Förlåt, jag hade fel. Opinionsinstituten hade fel. Hedgefonderna hade fel. Bettingbolagen hade fel. Alla hade fel. Ja, även väljarna hade fel. Väljarna svarade i undersökningar att de inte trodde på seger för Lämna-sidan, inte ens de som röstade för Brexit trodde på det. Inte ens UKIP’s Nigel Farage, som var tidig med att erkänna sig besegrad, trodde på det.
Han var som så många andra säker på att Remain hunnit ikapp och gått om. Men senare på morgonen kunde han istället triumfatoriskt deklarera att detta är ”Independence Day”.
För kl 4.40 deklarerade BBC att det nu stod klart – utom något tvivel – att Leave vunnit, med siffrorna 52/48. Att pundet först rörde sig uppåt under kvällen antyder att finanshajarna, som beställt egna vallokalsundersökningar för att kunna ligga steget före i sin trading, också tagit ut Remain-segern i farligt förskott. Att opinionsmätningarna hade fel är kanske inte så överraskande, de missade ju grovt den stora Tory-segern ifjol. Folkomröstningar som denna, där det saknas bra jämförelsedata bakåt i tiden för att kalibrera resultaten, är dessutom extra svåra att få rätt. Men att bettingbolagens odds var så fel, det är lite mer förvånande. De brukar vara allra mest träffsäkra, då de återspeglar både offentlig som hemlig information (t ex någon statistisk superguru som gjort en väldigt precis och hemlig opinionsmätning för en hedgefond och vill passa på att tjäna sig en hacka genom att betta utifrån den, och därmed förskjuta oddsen)
Och så var det jag då, som också hade fel. Jag hade ju gissat att status quo-effekten skulle få de 10% osäkra väljarna som fanns kvar att slåss om på upploppet att svänga över till det säkrare nuläget, att vara med i EU. Men det var också fel analys. Eller? Faktum är att det vet vi inte. Eftersom opinionsmätningarna uppenbarligen inte lyckades pricka in ställningen så väl, så vet vi inte om det kanske var så att Lämna-sidan hade ett större övertag än vi trott de senaste dagarna. I så fall kan mycket väl majoriteten av de osäkra väljarna ha valt det psykologiskt tryggare alternativet att rösta för status quo, och britterna på totalen ändå fick en liten övervikt för att lämna.
Vad lär vi oss av detta då? Att jag är lite för kaxig i mina slutsatser, att britternas egensinne aldrig ska underskattas, och experter ibland är lika ovetande som massan inte är klok. Massan, som borde veta bättre genom sin magiska visdom, hade ju denna gång också fel om vart den var på väg.
Enligt ”Wisdom of crowds” ska snittet av en stor massa individers gissningar landa väldigt nära det rätta svaret om det inte krävs någon specifik expertkompetens för att klura ut det. Precis som med det klassiska exemplet ”gissa antalet enkronor i glasburken”, behövs ingen fackkunskap för att gissa om fler kommer rösta för eller mot EU. Så egentligen var förutsättningarna de rätta för britterna att gissa vilken sida som skulle vinna, och de borde ha svarat rätt om det när de blev tillfrågade i mätningarna. Egentligen borde oddsen hos vadslagningsbyråerna återspeglat den verkliga ställningen.
En förklaring till att massan inte var så vis denna gång skulle kunna vara att gissningarna inte var oberoende av varandra, som ju krävs för att snittet av gissningarna ska vara ”klokt”. Om alla sneglar på varandra eller någon central information som påverkar deras egen gissning förstörs magin, och massan är inte längre vis. Opinionsmätningarna som duggat lika tätt som ett brittisk lågtryck i den här folkomröstningen är en sådan faktor. Om folk utgår från vad dessa säger, istället för att gissa helt själva hur det ska sluta, så är de inte kloka som kollektiv. Om oddsen inte bygger på någon hemlig information, utan bara opinionsmätningarna som i sig är fel, ja då blir även oddsen fel. I slutändan är alltihopa bara en en enda stor rundgång av brus. Det enda vi egentligen kunde vara säkra på var att det var osäkert. Och att gårdagens tidningar duger till att slå in fish’n chips.
Låtom oss komma ihåg detta till nästa gång: alla har fel, tills motsatsen är bevisad eller valsedlarna är färdigräknade. Det är inte över förrän mannen i Manchester med den lustiga peruken stampat med sin käpp och förkunnat valresultatet. Någonting säger mig att vi kan få användning av den visdomen rätt så snart igen på de brittiska öarna.
Alexander Norén 