Allt är bättre än näst bäst

”Är det ett silver vunnet?”. Reportern avslutar intervjun med Sveriges förbundskapten efter 2-1-förlusten mot Tyskland i OS-finalen genom att betona ”vunnet”.

-Det är ett silver vunnet, svarar Pia Sundhage med sammanbiten min och uppgivet tonfall. Ingen kan tro henne.

Det är med Sveriges fotbolls-silver som med Sveriges golf-silver. Det var en tajt uppgörelse in i det sista mellan Henrik Stenson och Justin Rose. Först på 18:e hålet avgjordes duellen när Stenson gjorde en bogey och Rose spelade sig till ett OS-guld med en birdie. Tänk om ändå Stenson hade fått värre ryggproblem än de han fick, tappat några slag till och slutat slutat trea istället. Så mycket lyckligare han varit då när han steg upp på prispallen!

Det finns ju inget jobbigare att vinna, än en silvermedalj. Det är beviset på att man misslyckades att komma först. Vem kommer ihåg tvåan? Utom tvåan som för alltid kommer känna att det var så nära, så nära. Bronsmedaljören däremot, hen höjde sig över mängden och tog sig i alla fall upp på pallen. Referenspunkten är allt.

Det var nog lättare att sluta tvåa i de allra första olympiska spelen 776 före Kristus. Då delades det inte ut några medaljer alls, utan toppatleterna fick alla kransar av olivblad. Den mycket tydligare uppdelningen i etta, förlorare och trea kom i och med utdelandet av de första guld, silver och brons-medaljerna i samband med sommar-OS 1904 i St. Louis, USA. Redan då var det ett etablerat faktum inom psykologin att människor gläds mer åt relativ framgång än åt vilken position man faktiskt innehar på en ranking.

”Så har vi paradoxen av en man som skäms till döds därför han endast är den näst bäste boxaren eller den näst snabbaste roddaren i världen. Att han är kapabel att besegra hela jordens befolkning minus en person är ingenting: han har bestämt sig för att slå den personen, och så länge han inte gör det räknas inget annat” – psykologen William James i Principles of psychology 1892.

För mig existerar inte nummer två” – fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic i Vanity fair 2010

”Det är lätt att vara besviken när man är så nära” – förbundskapten Pia Sundhage efter Sveriges OS-final 2016

Man vinner inte ett silver. Man förlorar ett guld. Den som behöver vetenskapligt bevis för att klyschan stämmer kan googla fram psykologerna Medvec och Gilovich studie från 1995 ”When less is more: counterfactual thinking and satisfaction among Olympic medalists” där man med hjälp av videoinspelningar och fotografier analyserade ansiktsuttrycken på samtliga guld-, silver- och bronsmedaljörer direkt efter avslutat lopp/match och vid prisceremonin. I bägge fallen var bronsmedaljörerna synbart gladare än silvermedaljörerna. Samma typ av undersökning upprepades på de judo-tävlande vid 2004 år sommarolympiad i Aten. Den konstaterade att de enda äkta leendena syns på läpparna hos guld- och brons-medaljörer.

Medvev och Gilovich förklarar fenomenet med ”kontrafaktuellt tänkande” – tendensen hos människor att i efterhand fundera på hur alternativa händelseutvecklingar kunnat se ut. Tänk om… …jag inte missat flygbussen, då hade jag också störtat med planet/ …jag inte stannat för en dricka i kiosken, då hade jag inte köpt miljonvinstlotten / …jag hade tagit mig tid att göra ryggövningarna imorse, då hade jag inte känt av ryggvärken och tappat koncentrationen vid putten på 17:e hålet / …Sverige inte gjort självmål, då hade vi kunnat vinna finalen. Man jämför vad som faktiskt hände med vad som hade kunnat hända. Det finns såklart en herrans massa olika händelseutvecklingar som hade kunnat inträffa istället för vad som faktiskt skedde, men de man kommer att tänka på är de som står i starkast kontrast till utfallet. Om man kommer tvåa, så föreställer man sig inte att man hade kunnat sluta trea, fyra, femma osv. Utan man grämer sig över det man tror vad avgörande för att man inte slutade etta. Kommer man trea, så ligger det närmast till hands att jämföra sig med hur man hade känt det att inte ta sig till pallen alls. Därför blir den som objektivt sett lyckats bättre (silver), mindre nöjd med sin bedrift än den som presterat sämre (brons).

Man kan tänka sig att Aida Hadzialic ägnat sig åt en del kontrafaktuellt tänkande senaste dagarna. Att åka fast för rattfylleri med 0,2 promille i blodet, precis på gränsen mellan lagligt och olagligt, måste kännas mer bittert än om hon ertappats med en rejäl fylla. Vilket naturligtvis hade varit mycket värre objektivt sett, men då hade hon i alla fall sluppit tänka ”tänk om jag bara tagit en klunk mindre av andra glaset vin, så hade jag bara blåst 0,19 och fortsatt vara minister”. När det hänger på håret och man precis missar guldet eller en fortsatt politisk kometkarriär, spökar det kontrafaktuella tänkandet som starkast och drar ned en i bitterheten över att ha varit ack så nära, men dock så fjärran från äran och evigheten.

”Less is more” kan nog både Sundhage, Stenson och Hadzialic skriva under på just nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s