img_3100-2

Levande begravd i digitalt junk

Min oförmåga att slänga kommer ruinera mig. Det enda jag lyckas kasta bort är värdefull tid som går åt till att sortera i sopberget av fysiska saker och digitala filer som fyller mitt liv. Allt mer över bredden. Visst, jag är inte en samlare som platsar i program som ”Hoarding: buried alive”. Inte i närheten, tvärtom. Jämfört med Emma är jag 50% mer osentimental och slänger dubbelt så mycket när vi gör de evigt återkommande utrensningarna i källaren som ständigt fylls på. Jag tror faktiskt jag är helt normal. Och det är det som är problemet. Ett växande samhällsproblem.

Semestertider är fototider. Snappa, Insta, Facebooka eller bara ta en bild och spara för sig själv. Men fram kommer mobilen hela tiden. Från soluppgång över fjärden till solnedgång över sjön. Varenda firre ungarna drar upp ska dokumenteras, vartenda ögonblick av familjegemenskap som inte innebär bråk om vem som ska ha Ipaden skall fångas på bild. Många bilder blir det. I min telefon har jag i skrivande stund 9795 bilder och 823 videor. Från en bild på Love i Arlandas avgångshall där han sitter och dricker ett glas vatten och ser trött ut den 28 december 2014 till senast tagna mästerverk: min hand som håller en tumstock för att mäta öppningen på ett T-rör på Bygg-Oles VVS-avdelning. Mitt liv, mellanmjölk. Dessa bilder har ni garanterat inte sett på Facebook eller Insta. Där kör jag mest solnedgång över Medelhavet med ”Valencia”-filter och glada barn med fiskehåvar i högsta hugg mellan sjöbodar i Sandhamn. Problemet är att jag inte sparar endast dessa fina bilder i mitt digitala album. Jag sparar allt!
Jag har till exempel 19 varianter av samma bild på mina pelargoner som jag tog igår. Jag anstränger mig nu för att slänga snabbt och lyckas faktiskt få ned det först till nio, men vid två tar det stopp. Och jag behöver bara spara en. Eller, egentligen ingen. Hur viktigt är det egentligen att spara en bild på mina pelargoner? Är det den jag vill plocka fram när jag sitter på ålderdomshemmet och blickar tillbaka på mitt liv genom ICloud innan jag stiger upp i himlen själv? Nä, det är väl bilder på ungarna såklart. Och efter pelargonerna följer direkt en lång serie porträtt av grabbarna som är ute med mig i båten och fiskar för första gången. Vi tog de gamla metspöna från källaren och svängde in i lilla sjön bredvid för att se flötet guppa i kvällssolen över Vindö. Det var verkligen en stund att minnas. Grabbarnas leende när de tittade upp mot kameran i det varma kvällsljuset. Vilken ska man spara? 


Digitaliseringen gör att det inte längre finns några övre gränser för hur mycket vi kan spara. När minne blir allt billigare, sjunker kostnaden att spara all möjlig digital junk ned mot noll. Känns det som, till en början. Tills man inser att det ändå inte är så billigt i slutändan, då man lägger sig till med nya vanor, som att aldrig slänga. Hur många effektivitetskonsulter har inte i alla år mässat om att ”håll ordning i din inbox”. Så kommer Google och ger oss – till synes – obegränsat lagringsutrymme i Gmail. Istället för att lägga tid på att radera och sortera i mappar, uppmanar de oss att spara allt och istället söka i mailhavet där det 1% viktiga skvalpar bland de 99 procenten skräp. Är bara söket bra, så behöver man aldrig radera. Smutt! Eller? Jag trodde inte jag skulle komma dit, men nyligen nådde jag kapacitetsgränsen och betalade en uppgradering till större utrymme för den digitala skräpkorgen som kallas Gmail. 

Min inbox är ett praktexempel på förlustaversion. Om jag tittar på vad som utgör de 25 senaste mailen, så är 36% nyhetsbrev som jag aldrig, aldrig, aldrig, ens öppnar. När jag skriver dessa rader plingar det till exempel till i mailen med dagens utskick från nyhetstjänsten Blendle Krantenoverzich: ”In koelen bloede vermoord: de vrouw die de olympische baai afvalvrij moest maken”. Jag kan inte ett ord holländska, men jag fortsätter låta det komma varje morgon. Dessa nyhetsbrev är för mig så fullständigt värdelösa att jag inte tvekar att radera dem direkt. Jag raderar dem rent av av glädje, för att få tillfredsställelsen att rensa lite granna i alla fall. Men det tar tid och uppmärksamhet från att läsa det som är viktigt i inkorgen. Så varför avprenumererar jag inte då? Slapphet i kombination med förlustaversion. Det är det som gör mig till en digital ”hoarder” som snart är ”buried alive” i mitt digitala skräp. Och även om jag inte i grunden har koncentrationssvårigheter så tappar jag lätt fokus när jag måste processa alla rubriker och avsändare i hjärnan för att kunna avfärda dem som skräp. Det händer ofta att jag går in i mailen för att kolla en sak, så slutar det med att jag raderar skit och har glömt bort vad det var jag skulle göra. Precis som plinget i telefonen när Blendle Krantzenscheissemailet anlände, avbröt min tankebana, så jag var tvungen att läsa om hela föregående stycke för att komma ihåg vart jag var på väg. Det digitala skräpet har en förmåga att vara påträngande, om man tillåter det. Självklart borde jag stänga av notifikationer, det är lektion A:1 i digital detox-skolan. Men där finns också en förlustaversion – i kombination med status quo bias och lite lättja – som bortförklaring till att jag inte stängt av dem. Nyhetsbrev och notifikationer som kostar mig tid, fokus och – pengar. 

Just nu betalar jag ”bara” 200 kronor om året till Google för att få ha tillgång till 100 GB lagring som ska räcka till alla mina 37362 mail och foton. Till Apple betalar jag 350 kronor per år för att ha tillgång till 200 GB utrymme i molnet – främst för mina bilder. Snart är det dags att uppgradera sig till en större lagringsplan. Nästa steg är en TB. Undrar hur länge det räcker för folk. I takt med att vi filmar och redigerar videor som vi ska lägga upp på sociala medier som utvecklas mer mot rörlig bild och ljud, så är det bara en tidsfråga innan Apple erbjuder ytterligare steg som 10 TB, 100 TB osv. Och med sådant utrymme för det stora junket – alla hemvideos vi tror ska bli nästa Youtubesuccé – finns det verkligen ingen anledning att börja rensa i mailen av utrymmesskäl. Knappt heller bland bilderna. Det digitala sopberget växer okontrollerat i det tysta när vi nuförtiden årligen producerar lika mycket information som mänskligheten hunnit skapa från Hedenhös fram till idag. 

Framtiden tillhör de som erbjuder lagringsutrymme där skräphögen sväller tillsammans med det fåtal guldkorn man långt senare vill åt. Värdet av att få en kund att köpa en IPhone sträcker sig långt bortom försäljningen av själva luren. Man blir fast i Apples ekosystem av tjänster, däribland ICloud (som man inte måste välja för sitt digitala arkiverande, men det är bekvämt att falla för det defaultalternativet). 

Framtiden tillhör de som kan skapa effektiva verktyg för att söka i skiten. När man väl vill ha det där fem år gamla mailet från pappa där han beskriver hur man vinterstänger stugan eller bilden på rördragningen i golvet på tillbyggnaden, man har nytta av åtta år senare då golvvärmen krånglar. Då skulle man uppskatta ett digitalt arkiv som automatiskt sorterat bilder, dokument och mail i rätt kategorier (bilder på barnen, semesterbilder från stället X, jobbmail om Y osv) så att man kan hitta rätt även om man inte kommer ihåg rätt nyckelord och att söket med nyckelord ger mer precisa träffar. 

Jag har även en hel del sparat på Dropbox och Evernote. Filer på olika hårddiskar och info i olika mailboxar och sociala medier-konversationer. Framtiden tillhör de som kan låta mig söka överallt samtidigt efter infon oavsett var den är sparad. Mina barn kanske inte kommer ihåg om jag skickade instruktionerna för vinterstängning av stugan på mail, sms, messenger, eller som en rolig snap (eller något av de trettielva kommunikationsverktygen som då kommer vara aktuella)? Meta-mega-sök kommer behövas när vi inte ens kommer ihåg på vilken vind vi stuvat undan saken vi letar efter.

Och allt är drivet av människans djupast rotade kognitiva bias, förlustaversion. Ett beteendemönster vi har evolutionen att tacka och förbanna för att det påverkar oss så starkt än idag – att vi hatar att gå miste om något betydligt mer än vi gillar att få tillgång till det. Vi är i runda slängar beredda att betala dubbelt så mycket för att behålla en grej, säg en gammal kavaj vi aldrig längre använder (eller en bild på pelargoner), än vi är villiga att betala för att köpa den om vi inte redan ägde den. Det bäddar för utrymmesproblem i en konsumistisk värld där ”slit och släng” tyvärr inte innehåller vare sig så mycket ”slit” eller ”släng” utan mer ”köp och behåll” med tillägget ”köp igen för skojs skull” när glädjen över det första köpet falnat. Det är därför inte så konstigt att branschen för egen förvaring i Sverige idag omsätter över en halv miljard och växer med 10-15 procent om året. I USA är fastighetsbolaget Harrison Street en av de som investerat stort i den växande förvaringsmarknaden. Medgrundaren Christopher Merrill konstaterar i Wall Street Journal att efterfrågan är större än förvaringsbolagen hinner bygga ut, så ”vår främsta konkurrent är tippen”. Vilket är en mycket tacksam konkurrent. I valet mellan återvinningscentralen och ett förråd utanför stan, kickar förlustaversionen in och får oss slanta upp för att slippa plågan att göra oss av med den illasittande kavajen och flyttkartongerna med gamla skolböcker. Precis som jag och alla andra med alltför många bilder i telefonen snart är där och nosar på erbjudandet att uppgradera till 1 TB. 

Jag lovar att göra ett sista försök att radera några fler pelargoner från mitt ICloud. Efter att jag avprenumererat mig från Blendle Krantenoverzicht. Jag kan slänga, jag är inte rädd. Jag kan slänga, jag är inte rädd…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s