Så lurar jag mig att shoppa med gott samvete

Dagen efter jag skrev kapitlet om mentala konton och hur denna dubbla bokföring i hjärnan kan lura oss att handla oklokt, trillar jag direkt i fällan igen. I en mycket vanlig situation.Vi kan kalla det ”spara för att slösa”-syndromet. Jag gick ut på stan i Altea, vi skulle egentligen bara köpa en plånbok till Hanna. Emma hade dessutom någon idé om att jag borde skaffa nya badbyxor. Hon tyckte de gamla satt för tajt, men ändå hamnade vi Alteas gayigaste modebutik. img_8800img_1669Emellan neonfärgade tröjor och svarta tishor med guldtryck hängde en hel del snygga kläder som hade kunnat följa med mig ut om jag haft ett annat klädkonto (bland annat en svart dunjacka i mjukaste nappa…). img_1677Men vi har inte tid för annat än att vara målmedvetna. Emma väljer ut ett dussin badshorts åt mig, nobbar bestämt några av mina förslag och insisterar på att jag ska prova Large istället för Medium, vilket sårar mitt ego något. Nog för att jag har lite pappavalkar, men Large? Vi fastnar för fem olika modeller. Som vi får ned till tre. Och slutligen står det mellan ett par klassiskt 60-talsskurna marinblå med vita revärer och en modern marinblå byxa med perforerat tyg så den neongula lycran från innerbyxan lyser igenom. Jag har svårt att bestämma mig. 


-Skynda dig nu, Ann-Britt står och väntar, vi måste vidare. 

Jag lutar åt den klassiska, men då jag lyfter fram den, protesterar Hanna.

-Nej, pappa, de andra, de andra är bäst!

Tja, hon har rätt i att de är riktigt coola. Men samtidigt är de andra så stiliga. Hur ska jag göra för att bestämma mig? Emma ingriper stressat och avgör saken. 

-Du tar bägge! Nu går vi till kassan. 

-Öh… Bägge? Behöver jag två?

-Vi måste komma ut ur den här affären, och du behöver alltid badbyxor. 

Men jag tycker det känns lite väl lyxigt att köpa två bara för att man inte kan bestämma sig. Riktigt syndigt, faktiskt. Men nu var det inte jag som bestämde att jag skulle få köpa bägge, så varför inte låta sig lockas in i fördärvet?

Emma skyndar ut till svärmor medan säljaren i de väldigt smalt åtsittande svarta jeansen och den väldigt figurnära vitrosa tröjan stoppar badbyxorna i en chic liten shoppingbag som han förseglar med en klisterlapp. 

Jag märker att jag lägger fram kortet lite långsammare än vanligt och när jag skall till att trycka ”ok” efter koden, kan jag inte. 

-Sorry, but I think I have changed my mind. I am not sure about the other pair. I’ll wait with them and come back if I regret it. ”No problem”, ler killen och anstränger sig verkligen att se lika glad ut för det när han försiktigt pillar bort tejpbiten han förseglat påsen med och tar ut badbyxorna med revären. Då sticker det till i magen. Förlustaversionen gör sig påmind. Jag har precis haft dem på mig, och varit väldigt snygg i plagget som gör mig till Alain Delon på rivieran. Och nu lämnar jag ifrån mig dem! Det är starkt av mig. Mycket starkt av mig. I detta ögonblick känner jag mig både lite ledsen över förlusten och stolt över min motståndskraft och rationaliteten i mitt agerande. 


En rationalitet som varar fram till skobutiken ett kvarter bort. Jag följer med Emma och svärmor in, utan plan på att köpa något själv. Men jag hittar några snygga portföljfodral till MacBook som ser fina ut. Fastnar för en i brunt skinn med uttänkta detaljer. Tänker att ett sådant kostar typ 1500 hemma i Sverige. Kollar den tryckta prislappen och blir dubbelt överraskad. Ordinarie pris 79€, nedsatt till 55€ med handskriven röd prislapp. Jag sparade precis 58€ på att lämna tillbaks det andra paret badbyxor, det är ju precis vad jag har tillgodo! 


Här jobbar två mentala konton samtidigt för att jag skall slå till. Det här blir svårbesegrat! Dels har jag skapat ett mentalt konto för ”hur mycket ett sådant här fodral kostar”, där 500 kr är betydligt mindre än 1500, så det känns nästan dumt att inte köpa. Som att säga nej till 1000 spänn! Så knäppt kan man tänka när man drabbas av shoppingtunnelseende och lurar sig att tro att man verkligen behöver ett datorfodral i brunt skinn, så alternativet är att köpa det 1000 kronor dyrare. För en minut sedan, innan jag gick in affären, hade jag inte en tanke på att köpa något sådant. Nu när jag levt mig in i hur praktiskt det vore att få plats med min Ipad, tangentbord, plånbok och mobil i en och samma väska, så känns det självklart att jag behöver en sådan här handväska. Att jag inte insett behovet av en manbag förut!? Om nu detta är sant, och jag äntligen blivit varse mina hitintills okända verkliga behov, så är ändå inte just ett sådant här datorfodral det enda alternativet. Det finns många andra sätt att bära runt på mina prylar på ett praktiskt och snyggt sätt. Men de ser jag inte nu, jag överväger inte ens alternativen. Jag har alldeles för snävt perspektiv, jag är blind för alternativkostnaden (vad jag annars kunde köpt för 500 kr). img_1759
Så har vi det andra mentala kontot, som är det riktigt bedrägliga. I och med att jag var på väg att köpa bägge badbyxor för totalt 150€, skapade jag ett mentalt ”shoppa kläder”-konto där den summan lade ribban för hur mycket jag kan spendera, och när jag nu bara förbrukat 92€, så har jag 58€ ”tillgodo” på mitt mentala shoppingkonto. Pengar som brinner i fickan, och gör det mycket enklare för mig att fatta beslutet att jag ska slå till på det snygga bruna läderfodralet. Jag känner ändå snabbt att jag varit lite slösaktig. Om inte helt rationell, så är jag i alla fall lite luthersk. Jag brukar tänka ”jag går hem och funderar på saken”, och inte slå till direkt på saker jag blir kär i. Så som ett sätt att efterrationalisera köpet lovar jag mig själv på vägen ut ur butiken att alltid ha med mig tangentbordet och Ipad:en i fodralet. Då kan jag ju förtjäna det i efterhand, genom att alltid ha nära till hands att skriva färdigt på boken. Som det här kapitlet till exempel. Som blev till i skuggan av ett träd vid Alteas kommunala pool där killarna simmar av sig efter en stund på fotbollsplan lite senare under dagen. Det var väl värt några euro i alla fall?

img_1090-1

Faran och nyttan med mentala konton (därför borde livet vara en all inclusive)

Jag är inte på den perfekta semestern. Jag har sol varje dag, äter på världens bästa tapas-restaurang nästan varje dag, sippar rosé på terrassen med utsikt över Medelhavet och somnar till rogivande vågskvalp och ljudet av de saltvita stenarna som rullar fram och tillbaka på stranden. På tennisklubben brukar jag ligga och flyta i poolen, ta några simtag under ytan och dyka upp med bilden av en hög palm och Bernia-berget som fond till apelsinlundarna. Livet här i Altea borde vara perfekt. Men det är det inte. Emellanåt tvingas jag nämligen betala. Och den perfekta semestern är en all inclusive. Det perfekta livet är en all inclusive. Där man inte behöver oroa sig för att lämna dricks när man checkar ut. 

Det började med hyrbilen. Till en början såg det ut att vara världens bästa deal. Bara 95€ för nästan tre veckors bilhyra för en skåpbils-Peugot som rymmer hela familjen plus vårt erbarmligt omfattande bagage. Det är ju mindre än 5€ om dan! Nästan för bra för att vara sant, tänkte jag när jag bokade online, och slog till innan de skulle upptäcka buggen i systemet som skapat så löjligt låga hyrbilspriser. Priset var visserligen sant. Men inte så bra. Själva bilen var fortfarande billig, men väl på plats på SolMar´s uthyrningskontor i Alicante visar sig försäkringen vara mer än dubbelt så dyr som bilen! 150€ kostar det att försäkra sig mot att behöva betala full ersättning för minsta lilla skråma på bilen. En stor skylt i form av varningstriangel upplyser mig dessutom om att de som inte köper försäkring måste vänta minst 30 min vid återlämning – ”under högsäsong kan det ta ännu längre” – för att bilen ska hinna inspekteras ordentligt innan man slipper fri. Som om det inte räckte med att säljaren berättade för mig att 95% tecknar försäkring – ”man brukar vilja koppla av på semestern och slippa oroa sig över att andra parkerar slarvigt och råkar repa din bil, till exempel”. Tja, det var ju precis vad som hände mig häromåret. Buckla på sidan när jag kom ut från snabbköpet. Klart jag var glad då att jag tecknat försäkring. Jag orkar inte stå emot denna gång heller. Hit med en försäkring!


Med ökande konkurrens mellan hyrbilsfirmorna på nätet, så slumpar man bort hyrbilarna för att vinna kunden som först bara jämför hyrbilspriset. Sen räknar man kallt med att människors ångeraversion ska kicka in när de kommer för att hämta ut bilen. Så tar man hem på försäkringen det man förlorat på kärran. Smart! 

Eller? Jag känner mig ju faktiskt lite lurad. Och åker därifrån med bitter eftersmak av bilhyran. Nästan så jag hoppas få en parkeringsskada så jag får valuta för pengarna. Jag kommer i alla fall inte vara rädd om bilen. Smäller lite extra hårt i dörrarna. Bara för att jag kan. 

Det är Ryanair-syndromet. Först är man glad över att ha fyndat billiga biljetter. Sedan känner man sig rånad varje gång man ska betala för allt som inte ingick. Först tänkte man ”äsch, jag klarar mig väl med handbagage”. Sen står man där och ska packa, och inser att det nog behövs en väska ändå. Först tänker man att ”det gör väl inget att Skavsta ligger längre bort än Arlanda”. När man sedan landar där vid midnatt känns de där extra 45 minuterna hem extra långa. De extra avgifterna man till slut bestämmer sig för att betala känns som en förlust (liksom tidsspillan på den långa bussresan från den avlägsna flygplatsen). Därför att vårt mentala konto ”flygresan” redan stängts när vi betalt biljetten. Om vi efteråt köper till bagage eller betalar för att välja sittplats blir det en minuspost på kontot när vi på så vis övertrasserar det. Hade allt varit inkluderat från början skulle visserligen biljetten varit dyrare från start, men vi skulle inte uppleva det som ett obehag att betala extra i efterhand. Ryanair och SolMar skulle få färre, men nöjdare, kunder. Eftersom minnet är kort, och allt fler flygbolag och hyrbilsfirmor agerar på detta sätt, så kommer vi kunder att komma tillbaka till dem och göra om samma misstag. Lura oss själva att tro det är billigt, för att sedan svära över alla extrakostnader vi betalar i slutändan. Gnissla med tänderna och förstöra en del av semestern med känslan att vi betalat för mycket. Enda sättet att rädda humöret är att tvinga sig inse att det mentala kontot ”flygresan” inte var stängt bara för att vi betalat flygstolen. Vi måste på förhand räkna in de tillägg vi vet med oss att vi brukar vilja ha, och sedan sätta en ny prislapp på resan. Och då brukar faktiskt Ryanair och Norwegian bli lika dyrt som SAS. Dessutom får man där gratis kaffe. Nu undrar du kanske om detta är ett sponsrat blogginlägg? Eller om jag äger SAS-aktier? Ingetdera. Mycket kan man säga om den gamla kolossen, men detta med att positionera sig med erbjudandet ”allt inkluderat, och vi bjuder på kaffet” är genialt. Visserligen sparar man bara in 25 kronor, som en kopp pulverkaffe kostar på Norwegian. Men det är gratis på SAS. Och det är det som är grejen. Gratis är ju oerhört gott. Går man från 1 kr till 0 kr ökar man ”försäljningen” mångfalt mer än om man går från 2 till 1 kr för samma sak. Vi älskar det som är gratis så pass att vi överkonsumerar det. Men kaffe är inte så dyrt att bjuda på, så om SAS kan göra oss oproportionerligt glada på det viset är det ett billigt sätt att göra kunderna nöjda. Dessutom blir det en anledning för deras kabinpersonal att gå runt och bjuda på något, så man känner sig ompysslad. Jag lämnar flygresan både med känslan av att ha gått på plus med ett par kaffekoppar på mitt mentala konto för flygbiljetten och en mer personlig relation till flygbolaget tack vare deras ”snälla” kabinpersonal (givet att de inte är för nonchalanta när de bjuder på fikat). Billig kundvård och ett skolboksexempel i ekonomisk psykologi. 

Varje gång man betalar gör det ont. Det svider till, nästan som av fysisk smärta. Forskare inom neuroekonomi har visat att den del av hjärnan som kopplas ihop med känslor av obehag, insula, blir mer aktiv ju högre priset är. Flertalet experiment har också visat att ju mer man frikopplar betalningen från köptillfället, desto mer spenderar man. Därför att det inte gör ont idag när obehaget ligger i framtiden. Vill man ha en så lustfylld semester som möjligt behöver man alltså ta bort så mycket av betalningarna som möjligt från resan. Och då menar jag inte att man ska betala med kreditkortet istället, utan att man bör betala så mycket som möjligt i förväg. Man bör välja förbetald all-inclusive så mycket som det bara går. Dels för att slippa smärtan av att betala när man bara vill koppla av och ha det skönt, men också för att man då ger sig bästa förutsättningarna att inte göra av med för mycket pengar. Då har man ju på förhand satt upp en totalbudget för semestern, alltså skapat ett mentalt konto för hela resan, inklusive mat och aktiviteter. Vet man på förhand vad allt kommer kosta, är det lättare att välja det alternativ som passar ens budget. Ju fler mentala konton man har att hålla reda på (hur mycket man tycker att maten ska få kosta, hur många fika och glass per dag som är rimligt, hur mycket man tycker är rimligt för liftkort, minigolf, båtturer osv), desto större risk att man tappar greppet om helheten och gör av med mer än man borde. ”Club Med”-konceptet borde finnas i fler priskategorier! (Och nej, jag är inte betald av dem heller). Ett avbeställningsskydd kan dock vara på sin plats ju mer man betalar i förväg, eftersom beloppet som riskas blir högre (men innan du köper till det, kolla om det inte redan är inkluderat i hemförsäkringen eller om du får en sådan försäkring automatiskt när du betalar resan med kortet).

Begreppet ”mentala konton” myntades på 90-talet av den framstående professorn i beteende-ekonomi, Richard Thaler (som kommer få ”Nobelpriset i ekonomi” en vacker dag) vars forskning om beslutsfattande ligger i gränslandet mellan ekonomi och psykologi. Han har bland annat studerat det faktum att beroende på var pengar kommer ifrån, så har vi en benägenhet att spendera dem olika mycket. Till skillnad från den gamla skolans ekonomer som utgick från att vi beter oss fullt rationellt med pengar och alltid värderar 100 kronor lika, ser han att vi värderar samma antal kronor olika beroende på vilket mentalt konto vi tillskriver dem. Tänk att du precis gick förbi kaffestället där de gör stans grymmaste latte. Men du brukar bara unna dig en om dan, och i förmiddags fick du dagens ranson, så du står emot frestelsen och fortsätter. Men så hittar du plötsligt en hundralapp på gatan. Vad gör du? Sparar den och tänker ”bra, ett välkommet tillskott till mitt pensionssparande!”? Eller tänker att ”wow, min turdag! Ett tecken från ovan att jag ska unna mig en latte ändå”? Eftersom du är en så duktig människa har du gjort ett mentalt konto för hur många latte du får lov att köpa dig per dag, annars skulle du slösa bort för mycket pengar på gott kaffe. Precis som en del gör fysiska konton på banken (ett bosparkonto, ett konto för att spara till semestern, ett konto för pensionssparande osv) för att hålla reda på sin budget, så gör vi sådana här mentala konton för att hjälpa oss hålla reda på våra pengar i vardagen. När du hittar hundringen på gatan utanför ditt favorit-latte-ställe så är det som att du precis tankat upp ditt latte-konto med hundra spänn extra. Därför är det mer sannolikt att du kommer unna dig en till latte idag, än att du kommer på tanken att boosta ditt pensionssparande. 

Thaler är forskningsmässig själsfrände med psykologiprofessor Daniel Kahneman (som redan fått ”Nobelpriset i ekonomi”) och Amos Tversky som också utforskat detta sätt att – på gott och ont – dela in våra pengar i olika fack. I början av 80-talet hittade de på ett tanke-experiment som numer är en klassiker inom beteende-ekonomi. I enkäter frågade de hur man tror att en kvinna som köpt dyra teaterbiljetter skulle agera när hon kommer till teatern och upptäcker att hon tappat bort dem. Skulle hon köpa nya och gå på föreställningen eller vända hemåt och göra något annat istället? Nästan alla svarade att hon nog skulle hoppa över att se pjäsen. Om man däremot ändrade berättelsen till att hon skulle köpa biljetterna med kontanter som hon tappat på vägen och undrar om hon då använder sitt betalkort istället för att köpa biljetter, så svarade majoriteten att hon skulle köpa nya biljetter med kortet. Varför är det mer okej att betala två gånger för biljetterna i det andra jämfört med det första scenariot? Därför att biljetterna är bokförda på teaterbiljettskontot (som redan är nollat i och med köpet av de första biljetterna) medan pengar tillhör ett bredare allmänna utgifter-konto där det finns mer att ta av. I verkligheten är det samma pengar, i huvudet helt olika valutor. Även Thaler har bidragit med ett klassiskt dilemma som visar hur bruket av mentala konton påverkar vilket beslut vi fattar. Två personer ska på en basketmatch, men hindras av en våldsam snöstorm som bryter ut. Att ge sig ut på vägarna i ovädret är riskabelt. Den ena har redan betalt för biljetten, den andre fick den nyligen gratis av en polare. Vem är mest benägen att trotsa ovädret för att se matchen? Just det, den som redan betalt dyrt för biljetten. Trots att ingen av dem vare sig vinner eller förlorar några pengar på att stanna hemma eller bege sig till matchen. Men den som redan betalat har ett minus på sitt mentala basketmatch-konto, som kommer stängas med en förlust och förlustaversionen är så stark att vi är beredda till mycket möda för att slippa uppleva känslan av att ”pengarna brinner inne”. I detta fallet har vi en extra stark dragningskraft till matchen, då fallet även innebär en ”sunk cost” där de förbetalda biljetterna tynger oss kvar i det förflutna, som bojor till gårdagens investeringar (Tänk Vietnam-kriget, Hallandsåsen, att envisas med att gå i de dyra men allt för små, skaviga nya skorna…). Självklart ska man bara blicka framåt och ställa sig frågan: ”Jag får ändå inte tillbaka pengarna. Vad är bäst – att se matchen på teve här hemma, eller riskera livet på vägarna i en snöstorm?”. Men visst bär det emot att vara så ekonomisk-psykologiskt nykter? Det suger i magen att man vill till matchen för att få ”valuta för pengarna”…

Mentala konton är alltså ett tveeggat svärd. Dels något bra, när de hjälper oss spara tillräckligt och inte slösa bort för mycket på kaffe latte. Men helhetsperspektivet blir lätt lidande. Om man lånar till högre ränta för att bygga en altan för att slippa ta av sparkapitalet som sitter på banken till lägre ränta – ”för pensionspengarna är heliga, de får man inte röra” – så kostar altanen mer än nödvändigt. Dumt val. Om det inte är så att man vet med sig att man aldrig skulle klara av att upprätthålla ett sparande om man naggar sparkapitalet i kanten. Då kan det vara värt priset att betala lite ränta för att få altanen. Men det gäller till att börja med att vara medveten om att man är påverkad av tunnelseende på grund av mentala konton. Först då kan man göra ett aktivt val. Oftast väljer kontona åt oss. Och inte sällan lurar det här systemet med dubbel bokföring oss att göra av med för mycket. Ta skatteåterbäringen till exempel. Hur många känner inte att ”pengar tillbaka på skatten” är som en bonus, pengar som känns mycket lättare att spendera på en ny platt-teve än samma summa pengar som sitter på sparkontot? Ändå är det exakt samma pengar. Det är inte många som betraktar återbäringen som den återbetalning från staten på det lågräntelån vi erbjudit finansministern. Det är samma effekt som när man gått plus på poker eller vid roulettebordet. Vinstpengar är man mer benägen att gambla vidare med eller använda för att bjuda ”laget runt”, än de surt förvärvad slantar man kom till bordet med. 10 000 kr är inte alltid 10 000 kr…

Hur medveten jag än är om detta, drabbas jag själv ideligen av att behandla pengar olika. Mentala konton förklarar varför jag häromdan stod på Decathlon i Alicante och på knagglig spanska argumenterade i 20 minuter för att de skulle sänka priset på ett tennisracket med 10 euro. Jag hade sökt på nätet och konstaterat att ingen sålde det lika dyrt som dem. Vi hade åkt till sportaffären enbart för att Jonas hade blivit lovad ett nytt tennisracket, så köpa ett racket skulle vi. Men jag ville inte gå därifrån och känna mig som en förlorare, som betalat för mycket. Genom att göra en prisjämförelse med vad det skulle kosta att köpa det någon annanstans hade jag skapat ett mentalt konto för vad just Babolat Pure Aero Junior fick kosta. Betalade jag mer än så, skulle jag övertrassera det, förlora pengar, och då förlustaversionen är den starkaste ekonomidriften av dem alla, så stod jag där och prutade tills säljaren gav med sig. Lite senare på kvällen, på tapas-restaurangen, hade jag däremot inga problem att lämna 10 euro för mycket i dricks när det saknades mig rätt växel att lämna mindre. Det hade bara tagit mig två minuter att gå upp i lägenheten och hämta mindre valörer, men den tanken slog mig inte. Jag hade överraskats av att notan inte var så stor som jag förväntat mig (var det möjligen vinet som var billigare än uppskattat?) så mitt mentala konto för ”en kväll ute på tapas-stället” hade utrymme kvar för lite extra dricks. Så hårt kan man kämpa för att spara 10 euro för att lite senare så lättvindigt släppa ifrån sig dem. Tack vare, och på grund av – mentala konton. De hjälper oss när de underlättar för oss att spara, de stjälper oss när de gör det svårt för oss att se helheten. En hundring är en hundring, oavsett var den kommer ifrån

Men en regnig dag är inte densamma oavsett var man upplever den. Idag har det regnat ordentligt här i Altea, för första gången denna semester. För första gången som jag någonsin kan minnas att jag varit här. Men minnet sviker mig nog. Var tvungen kolla upp det på nätet, och Alicante-regionen har faktiskt ett trettiotal regndagar om året. Annars skulle väl inte ens palmerna klara sig. Men det tillhör undantaget. Och det är hela skillnaden, jämfört med hemma i Sverige. Här i Spanien finns det utrymme för en eller två dagar regn på ”vackert väder på semestern”-kontot som redan är så fullt av soltimmar, innan nederbörden känns som en förlust. I Sverige är det ju inte riktigt så…

Och här blev regnet ett välkommet avbrott som gav mig några bonustimmar på egen hand när familjen drog till ett shoppingcenter inomhus. Nu kunde jag skriva det här kapitlet i min kommande bok om hur ekonomisk psykologi kan hjälpa oss fatta smartare beslut i vardagen. ”Skriva på boken”-kontot var nästan nere på noll, så det blev ett välkommet tillskott av både regn och tid. Och ikväll ska jag hålla lite hårdare i drickspengarna. 

Det här med dricks förresten, vad är det för jäkla påfund? Och varför in i helskotta känner man sig tvungen att ge dricks, även om man aldrig kommer träffa personen igen? Jag tror det finns beteende-ekonomisk anledning att återkomma i frågan…

Svart fredag i Sverige

 

Köpdjävulen har dig snart i sitt våld!

Så klarade jag mig igenom denna svarta fredag. Denna nödens höst 2015. Det enda det finns i överflöd av just nu är fruktan, uppgivenhet och sorg. Denna fredag, den 27:e November 2016 kan på intet sätt mäta sig med fredagen den 13:e för två veckor sedan då 130 människor skjöts ihjäl i Paris. Ändå är det denna fredag vi talar om som ”Black Friday”. Nu har den amerikanska shoppingfrossan kommit till Sverige på riktigt. Mailboxen svämmar över av företag som erbjuder någon % rabatt just idag. Reklambladen i brevlådan är svarta i bakgrunden och hetsar till att hänga på låset vid midnatt för att inte missa något av de fina erbjudanden som bara ska gälla idag…
Robotdammsugaren har just utlysts till ”Årets julklapp”. Sverige håller på att stänga sina gränser för flyktingar, Ryssland är på kollisionskurs med Natolandet Turkiet efter nedskjutet stridsplan, Bryssel är på helspänn i väntan på terrordåd som det i Paris – där det snart ska börja ett klimatmöte som ingen tror ska kunna göra så stor skillnad. Raka spåret mot domedagen. Men det kommer i alla fall vara ett rent helvete vi hamnar i. Vi har ju robotdammsugaren!

Expressens förstasida larmar:

”BLACK FRIDAY – VARNINGEN NÄR DU HANDLAR IDAG – POLISENS 5 RÅD”.

Innan jag besviket upptäcker att det bara är en gammal artikel om hur man undviker lurendrejare på nätet, föreställer jag mig att det handlar om hur man ska undvika att bli nedtrampad av en köpfrossande mobb som löper amok på varuhuset. Jag är präglad av skräckbilderna jag sett på Youtube av hur det gick till ifjol i Storbritannien när Black Friday drabbade britterna. Jag vet inte hur det var när folk slogs om de sista livbåtarna på Titanic, men det måste varit något i närheten av de primala reaktionerna man ser i det klippet.
”Black Friday” har i många år varit en stor shoppingdag i USA. Sedan början av 00-talet den viktigaste dagen på året för handlarna. Dagen efter den stora helgen Thanksgiving, en klämdag som kommit att bli inofficiell helgdag, är den del av en långhelg som ligger bra till i början av julhandeln. Handeln har mer och mer gjort ett event av den, och namnet syftar på att denna dag skulle vara den då många handlare går från ”rött” till ”svart” i räkenskaperna. Ifjol kom ”Black Friday” till Europa på riktigt, och i år verkar handeln i Sverige hakat på jippot på bred front. Återstår att se hur många kunder som nappar på grejen. När jag försökte gå in på några näthandlare precis efter midnatt var många av sajterna nere. Samtidigt var det väldigt lugnt på den hemelektronikhandel med ”Black Friday”-kampanj jag besökte i eftermiddags. Som vilken vardag som helst där. Ännu har vi nog en bit att gå innan folk svimmar i trängseln här hemma. Det tar nog ett par år innan konceptet satt sig så pass att det kan konkurrera med vår egen traditionella ”Black Friday” – mellandagsrean.
Om jag vore handlare skulle jag göra allt för att etablera ”Black Friday” i Sverige. Det är en genialisk idé. Det anspelar på en av den ekonomiska psykologins mest grundläggande faktorer för att få folk att vilja konsumera: knapphetens begär. Om erbjudandena verkligen bara gäller i 24 timmar, under denna enda fredag, då skapas en känsla av ”nu eller aldrig” som stressar fram oöverlagda beslut. Det är långt ifrån alla erbjudanden som är unikt bra, ofta de vanliga ”extrapriserna” med gula lappar som i hetsen slinker med som något man borde passa på att köpa (innan det tar slut). Lägg därtill att många andra kunder rusar in på samma gång och med sin blotta närvaro signalerar att allt i butiken är eftertraktat, så blir det inte lättare att fatta rationella köpbeslut. Ju färre exemplar av varan det finns att köpa, desto mer värdefull uppfattas den. Allt sammanväget, konceptet ”Black Friday” är köpdjävulens påfund för att få folk att köpa saker de inte behöver, bara för att de inte vill missa chansen att göra ett fynd.

Jag klarade mig idag. Mitt enda besök till ett ”Black Friday”-ställe var återköpsavdelningen på Elgiganten där jag lämnade tillbaka en tidigt inköpt julklapp som nu råkade vara billigare – just denna ”Black Friday” – hos en konkurrent på nätet. Jag sparade några hundralappar på kuppen. Och fick en kort paus från tanken på flyktingarna, världsfreden och terrorn. Det talas just nu om behovet av ”andrum” i Sverige. Jag tror precis vi fick det, denna svarta fredag.

UPPDATERING: Det visar sig att det gick desto vildare till under ”Black Friday” på andra håll i landet. På ÖoB uppstod enligt GP panik på fredagskvällen när kunderna fick reda på att det bara fanns ett begränsat antal vattenkokare till salu för 10 kr. Människor knuffades , slogs och blev nedtrampade. En kund beskriver det som ”en zombie-apokalyps”.

Här kan man följa hur många människor som omkommer och skadas under ”Black Friday”-tumult I USA. När är det dags för en svensk version?

Du blir vad du köper

dellsvt

”Program som inte är reklam får inte otillbörligt gynna kommersiella intressen” står det i radio- och tv-lagen som sätter de yttre ramarna för SVTs verksamhet. Granskningsnämnden tolkar detta på ett absurt sätt. Vi måste tejpa över loggor – hur små de än är – på gästernas kläder när de kommer till Gomorron Sverige. Vi lever i ett samhälle där kändisar är varumärken i sig själva och vi möter säkert mer än tusen varumärken varje dag bara genom att inte blunda oss igenom det offentliga rummet. Då tycker jag det knappast kan anses vara ”otillbörligt gynnande” att en logga hit eller dit råkar svischa förbi på en tröja i teve (så länge det inte ingår i en medveten produktplacering). Men vi vill inte betala böter i onödan så vi fortsätter tejpa kläder på morgonen. Och inte bara kläder, förresten. Imorse var det dags att även sätta ett klistermärke på min jobbdator som skulle synas i bild under en chatt med tittarna, för att dölja att det är en… Ja, vad är det för dator jag har egentligen?

Det är egentligen en helt vanlig alldagligt tråkig ”Dell”. Som jag valt att pimpa lite granna. Med en logga från ett annat datorföretag. Och för att denna text inte ska kunna uppfattas som ”otillbörligt gynnande”, låt mig säga detta en gång för alla i klartext: jag har ingen som helst koppling till Apple. Annat än att jag är rätt så jävla förbannad på att de håller på att bli en monopolist som använder sin marknadsmakt till att stänga ute konkurrenter och begränsa valfriheten för sina kunder. Så egentligen bar det mig emot, men jag satte ändå deras äpple på min burk snart efter att jag kvitterat ut den från dataavdelningen. För att täcka över den kreativitetsdödande ”Dell”-loggan. För visst är väl ”Dell” höjden av middle of the road – en produktivitetskonsult som piffar upp sin Powerpoint med Wingdings? På en sån dator blir inga roliga manus skrivna…

dellapple

Det var en pimpning med vetenskapligt stöd, visar det sig. Forskning har nämligen visat att människor som utsätts för kända varumärken redan på mycket kort tid kan påverkas att agera på ett sätt som speglar varumärkets kännetecken. En studie vid Duke/University of Waterloo utsatte försökspersoner för subliminal exponering av Apple- respektive IBM-loggan. Sedan fick de utföra en uppgift som mätte deras kreativitet. Gissa vilken varumärkesexponering som ledde till flest kreativa lösningar på problemet?

Kan det vara det här som gör att BMW inte bara lockar till sig fler individualistiska fortkörare från början, även en annars korrekt samhällsmedborgare trycker lite mer på gasen bara av att sätta sig i en BMW? ”Jag är en sån som…” är en mäktig psykologisk mekanism. Tänk hur snabbt ett barn som stämplas som ”stökig” verkligen blir det så snart hen identifierat sig med rollen. Om du på grund av ditt kön, härkomst eller social klass har en viss stämpel från början i en grupp, så börjar du ofta agera i linje med de egenskaper fördomarna tillskriver dig. Inte så konstigt då att tydliga varumärken har samma effekt på dess bärare. När jag tänker efter så känner jag mig faktiskt lite klokare, mer samhällsnyttig och aningens mer präktig efter en dag i rutan på SVT. Det kan vara farligt. Man kan drabbas av ”Prius-effekten”.

Samtidigt som statistiken visar att ”de farligaste förarna kör BMW”, så har polisen noterat att Toyota Prius-förare ovanligt ofta kör för fort på motorvägarna. De må vara gröna och gulligt sköna i stadstrafiken, men när de väl kommer ut på bred asfalt passar många Prius-förare på att skita i hastighetsbestämmelserna: ”både jag och ett flertal kollegor har reagerat på att Prius är så frekvent förekommande”, säger Tomas Bonn, biträdande chef för trafikpolisen i Sörmland till Teknikens Värld och tillägger att med tanke på att de vanligaste fortkörarbilarna Audi och BMW säljer i betydligt fler exemplar i Sverige än vad Prius gör ”kan vi inofficiellt slå fast att Prius är fortkörningsbilen nummer ett i vårt land”. Enligt en studie som registrerade vilka bilmodeller som oftast struntade i att ge fotgängare företräde vid ett övergångsställe, var det återigen en viss bilmodell som utmärkte sig framför alla andra – Toyota Prius. Teorin är att människor som betalat extra för en ”grön modell” känner att de redan visat sig duktiga, redan betalat sin skuld till samhället, så nu kan de kosta på sig att vara lite egoistiska och köra som de vill.

Jag brukar tänka på den studien när jag ibland drabbas av dåligt samvete för att jag bara kör en helt vanlig 95-oktanig Peugeot till jobbet.

(Hallå där, Granskningsnämnden! Låt mig bara tillägga en sak: det finns såklart många andra fina franska bilmärken där elhissarna i fönstren också måste bytas ut efter bara tre år.)

Apple – ett nytt jävla Microsoft

 

Vad är det där för skräp på mitt skrivbord? Jag har det väldigt städat så det syntes direkt. Jag vill ju inte ha några onödiga appar som distraherar. Så därför blev jag mest förbannad när Apple prackat på mig deras Apple Watch-app utan att jag bett om det. Och den går inte att radera! Detta skedde tydligen när jag uppdaterade mjukvaran i telefonen. Nu finns den där som reklam för deras klocka och som en påminnelse om att min iPhone liksom inte är komplett utan en äppelklocka. Min telefon har blivit en reklampelare för deras andra produkter. Apple – ett nytt jävla Microsoft…

Jag kan spara, jag är inte rädd.

image

Ser ett plan som flyger misstänkt lågt på väg in mot Arlanda. Börjar genast tänka på risken att krascha. Påminner mig om att det är större risk att det händer oss något under bilfärden till flygplatsen än i luften därifrån. Men det hjälper inte. Känslorna är inte rationella.
Och flygrädsla är mycket vanligt. Väl uppe i luften – när de första skakiga minuterna av takeoff är över – stannar jag vid en artikel i SAS ombordtidning Scanorama som ger råd om hur man ska övervinna fruktan.
”En studie av marknadsundersökningsföretaget Epinion visade nyligen att mer än var fjärde, 26%, lider av flygrädsla. Statistiskt sett har det såklart aldrig varit säkrare att flyga. Men det spelar ingen roll när man har med känslor att göra… Kognitiv beteendeterapi rekommenderas för den som vill få hjälp att bli av med irrationella fobier såsom flygrädsla. Ofta räcker det med ett enda besök hos en certifierad terapeut för att bli av med problemet.”
Tänk om det var så enkelt att bli av med alla andra irrationella tillkortakommanden som präglar vårt dagliga beteende och ibland ställer till med allvarligare problem än nära-döden-upplevelser när plåtskelettet sprattlar till vid första bästa luftgrop? Tänk om det räckte med ett besök hos närmaste KBT-tant för att vi ska lyckas spara till pensionen i tid, bli kvitt benägenheten att köpa dyra bostäder precis innan bubblan spricker eller fortsätta blodiga krig som inte går att vinna för att ”de som redan stupat inte ska ha dött förgäves”? Då skulle jag utbilda mig inom KBT. För jisses, vad jobb det finns att uträtta där ute!

Flera fällor i ekonomijournalistiken

Läser DN som vill vara bussig idag och tipsa om ”bästa blandfonderna” men riskerar göra mer skada än nytta när man går i några av fondjournalistikens vanligaste fällor. För det första är det meningslöst att utvärdera fonder utifrån ett trackrecord på endast fem år, om man nu överhuvud taget tror att tidigare bedrifter säger något om framtida avkastning (vilket jag tror tillhör undantagen). För det andra är det svårt att värja sig mot grafikens underliggande budskap: det lönar sig att vara aggressiv. Just denna femårsperiod, ja…

image

Vad är pengar?

Det är svårt att skriva om ekonomi om man riktar sig till den breda allmänheten. Ekonomi är ju någonting som många mest har dåligt samvete över att de inte har bättre koll på. Inte så kul att ta tag i surdegen, mer lockande då kanske att läsa en bok om positivt tänkande.

Men det finns några som försöker, och lyckas. Bägge råkar ha kallat sina böcker samma sak – ”Vad är pengar?”.

vadarpengar

Jag talar om den flitige sparekonomen Claes Hemberg och den finurlige ekonomijournalisten Andreas Cervenka. Bägge ser poängen i att skriva underhållande. Där den förste satsar på ett rakt språk med folklig ton i sitt plånboksperspektiv, odlar den senare ett roligt raljant outsiderperspektiv på makrofrågor.

Claes Hemberg spinner vidare på ”Vad är…?”-spåret hos bokförlaget Langenskiöld, där Martin Ingvar senast utkom med sin ”Vad är vetenskap?”. Det är ett fixt format med en fråga per uppslag där man bjuds på ett kort och ett långt svar. Frågan i Hembergs ”Vad är pengar?” kan till exempel vara ”hur tjänar miljardären sina pengar?”. Det korta svaret blir då ”med många år som bästa kumpan” och i det långa svaret får man bland annat lära sig att ”är du tillräckligt envis kan turen hinna ikapp dig. Och då kallas det plötsligen för god analys och god tajming”. När Hemberg är som bäst tar han ställning och blir nästan politisk. Som i svaret på frågan ”vem är mammon?”: ”…Men frågan är om inte mammon ändå syns bäst under mellandagsrean, då vi handlar kläder sydda av barn i Bangladesh, som får betalt långt mindre än vad minimilönen medger.”

Än mer polemisk är Cervenka. Han har nästan gjort det till en sport att alltid vara i opposition mot eliten. Folklig på sitt sätt. Kanske det enda sättet att vinna respekt utanför de egna leden som ekonomijournalist idag? När han tar sats mot styrelsegubbar och finanshajar så är det med hårda – ofta välriktade – rallarsvingar. Om man har överseende med hans ibland lite överkäckt lustiga liknelser, så är det ofta han lyckas koka ned komplicerade skeenden i ett språk en femåring kan förstå (dvs även vi vanliga vuxna och styrelseledamöterna i finansbolagen som leker med våra pengar): ”Att trycka pengar är det nya normala, även om det förstås inte kallas för det, utan draperas i obegripliga termer som det nästan tragikomiskt krångliga kvantitativa lättnader.”

Jag måste erkänna att jag från början var skeptisk till båda böckerna. Hembergs för att jag trodde formatet innebar att den skulle vara ytlig. Den var visserligen snabbläst (betade av den på spårvagnen och tunnelbanan till och från jobbet), men det är bara en fördel. Hembergs ”Vad är pengar?” ska man se som ett diskussionsunderlag, en tankeställare. Hans svar fungerar som ett litet frö som med fördel kan få gro i hjärnan. Vill man veta mer, får man gå vidare till hans blogg eller andra böcker. Till exempel alla de pop-ekonomi-författare som Cervenka så flitigt refererar i sina krönikor (börja med Nassim Nicholas Taleb!). Cervenka var jag skeptisk till, för jag trodde det skulle vara ryckigt att läsa en krönikesamling. Men det finns faktiskt en röd tråd genom texterna som får det att hänga ihop.

”Vad är pengar?” – två väldigt olika böcker med samma titel. En sak gemensamt: folkbildande.

Fonder räddar aktiemäklare – på din bekostnad

Jag håller på att sätta frukostflingorna i halsen när jag läser DI. Fondbolaget Swedbank Robur ”stödhöjer courtage för att hjälpa mäklare i kris”, står det att läsa. Uppgiften tillbakavisas av Robur, men DI har källor som säger att fler fonder tycker synd om de pressade aktiemäklarna vars avgifter för handeln – courtaget – prispressats rejält senaste åren. Ny teknik gör dem delvis överflödiga. Men vad får då fondbolagen att tycka så synd om dessa finansmarknadens sättare att de spontant skulle vilja betala mera för deras tjänster bara för att hålla skrået vid liv?
Fondbolagens altruistiska gest till kollegorna på andra sidan Stureplan har att göra med vem som står för de onödigt höga avgifterna. Kostnaden, courtageavgiften, drabbar nämligen inte fondbolagets vinst och bonusarna på Robur och de andra fondjättarna. Denna räddningsaktion för att bevara utrotningshotade börsmäklare betalas av fondspararna.

20130308-073545.jpg

Låga avgifter, hög avkastning

Så har det orangea kuvertet även kommit hem till mig. I år har jag tydligen presterat bättre än snittet. Grattis Alexander, du är värsta börshajen!
Nä. Tur, sannolikt.
Men lite intressant är det att notera hur avkastningen förhåller sig till avgifterna. Bäst presterade soffliggaralternativet AP7 Såfa (som jag valt aktivt) – upp 18% till 0,15% avgift. Följt av indexfonden utan avgifter, upp 16%. Sen är det ”ju dyrare desto sämre” som gäller.
Det kanske också är en slump. Men det som garanterat stämmer i längden är att ju dyrare desto större risk att det efter avgifter blir en besvikelse.
Varför har jag två kostsamma fonder som utmärker sig för sin stockpicking-strategi i min mix när jag knappt tror på aktiv förvaltning?
De motsvarar 30% av min portfölj. Nåväl, jag är 70% rationell i alla fall.

20130225-210749.jpg