Från dödsstraff till påskgodis på fem minuter – då behöver jag en fet burgare

 

På bussen hem efter dagens ”Gomorron” tog jag fram mobilen och kopplade in hörlurarna redo att börja lyssna. Jag brukar göra det för att utnyttja transportsträckan effektivt, men nu ville jag inte. Det var inget fel på podden – en mycket
intressant föreläsning om neuroekonomi av professor Scott Huettel som gjorde att joggingrundan igår morse gick av sig självt. Men nu var det bara en känsla av ”nej, inget mer in i hjärnan, tack”. Kanske för att jag inte riktigt lyckades med mitt löfte att gå och lägga mig i tid igår kväll. Nattningen av barnen tog längre tid än väntat. Men det räcker inte som förklaring. Hjärnan känns mer trött av ansträngning, än brist på sömn. 

Jag lämnar SVT efter nästan fyra timmars direktsändning med nya gäster och nya ämnen var sjunde minut. 6.40 var det Amnesty om dödstraff och nya avrättningsmetoder i USA, fem minuter senare påskgodis med årets konditor. Lika viktigt att vara skärpt i båda ”sofforna”. Snabbt ställa om fokus, glömma att man är missnöjd med en fråga som aldrig blev ställd, och gå vidare. Ingen tid för reflektion, bara blicka framåt, framåt till nästa ämne, till nästa kvart. Så håller man på hela morgonen fram till 10 då jag brukar falla in i ett närmast apatiskt orörligt
tillstånd i soffan utanför studion när redaktionen har genomgång av programmet
efter sändning. Då är det nästan som att jag känner fysisk träningsvärk i huvudet. Muskeln innanför pannbenet orkar inte spänna sig fler gånger utan att först vila ett tag.

 

Dagens smarta beslut blir att inte sätta på podden med neuroekonomen, utan istället vila hjärnan och låta tankarna fara fritt som de vill. Upp dyker frågan om vad vi ska göra med påsken och jag hinner faktiskt tänka färdigt några tankar kring det innan det är dags att gå av bussen vid Odenplan. På tunnelbanan ägnar jag mig enbart åt att fundera kring hur jag ska komma igång med att skriva den här boken. Tankar som flugit runt i huvudet senaste tiden som får lite mer fotfäste under färden till Alvik. På spårvagnen sista biten skriver jag ned de bästa idéerna i telefonen och framme vid Höglandstorget har jag ett konkret förslag på hur jag ska komma till skott med att börja skriva trots att jag egentligen inte har
tid, två saker jag ska kolla upp med snickaren angående renoveringen av tvättstugan, och ett förslag till Emma om hur vi ska tillbriunga påsken. Saker jag inte hade fått ur mig om jag fortsatt proppa hjärnan med input. Förstoppad av 100% superfokus på sändningen behövde den kasta ur sig lite output kring sånt som jag inte haft tid att tänka på senaste halvdygnet.

 

Min hobbypsykologiska reflektion kan faktiskt kläs i en mer vetenskaplig språkdräkt. Hjärnan är visserligen ingen muskel, men som metafor är det en talande liknelse. ”Träningsverk” uppstår nämligen i huvet när man koncentrerat sig länge. När pannloben jobbat hårt med att sätt P för impulserna från amygdala och andra mer känslostyrda delar av hjärnan som törstar efter omedelbar tillfredsställelse och avkopplande distraktion. Det är som att man
har ett visst koncentrationskapital att ta av, och när man gjort tillräckligt många uttag från det kontot så säger det stopp. Då är det bara lattjolajban-kontot kvar. Viljestyrkan är begränsad, och när det kontot är nollat för dagen, ja då är vi lätt villebråd för chokladkakor i Konsumkön
kvartöverfem på vägen hem från dagis, PPM-säljare som ringer mitt i maten halvsju , och en partner som säljer in semestermålet man inte är så sugen på men inte orkar argumentera emot innan man däckar framför teven innan Aktuellt ens börjat. Hjärnforskning visar entydigt att det gäller att hushålla med besluten om man ska ha ork att tänka klart och redigt kring de viktiga besluten under dagen. Det är därför jag tror att det inte bara är en skröna att Obama
aldrig väljer kläder på morgonen – han har färdiga kostymset med skjorta, slips, skor och allt färdigt att hoppa i utan att tänka som någon annan valt ut honom på förhand. Han sparar sitt beslutskapital till frågorna om hur man ska hantera IS, sjukvården och statsskulden. Att jag tog en mental paus på vägen hem gav mig således en chans att spara beslutskapacitet till resten av dagen. På köpet fick jag tid att tänka på saker jag tvingats förtränga ett tag på grund av att jobbet krävde fokus på annat.

 

Det är inte bara min intellektuella kapacitet som blir sämre av en rejäl direktsändning med fullt fokus på nuet i flera timmar. Min karaktär åker också ned i källaren efter det. Har jag inte nyss mumsat i mig något av vår kock Paul Svenssons goda mat som lagats i sändning eller som nu – proppat mig full av konditor Sara Aasum Hultbergs lime- och chokladtryffel – brukar jag också fyllas av ett sug efter hamburgare och pommes
frites på vägen hem. Salta, feta, krispiga pommes, ah…  Jag passerar inte mindre än tre hamburgerrestauranger på vägen hem. Min räddning är att ingen av
dem ligger närmare än 100 meter från sträckan jag går mellan bussen och tunnelbanan. Jag orkar inte ens ta den omvägen. Beslutsmässigt är det enklast att bara åka samma väg som vanligt hem. Min beslutströtthet blir ironiskt också min räddning mot dagligt flottyrförfall till lunch. Men sedan blir det många fikastunder med choklad när jag väl är hemma… 
Jag kan trösta mig med att detta är fullt normalt. Det är delarna av min hjärna som söker känslokickar som vinner i dessa lägen över de duktiga, impulshämmande delarna av hjärnan. Prefrontala cortex som i utvilat läge hos mig är hyfsat bra på att
övertyga mig om att det som är bra för mig i framtiden (bra blodvärden, sund BMI, spara till pensionen, inte svära åt chefen…) förlorar alltför ofta kampen mot amygdala och andra mindre kalkylerande delar av hjärnan när den är slutkörd. Därför får den mig att äta pommes en masse om de ligger serverade på
en tallrik framför mig och släpper igenom flera chokladbitar till kaffet trots att jag inte ens sprungit på morgonen. Viljestyrka, karaktär, eller vad du vill kalla det är inte en egenskap man har eller inte har oberoende av tidigare utnyttjande. Det är en ändlig resurs som det gäller att hushålla med under
dagen. Efter en tidig morgon med superfokus i nästan fyra timmar har jag väldigt lite kvar av den. Därför var det extra smart av mig att koppla av hjärnan under resan hem idag. Det var möjligen därför jag orkade städa lite i källaren idag istället för något betydligt roligare en solig dag som denna. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s