Du blir vad du köper

dellsvt

”Program som inte är reklam får inte otillbörligt gynna kommersiella intressen” står det i radio- och tv-lagen som sätter de yttre ramarna för SVTs verksamhet. Granskningsnämnden tolkar detta på ett absurt sätt. Vi måste tejpa över loggor – hur små de än är – på gästernas kläder när de kommer till Gomorron Sverige. Vi lever i ett samhälle där kändisar är varumärken i sig själva och vi möter säkert mer än tusen varumärken varje dag bara genom att inte blunda oss igenom det offentliga rummet. Då tycker jag det knappast kan anses vara ”otillbörligt gynnande” att en logga hit eller dit råkar svischa förbi på en tröja i teve (så länge det inte ingår i en medveten produktplacering). Men vi vill inte betala böter i onödan så vi fortsätter tejpa kläder på morgonen. Och inte bara kläder, förresten. Imorse var det dags att även sätta ett klistermärke på min jobbdator som skulle synas i bild under en chatt med tittarna, för att dölja att det är en… Ja, vad är det för dator jag har egentligen?

Det är egentligen en helt vanlig alldagligt tråkig ”Dell”. Som jag valt att pimpa lite granna. Med en logga från ett annat datorföretag. Och för att denna text inte ska kunna uppfattas som ”otillbörligt gynnande”, låt mig säga detta en gång för alla i klartext: jag har ingen som helst koppling till Apple. Annat än att jag är rätt så jävla förbannad på att de håller på att bli en monopolist som använder sin marknadsmakt till att stänga ute konkurrenter och begränsa valfriheten för sina kunder. Så egentligen bar det mig emot, men jag satte ändå deras äpple på min burk snart efter att jag kvitterat ut den från dataavdelningen. För att täcka över den kreativitetsdödande ”Dell”-loggan. För visst är väl ”Dell” höjden av middle of the road – en produktivitetskonsult som piffar upp sin Powerpoint med Wingdings? På en sån dator blir inga roliga manus skrivna…

dellapple

Det var en pimpning med vetenskapligt stöd, visar det sig. Forskning har nämligen visat att människor som utsätts för kända varumärken redan på mycket kort tid kan påverkas att agera på ett sätt som speglar varumärkets kännetecken. En studie vid Duke/University of Waterloo utsatte försökspersoner för subliminal exponering av Apple- respektive IBM-loggan. Sedan fick de utföra en uppgift som mätte deras kreativitet. Gissa vilken varumärkesexponering som ledde till flest kreativa lösningar på problemet?

Kan det vara det här som gör att BMW inte bara lockar till sig fler individualistiska fortkörare från början, även en annars korrekt samhällsmedborgare trycker lite mer på gasen bara av att sätta sig i en BMW? ”Jag är en sån som…” är en mäktig psykologisk mekanism. Tänk hur snabbt ett barn som stämplas som ”stökig” verkligen blir det så snart hen identifierat sig med rollen. Om du på grund av ditt kön, härkomst eller social klass har en viss stämpel från början i en grupp, så börjar du ofta agera i linje med de egenskaper fördomarna tillskriver dig. Inte så konstigt då att tydliga varumärken har samma effekt på dess bärare. När jag tänker efter så känner jag mig faktiskt lite klokare, mer samhällsnyttig och aningens mer präktig efter en dag i rutan på SVT. Det kan vara farligt. Man kan drabbas av ”Prius-effekten”.

Samtidigt som statistiken visar att ”de farligaste förarna kör BMW”, så har polisen noterat att Toyota Prius-förare ovanligt ofta kör för fort på motorvägarna. De må vara gröna och gulligt sköna i stadstrafiken, men när de väl kommer ut på bred asfalt passar många Prius-förare på att skita i hastighetsbestämmelserna: ”både jag och ett flertal kollegor har reagerat på att Prius är så frekvent förekommande”, säger Tomas Bonn, biträdande chef för trafikpolisen i Sörmland till Teknikens Värld och tillägger att med tanke på att de vanligaste fortkörarbilarna Audi och BMW säljer i betydligt fler exemplar i Sverige än vad Prius gör ”kan vi inofficiellt slå fast att Prius är fortkörningsbilen nummer ett i vårt land”. Enligt en studie som registrerade vilka bilmodeller som oftast struntade i att ge fotgängare företräde vid ett övergångsställe, var det återigen en viss bilmodell som utmärkte sig framför alla andra – Toyota Prius. Teorin är att människor som betalat extra för en ”grön modell” känner att de redan visat sig duktiga, redan betalat sin skuld till samhället, så nu kan de kosta på sig att vara lite egoistiska och köra som de vill.

Jag brukar tänka på den studien när jag ibland drabbas av dåligt samvete för att jag bara kör en helt vanlig 95-oktanig Peugeot till jobbet.

(Hallå där, Granskningsnämnden! Låt mig bara tillägga en sak: det finns såklart många andra fina franska bilmärken där elhissarna i fönstren också måste bytas ut efter bara tre år.)

Det är inte mitt fel att jag förätit mig på godis i påsk!

 Det är inte mitt eget fel – jag är egentligen ingen gottegris! Men nu i påsk har jag släppt alla hämningar vad gäller snask. Det är som att någon sagt till mig: ”det är okej Alex, nu får man frossa. Det är inte synd!”

Vem är det som så plötsligt förflackat mitt överjag? Jag ska göra som man brukar – skylla på någon annan. Varför inte på kommersen? Jo, kommersens fel är det faktiskt! Engströms Livs där jag köpte påskgodiset är bara på ytan den familjära lanthandeln här i Bromma. I själva verket är de en del i en gigantisk multinationell konspiration mot vanligt folks tappra försök att hålla igen på det onyttiga och upprätthålla någon slags karaktär i vardagen! 

När kom godisindustrin på att man skulle lära folk att påsk=godis? Den sluge marknadsförare som en gång i tiden lanserade detta koncept är värd en munfull dragéägg idag om hen ännu lever. Smart. Genom att få konsumtionen av godis att kännas som en del av påskfirandet går snarret från att vara en liten syndig guldkant på tillvaron som kräver sin ursäkt till att vara en basvara i livsmedelskorgen. Från att vara något man väljer TILL, till något man kan välja BORT. Omvänd bevisbörda. Och som alla som jobbat med att kränga prenumerationer på tidningar eller rakhyvlar vet – sådan här ”opt-out” ger en skyhögt högre anslutningsgrad än ”opt-in” där man lämnar över det på kunden att fatta ett aktivt beslut att köpa varan. Det är därför ”opt-out”-erbjudanden förbjudits i de flesta marknadsförings-sammanhang av hänsyn till konsumenterna. 

När jag handlade i torsdags tog jag bara hänsyn till mitt omedelbara sötsug som de luststyrda delarna i min hjärna skriker efter samtidigt som min annars så duktiga prefrontala cortex verkade ha tagit halvdag den med, och därför inte orkade stå emot när beslutsfattandet blev jobbigare i och med att bevisbördan nu låg på förnuftets sida. 

Lägg därtill ytterligare en mäktig kraft inom socialpsykologin – ”social proof”- så är det självklart att jag skulle falla offer för den här konfektyrkuppen! När alla andra – också lurade att tro att påsk=godis – stannar till vid de extrauppsatta smågodiskartongerna mitt i livsmedelsaffären och skopar ned hekto efter hekto i extra stora påskgula godispåsar, så legitimerar de det syndiga beteendet. Genom det stora antalet syndare synliga framför mig normaliseras det annars avvikande beteendet, och blir fullt acceptabelt. Mer än så, normalt i dess normerande betydelse. Andra gör så här, så varför skulle inte jag? Är jag onormal på något sätt? Nä, tycker inte det. Då ska väl jag också ha mig en påse nu. Det är ju ändå påsk…

Därför sitter jag här nu på påskdagen med ett nästan helt uppätet påskägg. Men det är inte mitt fel. Det är den påskkonspirerande godisindustrin i maskopi med de mindre vetande delarna av mina hjärnsubstanser. Det är inte mitt fel. Det vara bara det jag ville ni skulle veta.  

Från dödsstraff till påskgodis på fem minuter – då behöver jag en fet burgare

 

På bussen hem efter dagens ”Gomorron” tog jag fram mobilen och kopplade in hörlurarna redo att börja lyssna. Jag brukar göra det för att utnyttja transportsträckan effektivt, men nu ville jag inte. Det var inget fel på podden – en mycket
intressant föreläsning om neuroekonomi av professor Scott Huettel som gjorde att joggingrundan igår morse gick av sig självt. Men nu var det bara en känsla av ”nej, inget mer in i hjärnan, tack”. Kanske för att jag inte riktigt lyckades med mitt löfte att gå och lägga mig i tid igår kväll. Nattningen av barnen tog längre tid än väntat. Men det räcker inte som förklaring. Hjärnan känns mer trött av ansträngning, än brist på sömn. 

Jag lämnar SVT efter nästan fyra timmars direktsändning med nya gäster och nya ämnen var sjunde minut. 6.40 var det Amnesty om dödstraff och nya avrättningsmetoder i USA, fem minuter senare påskgodis med årets konditor. Lika viktigt att vara skärpt i båda ”sofforna”. Snabbt ställa om fokus, glömma att man är missnöjd med en fråga som aldrig blev ställd, och gå vidare. Ingen tid för reflektion, bara blicka framåt, framåt till nästa ämne, till nästa kvart. Så håller man på hela morgonen fram till 10 då jag brukar falla in i ett närmast apatiskt orörligt
tillstånd i soffan utanför studion när redaktionen har genomgång av programmet
efter sändning. Då är det nästan som att jag känner fysisk träningsvärk i huvudet. Muskeln innanför pannbenet orkar inte spänna sig fler gånger utan att först vila ett tag.

 

Dagens smarta beslut blir att inte sätta på podden med neuroekonomen, utan istället vila hjärnan och låta tankarna fara fritt som de vill. Upp dyker frågan om vad vi ska göra med påsken och jag hinner faktiskt tänka färdigt några tankar kring det innan det är dags att gå av bussen vid Odenplan. På tunnelbanan ägnar jag mig enbart åt att fundera kring hur jag ska komma igång med att skriva den här boken. Tankar som flugit runt i huvudet senaste tiden som får lite mer fotfäste under färden till Alvik. På spårvagnen sista biten skriver jag ned de bästa idéerna i telefonen och framme vid Höglandstorget har jag ett konkret förslag på hur jag ska komma till skott med att börja skriva trots att jag egentligen inte har
tid, två saker jag ska kolla upp med snickaren angående renoveringen av tvättstugan, och ett förslag till Emma om hur vi ska tillbriunga påsken. Saker jag inte hade fått ur mig om jag fortsatt proppa hjärnan med input. Förstoppad av 100% superfokus på sändningen behövde den kasta ur sig lite output kring sånt som jag inte haft tid att tänka på senaste halvdygnet.

 

Min hobbypsykologiska reflektion kan faktiskt kläs i en mer vetenskaplig språkdräkt. Hjärnan är visserligen ingen muskel, men som metafor är det en talande liknelse. ”Träningsverk” uppstår nämligen i huvet när man koncentrerat sig länge. När pannloben jobbat hårt med att sätt P för impulserna från amygdala och andra mer känslostyrda delar av hjärnan som törstar efter omedelbar tillfredsställelse och avkopplande distraktion. Det är som att man
har ett visst koncentrationskapital att ta av, och när man gjort tillräckligt många uttag från det kontot så säger det stopp. Då är det bara lattjolajban-kontot kvar. Viljestyrkan är begränsad, och när det kontot är nollat för dagen, ja då är vi lätt villebråd för chokladkakor i Konsumkön
kvartöverfem på vägen hem från dagis, PPM-säljare som ringer mitt i maten halvsju , och en partner som säljer in semestermålet man inte är så sugen på men inte orkar argumentera emot innan man däckar framför teven innan Aktuellt ens börjat. Hjärnforskning visar entydigt att det gäller att hushålla med besluten om man ska ha ork att tänka klart och redigt kring de viktiga besluten under dagen. Det är därför jag tror att det inte bara är en skröna att Obama
aldrig väljer kläder på morgonen – han har färdiga kostymset med skjorta, slips, skor och allt färdigt att hoppa i utan att tänka som någon annan valt ut honom på förhand. Han sparar sitt beslutskapital till frågorna om hur man ska hantera IS, sjukvården och statsskulden. Att jag tog en mental paus på vägen hem gav mig således en chans att spara beslutskapacitet till resten av dagen. På köpet fick jag tid att tänka på saker jag tvingats förtränga ett tag på grund av att jobbet krävde fokus på annat.

 

Det är inte bara min intellektuella kapacitet som blir sämre av en rejäl direktsändning med fullt fokus på nuet i flera timmar. Min karaktär åker också ned i källaren efter det. Har jag inte nyss mumsat i mig något av vår kock Paul Svenssons goda mat som lagats i sändning eller som nu – proppat mig full av konditor Sara Aasum Hultbergs lime- och chokladtryffel – brukar jag också fyllas av ett sug efter hamburgare och pommes
frites på vägen hem. Salta, feta, krispiga pommes, ah…  Jag passerar inte mindre än tre hamburgerrestauranger på vägen hem. Min räddning är att ingen av
dem ligger närmare än 100 meter från sträckan jag går mellan bussen och tunnelbanan. Jag orkar inte ens ta den omvägen. Beslutsmässigt är det enklast att bara åka samma väg som vanligt hem. Min beslutströtthet blir ironiskt också min räddning mot dagligt flottyrförfall till lunch. Men sedan blir det många fikastunder med choklad när jag väl är hemma… 
Jag kan trösta mig med att detta är fullt normalt. Det är delarna av min hjärna som söker känslokickar som vinner i dessa lägen över de duktiga, impulshämmande delarna av hjärnan. Prefrontala cortex som i utvilat läge hos mig är hyfsat bra på att
övertyga mig om att det som är bra för mig i framtiden (bra blodvärden, sund BMI, spara till pensionen, inte svära åt chefen…) förlorar alltför ofta kampen mot amygdala och andra mindre kalkylerande delar av hjärnan när den är slutkörd. Därför får den mig att äta pommes en masse om de ligger serverade på
en tallrik framför mig och släpper igenom flera chokladbitar till kaffet trots att jag inte ens sprungit på morgonen. Viljestyrka, karaktär, eller vad du vill kalla det är inte en egenskap man har eller inte har oberoende av tidigare utnyttjande. Det är en ändlig resurs som det gäller att hushålla med under
dagen. Efter en tidig morgon med superfokus i nästan fyra timmar har jag väldigt lite kvar av den. Därför var det extra smart av mig att koppla av hjärnan under resan hem idag. Det var möjligen därför jag orkade städa lite i källaren idag istället för något betydligt roligare en solig dag som denna. 

Springa eller sova – det är frågan

05.00. Telefonernas alarm ringde samtidigt. Emmas lite ettrigare, hon var snabbare att stänga av den. Jag lyckades till slut döda min, och låg kvar med handen på telefonen utanför sängen. Frusen i rörelsen.

-somna inte om nu, gå upp direkt, Alex.

Emma sa precis det jag tänkte. Men jag var fortfarande fast med handen på telefonen. Hon är ursäktad för att inte gå upp direkt. Idag skulle hon inte ned på löpbandet. Fortfarande förkyld. Men jag, jag hade inga starka skäl att snooza.

-ja, jag ska. Måste bara tänka lite först…

Jag hade ännu inte bestämt mig ifall jag skulle somna om istället. Jag var precis på gränsen till för vaken för att det inte skulle gå, var tvungen bestämma mig inom de närmsta 20 sekunderna för att kunna somna om.

I ena vågskålen – mer sömn. Det vore inte bara skönt, det vore nyttigt också. Jag somnade vid nattningen igårkväll, så jag var inte tillräckligt trött för att lägga mig i tid. Fastnade med Twitter och mailen framför teven och tredje avsnittet av Fortitude som jag dock aldrig hann sätta igång för att varva ned. 23.15 kom jag äntligen för mig att gå till sängs. 5,5 timmar sammanhängande sömn är inte tillräckligt, det borde snitta på 7.

I andra vågskålen – också hälsoskäl. Jag mår bra av att springa. Jag känner mig rastlös och misslyckad om jag går in i dagen utan att ha fått springa. Jag tenderar att äta sämre på köpet. Börjar inte dagen sunt, så fortsätter den ofta mindre sunt.

Det var så jag tänkte igår kväll – då kändes det helt klart rätt att ställa klockan på 05.00.
Men nu… Jobbade morgon igår, dan efter att vi förlorat en timme vid omställning till sommartid. Så jag var extra trött denna morgon, ute var det åter mörkt, 2 grader och duggregn. Normalt sett behöver jag inte överlägga med mig själv på detta viset. Normalt sett går jag bara upp. Av samma anledning som jag nu – trots extra mental uppförsbacke – gjorde det igen. Av vana.

Det fina med vanor är att man INTE behöver tänka. Man bara gör. Vanans makt är nog det mest inflytelserika beslutsorganet av dem alla. Eftersom jag sedan flera år har som vana att springa på morgonen (utom då jag sänder Gomorron Sverige) så är det

normal-läget. Bryter jag mot vanan måste jag motivera det, och det kräver intellektuell ansträngning som är alldeles för jobbig att uppbåda nyvaken klockan 05 på morgonen. Alltså går jag upp. Det är enklare så, slipper tjafsa med mig själv.

Problemet är bara att jag som konsekvens av detta sover för lite. Men egentligen är det ju inte löpningen som är problemet. Det är tiden för min sänggång som är problemet. Varför kommer jag inte i säng i tid? Jag är ju oftast trött på kvällen,
morgonmänniska som jag uppenbarligen är. Jo, jag ska bara… Ska bara kolla Twitter. Ska bara läsa ut morgontidningen jag skummade igenom som hastigast imorse. Ska bara skicka det där mailet jag glömt bort. Ska bara… Sen är klockan för mycket.

Dagens smarta beslut får bli att göra något åt att jag går och lägger mig för sent. Om vanans makt kan få mig att gå upp, borde väl vanans makt också kunna få mig att gå i säng? Men jag kommer inte ihåg hur jag fick till den goda vanan att springa på morgonen. God självdisciplin tror jag. Men den har jag tydligen inte tillräckligt av på kvällen. Så hur gör man för att bli med en ny god vana?

Som tur är har jag knarkat populärpsykologisk managementlitteratur de senaste åren och minns att det finns en metod för detta. I boken ”The Power of Habit – why we do what we do and how to change” av Charles Duhigg har jag fått lära mig att man behöver en signal som utlöser ett sug efter det som genom min rutinartade handling skall skänka mig en belöning. Om rutinen jag skall få in är att gå och lägga mig i tid, vad skall jag hitta för signal som påminner mig om att det är dags och vad skall belöningen vara för att ha lagt sig? Naturligtvis borde jag se fram emot att sova gott, men det är ju en belöning som jag inte upplever medvetet förrän efteråt när jag förhoppningsvis vaknar utvilad. Jag behöver en mer direkt tillfredsställelse av att gå till sängs. Nä, nu vet jag vad du tänker… Naughty, naughty, you! Jag menar något som går att tillämpa varenda gång.

Vad gäller signal finns väl inget tydligare än ett alarm i telefonen? Om det får mig upp på morgonen borde det ju kunna få mig till sängs på kvällen. Och vad gäller belöning så tänker jag att jag kunde locka med en annan av mina tyngsta laster – Hemnetsurfande. Om jag sparar mig under dagen till en högtidsstund i sängen då jag porrsurfar bostäder 10 minuter innan jag somnar så har jag ett starkt incitament!

Imorgon ska jag upp 03.45. Då borde jag alltså gå och lägga mig väldigt snart, redan före Aktuellt. Önska mig lycka till!