Risk är det värsta som brukar kunna hända

Peter Malmqvist skriver idag på DN Debatt att ”vanliga sparare kan förlora 50-60 procent av pensionen” om de råkar ha allt i aktier dagen de går i pension. Han oroas över att så många är ”all in” på aktiemarknaden när de når pensionsåldern. ”Pensionskunskap” borde in på schemat i gymnasiet. Jag håller med om att mer utbildning behövs.

Malmqvist kräver även åtgärder för att tvinga folk att växla ned till säkrare papper i god tid innan 65-årsdagen. Han menar att politiker och arbetsgivare måste begränsa risktagandet och begränsa pensionsspararnas möjligheter nära inpå pensioneringen. Jag tycker inte man kan tvinga folk att välja en viss risknivå i sitt sparande. Då kan man lika gärna ta över sparandet helt och hållet åt dem. Däremot vore det bra om den form som folk sparar i ”by default” är att växla ned etappvis ju äldre man blir. Om det är ett aktivt val att hålla fast vid 100% in i det sista, så kommer färre att göra det. Då måste man ju motivera för sig själv varför man ska avvika från det ”normala”.

Det mest intressanta i Malmqvist artikel är hans nya – mer pedagogiska – definition på risk i börssammanhang. Istället för akademiska betavärden som få förstår sig på, så föreslår han att risk ska definieras i reklamen som ”det största kursfallet under ett år som en sparprodukt råkat ut för under den senaste tioårsperioden”.

Smart. Risk som ”det värsta som brukar kunna hända” (t ex att ”börsen rasade med 53% ett år under senaste tio åren”) är ju mer intuitivt än att betavärdet för Sverigefonden senaste decenniet varit 1,2.