img_1090-1

Faran och nyttan med mentala konton (därför borde livet vara en all inclusive)

Jag är inte på den perfekta semestern. Jag har sol varje dag, äter på världens bästa tapas-restaurang nästan varje dag, sippar rosé på terrassen med utsikt över Medelhavet och somnar till rogivande vågskvalp och ljudet av de saltvita stenarna som rullar fram och tillbaka på stranden. På tennisklubben brukar jag ligga och flyta i poolen, ta några simtag under ytan och dyka upp med bilden av en hög palm och Bernia-berget som fond till apelsinlundarna. Livet här i Altea borde vara perfekt. Men det är det inte. Emellanåt tvingas jag nämligen betala. Och den perfekta semestern är en all inclusive. Det perfekta livet är en all inclusive. Där man inte behöver oroa sig för att lämna dricks när man checkar ut. 

Det började med hyrbilen. Till en början såg det ut att vara världens bästa deal. Bara 95€ för nästan tre veckors bilhyra för en skåpbils-Peugot som rymmer hela familjen plus vårt erbarmligt omfattande bagage. Det är ju mindre än 5€ om dan! Nästan för bra för att vara sant, tänkte jag när jag bokade online, och slog till innan de skulle upptäcka buggen i systemet som skapat så löjligt låga hyrbilspriser. Priset var visserligen sant. Men inte så bra. Själva bilen var fortfarande billig, men väl på plats på SolMar´s uthyrningskontor i Alicante visar sig försäkringen vara mer än dubbelt så dyr som bilen! 150€ kostar det att försäkra sig mot att behöva betala full ersättning för minsta lilla skråma på bilen. En stor skylt i form av varningstriangel upplyser mig dessutom om att de som inte köper försäkring måste vänta minst 30 min vid återlämning – ”under högsäsong kan det ta ännu längre” – för att bilen ska hinna inspekteras ordentligt innan man slipper fri. Som om det inte räckte med att säljaren berättade för mig att 95% tecknar försäkring – ”man brukar vilja koppla av på semestern och slippa oroa sig över att andra parkerar slarvigt och råkar repa din bil, till exempel”. Tja, det var ju precis vad som hände mig häromåret. Buckla på sidan när jag kom ut från snabbköpet. Klart jag var glad då att jag tecknat försäkring. Jag orkar inte stå emot denna gång heller. Hit med en försäkring!


Med ökande konkurrens mellan hyrbilsfirmorna på nätet, så slumpar man bort hyrbilarna för att vinna kunden som först bara jämför hyrbilspriset. Sen räknar man kallt med att människors ångeraversion ska kicka in när de kommer för att hämta ut bilen. Så tar man hem på försäkringen det man förlorat på kärran. Smart! 

Eller? Jag känner mig ju faktiskt lite lurad. Och åker därifrån med bitter eftersmak av bilhyran. Nästan så jag hoppas få en parkeringsskada så jag får valuta för pengarna. Jag kommer i alla fall inte vara rädd om bilen. Smäller lite extra hårt i dörrarna. Bara för att jag kan. 

Det är Ryanair-syndromet. Först är man glad över att ha fyndat billiga biljetter. Sedan känner man sig rånad varje gång man ska betala för allt som inte ingick. Först tänkte man ”äsch, jag klarar mig väl med handbagage”. Sen står man där och ska packa, och inser att det nog behövs en väska ändå. Först tänker man att ”det gör väl inget att Skavsta ligger längre bort än Arlanda”. När man sedan landar där vid midnatt känns de där extra 45 minuterna hem extra långa. De extra avgifterna man till slut bestämmer sig för att betala känns som en förlust (liksom tidsspillan på den långa bussresan från den avlägsna flygplatsen). Därför att vårt mentala konto ”flygresan” redan stängts när vi betalt biljetten. Om vi efteråt köper till bagage eller betalar för att välja sittplats blir det en minuspost på kontot när vi på så vis övertrasserar det. Hade allt varit inkluderat från början skulle visserligen biljetten varit dyrare från start, men vi skulle inte uppleva det som ett obehag att betala extra i efterhand. Ryanair och SolMar skulle få färre, men nöjdare, kunder. Eftersom minnet är kort, och allt fler flygbolag och hyrbilsfirmor agerar på detta sätt, så kommer vi kunder att komma tillbaka till dem och göra om samma misstag. Lura oss själva att tro det är billigt, för att sedan svära över alla extrakostnader vi betalar i slutändan. Gnissla med tänderna och förstöra en del av semestern med känslan att vi betalat för mycket. Enda sättet att rädda humöret är att tvinga sig inse att det mentala kontot ”flygresan” inte var stängt bara för att vi betalat flygstolen. Vi måste på förhand räkna in de tillägg vi vet med oss att vi brukar vilja ha, och sedan sätta en ny prislapp på resan. Och då brukar faktiskt Ryanair och Norwegian bli lika dyrt som SAS. Dessutom får man där gratis kaffe. Nu undrar du kanske om detta är ett sponsrat blogginlägg? Eller om jag äger SAS-aktier? Ingetdera. Mycket kan man säga om den gamla kolossen, men detta med att positionera sig med erbjudandet ”allt inkluderat, och vi bjuder på kaffet” är genialt. Visserligen sparar man bara in 25 kronor, som en kopp pulverkaffe kostar på Norwegian. Men det är gratis på SAS. Och det är det som är grejen. Gratis är ju oerhört gott. Går man från 1 kr till 0 kr ökar man ”försäljningen” mångfalt mer än om man går från 2 till 1 kr för samma sak. Vi älskar det som är gratis så pass att vi överkonsumerar det. Men kaffe är inte så dyrt att bjuda på, så om SAS kan göra oss oproportionerligt glada på det viset är det ett billigt sätt att göra kunderna nöjda. Dessutom blir det en anledning för deras kabinpersonal att gå runt och bjuda på något, så man känner sig ompysslad. Jag lämnar flygresan både med känslan av att ha gått på plus med ett par kaffekoppar på mitt mentala konto för flygbiljetten och en mer personlig relation till flygbolaget tack vare deras ”snälla” kabinpersonal (givet att de inte är för nonchalanta när de bjuder på fikat). Billig kundvård och ett skolboksexempel i ekonomisk psykologi. 

Varje gång man betalar gör det ont. Det svider till, nästan som av fysisk smärta. Forskare inom neuroekonomi har visat att den del av hjärnan som kopplas ihop med känslor av obehag, insula, blir mer aktiv ju högre priset är. Flertalet experiment har också visat att ju mer man frikopplar betalningen från köptillfället, desto mer spenderar man. Därför att det inte gör ont idag när obehaget ligger i framtiden. Vill man ha en så lustfylld semester som möjligt behöver man alltså ta bort så mycket av betalningarna som möjligt från resan. Och då menar jag inte att man ska betala med kreditkortet istället, utan att man bör betala så mycket som möjligt i förväg. Man bör välja förbetald all-inclusive så mycket som det bara går. Dels för att slippa smärtan av att betala när man bara vill koppla av och ha det skönt, men också för att man då ger sig bästa förutsättningarna att inte göra av med för mycket pengar. Då har man ju på förhand satt upp en totalbudget för semestern, alltså skapat ett mentalt konto för hela resan, inklusive mat och aktiviteter. Vet man på förhand vad allt kommer kosta, är det lättare att välja det alternativ som passar ens budget. Ju fler mentala konton man har att hålla reda på (hur mycket man tycker att maten ska få kosta, hur många fika och glass per dag som är rimligt, hur mycket man tycker är rimligt för liftkort, minigolf, båtturer osv), desto större risk att man tappar greppet om helheten och gör av med mer än man borde. ”Club Med”-konceptet borde finnas i fler priskategorier! (Och nej, jag är inte betald av dem heller). Ett avbeställningsskydd kan dock vara på sin plats ju mer man betalar i förväg, eftersom beloppet som riskas blir högre (men innan du köper till det, kolla om det inte redan är inkluderat i hemförsäkringen eller om du får en sådan försäkring automatiskt när du betalar resan med kortet).

Begreppet ”mentala konton” myntades på 90-talet av den framstående professorn i beteende-ekonomi, Richard Thaler (som kommer få ”Nobelpriset i ekonomi” en vacker dag) vars forskning om beslutsfattande ligger i gränslandet mellan ekonomi och psykologi. Han har bland annat studerat det faktum att beroende på var pengar kommer ifrån, så har vi en benägenhet att spendera dem olika mycket. Till skillnad från den gamla skolans ekonomer som utgick från att vi beter oss fullt rationellt med pengar och alltid värderar 100 kronor lika, ser han att vi värderar samma antal kronor olika beroende på vilket mentalt konto vi tillskriver dem. Tänk att du precis gick förbi kaffestället där de gör stans grymmaste latte. Men du brukar bara unna dig en om dan, och i förmiddags fick du dagens ranson, så du står emot frestelsen och fortsätter. Men så hittar du plötsligt en hundralapp på gatan. Vad gör du? Sparar den och tänker ”bra, ett välkommet tillskott till mitt pensionssparande!”? Eller tänker att ”wow, min turdag! Ett tecken från ovan att jag ska unna mig en latte ändå”? Eftersom du är en så duktig människa har du gjort ett mentalt konto för hur många latte du får lov att köpa dig per dag, annars skulle du slösa bort för mycket pengar på gott kaffe. Precis som en del gör fysiska konton på banken (ett bosparkonto, ett konto för att spara till semestern, ett konto för pensionssparande osv) för att hålla reda på sin budget, så gör vi sådana här mentala konton för att hjälpa oss hålla reda på våra pengar i vardagen. När du hittar hundringen på gatan utanför ditt favorit-latte-ställe så är det som att du precis tankat upp ditt latte-konto med hundra spänn extra. Därför är det mer sannolikt att du kommer unna dig en till latte idag, än att du kommer på tanken att boosta ditt pensionssparande. 

Thaler är forskningsmässig själsfrände med psykologiprofessor Daniel Kahneman (som redan fått ”Nobelpriset i ekonomi”) och Amos Tversky som också utforskat detta sätt att – på gott och ont – dela in våra pengar i olika fack. I början av 80-talet hittade de på ett tanke-experiment som numer är en klassiker inom beteende-ekonomi. I enkäter frågade de hur man tror att en kvinna som köpt dyra teaterbiljetter skulle agera när hon kommer till teatern och upptäcker att hon tappat bort dem. Skulle hon köpa nya och gå på föreställningen eller vända hemåt och göra något annat istället? Nästan alla svarade att hon nog skulle hoppa över att se pjäsen. Om man däremot ändrade berättelsen till att hon skulle köpa biljetterna med kontanter som hon tappat på vägen och undrar om hon då använder sitt betalkort istället för att köpa biljetter, så svarade majoriteten att hon skulle köpa nya biljetter med kortet. Varför är det mer okej att betala två gånger för biljetterna i det andra jämfört med det första scenariot? Därför att biljetterna är bokförda på teaterbiljettskontot (som redan är nollat i och med köpet av de första biljetterna) medan pengar tillhör ett bredare allmänna utgifter-konto där det finns mer att ta av. I verkligheten är det samma pengar, i huvudet helt olika valutor. Även Thaler har bidragit med ett klassiskt dilemma som visar hur bruket av mentala konton påverkar vilket beslut vi fattar. Två personer ska på en basketmatch, men hindras av en våldsam snöstorm som bryter ut. Att ge sig ut på vägarna i ovädret är riskabelt. Den ena har redan betalt för biljetten, den andre fick den nyligen gratis av en polare. Vem är mest benägen att trotsa ovädret för att se matchen? Just det, den som redan betalt dyrt för biljetten. Trots att ingen av dem vare sig vinner eller förlorar några pengar på att stanna hemma eller bege sig till matchen. Men den som redan betalat har ett minus på sitt mentala basketmatch-konto, som kommer stängas med en förlust och förlustaversionen är så stark att vi är beredda till mycket möda för att slippa uppleva känslan av att ”pengarna brinner inne”. I detta fallet har vi en extra stark dragningskraft till matchen, då fallet även innebär en ”sunk cost” där de förbetalda biljetterna tynger oss kvar i det förflutna, som bojor till gårdagens investeringar (Tänk Vietnam-kriget, Hallandsåsen, att envisas med att gå i de dyra men allt för små, skaviga nya skorna…). Självklart ska man bara blicka framåt och ställa sig frågan: ”Jag får ändå inte tillbaka pengarna. Vad är bäst – att se matchen på teve här hemma, eller riskera livet på vägarna i en snöstorm?”. Men visst bär det emot att vara så ekonomisk-psykologiskt nykter? Det suger i magen att man vill till matchen för att få ”valuta för pengarna”…

Mentala konton är alltså ett tveeggat svärd. Dels något bra, när de hjälper oss spara tillräckligt och inte slösa bort för mycket på kaffe latte. Men helhetsperspektivet blir lätt lidande. Om man lånar till högre ränta för att bygga en altan för att slippa ta av sparkapitalet som sitter på banken till lägre ränta – ”för pensionspengarna är heliga, de får man inte röra” – så kostar altanen mer än nödvändigt. Dumt val. Om det inte är så att man vet med sig att man aldrig skulle klara av att upprätthålla ett sparande om man naggar sparkapitalet i kanten. Då kan det vara värt priset att betala lite ränta för att få altanen. Men det gäller till att börja med att vara medveten om att man är påverkad av tunnelseende på grund av mentala konton. Först då kan man göra ett aktivt val. Oftast väljer kontona åt oss. Och inte sällan lurar det här systemet med dubbel bokföring oss att göra av med för mycket. Ta skatteåterbäringen till exempel. Hur många känner inte att ”pengar tillbaka på skatten” är som en bonus, pengar som känns mycket lättare att spendera på en ny platt-teve än samma summa pengar som sitter på sparkontot? Ändå är det exakt samma pengar. Det är inte många som betraktar återbäringen som den återbetalning från staten på det lågräntelån vi erbjudit finansministern. Det är samma effekt som när man gått plus på poker eller vid roulettebordet. Vinstpengar är man mer benägen att gambla vidare med eller använda för att bjuda ”laget runt”, än de surt förvärvad slantar man kom till bordet med. 10 000 kr är inte alltid 10 000 kr…

Hur medveten jag än är om detta, drabbas jag själv ideligen av att behandla pengar olika. Mentala konton förklarar varför jag häromdan stod på Decathlon i Alicante och på knagglig spanska argumenterade i 20 minuter för att de skulle sänka priset på ett tennisracket med 10 euro. Jag hade sökt på nätet och konstaterat att ingen sålde det lika dyrt som dem. Vi hade åkt till sportaffären enbart för att Jonas hade blivit lovad ett nytt tennisracket, så köpa ett racket skulle vi. Men jag ville inte gå därifrån och känna mig som en förlorare, som betalat för mycket. Genom att göra en prisjämförelse med vad det skulle kosta att köpa det någon annanstans hade jag skapat ett mentalt konto för vad just Babolat Pure Aero Junior fick kosta. Betalade jag mer än så, skulle jag övertrassera det, förlora pengar, och då förlustaversionen är den starkaste ekonomidriften av dem alla, så stod jag där och prutade tills säljaren gav med sig. Lite senare på kvällen, på tapas-restaurangen, hade jag däremot inga problem att lämna 10 euro för mycket i dricks när det saknades mig rätt växel att lämna mindre. Det hade bara tagit mig två minuter att gå upp i lägenheten och hämta mindre valörer, men den tanken slog mig inte. Jag hade överraskats av att notan inte var så stor som jag förväntat mig (var det möjligen vinet som var billigare än uppskattat?) så mitt mentala konto för ”en kväll ute på tapas-stället” hade utrymme kvar för lite extra dricks. Så hårt kan man kämpa för att spara 10 euro för att lite senare så lättvindigt släppa ifrån sig dem. Tack vare, och på grund av – mentala konton. De hjälper oss när de underlättar för oss att spara, de stjälper oss när de gör det svårt för oss att se helheten. En hundring är en hundring, oavsett var den kommer ifrån

Men en regnig dag är inte densamma oavsett var man upplever den. Idag har det regnat ordentligt här i Altea, för första gången denna semester. För första gången som jag någonsin kan minnas att jag varit här. Men minnet sviker mig nog. Var tvungen kolla upp det på nätet, och Alicante-regionen har faktiskt ett trettiotal regndagar om året. Annars skulle väl inte ens palmerna klara sig. Men det tillhör undantaget. Och det är hela skillnaden, jämfört med hemma i Sverige. Här i Spanien finns det utrymme för en eller två dagar regn på ”vackert väder på semestern”-kontot som redan är så fullt av soltimmar, innan nederbörden känns som en förlust. I Sverige är det ju inte riktigt så…

Och här blev regnet ett välkommet avbrott som gav mig några bonustimmar på egen hand när familjen drog till ett shoppingcenter inomhus. Nu kunde jag skriva det här kapitlet i min kommande bok om hur ekonomisk psykologi kan hjälpa oss fatta smartare beslut i vardagen. ”Skriva på boken”-kontot var nästan nere på noll, så det blev ett välkommet tillskott av både regn och tid. Och ikväll ska jag hålla lite hårdare i drickspengarna. 

Det här med dricks förresten, vad är det för jäkla påfund? Och varför in i helskotta känner man sig tvungen att ge dricks, även om man aldrig kommer träffa personen igen? Jag tror det finns beteende-ekonomisk anledning att återkomma i frågan…

Nu har den svagare sidan av mig vunnit igen

Jag har fått ett återfall. Jag vet att det inte är en ursäkt, men det var i ett svagt ögonblick. Det brukar vara så.

Kopplingen hade plötsligt blivit trög och det osade bränd bakelit när jag steg ur bilen vid SALK-hallen i Alvik. Jonas fick springa in till sin tennis, medan jag och Hanna skyndade iväg till verkstan innan de stängde. Jag får ett kostnadsförslag som först ser väldigt billigt ut, tills jag upptäcker ytterligare en nolla. Över 10 000 spänn! Det är väl taket, hoppas jag?

-Ja, du kanske har tur. Har du otur behöver även kopplingskulan bytas, då talar vi det dubbla…

Vår Peugeot är en trotjänare vid det här laget. Men den snart 8-åriga relationen innebär alltför ofta att jag står här vid kassan hos bilmeken och ska bestämma mig för om jag ska betala 250 kronor självriskreducering för lånebilen eller inte. Om man inte kostar på sig det råkar man ut för 12 500 kronors självrisk vid skada på bilen, istället för 2000.

bil2

-Inte för att vara säljare eller nåt, men det är surt att behöva debitera 12 500 för att nån backat in i dig på parkeringsplatsen när du var inne och handlade. Det händer inte varje dag så klart, men det har hänt.

Jag har ju lovat mig själv att aldrig mer köpa till denna självriskreducering. Heligt och högt (i en annan längre text i min kommande bok) har jag resonerat utförligt om det irrationella i ett sådant val. Sannolikhetsmässigt är det absolut inte värt 250 kronor för att försäkra sig mot en eventuell utgift på 10 500 kronor. Jag avslutade det kapitlet genom att konstatera att 250 kronor är ett grovt överpris för att slippa risken att blixten slår ned i mig just idag:

Priset är egentligen högre än så. Nu när jag förtydligat hur det ligger till, så kostar det också skammen av att inse att jag agerar irrationellt om jag tar försäkringen. Nästa gång jag ställs inför valet skall jag bara svara:  ”Nej, tack. Jag skall köra lika försiktigt med er bil som jag brukar med min, så det behövs inte”.

Jag kom ihåg den meningen. Jag försökte yttra den, men… det vred sig i magen. Den rätta vägen kändes fruktansvärt farlig. Jag borde men vill inte, verkligen inte! Magkänslan var som en molande värk så fort jag närmade mig ”NEJ”-rutan med pennan. Rösten från magen väste så lockande starkt: ”ta försäkringen…ta försäkringen, seså ge efter för din innersta känsla – ta försäkringen!”. Ikväll var det Gollum som vann. Med magnetisk kraft drogs pennan till den andra rutan och jag satte ett kryss i  ”självriskreducering – JA”.

Dyr försäkring för liten bil...

Dyr försäkring för liten bil…

Tjugo minuter kvar, sen är Jonas tennis slut och jag måste hinna handla till middag innan jag hämtar honom. Hinner inte skämmas. Hinner bara ned i lånebilen och dra iväg så fort som möjligt för att hinna lägga de sista bitarna i måndagspusslet. Då ser jag att bensinmätaren bara visar kvartsfull istället för trekvartsfullt som jag utlovats enligt lånebilskontraktet. Tar en bild som bevis och rusar tillbaks innan personalen hunnit gå.

-Kolla, den är nästan tom!

Kvinnan från kassan som ser ut som en erfaren VD-sekreterare, något lite för business-aktig look för att riktigt passa in här på bilmeken, svarar med ett överseende leende.

-Åh, men visaren är uppe nästan vid ett, noll är ju i andra änden.

Va? Jag tittar på bilden. Jo, visaren pekar ju på näst sista strecket närmast ”full”. Ursäktar mig så mycket och springer ut till Hanna som sitter kvar i bilen.

bil

-Vad var det pappa, funkar inte den här bilen heller?

-Jodå, det är pappa det är fel på bara. Jag är alldeles för stressad för att tänka klart.

Varför tog jag med den här detaljen i redogörelsen för detta återfall av ånger-aversion? För att jag vill åberopa förmildrande omständigheter. Jag vill tro att jag under lugnare omständigheter skulle ha bättre förmåga att stå emot Ringen. Den bättre sidan av mig finns där någonstans. Jakten på den fortsätter.

Ekonomipriset 2013: ”Äntligen!”

image

image

image

Precis tillbringat en kul halvtimme i Nobelstudion i sällskap av ekonomiprofessorerna Micael Dahlén, Hubert Fromlet och min kollega Peter Rawet. Dahlén gjorde segertecknet när det stod klart att en av pristagarna heter Robert Shiller.
”Det handlar mycket om psykologi – forskning man inte behöver vara ekonom för att förstå!”
Jag log nöjt i smyg. Tre år i rad har jag haft med mig Shillers mest betydelsefulla bok in i studion, senast igårkväll skrev jag en motivering till varför han borde få priset. Idag fick jag utdelning på det. Denna gång hade jag inte släpat på ”Irrational exuberance” i onödan. Läs den, fascineras av hans övertygande sätt att förklara varför vi alla dras med i flockbeteendet som bygger upp bubblor och varför vi alltid är så förvånade när de spricker…
Förstå varför jag inombords skrek ”Äntligen!”

Se sändningen här!

Boktips: När du klämt Irrational Exuberance om varför bostadsbubblan uppstod och sprack, vill du läsa vad man ska göra åt bubbelproblemet. Det lyckas han hyfsat väl besvara i ”The subprime solution”.
image

Smart läsning i mellandagarna

Dagens boktips blir två till priset av ett.

Johan Norberg har nyligen utkommit med två böcker i helt olika ämnen, läsvärda av olika anledningar.

”Eurokrasch – en tragedi” är vad den heter. Norberg ger sin förklaring till varför euron inte fungerar och är dömd att totalhaverera. Får han rätt är det en mörk framtid EU har framför sig, långt ifrån det förbrödrande som unionen nyligen belönades med Nobelpriset för.

”Europa skulle vackla från panik till panik, och land efter land skulle under kaotiska förhållanden lämna euron samtidigt som deras banksystem gick under och bankomaterna stängde.”

En stor behållning av boken är den grundkurs i EUs historia som Norberg levererar genom att berätta om eurons tillkomst. Det är en krass bild av två statsmän – Mitterand och Kohl – som bägge verkar tämligen ointresserade av och okunniga om ekonomi. De skapar en monetär union av de skäl som de förstår sig på – maktpolitiska. Det handlar om att upprätthålla maktbalans mellan de europeiska stormakterna. För att Tyskland ska få växa efter murens fall måste Kohl i gengäld bjussa lite på sin ekonomiska styrka så att det franska storhetsvansinnet inte rubbas. Ett återförenat Tyskland i utbyte mot euron, typ.

Snabbspola framåt till idag, så har vi enligt Norberg en skapelse som stressades fram utan att stå på tillräckligt många ben för att hålla balansen i längden. Första bästa ekonomiska chock av större mått och den monetära unionen – där allt fler börjat fuska med reglerna – havererar. Där är vi nu.

Johan Norbergs andra bok handlar om intelligensen, hur vi kan utveckla den och hur den påverkas av hur samhället utvecklas runtomkring oss. Det här är mer av en lördagsgodispåse med populärvetenskaplig konfektyr. Något både för den som vill lära sig mer om hur man ska förhålla sig till barnens dataspelande (inte alls så tokigt, kanske rent av sinnesutvecklande) och hur man kan hålla hjärnan i trim ända in på ålderdomshemmet (spela mycket schack!). Lättläst faktoidsamling kring temat ”IQ”. Ibland går det lite för snabbt fram, och det är inte samma personliga röst bakom texten som i Eurokrasch där man verkligen känner Norbergs engagemang. Men intellektuellt matnyttigt för den som vill veta hur man utvecklar sin intelligens.

Här kan du se min intervju med honom i Gomorron Sverige om de två böckerna (del 1 och del 2).

Och så några bonusboktips som ger dig intelligent läsning som räcker hela vägen fram till trettondan:

Daniel Kahneman ”Thinking, fast and slow” – den enda boken du behöver läsa om du vill få en snabb och fördjupande insikt i ekonomisk psykologi och bli en bättre beslutsfattare.

Katarina Gospic ”Välj rätt” och Pelle Tornell ”Bestäm dig” är två svenska varianter som förtjänstfullt destillerar forskningen inom beslutsfattande ned till ett koncentrat av tumregler för hur man ska göra bättre val i livet.

Katrin Kielos ”Det enda könet” – Augustprisnominerade Kielos ifrågasätter rationaliteten som ledstjärna för ekonomiskt tänkande, och varför den ekonomiska historien skulle vara mannens historia. (Läs mer om boken i mitt tidigare inlägg här).

bocker

Risk är det värsta som brukar kunna hända

Peter Malmqvist skriver idag på DN Debatt att ”vanliga sparare kan förlora 50-60 procent av pensionen” om de råkar ha allt i aktier dagen de går i pension. Han oroas över att så många är ”all in” på aktiemarknaden när de når pensionsåldern. ”Pensionskunskap” borde in på schemat i gymnasiet. Jag håller med om att mer utbildning behövs.

Malmqvist kräver även åtgärder för att tvinga folk att växla ned till säkrare papper i god tid innan 65-årsdagen. Han menar att politiker och arbetsgivare måste begränsa risktagandet och begränsa pensionsspararnas möjligheter nära inpå pensioneringen. Jag tycker inte man kan tvinga folk att välja en viss risknivå i sitt sparande. Då kan man lika gärna ta över sparandet helt och hållet åt dem. Däremot vore det bra om den form som folk sparar i ”by default” är att växla ned etappvis ju äldre man blir. Om det är ett aktivt val att hålla fast vid 100% in i det sista, så kommer färre att göra det. Då måste man ju motivera för sig själv varför man ska avvika från det ”normala”.

Det mest intressanta i Malmqvist artikel är hans nya – mer pedagogiska – definition på risk i börssammanhang. Istället för akademiska betavärden som få förstår sig på, så föreslår han att risk ska definieras i reklamen som ”det största kursfallet under ett år som en sparprodukt råkat ut för under den senaste tioårsperioden”.

Smart. Risk som ”det värsta som brukar kunna hända” (t ex att ”börsen rasade med 53% ett år under senaste tio åren”) är ju mer intuitivt än att betavärdet för Sverigefonden senaste decenniet varit 1,2.

Alla hatar vi att förlora – mer än vi gillar att vinna…

I dagens DI intervjuas Handelsprofessor Richard Wahlund, som sammanfattar varför vi är så torsk som vi ofta är på börsen:
”Så länge börsen går upp vill vi inte gå miste om en fortsatt uppgång och säljer därför inte. Olika människor har olika referenspunkter. De som utgår från vad de betalade för aktierna när de köptes säljer snabbare för att säkra vinsten…
…De som upplever att de gör en förlust när börsen vänder nedåt vill inte sälja även om de gör en betydande vinst i relation till inköpspriset. Det är först när börsen har dykt så mycket som nu, som många tvingas eller är beredda att sälja och då ofta till en real förlust. När förlusten är ett faktum ökar riskaptiten. Många som tidigare varit ovilliga att ta risk är då beredda att spekulera för att ta tillbaka förlusten.”

Förlustaversion, oviljan att ta en förlust styr oss in i fördärvet. Läs Fredrik Virtanens ”Kraschad” för en bra illustration till det!

Är glaset halvfullt eller halvtomt?

Richard Wahlund, professor på Handels inom ekonomisk psykologi, gästade Gomorron Sverige imorse och hade med sig lite insikter från området som också brukar benämnas ”behavioral finance”. Mot bakgrund av säljtrycket på börserna, så talade han om ”förlustaversion”.

Förlustaversion innebär att vi hatar förluster mer än vi älskar vinster. Det smärtar mer att förlora 100 kr än vi blir glada över att få 100 kronor. Det gör att man till nästan vilket pris som helst vill undvika att ta en förlust. Och om man har toppkursen som referenspunkt så innebär dagens lägre pris en förlust, och då hänger man hellre kvar och väntar på att det ska vända, för att man ska slippa känna sig som en looser när man säljer. Medan om man tar (det troligen lägre) inköpspriset som referenspunkt, så kan man fortfaranade känna sig som en vinnare om man säljer. Och då tar man hellre det säkra före det osäkra och säljer.

Hur tänker du? Har du inköpspriset eller senaste toppkurs som referenspunkt när du tänker på hur det gått för dina fonder eller aktier?

Det kommer styra hur du nu agerar på börsen.