Brexit: denna gång var massan inte riktigt klok

Förlåt, jag hade fel. Opinionsinstituten hade fel. Hedgefonderna hade fel. Bettingbolagen hade fel. Alla hade fel. Ja, även väljarna hade fel. Väljarna svarade i undersökningar att de inte trodde på seger för Lämna-sidan, inte ens de som röstade för Brexit trodde på det. Inte ens UKIP’s Nigel Farage, som var tidig med att erkänna sig besegrad, trodde på det.
Han var som så många andra säker på att Remain hunnit ikapp och gått om. Men senare på morgonen kunde han istället triumfatoriskt deklarera att detta är ”Independence Day”. 

För kl 4.40 deklarerade BBC att det nu stod klart – utom något tvivel – att Leave vunnit, med siffrorna 52/48. Att pundet först rörde sig uppåt under kvällen antyder att finanshajarna, som beställt egna vallokalsundersökningar för att kunna ligga steget före i sin trading, också tagit ut Remain-segern i farligt förskott. Att opinionsmätningarna hade fel är kanske inte så överraskande, de missade ju grovt den stora Tory-segern ifjol. Folkomröstningar som denna, där det saknas bra jämförelsedata bakåt i tiden för att kalibrera resultaten, är dessutom extra svåra att få rätt. Men att bettingbolagens odds var så fel, det är lite mer förvånande. De brukar vara allra mest träffsäkra, då de återspeglar både offentlig som hemlig information (t ex någon statistisk superguru som gjort en väldigt precis och hemlig opinionsmätning för en hedgefond och vill passa på att tjäna sig en hacka genom att betta utifrån den, och därmed förskjuta oddsen)

Och så var det jag då, som också hade fel. Jag hade ju gissat att status quo-effekten skulle få de 10% osäkra väljarna som fanns kvar att slåss om på upploppet att svänga över till det säkrare nuläget, att vara med i EU. Men det var också fel analys. Eller? Faktum är att det vet vi inte. Eftersom opinionsmätningarna uppenbarligen inte lyckades pricka in ställningen så väl, så vet vi inte om det kanske var så att Lämna-sidan hade ett större övertag än vi trott de senaste dagarna. I så fall kan mycket väl majoriteten av de osäkra väljarna ha valt det psykologiskt tryggare alternativet att rösta för status quo, och britterna på totalen ändå fick en liten övervikt för att lämna. 

Vad lär vi oss av detta då? Att jag är lite för kaxig i mina slutsatser, att britternas egensinne aldrig ska underskattas, och experter ibland är lika ovetande som massan inte är klok. Massan, som borde veta bättre genom sin magiska visdom, hade ju denna gång också fel om vart den var på väg. 
Enligt ”Wisdom of crowds” ska snittet av en stor massa individers gissningar landa väldigt nära det rätta svaret om det inte krävs någon specifik expertkompetens för att klura ut det. Precis som med det klassiska exemplet ”gissa antalet enkronor i glasburken”, behövs ingen fackkunskap för att gissa om fler kommer rösta för eller mot EU. Så egentligen var förutsättningarna de rätta för britterna att gissa vilken sida som skulle vinna, och de borde ha svarat rätt om det när de blev tillfrågade i mätningarna. Egentligen borde oddsen hos vadslagningsbyråerna återspeglat den verkliga ställningen. 

En förklaring till att massan inte var så vis denna gång skulle kunna vara att gissningarna inte var oberoende av varandra, som ju krävs för att snittet av gissningarna ska vara ”klokt”. Om alla sneglar på varandra eller någon central information som påverkar deras egen gissning förstörs magin, och massan är inte längre vis. Opinionsmätningarna som duggat lika tätt som ett brittisk lågtryck i den här folkomröstningen är en sådan faktor. Om folk utgår från vad dessa säger, istället för att gissa helt själva hur det ska sluta, så är de inte kloka som kollektiv. Om oddsen inte bygger på någon hemlig information, utan bara opinionsmätningarna som i sig är fel, ja då blir även oddsen fel. I slutändan är alltihopa bara en en enda stor rundgång av brus. Det enda vi egentligen kunde vara säkra på var att det var osäkert. Och att gårdagens tidningar duger till att slå in fish’n chips.

Låtom oss komma ihåg detta till nästa gång: alla har fel, tills motsatsen är bevisad eller valsedlarna är färdigräknade. Det är inte över förrän mannen i Manchester med den lustiga peruken stampat med sin käpp och förkunnat valresultatet. Någonting säger mig att vi kan få användning av den visdomen rätt så snart igen på de brittiska öarna. 

Hur klär sig en Brexitör (och vilken stil har en EUrofil)?

Går det att känna igen en brexitör från en bremainare bara genom att se på klädseln? Jag tog mig till skräddarkonstens egen gata i London, Savile Row, för att söka svar på frågan. Det visade sig vara svårare än jag kunde tro.

savile

Många fördomar kastas överbord när man skrapar under ytan på det brittiska EU-motståndet. Det skär rakt genom klasser, partier och kön. Däremot spelar ålder och stad/land en viss roll. Yngre är företrädesvis för att stanna kvar, liksom storstadsbor. I London är det betydligt svårare än i t ex Blackpool att hitta lämna-anhängare (i alla fall som visar det öppet). I London ligger lämna-sidan i lä även på modefronten. Senaste dagarna har Remain tagit hem stilpoäng genom ett par unga designer som kallar sig ”Common market” som sytt upp en kopia på Margaret Thatchers EG-tröja som hon bar vid folkomröstningen 1975. Om det kan påverka de sista osäkra väljarna är dock högst osäkert.

thatcherjumper

”Det som spelar roll nu är att få ut alla som sagt att de ska rösta, att verkligen också gå till vallokalerna”. Det säger Martin på det lokala ”Leave”-kontoret nära Victoria Station, när jag knackar på för att höra om de också har något kampanjmode att erbjuda. Men nej, ”idag får vi inte dela ut saker som påverkar folk. Inte ens en t-shirt, tyvärr”. Han låter mig i alla fall komma in undan skyfallet som öser ned över London på eftermiddagen, och bjuder på te. ”Hoppas inte detta håller i sig. Då stannar nog en del väljare hemma, särskilt de äldre”.

Nu har det slutat regna. Bägge sidor kan gå ut och knacka dörr igen in i det sista för att påminna de registrerade väljarna att lägga sin röst i denna historiska folkomröstning som är så jämn att det nog är många som kommer sova oroligt inatt. Om alls. Vid sjutiden brittisk tid väntas ett resultat imorgon bitti.

 

 

”N” – som i Nobelpristagare och nazister

bark

Dagen före folkomröstningen är läget febrigt i debatten, med opinionsundersökningar som in i det sista visar på jämnt läge mellan ”leave” och ”remain”. Då dyker nazisterna upp igen.

Först var det Boris Johnson som jämförde EU med Hitlers ambition att skapa en europeisk superstat. Idag var det dags för justitieminister Michael Gove´s tur att dra fram nazi-vapnet i EU-debatten, apropå de många ekonomer som uttalat sig till förmån för stanna-sidan. Han jämförde experterna som varnar för att ekonomin blir lidande vid ett utträde ur EU med de vetenskapsmän som nazisterna beställde ”rätt” åsikter av för att bevisa att Einstein hade fel. Premiärminister Cameron svarade med att ”nu har han tappat det”. Tidigare har Gove sagt att ”folk har fått nog av experter”.

För de som redan bestämt sig för att Storbritannien mår bäst utanför EU stämmer nog det. De låter sig nog inte påverkas så mycket av 10, 1000 eller 10 000 experter som säger att ekonomin blir lidande. För dem handlar det om annat. Självbestämmande, nationell stolthet, invandringen. Inte sällan en protest mot ”elitens projekt” som stulit makten från folket och gett den till ”byråkraterna i Bryssel”. För dem kan det snarast vara så att fler experter som tillhör vad man uppfattar som eliten, bara triggar ännu mer motstånd. Däremot kan experters ställningstaganden påverka de osäkra väljarna, som allt hänger på nu.

ekonomer

Om man inte har en stark övertygelse hit eller dit, hur brukar man då bestämma sig? Man kollar vad andra tycker. Man vänder sig till någon man litar på bland familj och vänner. Eller kändisar. När David Beckham nu kommit ut också som Remainer påverkar det kanske en och annan ”lad” som fortfarande ser upp till honom. John Cleese twittrade ut att han önskar att EU kunde reformeras mera men inte tror det är möjligt, och gav Leave-sidan ett nytt ansikte. Och så är det alla dessa sakkuniga experter då. Om de har ett Nobelpris i hyllan därhemma så finns det ju en viss auktoritet bakom argumenten (även om lämna-sidan kan hitta flera exempel på Nobelpristagare genom historien som sagt rena galenskaperna om sådant som inte ligger inom deras kompetensområde).

Redan John Locke konstaterade i slutet av 1600-talet att auktoritets-argumentet kan missbrukas för att lura folk att acceptera en slutsats tack vare respekt för auktoriteten. I modern tid har en rad experiment visat hur skrämmande effektivt det kan vara. Socialpsykologen Solomon Ash visade på 50-talet hur folk kunde påverkas att ge ett uppenbart felaktigt svar (frågan var vilket streck som var längst) om flera personer först ställer sig upp och självsäkert pekar ut det felaktiga svaret. Man tvivlar på sin egen uppfattning när så många andra verkar tycka annorlunda. Varianter på detta experiment som inkluderar enskilda personer som ges auktoritet genom vita rockar eller fina titlar visar på samma effekt. Folk slutar tänka själva och gör som ”experten” säger är det rätta. Faktum är att neurobiologiska mätningar på hjärnaktiviteten visat att den del av hjärnan som är aktiv i reflektion inför beslutsfattande ”somnar” när man lyssnar till en ”expert”. Så nog ska auktoritets-kortet spelas ut av den sida som vill svänga opinionen till sin sida. Men det gäller att välja rätt auktoritet för rätt målgrupp. Är du traditionell Labour-väljare är det kanske viktigare att det är fackföreningsledarna som talar sig varma för Remain, än ekonomerna på IMF. Är du britt, kan rekommendationer från grodorna på andra sidan kanalen vara…

frogs

…typ, inte så klokt om man jobbar för Remain.

Michael Gove bad senare under dagen om ursäkt för att han jämförde de EU-vänliga Nobelpris-ekonomerna med nazister. Efter kvällens sista tevedebatt i Channel 4 följde ett satirprogram där man gör sig lustig över Gove´s groda: – Didn´t he get the ”don´t mention the nazis email?”. Nu är det ändå över snart. Finns inte tid för mer användande av N-ordet. Om 8 timmar öppnar vallokalerna i folkomröstningen där bägge sidor spelat hårt på rädsla och ordet ”scaremongering” (skräckpropagande, alarmism) sammanfattar tonläget i debatten där bägge sidors ”experter” och ”fakta” ändå fått spela andrafiolen.

Därför kommer britterna stanna kvar i EU

Processed with MOLDIV

Vem av dem skrämmer britterna bäst?

Folkomröstningen på torsdag handlar helt och hållet om rädsla. Om att skrämma skiten ur folk. Remain: ekonomisk undergång om Storbritannien lämnar EU med högre skatter och mer arbetslöshet som följd. Leave: brittiskhetens undergång om man inte klipper banden till EU-eliten i Bryssel som skickar invandrare och byråkratiska pålagor över kanalen.
Fakta och rationellt övervägande av sakligt framställda för- och nackdelar hör inte hemma i detta val. I vilket val gör det det egentligen, kanske du invänder? Men vanliga val föregås ofta av flera års debatt kring de centrala frågorna. Ända sedan SO-timmarna i grundskolan har man tvingats till någon form av reflektion över om man är höger, vänster eller mittemellan i de vanliga politiska frågorna. Så även om ett parlamentsval i slutändan till viss del avgörs av vilken ledare man för tillfället litar mest på, vilken man hatar minst, eller något annat som inget partitillhörighetstest i världen kan spegla, så finns det där ändå en stabilare kunskapsgrund att stå på när man avlägger sin röst. Även om man bara väljer parti på känsla, så finns det sannolikt ett visst mått av erfarenhet av hur partierna brukar agera mellan valen och en gnutta kännedom om deras grundläggande värderingar inbakad i den känslan. Magkänslan kan på så vis vara fullt rationell.
Svårt att säga detsamma om en sådan här folkomröstning som britterna står inför på torsdag. När de ska välja om landet ska vara kvar i EU eller inte är det frågan om vilken skräckpropaganda som haft störst påverkan på de sista osäkra väljarna. Och bägge sidor satsar just på det kortet.

Remainarna anklagas av Brexitörerna för att ha bedrivit sin kampanj som ett ”Project fear”. Mycket riktigt så. Remainsidans starkaste argument är just ”stanna kvar, annars kommer det stå oss dyrt”. Dyrt i form av mindre export, företag som flyttar ut och 820 000 jobb som försvinner på två år. Finansminister Osborne försökte nyligen skrämmas också med att det akut måste till skattehöjningar och nedskärningar i sjukvården vid ett utträde, för att fylla ett plötsligt budgetunderskott om 30 miljarder pund. Premiärminister Cameron talar om att ett utträde skulle innebära en ”bomb” under ekonomin.
Men Brexitörerna är inte sämre på att skrämmas. Deras trumfkort är invandringen (att den borde minska, alltså). 40% av de som vill lämna anger invandringen som främsta orsak. UKIP’s senaste valaffisch ger en bild av vilka känslor det handlar om:

ukipaffischDen officiella Brexit-kampanjen har tagit avstånd från affischen och talar hellre om att den brittiska suveräniteten är hotad. Men nationalism saknas verkligen inte där heller. Brexitörerna ser sitt lands självständighet – och ”brittiska värderingar” – hotade i grunden. Den inofficiella Brexit-ledaren Boris Johnson sammanfattade känslan väl genom sin (Boristypiska) groda om att EU har samma ambitioner som Hitler med att skapa en europeisk superstat.
Brexit-sidan jobbar också på att sprida bilden av att ”eliten i Bryssel” bygger en byråkratisk jätte på bekostnad av nationens självbestämmande. Allt snack i Bryssels korridorer (och nyligen vädrat offentligt av den tyske finansministern) om att britterna vid ett utträde ska bestraffas genom att inte få några bra frihandelsavtal med EU, kan väl snarast ge Brexitörerna mer vatten på sin kvarn än tjäna Remain-sidan, i alla fall utifrån det nationalistiska perspektivet. För Brexitörerna handlar det om att vinna frihet, slå sig loss från EU-tyranniets bojor för att möta världen starkare på egen hand. Rule Britannia!

Bägge sidor gör sitt bästa för att skicka fram kalkyler som visar på vinsten med att stanna eller lämna. Men påståenden som att ”820 000 jobb försvinner inom två år efter en Brexit” är naturligtvis bara resultatet av en Excelsnurra som bygger på en massa antaganden. Ingen vet exakt hur det blir. Även om de flesta är överens om att på kort sikt är Brexit inte positivt för ekonomin (om inte annat så rasar både pundet och börsen dag ett), så hävdar de olika sidorna att det är himmel eller helvete som väntar på lite längre sikt om Storbritannien går sin egen väg. För vad det är värt, så kan man kolla vad folk som har som jobb att tro, tror. En Ipsos MORI-undersökning visade nyligen att 7 av 10 ekonomer (av de 600 tillfrågade) tror att en Brexit är dålig för brittisk tillväxt på 10-20 års sikt. Men det spelar ingen roll hur många ekonomer som säger si eller så. Folk skiter i fakta. I alla fall när det florerar så många olika siffror i debatten som är full av halv- och hellögner kring vad framtiden utanför EU för med sig. Och det är just det som debatten handlar om: vad som händer om man väljer bort EU, den handlar inte ett skvatt om vad som egentligen skulle kunna vara bra med EU. Ingen verkar älska EU, bara ogilla det olika mycket. Remain-sidan inte tillräckligt mycket för att våga dissa medlemskapet helt och hållet. Leave så mycket att det värker. Att debatten handlar om vad som händer om man ger upp medlemskapet istället för vad man vinner på det, spelar faktiskt Remain i händerna. För det spelar rätt in på den psykologiska planhalva där det är en stor fördel av att rama in ett beslut som att det handlar om att man riskerar förlora något.

valsedelnFrågan på torsdag är ”stanna kvar som medlem i EU” eller lämna EU”? Bara det faktum att frågan är formulerad som ett val mellan att vara kvar i något som är nuläget eller inte, är en fördel för Remain. ”Status quo bias” är nämligen en stark beslutspsykologisk effekt som innebär att vi tenderar att välja alternativet som överensstämmer med nuläget. Den som lyckas rama in sitt alternativ som ett status quo har alltså en inbyggd fördel redan från början, bara utifrån hur vår hjärna fungerar vid beslutsfattande. I grunden är status quo bias en konsekvens av människans inneboende förlustaversion, att vi uppskattar en vinst mycket mindre än vi fruktar en förlust (förhållandet har i olika experiment visat sig vara ungefär 1:2). Effekten syns i alltifrån benägenheten att behålla den förinstallerade ringsignalen på mobilen till att man ofta är kvar i osunda relationer och på dåliga arbetsplatser alltför länge. Det vill mycket till för att man ska bryta upp från nuläget. I detta fallet ett starkt missnöje med vart landet är på väg och en tydlig konkret orsak till det: EU. Det är Brexitörerna som har de passionerade argumenten och det är på den sidan de starka känslorna finns. Men Remain har alltså valt att också spela på känslorna genom att måla upp ett scenario av kaos och ekonomiska svarta hål om britterna lämnar. Ju mer som står på spel om man väljer att lämna status quo för att testa något nytt, desto starkare psykologiskt motstånd att lämna den trygga hemmahamnen. Den sida som med trovärdighet kan måla upp det värsta skräckscenariot i kvällens stora debatt i BBC kommer gå segrande ur striden om de osäkra väljarna. Just de borde vara lättare för Remain att vinna över då det som sagt krävs lite starkare känslor för att hoppa på Brexit-tåget. De som redan har starka olustkänslor inför EU borde väl redan fattat sitt beslut? De som är osäkra kan förväntas göra som (förlustaversiva) människor brukar göra: välja det säkra före det osäkra. Och med tanke på att status quo i sig alltid känns säkrare, så borde fler osäkra röster i slutändan tillfalla Remain. Enligt senaste ORB-undersökningen har de 4% helt osäkra att slåss om och 13% ”soft voters” som inte är så säkra på sitt val. Den riktigt intressanta siffran för Remain är att deras alternativ uppfattas som riskabelt av endast 27% medan Leave-alternativet känns riskabelt av 56% av väljarna.  Så länge som Cameron & Co inte överger ”Project fear” och får för sig att i sista stund börja tala om fördelarna med EU så har de en viss fördel på upploppet. För vad är väl 10 fåglar i skogen mot the devil you know?

P.S. Denna text skrevs innan den stora tevedebatten på tisdagskvällen då Lämna-sidans inofficielle ledare Boris Johnson briljerade retoriskt: ​