal. Bara 95€ för nästan tre veckors bilhyra för en skåpbils-Peugot som rymmer hela familjen plus vårt erbarmligt omfattande bagage. Det är ju mindre än 5€ om dan! Nästan för bra för att vara sant, tänkte jag när jag bokade online, och slog till innan de skulle upptäcka buggen i systemet som skapat så löjligt låga hyrbilspriser. Priset var visserligen sant. Men inte så bra. Själva bilen var fortfarande billig, men väl på plats på SolMar´s uthyrningskontor i Alicante visar sig försäkringen vara mer än dubbelt så dyr som bilen! 150€ kostar det att försäkra sig mot att behöva betala full ersättning för minsta lilla skråma på bilen. En stor skylt i form av varningstriangel upplyser mig dessutom om att de som inte köper försäkring måste vänta minst 30 min vid återlämning – ”under högsäsong kan det ta ännu längre” – för att bilen ska hinna inspekteras ordentligt innan man slipper fri. Som om det inte räckte med att säljaren berättade för mig att 95% tecknar försäkring – ”man brukar vilja koppla av på semestern och slippa oroa sig över att andra parkerar slarvigt och råkar repa din bil, till exempel”. Tja, det var ju precis vad som hände mig häromåret. Buckla på sidan när jag kom ut från snabbköpet. Klart jag var glad då att jag tecknat försäkring. Jag orkar inte stå emot denna gång heller. Hit med en försäkring!


Med ökande konkurrens mellan hyrbilsfirmorna på nätet, så slumpar man bort hyrbilarna för att vinna kunden som först bara jämför hyrbilspriset. Sen räknar man kallt med att människors ångeraversion ska kicka in när de kommer för att hämta ut bilen. Så tar man hem på försäkringen det man förlorat på kärran. Smart! 

Eller? Jag känner mig ju faktiskt lite lurad. Och åker därifrån med bitter eftersmak av bilhyran. Nästan så jag hoppas få en parkeringsskada så jag får valuta för pengarna. Jag kommer i alla fall inte vara rädd om bilen. Smäller lite extra hårt i dörrarna. Bara för att jag kan. 

Det är Ryanair-syndromet. Först är man glad över att ha fyndat billiga biljetter. Sedan känner man sig rånad varje gång man ska betala för allt som inte ingick. Först tänkte man ”äsch, jag klarar mig väl med handbagage”. Sen står man där och ska packa, och inser att det nog behövs en väska ändå. Först tänker man att ”det gör väl inget att Skavsta ligger längre bort än Arlanda”. När man sedan landar där vid midnatt känns de där extra 45 minuterna hem extra långa. De extra avgifterna man till slut bestämmer sig för att betala känns som en förlust (liksom tidsspillan på den långa bussresan från den avlägsna flygplatsen). Därför att vårt mentala konto ”flygresan” redan stängts när vi betalt biljetten. Om vi efteråt köper till bagage eller betalar för att välja sittplats blir det en minuspost på kontot när vi på så vis övertrasserar det. Hade allt varit inkluderat från början skulle visserligen biljetten varit dyrare från start, men vi skulle inte uppleva det som ett obehag att betala extra i efterhand. Ryanair och SolMar skulle få färre, men nöjdare, kunder. Eftersom minnet är kort, och allt fler flygbolag och hyrbilsfirmor agerar på detta sätt, så kommer vi kunder att komma tillbaka till dem och göra om samma misstag. Lura oss själva att tro det är billigt, för att sedan svära över alla extrakostnader vi betalar i slutändan. Gnissla med tänderna och förstöra en del av semestern med känslan att vi betalat för mycket. Enda sättet att rädda humöret är att tvinga sig inse att det mentala kontot ”flygresan” inte var stängt bara för att vi betalat flygstolen. Vi måste på förhand räkna in de tillägg vi vet med oss att vi brukar vilja ha, och sedan sätta en ny prislapp på resan. Och då brukar faktiskt Ryanair och Norwegian bli lika dyrt som SAS. Dessutom får man där gratis kaffe. Nu undrar du kanske om detta är ett sponsrat blogginlägg? Eller om jag äger SAS-aktier? Ingetdera. Mycket kan man säga om den gamla kolossen, men detta med att positionera sig med erbjudandet ”allt inkluderat, och vi bjuder på kaffet” är genialt. Visserligen sparar man bara in 25 kronor, som en kopp pulverkaffe kostar på Norwegian. Men det är gratis på SAS. Och det är det som är grejen. Gratis är ju oerhört gott. Går man från 1 kr till 0 kr ökar man ”försäljningen” mångfalt mer än om man går från 2 till 1 kr för samma sak. Vi älskar det som är gratis så pass att vi överkonsumerar det. Men kaffe är inte så dyrt att bjuda på, så om SAS kan göra oss oproportionerligt glada på det viset är det ett billigt sätt att göra kunderna nöjda. Dessutom blir det en anledning för deras kabinpersonal att gå runt och bjuda på något, så man känner sig ompysslad. Jag lämnar flygresan både med känslan av att ha gått på plus med ett par kaffekoppar på mitt mentala konto för flygbiljetten och en mer personlig relation till flygbolaget tack vare deras ”snälla” kabinpersonal (givet att de inte är för nonchalanta när de bjuder på fikat). Billig kundvård och ett skolboksexempel i ekonomisk psykologi. 

Varje gång man betalar gör det ont. Det svider till, nästan som av fysisk smärta. Forskare inom neuroekonomi har visat att den del av hjärnan som kopplas ihop med känslor av obehag, insula, blir mer aktiv ju högre priset är. Flertalet experiment har också visat att ju mer man frikopplar betalningen från köptillfället, desto mer spenderar man. Därför att det inte gör ont idag när obehaget ligger i framtiden. Vill man ha en så lustfylld semester som möjligt behöver man alltså ta bort så mycket av betalningarna som möjligt från resan. Och då menar jag inte att man ska betala med kreditkortet istället, utan att man bör betala så mycket som möjligt i förväg. Man bör välja förbetald all-inclusive så mycket som det bara går. Dels för att slippa smärtan av att betala när man bara vill koppla av och ha det skönt, men också för att man då ger sig bästa förutsättningarna att inte göra av med för mycket pengar. Då har man ju på förhand satt upp en totalbudget för semestern, alltså skapat ett mentalt konto för hela resan, inklusive mat och aktiviteter. Vet man på förhand vad allt kommer kosta, är det lättare att välja det alternativ som passar ens budget. Ju fler mentala konton man har att hålla reda på (hur mycket man tycker att maten ska få kosta, hur många fika och glass per dag som är rimligt, hur mycket man tycker är rimligt för liftkort, minigolf, båtturer osv), desto större risk att man tappar greppet om helheten och gör av med mer än man borde. ”Club Med”-konceptet borde finnas i fler priskategorier! (Och nej, jag är inte betald av dem heller). Ett avbeställningsskydd kan dock vara på sin plats ju mer man betalar i förväg, eftersom beloppet som riskas blir högre (men innan du köper till det, kolla om det inte redan är inkluderat i hemförsäkringen eller om du får en sådan försäkring automatiskt när du betalar resan med kortet).

Begreppet ”mentala konton” myntades på 90-talet av den framstående professorn i beteende-ekonomi, Richard Thaler (som kommer få ”Nobelpriset i ekonomi” en vacker dag) vars forskning om beslutsfattande ligger i gränslandet mellan ekonomi och psykologi. Han har bland annat studerat det faktum att beroende på var pengar kommer ifrån, så har vi en benägenhet att spendera dem olika mycket. Till skillnad från den gamla skolans ekonomer som utgick från att vi beter oss fullt rationellt med pengar och alltid värderar 100 kronor lika, ser han att vi värderar samma antal kronor olika beroende på vilket mentalt konto vi tillskriver dem. Tänk att du precis gick förbi kaffestället där de gör stans grymmaste latte. Men du brukar bara unna dig en om dan, och i förmiddags fick du dagens ranson, så du står emot frestelsen och fortsätter. Men så hittar du plötsligt en hundralapp på gatan. Vad gör du? Sparar den och tänker ”bra, ett välkommet tillskott till mitt pensionssparande!”? Eller tänker att ”wow, min turdag! Ett tecken från ovan att jag ska unna mig en latte ändå”? Eftersom du är en så duktig människa har du gjort ett mentalt konto för hur många latte du får lov att köpa dig per dag, annars skulle du slösa bort för mycket pengar på gott kaffe. Precis som en del gör fysiska konton på banken (ett bosparkonto, ett konto för att spara till semestern, ett konto för pensionssparande osv) för att hålla reda på sin budget, så gör vi sådana här mentala konton för att hjälpa oss hålla reda på våra pengar i vardagen. När du hittar hundringen på gatan utanför ditt favorit-latte-ställe så är det som att du precis tankat upp ditt latte-konto med hundra spänn extra. Därför är det mer sannolikt att du kommer unna dig en till latte idag, än att du kommer på tanken att boosta ditt pensionssparande. 

Thaler är forskningsmässig själsfrände med psykologiprofessor Daniel Kahneman (som redan fått ”Nobelpriset i ekonomi”) och Amos Tversky som också utforskat detta sätt att – på gott och ont – dela in våra pengar i olika fack. I början av 80-talet hittade de på ett tanke-experiment som numer är en klassiker inom beteende-ekonomi. I enkäter frågade de hur man tror att en kvinna som köpt dyra teaterbiljetter skulle agera när hon kommer till teatern och upptäcker att hon tappat bort dem. Skulle hon köpa nya och gå på föreställningen eller vända hemåt och göra något annat istället? Nästan alla svarade att hon nog skulle hoppa över att se pjäsen. Om man däremot ändrade berättelsen till att hon skulle köpa biljetterna med kontanter som hon tappat på vägen och undrar om hon då använder sitt betalkort istället för att köpa biljetter, så svarade majoriteten att hon skulle köpa nya biljetter med kortet. Varför är det mer okej att betala två gånger för biljetterna i det andra jämfört med det första scenariot? Därför att biljetterna är bokförda på teaterbiljettskontot (som redan är nollat i och med köpet av de första biljetterna) medan pengar tillhör ett bredare allmänna utgifter-konto där det finns mer att ta av. I verkligheten är det samma pengar, i huvudet helt olika valutor. Även Thaler har bidragit med ett klassiskt dilemma som visar hur bruket av mentala konton påverkar vilket beslut vi fattar. Två personer ska på en basketmatch, men hindras av en våldsam snöstorm som bryter ut. Att ge sig ut på vägarna i ovädret är riskabelt. Den ena har redan betalt för biljetten, den andre fick den nyligen gratis av en polare. Vem är mest benägen att trotsa ovädret för att se matchen? Just det, den som redan betalt dyrt för biljetten. Trots att ingen av dem vare sig vinner eller förlorar några pengar på att stanna hemma eller bege sig till matchen. Men den som redan betalat har ett minus på sitt mentala basketmatch-konto, som kommer stängas med en förlust och förlustaversionen är så stark att vi är beredda till mycket möda för att slippa uppleva känslan av att ”pengarna brinner inne”. I detta fallet har vi en extra stark dragningskraft till matchen, då fallet även innebär en ”sunk cost” där de förbetalda biljetterna tynger oss kvar i det förflutna, som bojor till gårdagens investeringar (Tänk Vietnam-kriget, Hallandsåsen, att envisas med att gå i de dyra men allt för små, skaviga nya skorna…). Självklart ska man bara blicka framåt och ställa sig frågan: ”Jag får ändå inte tillbaka pengarna. Vad är bäst – att se matchen på teve här hemma, eller riskera livet på vägarna i en snöstorm?”. Men visst bär det emot att vara så ekonomisk-psykologiskt nykter? Det suger i magen att man vill till matchen för att få ”valuta för pengarna”…

Mentala konton är alltså ett tveeggat svärd. Dels något bra, när de hjälper oss spara tillräckligt och inte slösa bort för mycket på kaffe latte. Men helhetsperspektivet blir lätt lidande. Om man lånar till högre ränta för att bygga en altan för att slippa ta av sparkapitalet som sitter på banken till lägre ränta – ”för pensionspengarna är heliga, de får man inte röra” – så kostar altanen mer än nödvändigt. Dumt val. Om det inte är så att man vet med sig att man aldrig skulle klara av att upprätthålla ett sparande om man naggar sparkapitalet i kanten. Då kan det vara värt priset att betala lite ränta för att få altanen. Men det gäller till att börja med att vara medveten om att man är påverkad av tunnelseende på grund av mentala konton. Först då kan man göra ett aktivt val. Oftast väljer kontona åt oss. Och inte sällan lurar det här systemet med dubbel bokföring oss att göra av med för mycket. Ta skatteåterbäringen till exempel. Hur många känner inte att ”pengar tillbaka på skatten” är som en bonus, pengar som känns mycket lättare att spendera på en ny platt-teve än samma summa pengar som sitter på sparkontot? Ändå är det exakt samma pengar. Det är inte många som betraktar återbäringen som den återbetalning från staten på det lågräntelån vi erbjudit finansministern. Det är samma effekt som när man gått plus på poker eller vid roulettebordet. Vinstpengar är man mer benägen att gambla vidare med eller använda för att bjuda ”laget runt”, än de surt förvärvad slantar man kom till bordet med. 10 000 kr är inte alltid 10 000 kr…

Hur medveten jag än är om detta, drabbas jag själv ideligen av att behandla pengar olika. Mentala konton förklarar varför jag häromdan stod på Decathlon i Alicante och på knagglig spanska argumenterade i 20 minuter för att de skulle sänka priset på ett tennisracket med 10 euro. Jag hade sökt på nätet och konstaterat att ingen sålde det lika dyrt som dem. Vi hade åkt till sportaffären enbart för att Jonas hade blivit lovad ett nytt tennisracket, så köpa ett racket skulle vi. Men jag ville inte gå därifrån och känna mig som en förlorare, som betalat för mycket. Genom att göra en prisjämförelse med vad det skulle kosta att köpa det någon annanstans hade jag skapat ett mentalt konto för vad just Babolat Pure Aero Junior fick kosta. Betalade jag mer än så, skulle jag övertrassera det, förlora pengar, och då förlustaversionen är den starkaste ekonomidriften av dem alla, så stod jag där och prutade tills säljaren gav med sig. Lite senare på kvällen, på tapas-restaurangen, hade jag däremot inga problem att lämna 10 euro för mycket i dricks när det saknades mig rätt växel att lämna mindre. Det hade bara tagit mig två minuter att gå upp i lägenheten och hämta mindre valörer, men den tanken slog mig inte. Jag hade överraskats av att notan inte var så stor som jag förväntat mig (var det möjligen vinet som var billigare än uppskattat?) så mitt mentala konto för ”en kväll ute på tapas-stället” hade utrymme kvar för lite extra dricks. Så hårt kan man kämpa för att spara 10 euro för att lite senare så lättvindigt släppa ifrån sig dem. Tack vare, och på grund av – mentala konton. De hjälper oss när de underlättar för oss att spara, de stjälper oss när de gör det svårt för oss att se helheten. En hundring är en hundring, oavsett var den kommer ifrån

Men en regnig dag är inte densamma oavsett var man upplever den. Idag har det regnat ordentligt här i Altea, för första gången denna semester. För första gången som jag någonsin kan minnas att jag varit här. Men minnet sviker mig nog. Var tvungen kolla upp det på nätet, och Alicante-regionen har faktiskt ett trettiotal regndagar om året. Annars skulle väl inte ens palmerna klara sig. Men det tillhör undantaget. Och det är hela skillnaden, jämfört med hemma i Sverige. Här i Spanien finns det utrymme för en eller två dagar regn på ”vackert väder på semestern”-kontot som redan är så fullt av soltimmar, innan nederbörden känns som en förlust. I Sverige är det ju inte riktigt så…

Och här blev regnet ett välkommet avbrott som gav mig några bonustimmar på egen hand när familjen drog till ett shoppingcenter inomhus. Nu kunde jag skriva det här kapitlet i min kommande bok om hur ekonomisk psykologi kan hjälpa oss fatta smartare beslut i vardagen. ”Skriva på boken”-kontot var nästan nere på noll, så det blev ett välkommet tillskott av både regn och tid. Och ikväll ska jag hålla lite hårdare i drickspengarna. 

Det här med dricks förresten, vad är det för jäkla påfund? Och varför in i helskotta känner man sig tvungen att ge dricks, även om man aldrig kommer träffa personen igen? Jag tror det finns beteende-ekonomisk anledning att återkomma i frågan…

Hur klär sig en Brexitör (och vilken stil har en EUrofil)?

Går det att känna igen en brexitör från en bremainare bara genom att se på klädseln? Jag tog mig till skräddarkonstens egen gata i London, Savile Row, för att söka svar på frågan. Det visade sig vara svårare än jag kunde tro.

savile

Många fördomar kastas överbord när man skrapar under ytan på det brittiska EU-motståndet. Det skär rakt genom klasser, partier och kön. Däremot spelar ålder och stad/land en viss roll. Yngre är företrädesvis för att stanna kvar, liksom storstadsbor. I London är det betydligt svårare än i t ex Blackpool att hitta lämna-anhängare (i alla fall som visar det öppet). I London ligger lämna-sidan i lä även på modefronten. Senaste dagarna har Remain tagit hem stilpoäng genom ett par unga designer som kallar sig ”Common market” som sytt upp en kopia på Margaret Thatchers EG-tröja som hon bar vid folkomröstningen 1975. Om det kan påverka de sista osäkra väljarna är dock högst osäkert.

thatcherjumper

”Det som spelar roll nu är att få ut alla som sagt att de ska rösta, att verkligen också gå till vallokalerna”. Det säger Martin på det lokala ”Leave”-kontoret nära Victoria Station, när jag knackar på för att höra om de också har något kampanjmode att erbjuda. Men nej, ”idag får vi inte dela ut saker som påverkar folk. Inte ens en t-shirt, tyvärr”. Han låter mig i alla fall komma in undan skyfallet som öser ned över London på eftermiddagen, och bjuder på te. ”Hoppas inte detta håller i sig. Då stannar nog en del väljare hemma, särskilt de äldre”.

Nu har det slutat regna. Bägge sidor kan gå ut och knacka dörr igen in i det sista för att påminna de registrerade väljarna att lägga sin röst i denna historiska folkomröstning som är så jämn att det nog är många som kommer sova oroligt inatt. Om alls. Vid sjutiden brittisk tid väntas ett resultat imorgon bitti.

 

 

Fotbollens matematik

Varning! Känsliga tittare bör inte klicka igång klippet här ovan! Där spås hur Sveriges debutmatch mot Irland kommer sluta. Matematikprofessor David Sumpter tippar utgången.

Matematikprofessor? Mohaha…! Vad vet väl en mattenörd om fotboll? En hel del, i detta fall. Har precis läst hans bok ”Mer än en sport – fotbollens matematik” och intervjuat honom i Gomorron Sverige. Han är full av mönster och statistik från fotbollsplanen. Där vi andra bara ser en passning som blev ett inlägg som blev en stolpe ut ser han ett mönster som upprepar sig och ett skott som var dömt att misslyckas.

Naturligtvis är det lätt att vara efterklok med hjälp av siffror. Ekvationen som förklarar Zlatans bicycleta är ett exempel på matematisk efterhandskonstruktion som nog inte tillför så mycket för de som hoppas göra om den. Sumpter erkänner att där handlar det bara om träning, så att det till slut sitter i ryggmärgen och fossingarna hur bollen ska slås (samtidigt som kroppen hänger upp och ned i luften…).

zlatanekvation

Den sifferexercis som spelar en framåtsyftande roll är djupdykningen i statistik över hur spelarna rör sig på plan som kan ge en bild av hur ett visst lag tenderar att agera på plan. En ”fördelningskarta” över Bayern Munchens passningar en hel säsong kan på så vis avslöja att målisen Neuer brukar börja med en kort passning ut till vänsterbacken, han passar sällan direkt framåt mot mittcirkeln. Man ser också på pilarna hur Bayern styr mittfältet framför motståndarens mål: bollen spelas inte fram direkt, utan passas ut till kanterna. Information om hur Bayern brukar spela, som kan vara av intresse för den coach som vill lägga upp strategin för det egna laget när man möter Neuer & Co.

graf

I och med Michael Lewis Moneyball för ett antal år sedan, fick idrottsvärlden upp ögonen för värdet av att grotta ned sig i siffror för att upptäcka mönster man inte ser med blotta ögat och vanlig fingertoppskänsla. Men även om det finns många Rit-Ola idag, och en uppsjö sajter och tjänster som erbjuder matchstatistik på alla bredder och ledder, så är det inte tillräckligt många som fattat grejen med fotbollsmatematik, menar Sumpter. ”Det finns fortfarande ett visst motstånd bland vissa tränare”, konstaterar han. En matteprofessor ska väl inte komma och lära en gammal tränare hur man spelar fotboll…

Hans syn på slumpens betydelse för slutresultatet lär inte heller falla i god jord. Sumpter vågar påstå att slumpens betydelse för hur en match slutar är så stor som att 2 av 3 mål handlar om vem som har turen på sin sida. Jag frågar honom om kvällens match, Sverige-Irland. En viktig debutmatch som Sverige helst ska vinna för att uppförsbacken inte ska bli för brant när vi sedan ska ta oss an lag som Italien och Belgien.  ”Well, i snitt görs det knappt tre mål i en proffsmatch. Om du ger ett mål på skicklighet till det bättre av de två jämna lagen, säg Sverige, så har du två mål till att dela ut slumpmässigt”. Det kan alltså betyda: 3-0 till Sverige, 2-1 och 1-2. Om du hakar upp dig på att det kan betyda förlust för Sverige med 1-2, så kan jag trösta dig med att detta sade han i egenskap av expert. Och sådana ska man inte lita på, enligt experten. I klippet här nedan förklarar han att det beror på att experter generellt sett inte brukar leverera mer träffsäkra prognoser än om man bara tagit tidigare resultat och extrapolerat dem. Han stämmer in i Philip Tetlock´s gedigna forskning om experters begränsade prognosförmåga.

Men vem ska man tro på då, om inte experterna som ju ändå är de mest kunniga på området? Du ska tro på den okunniga massan! Där alla individuella bedömningar slås samman till en gemensam klokskap. ”Wisdom of Crowds” är snittet av den stora massans mer eller mindre kvalificerade gissningar. Det visar sig förbluffande ofta vara ett gyllene snitt som ligger väldigt nära sanningen. De mest extrema gissningarna tar ut varandra, kvar finns en stor hög gissningar i mitten av spektrat vars medel och median magiskt nog brukar träffa nästan mitt i prick. Skolexemplet på detta är experimentet ”gissa hur många godiskulor i glasskålen?”. Varje gång det upprepas ger det i stort sett samma resultat: ingen träffar rätt, men snittet hamnar extremt nära. Oftast närmare än någon individuell gissning. Sumpter återger ett av dem, Jens och Stefan Krause som vid en stor mässa i Berlin samlade in över 2000 gissningar om antalet kulor i en stor glasburk. Folk trodde på alltifrån 40 till 1500 kulor. Snittet av gissningarna var 553,6, mycket nära det rätta svaret 562. Massan är på detta sättet klok, fast bara om ett mycket viktigt kriterium är uppfyllt: de som gissar får inte veta om varandras gissningar, annars påverkar de varandra och då går det gyllene snittet förlorat.

Är massan verkligen alltid så klok? Nej. Bröderna Krause ställde också en matematiskt krånglig fråga som krävde viss statistisk kunskap för att svara rätt på. Nu var massan inte så klok längre. Snittet av svaren var inte alls nära det rätta svaret. För att massan ska ha kollektiv intelligens måste de som gissar åtminstone ha verktygen för att tänka på rätt sätt. Krävs det mycket sakkunskap, som i t ex matematik, så överträffar kompetenta individer ändå massan. ”Att ta genomsnitten av oinformerade gissningar kan inte lösa problem som kräver specialistresonemang”, konstaterar Sumpter som därmed kan motivera alla år han lagt på att plugga… eh, ekvationer å sånt. Det krävs faktiskt en äkta fotbollsmatematisk nörd för att räkna ut sådant som att ”ett lag som i genomsnitt passade bollen fem gånger per minut gjorde 20 procent fler mål per säsong än ett lag som passade tre per minut” (kan i detta sammanhang tilläggas att ju jämnare bollen passas inom laget, desto fler mål).

Om vi skulle betrakta morgonens expertkavalkad som en massa (där individerna antas ha bestämt sig från början och därför inte påverkats av varandras gissningar), så faller gissningarna ut så här:

Anna Pohjanen: 2-0 till Sverige; Erik Edman 3-0, Tommy Engstrand 2-1 och David Sumpter 2-1. I snitt 2,25-0,5. För att inte vara för kaxiga, vad säger ni, ska vi runda av det till 2-1?

Jag tror det var en klok massa vi hade på besök i soffan i morse. Men vi får inte underskatta slumpen, så bäst att hålla tummarna i alla fall!


 

 

Därför kan jag inte släppa Romsons leende

Jag skulle egentligen berätta om min pinsamma blunder i sändning i morse, men kan inte sluta tänka på Åsa Romsons leende. På ett sätt hänger de faktiskt ihop.

Innan någon viftar med ”typiskt att kommentera kvinnan istället för mannens sätt att vara”-argumentet vill jag bara påpeka att Gustav Fridolin alltid haft ett sådant där säljande leende nära till hands, så betraktelsen av hans kroppsspråk är inte lika intressant för tillfället.

Det är ju dessutom Romson som varit mest utsatt för kritik den senaste tiden. De kom i alla fall bägge till Gomorron Sverige i morse med ett bestämt mål: utstråla positivitet och glädje! Från första handslaget vid kaffeautomaten och min obligatoriska 15-sekunderssnutt för sociala medier, via intervjun i teve till uppföljande bild (med misstaget att först filma dem) efteråt: hon log, han log, de log. Framför allt var det tydligt hur hon log! Av alla frågor vi hade till dem om hur de bedömer chanserna att få sitta kvar, det feministiska i kraven på att bara avsätta det kvinnliga språkröret, till frågan om tyskt brunkol, så hann vi inte med att fråga vad Åsa Romson fått för råd av den retorik-expert hon uppenbarligen gått till senaste dagarna. Men det behövdes inte. Det syntes lång väg: le, så lever du längre! Även som språkrör.

Du kan läsa hur många böcker som helst om konsten att bli en grym säljare, beundrad ledare och älskad av alla. Hoppa över alla de där böckerna i management-litteraturhyllan på flygplatsen. Jag kan sammanfatta det viktigaste budskapet i de bästa av dem: tänk på vad du signalerar till omgivningen, till den du vill påverka. Var medveten om det icke-verbala språket, lär dig prata mellan raderna, så kan du få de flesta att göra som du vill utan att de tänker på det. Och mäktigaste vapnet av dem alla i kroppsspråksarsenalen – leendet!

För det första smittar leendet av sig. Du har själv en tendens att le när du tittar på någon annan som ler. Vi kan tacka våra spegelneuroner i hjärnan för att vi vill replikera andra människors känslolägen och därmed imiterar deras kroppsspråk (i alla fall alla om vi har en sund dos empati i kroppen). Effekten blir att vi själva blir lite gladare. Testa själv! Sätt en penna horisontellt i munnen så att den går mellan mungiporna. Då tvingas du till ett leende, och kommer genast känna dig lite bättre. De som i experiment tittade på tecknade serier på detta sätt med en blyertspenna i mungipan tyckte det var roligare än de som kollade samma serie utan pennan i munnen. Detta klassiska experiment har gjorts om många gånger i olika varianter som alla slutar på samma sätt: de med pennan i munnen har det roligare än de som saknar pennan som tvingar dem att le. Vi gillar de som får oss att må bra. Så länge de inte går till överdrift, så länge allt detta sker på det undermedvetna planet, så vinner alltid ett leende fler vänner än en bister uppsyn.

För det andra bidrar ett leende till en positiv ”Halo-effekt”. Psykologen Edward Thorndike myntade begreppet på 1920-talet efter en studie av militärers duglighet. Han upptäckte att de verkade betygsättas på ett orättvist sätt: de som först ansågs duktiga inom ett område (t ex bra piloter) fick automatiskt högre omdömen inom andra – helt orelaterade – områden (t ex ledarskap). Han såg att det första intrycket av en person smittade av sig på omdömena av alla andra egenskaper. Ett typexempel på Halo-effekt som gått igen i alla tider är en mans längd och dess påverkan på hur man bedömer hans personlighet. Inte minst vad han är värd i lön. Man tjänar mer ju längre man är. Orättvist och irrationellt? Javisst! Livet är en enda lång räcka orättvisor. Trufferad med en stor dos irrationalitet. Get used to it! Det är arvet efter livet på savannen där längd kanske var en reell konkurrensfördel, men i det moderna samhället där vi filmar Tom Cruise på lådor för att han ska se längre ut i sina hjälteroller, är det fullständigt kokko. Idag spelar inte längd längre någon funktionell roll för vår överlevnad. Men ger ändå en fördel i alltifrån sexliv till lönekuvert för de som råkar vara lite ”resligare” än andra. Tur då att det finns en Halo-effekt som alla kan göra något åt – le mer, så lever du längre! Du kan även förlänga tiden som språkrör… Om man har nära till ett leende, så kan man ju inte vara särskilt bekymrad, då har man väl inte så mycket problem? Då är man väl snarare framgångsrik än nere för räkning? Om man kan kosta på sig ett leende så är säkert det viktiga i livet positivt? En Åsa Romson som ler, känner sig väl inte uträknad och besegrad på förhand? Nej! Hon är segerviss, och har väl därmed anledning att känna sig trygg? Hon vet säkert något som vi andra inte vet om sitt stöd inom partiet, och det skickar signaler till medlemmarna att det verkar finnas fler som stödjer henne än tvärtom. Det kan väl inte vara utan anledning? Är man osäker så väljer man att följa flocken, så den typen av indirekt självförstärkande signaler kan vara avgörande i ett läge där det står och väger. Avslöja aldrig att du känner dig svag om du står inför en duell! Utstråla alltid självförtroende och segervisshet in i det sista om du utmanas i ledarposition! Väljarna och ombuden känner omedelbart vittringen av osäkerhet. Vilket genast omvandlas till en kniv i ryggen i en sådan obarmhärtig miljö som topp-politiken.

Imorse var det alltid närmre till ett leende och skratt än till surmin och djupa suckar. Hur mycket jag än vevade om den värsta varbölden i det Miljöpartistiska såret just nu – det tyska brunkolet. Även om deras svar i den frågan fortfarande öppnar upp för fler frågetecken än utropstecken, så levererades ”svaren” med mindre rynkor i pannan än i förra veckan.

Jag är inte politisk kommentator eller Kremlolog, bara hobbypsykolog. Men taktiken att le sig genom skiten verkar i alla fall inte ha varit till deras nackdel. Några timmar senare kom nyheten att Carl Schlyter (som bara några dagar tidigare i Gomorron Sverige utnämnt det tyska brunkolet till en ”make it or brake it”-fråga för MP) inte är tillgänglig som språkrörskandidat. Efter lunch kom även beskedet från den främsta kronprinsessan – Isabella Lövin – att inte heller hon kan tänka sig bli språkrör. Så länge man inte ler vid helt fel tillfällen (bara psykopater har problem med detta) så har man mer att vinna än att förlora på att teckna en smiley med munnen.

Och hur hänger detta ihop med min tabbe imorse? Well, jag råkade säga ”Atlético Madrid är vidare till final i Champions League efter att de vann mot Bayern Munchen i andra semifinalen”. Vilket är väldigt fel. Och lite rätt. Fel att de vann matchen, det gjorde de inte då den slutade 2-1 till Bayerns fördel. Men på grund av målskillnad så var det ändå Atlético som ”segrade”. Segrade, i bemärkelsen att de gick vidare till final. Vilket ju ändå är grejen. Men jag sa ändå fel. Det kan jag aldrig bortförklara. Möjligen förklara. Jag skrev manuset på förhand med chansningen att Atlético skulle vinna med ett manus-skal där man bara behövde ersätta X med ”Atlético”. Jag hade inte tänkt på att de kunde gå vidare bara på målskillnad. Därför tittade jag inte ens på resultatet när jag kom till jobbet på morgonen och konstaterade att Atlético var finalister. Därför ifrågasatte jag inte heller mitt prefabricerade manus. Det var min ”olycka” denna morgon.

Den missen skäms jag gruvligt för. Som ursäkt kan jag bara säga att jag återigen hade det mesta av mitt fokus på MP-intervjun, lade ned mycket tid på att diskutera frågeställningar och frågeformuleringar med mina kollegor och mig själv. Pausade därför hjärnan för mycket i gryningen vad gäller detaljerna i fotbollen. Shame on me! Inte bara för att det är pinsamt i stunden att ha fel i en så enkel faktafråga som resultatet i en fotbollsmatch. På grund av Halo-effekten känd jag mig stukad hela vägen fram till intervjun med språkrören. Om det är uppenbart att jag brister i bakgrundskoll i en sådan sak som hur Bayern-Atlético slutade, hur slarvig kan man då inte misstänka att jag är vad gäller faktabitarna som rör Miljöpartiet? Min trovärdighet kring allt annat denna morgon sätts på spel av denna fadäs kring gårdagens Champions League-semifinal. Halo-effekten jobbar nämligen åt andra hållet också. På samma sätt som ett leende kan vara livlinan för ett jagat språkrör, kan en förlust som egentligen är en seger vara sänket för en programledare som missar att korrekt redovisa slutresultatet. I soundbite-branschen är vi aldrig bättre än vår senaste 15-sekunders claim to fame.

It better be good. Ett litet smajl skadar i alla fall inte.