Jag har fått ett återfall. Jag vet att det inte är en ursäkt, men det var i ett svagt ögonblick. Det brukar vara så.
Kopplingen hade plötsligt blivit trög och det osade bränd bakelit när jag steg ur bilen vid SALK-hallen i Alvik. Jonas fick springa in till sin tennis, medan jag och Hanna skyndade iväg till verkstan innan de stängde. Jag får ett kostnadsförslag som först ser väldigt billigt ut, tills jag upptäcker ytterligare en nolla. Över 10 000 spänn! Det är väl taket, hoppas jag?
-Ja, du kanske har tur. Har du otur behöver även kopplingskulan bytas, då talar vi det dubbla…
Vår Peugeot är en trotjänare vid det här laget. Men den snart 8-åriga relationen innebär alltför ofta att jag står här vid kassan hos bilmeken och ska bestämma mig för om jag ska betala 250 kronor självriskreducering för lånebilen eller inte. Om man inte kostar på sig det råkar man ut för 12 500 kronors självrisk vid skada på bilen, istället för 2000.
-Inte för att vara säljare eller nåt, men det är surt att behöva debitera 12 500 för att nån backat in i dig på parkeringsplatsen när du var inne och handlade. Det händer inte varje dag så klart, men det har hänt.
Jag har ju lovat mig själv att aldrig mer köpa till denna självriskreducering. Heligt och högt (i en annan längre text i min kommande bok) har jag resonerat utförligt om det irrationella i ett sådant val. Sannolikhetsmässigt är det absolut inte värt 250 kronor för att försäkra sig mot en eventuell utgift på 10 500 kronor. Jag avslutade det kapitlet genom att konstatera att 250 kronor är ett grovt överpris för att slippa risken att blixten slår ned i mig just idag:
Priset är egentligen högre än så. Nu när jag förtydligat hur det ligger till, så kostar det också skammen av att inse att jag agerar irrationellt om jag tar försäkringen. Nästa gång jag ställs inför valet skall jag bara svara: ”Nej, tack. Jag skall köra lika försiktigt med er bil som jag brukar med min, så det behövs inte”.
Jag kom ihåg den meningen. Jag försökte yttra den, men… det vred sig i magen. Den rätta vägen kändes fruktansvärt farlig. Jag borde men vill inte, verkligen inte! Magkänslan var som en molande värk så fort jag närmade mig ”NEJ”-rutan med pennan. Rösten från magen väste så lockande starkt: ”ta försäkringen…ta försäkringen, seså ge efter för din innersta känsla – ta försäkringen!”. Ikväll var det Gollum som vann. Med magnetisk kraft drogs pennan till den andra rutan och jag satte ett kryss i ”självriskreducering – JA”.
Tjugo minuter kvar, sen är Jonas tennis slut och jag måste hinna handla till middag innan jag hämtar honom. Hinner inte skämmas. Hinner bara ned i lånebilen och dra iväg så fort som möjligt för att hinna lägga de sista bitarna i måndagspusslet. Då ser jag att bensinmätaren bara visar kvartsfull istället för trekvartsfullt som jag utlovats enligt lånebilskontraktet. Tar en bild som bevis och rusar tillbaks innan personalen hunnit gå.
-Kolla, den är nästan tom!
Kvinnan från kassan som ser ut som en erfaren VD-sekreterare, något lite för business-aktig look för att riktigt passa in här på bilmeken, svarar med ett överseende leende.
-Åh, men visaren är uppe nästan vid ett, noll är ju i andra änden.
Va? Jag tittar på bilden. Jo, visaren pekar ju på näst sista strecket närmast ”full”. Ursäktar mig så mycket och springer ut till Hanna som sitter kvar i bilen.
-Vad var det pappa, funkar inte den här bilen heller?
-Jodå, det är pappa det är fel på bara. Jag är alldeles för stressad för att tänka klart.
Varför tog jag med den här detaljen i redogörelsen för detta återfall av ånger-aversion? För att jag vill åberopa förmildrande omständigheter. Jag vill tro att jag under lugnare omständigheter skulle ha bättre förmåga att stå emot Ringen. Den bättre sidan av mig finns där någonstans. Jakten på den fortsätter.
Alexander Norén 