Så lurar jag mig att shoppa med gott samvete

Dagen efter jag skrev kapitlet om mentala konton och hur denna dubbla bokföring i hjärnan kan lura oss att handla oklokt, trillar jag direkt i fällan igen. I en mycket vanlig situation.Vi kan kalla det ”spara för att slösa”-syndromet. Jag gick ut på stan i Altea, vi skulle egentligen bara köpa en plånbok till Hanna. Emma hade dessutom någon idé om att jag borde skaffa nya badbyxor. Hon tyckte de gamla satt för tajt, men ändå hamnade vi Alteas gayigaste modebutik. img_8800img_1669Emellan neonfärgade tröjor och svarta tishor med guldtryck hängde en hel del snygga kläder som hade kunnat följa med mig ut om jag haft ett annat klädkonto (bland annat en svart dunjacka i mjukaste nappa…). img_1677Men vi har inte tid för annat än att vara målmedvetna. Emma väljer ut ett dussin badshorts åt mig, nobbar bestämt några av mina förslag och insisterar på att jag ska prova Large istället för Medium, vilket sårar mitt ego något. Nog för att jag har lite pappavalkar, men Large? Vi fastnar för fem olika modeller. Som vi får ned till tre. Och slutligen står det mellan ett par klassiskt 60-talsskurna marinblå med vita revärer och en modern marinblå byxa med perforerat tyg så den neongula lycran från innerbyxan lyser igenom. Jag har svårt att bestämma mig. 


-Skynda dig nu, Ann-Britt står och väntar, vi måste vidare. 

Jag lutar åt den klassiska, men då jag lyfter fram den, protesterar Hanna.

-Nej, pappa, de andra, de andra är bäst!

Tja, hon har rätt i att de är riktigt coola. Men samtidigt är de andra så stiliga. Hur ska jag göra för att bestämma mig? Emma ingriper stressat och avgör saken. 

-Du tar bägge! Nu går vi till kassan. 

-Öh… Bägge? Behöver jag två?

-Vi måste komma ut ur den här affären, och du behöver alltid badbyxor. 

Men jag tycker det känns lite väl lyxigt att köpa två bara för att man inte kan bestämma sig. Riktigt syndigt, faktiskt. Men nu var det inte jag som bestämde att jag skulle få köpa bägge, så varför inte låta sig lockas in i fördärvet?

Emma skyndar ut till svärmor medan säljaren i de väldigt smalt åtsittande svarta jeansen och den väldigt figurnära vitrosa tröjan stoppar badbyxorna i en chic liten shoppingbag som han förseglar med en klisterlapp. 

Jag märker att jag lägger fram kortet lite långsammare än vanligt och när jag skall till att trycka ”ok” efter koden, kan jag inte. 

-Sorry, but I think I have changed my mind. I am not sure about the other pair. I’ll wait with them and come back if I regret it. ”No problem”, ler killen och anstränger sig verkligen att se lika glad ut för det när han försiktigt pillar bort tejpbiten han förseglat påsen med och tar ut badbyxorna med revären. Då sticker det till i magen. Förlustaversionen gör sig påmind. Jag har precis haft dem på mig, och varit väldigt snygg i plagget som gör mig till Alain Delon på rivieran. Och nu lämnar jag ifrån mig dem! Det är starkt av mig. Mycket starkt av mig. I detta ögonblick känner jag mig både lite ledsen över förlusten och stolt över min motståndskraft och rationaliteten i mitt agerande. 


En rationalitet som varar fram till skobutiken ett kvarter bort. Jag följer med Emma och svärmor in, utan plan på att köpa något själv. Men jag hittar några snygga portföljfodral till MacBook som ser fina ut. Fastnar för en i brunt skinn med uttänkta detaljer. Tänker att ett sådant kostar typ 1500 hemma i Sverige. Kollar den tryckta prislappen och blir dubbelt överraskad. Ordinarie pris 79€, nedsatt till 55€ med handskriven röd prislapp. Jag sparade precis 58€ på att lämna tillbaks det andra paret badbyxor, det är ju precis vad jag har tillgodo! 


Här jobbar två mentala konton samtidigt för att jag skall slå till. Det här blir svårbesegrat! Dels har jag skapat ett mentalt konto för ”hur mycket ett sådant här fodral kostar”, där 500 kr är betydligt mindre än 1500, så det känns nästan dumt att inte köpa. Som att säga nej till 1000 spänn! Så knäppt kan man tänka när man drabbas av shoppingtunnelseende och lurar sig att tro att man verkligen behöver ett datorfodral i brunt skinn, så alternativet är att köpa det 1000 kronor dyrare. För en minut sedan, innan jag gick in affären, hade jag inte en tanke på att köpa något sådant. Nu när jag levt mig in i hur praktiskt det vore att få plats med min Ipad, tangentbord, plånbok och mobil i en och samma väska, så känns det självklart att jag behöver en sådan här handväska. Att jag inte insett behovet av en manbag förut!? Om nu detta är sant, och jag äntligen blivit varse mina hitintills okända verkliga behov, så är ändå inte just ett sådant här datorfodral det enda alternativet. Det finns många andra sätt att bära runt på mina prylar på ett praktiskt och snyggt sätt. Men de ser jag inte nu, jag överväger inte ens alternativen. Jag har alldeles för snävt perspektiv, jag är blind för alternativkostnaden (vad jag annars kunde köpt för 500 kr). img_1759
Så har vi det andra mentala kontot, som är det riktigt bedrägliga. I och med att jag var på väg att köpa bägge badbyxor för totalt 150€, skapade jag ett mentalt ”shoppa kläder”-konto där den summan lade ribban för hur mycket jag kan spendera, och när jag nu bara förbrukat 92€, så har jag 58€ ”tillgodo” på mitt mentala shoppingkonto. Pengar som brinner i fickan, och gör det mycket enklare för mig att fatta beslutet att jag ska slå till på det snygga bruna läderfodralet. Jag känner ändå snabbt att jag varit lite slösaktig. Om inte helt rationell, så är jag i alla fall lite luthersk. Jag brukar tänka ”jag går hem och funderar på saken”, och inte slå till direkt på saker jag blir kär i. Så som ett sätt att efterrationalisera köpet lovar jag mig själv på vägen ut ur butiken att alltid ha med mig tangentbordet och Ipad:en i fodralet. Då kan jag ju förtjäna det i efterhand, genom att alltid ha nära till hands att skriva färdigt på boken. Som det här kapitlet till exempel. Som blev till i skuggan av ett träd vid Alteas kommunala pool där killarna simmar av sig efter en stund på fotbollsplan lite senare under dagen. Det var väl värt några euro i alla fall?

Här får du betalt för att fönstershoppa

Råkade se en udda rekryteringsannons i DNs jobb-bilaga:

Det var länge sen jag hade tid att gå på stan och titta i skyltfönster. Men får jag betalt kan jag tänka mig att avsätta lite tid för det igen.
Om någon vill betala mig per timme för att sitta och fika kan jag ta det jobbet också!