Författarna som kan få Nobelpris i år

da

Det blev inget litteraturpris i år på grund av haveriet i Svenska Akademin. Men det kan ändå bli en författare som får ta emot priset av Kungen den 10:e december. I Morgonstudion tipsade jag om de läsvärda kandidaterna till ekonomipriset!

Tittar man på listor där förståsigpåare tippar ekonomipristagare så dyker det varje år upp namn som Paul Romer, Paul Milgrom och Robert Barro. Årets bubblare är David Kreps, en allkonstnär inom ekonomisk vetenskap som är vass på att göra modeller för att förstå alltifrån prissättningen av optioner till kulturen inom organisationer. Men vi glömmer dem nu. Det är mycket svårt att tippa vem eller vilka av det mer än 50-tal starka namn på möjliga-listan det verkligen blir. Det enda jag vågar säga är att det nog inte blir ännu en beteendeekonom. Förra året fick ju gurun inom området, Richard Thaler, priset för att ha fört psykologin in i ekonomin. Thaler är också en god historieberättare, och har ett par bästsäljande böcker på sin meritlista. Böcker där han framgångsrikt populariserat sin forskning för en bredare allmänhet. Han är inte ensam om den förmågan. Bland de möjliga ekonomipristagarna finns flera läsvärda kandidater. Här är fem av dem:

Daron Acemoglu är en turkisk-armenisk nationalekonom verksam i USA. Känd för sin forskning om politisk ekonomi och vilken roll ekonomiska och politiska institutioner har för ekonomisk utveckling. Medförfattare till boken ”Why Nations Fail: The Origins of Power, Prosperity and Poverty” där han förklarar varför vissa länder är fattiga och andra blivit rika. Det är en historielektion som tar oss med på en resa från romar-riket till dagens tvekamp mellan USA och Kina. Acemoglu är en av de mest citerade ekonomiforskarna, vilket är en ”Nobel” valuta. Endast 51 år gammal, bara tonåringen i Nobelpris-sammanhang, så priskommitén kan tänka att det inte är någon brådska med att belöna honom.

Esther Duflo bryter av mönstret för den typiske ekonomipristagaren ännu mer: blott 46 år och…kvinna! Av de 79 som hittills fått ekonomipriset är 78 män. Så se Duflo som en högoddsare. Men ändå dyker hon upp allt oftare på listor över dem som andra ekonomer skulle vilja fick priset. Denna franska nationalekonom är professor i fattigdomslindrande och utvecklingsekonomi vid MIT i USA. I sin senaste bok ”Poor economics” undersöker hon, likt Acemoglu, orsakerna till fattigdom. Medförfattare är den indisk-amerikanske ekonomen Abhijit Banerjee, som också figurerar i Nobel-spekulationer emellanåt. Känd för sina fälststudier, forskning som görs ute i verkligheten genom att testa olika insatser och se vilka som funkar bäst. Se t ex hennes TED-talk om sociala experiment för att bekämpa fattigdom, för en effektfull presentation av hennes forskning. Finns på ted.com.

Martin Weitzman, amerikansk Harvard-professor som forskar om miljö-ekonomi, gav tillsammans med Gernot Wagner 2015 ut boken ”Climate Shock” där budskapet är att se på klimatförändringarna på samma sätt som försäkringar – ett riskhanteringsproblem där det är klokt att betala ”försäkringspremien” nu för att slippa ta smällen av en eventuell katastrof. Skulle kunna få priset tillsammans med en annan man som ofta brukar nämnas när det tals om att ”det är tid för miljöekonomi” att få priset – William Nordhaus. Amerikansk professor vid Yale, en pionjär inom området som utvecklade klimatekonomimodeller redan på 70-talet, och vars forskning är användbar när man ska resonera om vilka insatser för att bekämpa klimatförändringarna som är mest effektiva.

Ariel Rubinstein är en israelisk ekonomiprofessor som gjort sig känd för sin forskning om spelteori och människans begränsade rationalitet, hur vi fattar beslut… Hans bok ”Economic Fables” är mycket personligt skriven. Delvis memoarer, delvis en crash-course i ekonomi för den som vill få inblick i vad ekonomisk vetenskap kan ha för betydelse för samhället.

Apropå memoarer och böcker som kan funka som introduktion till ekonomi, så måste vi nämna den ende svensken på listan över potentiella pristagare: Assar Lindbeck. I självbiografiska ”Ekonomi är att välja” får vi följa denne nestor inom den svenska ekonomisk-politiska debatten från uppväxten i Norrbotten under trettiotalet till de stora reformer han var huvudarkitekt för, som följde på den svenska nittiotalskrisen. En resa som tagit honom från att vara en av socialdemokratins främsta ekonomiska tänkare till en av dagens tydligaste förespråkare för marknadshyror. Skulle han få priset, trots sin tidigare långa koppling till priskommittén, vore det för sin arbetslöshetsforskning och insider/outsider-teori.

Fotnot: rubrikens ”Nobelpris” avser ekonomipriset, som instiftades 1968, och som alltså inte ingår i Alfred Nobels testamente. Det heter ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” och delas ut tillsammans med de ursprungliga Nobelprisen.

 

Annonser

Varning för taxfree-bluffen!

Jag fattar inte att jag gått på det i alla dessa år. Men det är väl en fråga om ålder. Lurad av gammal vana.

En gång i tiden var det tax free på riktigt. Skattefritt! Parfymen, spriten och cigaretterna var verkligen billigare på flygplatsen på väg till Las Palmas eller London. Men sedan EU, så ja, inre marknad. Tax free no more. Men det sitter i – känslan av att det är i ”taxfreen” på flygplatsen man kan fynda. De till och med frågar en om boardingkortet ännu, som krav på att få handla. Och så kallar de butikerna alltjämt ”Duty free”, för att ytterligare förstärka känslan av prisvärdhet. Lägg därtill fenomenet med mentala konton, där vi tycks ha en mer liberal hållning till att hushålla med pengarna när de dras från ”semesterkontot” i huvudet. Allt är riggat för att vi ska känna att det gäller att passa på på flygplatsen, för det är här det är billigast! Men det är det inte.
Det är snarast dyrare.

På Alicantes ”Duty Free” var jag på väg att plocka på mig en cava för 11€, men hejdade mig när jag mindes att just denna flaska endast kostade 8.95€ på det lokala snabbköpet.

Parfymen jag spanat in i det lokala parfymeriet – som där kostade 55 € – ville de ha hela 85€ för på dutyfreen på flygplatsen (samma parfym kostar för övrigt ca 950 på Arlanda!).
Taxfree-shopping följer samma regel som all flygplats-shopping: det är dyrare. Punkt. Passa på att spraya på dig en massa parfymprover, men beställ sedan på nätet eller köp i den lokala parfymerian (åtminstone i Spanien var det betydligt billigare).

Som dutyfree-personalen befriande ärligt svarade när jag frågade varför det var dyrare hos dem än ”i land”: det är bara på specialerbjudanden vi är konkurrenskraftiga numera.

Jag ville inte känna mig dum, men samtidigt spratt det i shoppingnerven (jag var ju ändå på en ”taxfree” !). Det blev ett par flaskor till specialpris. Som tur är är de i alla fall garanterat dyrare i Sverige…

Nudging – så kan det hjälpa dig fatta smartare beslut

QA med mig själv om vad som är grejen med nudging:

Vad är nudging?

Det är en metod för att hjälpa folk fatta smartare beslut om alltifrån motion till pension. Man utgår från hur människor faktiskt fattar beslut, med alla de mänskliga brister vi har, för att utforma valsituationer så att det blir lätt att välja rätt. Det är ett koncept som årets ”Nobelpristagare i ekonomi”, Richard Thaler hittat på. Han, och andra beteendeekonomer som de kallas, har kartlagt de vanligaste beslutsfällorna vi brukar gå i, och hittat knep för att guida oss runt dem.

Kan du ge nåt exempel på hur det funkar?

Ja, en väldigt grundläggande mänsklig svaghet som Thaler ofta återkommer till är vår bristande självkontroll. Att vi har så svårt att göra det vi egentligen vet är rätt för oss på lång sikt, och falla för stundens frestelser istället. Vad gäller mat så kan det handla om något så enkelt som att ändra på ordningen i hur maten presenteras i självserveringen. En lunchrestaurangkedja som la bönorna och kikärtorna först på buffén istället för sist, ökade konsumtionen av dem med 50-300%. En hotellkedja som minskade storleken på tallrikarna vid buffén – där man fick backa och ta mer hur många gånger som helst – minskade matsvinnet med 20%. Gemensamt här är att metoden är enkel, billig, och inte tar bort valfriheten att ändå äta för mycket eller för fett, om man nu vill det. Det enda man gör är att ändra i HUR man presenterar valmöjligheterna, och ändå får såna här ”nudges” eller ”knuffar” som man kallar det på svenska, en så stor effekt.

Andra knep?

Den kanske mest kraftfulla knuffen är förval. Man tenderar att låta lagt kort ligga, inte ändra på det som är. Så om du t ex laddar ned en mjukvara från nätet och det är förikryssat ”installera standardpaketet” så gör nästan alla det, även om det innehåller en massa jox du inte behöver som bara tar upp plats på hårddisken. Ett tyskt elbolag hade 7% av sina kunder som valde grön el som kostar lite mer, innan de ändrade grön el till förval, som kunde väljas bort. Men bara genom att ändra till det som standardalternativet, så ökade antalet grönelskunder till 70%! Och i en fråga som organdonation, kan förvalet betyda skillnaden mellan liv och död för de som behöver ett nytt organ. I länder där man ändrat från att man måste ansluta sig aktivt till donatorregistret, till att man automatiskt betraktas som potentiell organdonator, och aktivt måste välja bort det, så ökar antalet organdonatorer markant.

Hur kan man tillämpa det på sig själv?

I privatlivet kan man knuffa sig själv genom att ställa in rätt förval i vardagen. För att jag ska slippa diskutera med mig själv varje morron vilket som är det rätta: skjuta upp träningen till senare idag eller gå ut och springa direkt så att det blir gjort, så har jag lagt fram träningskläderna vid sängen och ställt joggingskorna vid ytterdörren, så att det enklast valet är att bara följa med förvalet. Man ska göra det lätt att välja rätt och svårt att göra fel. För såna är vi ju ofta, väljer det som är enklast. Så man slipper fundera så mycket kring vad man ska välja…

Hur kan man knuffa sig till bättre beslut när man är ute och shoppar?

Var målmedveten och gå bara till den butik där det du är ute efter finns. Fönstershopping och rea är upplagt för att falla för alla erbjudanden som är finurligt utformade för att vi ska köpa mer än vi tänkt oss. T ex: ”3 för 2”: man ramar in erbjudandet som att man får en grej gratis. Gratis har enormt stark dragningskraft på oss, vi får känslan av att vi förlorar en grej om vi inte tar det erbjudandet, vår inbyggda förlustversion kickar in och så tar vi tre kallingar istället för en. Man bör då omformulera erbjudandet för sig själv: det här är 33% rabatt. Men på vad? Ordinarie pris, och när man ser ”ordinarie pris” ska man tänka ”påhittat pris”. Det är troligen satt medvetet högt för att kunna få ett sånt här erbjudande att framstå som bra.

Och så utnyttjar man att vi tenderar att hantera pengar i olika ”mentala konton”. Ska du köpa en ny kaffebryggare t ex, och du har sett ut en viss modell, som är lite speciell, av ett visst märke, som du vet brukar kosta minst 1800. Du har ett mentalt konto för ”kaffebryggarinköp” med en gräns om 1800 kr. För du har prisjämfört på nätet och vet att det brukar den kosta. Och så kommer reklambladet där det står att kedjan X säljer den för 1600. Eller 1590, som ju är ett beprövat sätt att få det att kännas som en ännu bättre deal. Du går dit och plockar på dig den, och känner ”ah, jag har sparat 200 spänn”. Det är som att det ligger 200 kronor i fickan och bränner på vägen till kassan, då du ser ett snyggt mobilskal… Du behöver inget nytt, men det vore ju kul och…Du har ju precis fått 200 spänn! Easy come, easy go…”äh, jag plockar på mig ett sånt också, det är ju som att jag får det på köpet…” Och så lyckades kedjan sälja på dig en grej som de har bra marginaler på – ett sånt skal kostar kanske 20 spänn i inköp – och har fått dig att köpa mer än du tänkt dig. Lösningen är att stänga ditt mentala konto i tid. Sätt in de där 200 kronorna direkt på ett annat mentalt konto, kanske din semesterkassa och tänk att ”det är en lunch ute på restaurangen i sommar”. Så kanske du hejdar dig från att slösa hundralapparna på något så onödigt och oplanerat som ett nytt mobilskal. Mentala konton kan både stjälpa och hjälpa oss i vår privatekonomi!

Så ”nudging” kan både användas emot oss och för att hjälpa oss?

Ja, det bygger ju på ekonomisk psykologi, insikter om hur vi brukar bete oss utifrån hur vår hjärna är funtad. Man kan missbruka den kunskapen för att manipulera folk och rigga beslutsfällor i form av säljknep. Men kallar man det ”nudging”, så måste påverkan ske för den påverkades bästa, det man tror att hen egentligen skulle velat. Om hen hade varit så där rationell som ekonomer länge utgått från att människor ska vara när de fattar beslut…

Får det lov att vara en liten knuff?

bokenNu är den äntligen ute, min nya bok! ”Nudge: så funkar det” handlar om nudging – konsten att göra det lätt att välja rätt. Rätt, i bemärkelsen det val du skulle gjort om du hade haft tillgång till rätt kunskap och tillräckligt med självkontroll för att göra det. Utgångspunkten i beteendeekonomi är nämligen att vi inte alltid fattar fullt rationella beslut. Jag går igenom de vanligaste beslutsfällorna och hur man kan göra för att minska risken för att falla däri. Det handlar om att designa valsituationer på ett sätt som ”knuffar” oss i rätt riktning. Boken innehåller även en genomgång av hur företag som Spotify och Ica samt offentliga organisationer jobbar med nudging i Sverige och resten av världen, och bygger på intervjuer med några av världens ledande forskare inom området. Inte minst nudgingens ”pappa”, Richard Thaler, som jag haft nöjet att träffa flera gånger. Läs mer på nudgenudge.se och självklart i boken!



Och, årets ord är…

…”complicit” (medskyldig)! I alla fall i USA, enligt online-uppslagsverket Dictionary.com

På grund av några händelser under året som fick antalet sökningar efter ordets betydelse att skjuta i höjden.
Först, när Saturday Night Live gjorde en sketch som drev med Donald Trumps dotter Ivanka Trump, som också är en slags rådgivare till pappa presidenten. Sketchen handlade om att hon skulle lanserat parfymen ”Complicit – för dig som inte säger ifrån”… Typ…


Ordet fick en skjuts igen när Ivanka Trump i en intervju kommenterade skämtet med att hon inte visste vad ordet betydde…
Och sen när en republikansk senator, som inte gillar Trump, avgick i protest med motiveringen att han inte ville vara ”complicit”, medskyldig till det som håller på att hända i USA under Trumps ledning.

Och nu senast, i #metoo-kampanjens fotspår, så har ordet återigen blivit aktuellt i och med diskussionen om varför ingen sagt ifrån tidigare…

Vad jag vet har ”Årets ord” ännu inte utsetts här i Sverige. Vad borde det bli? Kan det bli något annat än ett annat engelskt ord – ”metoo”?

Han får ekonomipriset idag

Så är vi då framme vid det sista Nobelpriset. Eller förlåt, ”Nobelpriset”. Det i ekonomi är ju Nobels avlägsna släkting som crashade festen oinbjuden 1969. Då delades ”Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” ut för första gången, efter att Riksbanken fick med Nobelstiftelsen på att addera ännu en vetenskap till prisutdelningen.

Jaha, det är inget ”riktigt” Nobelpris, så varför ska man bry sig?

Därför att av alla samhällsvetenskaper är ekonomi den som tar sig själv på störst allvar, och i högst grad har beslutsfattarnas öron. Det ”en Nobelpristagare i ekonomi” rekommenderar utifrån sin forskning kan lätt bli ett politiskt slagträ i debatten, som till exempel Jean Tirole för ett par år sen i frågan om ”vinster i välfärden”. Dessutom kan ekonomipriset ibland faktiskt vara det som har störst praktisk tillämpning i våra dagliga liv. Några av de senaste årens pristagare har bidragit med kunskap om hur man bör spara i aktier, hur man känner igen en bostadsbubbla, fattar klokare beslut i vardagen eller hur man formulerar smarta kontrakt.

Visst, men är det inte oftast bara en massa formler och tråkiga ”vetenskapliga metoder” som belönas?

Vissa pristagares claim to fame har varit en statistisk modell eller avancerad ekvation. Ibland mest till nytta för andra forskande ekonomer. Men ibland till konkret nytta för ekonomer i direkt samhällstjänst, på en myndighet eller departement där man exempelvis har nytta av att mäta fattigdom och tillväxt på rätt sätt. Men bortsett från dessa uppfinnare av konkreta verktyg, belönas emellanåt mer filosofiska teorier. Hur rationell människan egentligen är som beslutsfattare är en sådan fråga som varit betydelsefull för flera pristagare genom åren.

Så, vad är egentligen ”ekonomi” då?

Bra fråga! I takt med att ekonomer börjat intressera sig för vad kollegorna på universitetens avdelningar för historia, rättsvetenskap, statskunskap och psykologi pysslar med, så har dessa områden också börjat korsbefruktas med ”ekonomi”. Paradigmskiftet, revolutionen, inom ekonomisk vetenskap kom 2002 då ekonomipriset tilldelades Daniel Kahneman – en professor i psykologi. Sedan dess har många av den gamla skolans ekonomer (och prisbelönad forskning) fått lov att uppdatera sin syn på hur människor agerar som beslutsfattare. Ett av de nyare forskningsområdena är ”neuroekonomi” där man exempelvis mäter testdeltagares hjärnaktivitet, hormonnivåer i blodet och handsvett för att lära sig om mänskligt beslutsfattande genom att studera hjärnans biokemiska reaktioner. Är nästa stora överraskning att ekonomipriset går till en professor i medicin?

Varför är det bara män som får priset?

En ännu större överraskning skulle vara om det gick till en kvinna. 77 av 78 ekonomipristagare har varit män. Om ”män ser män” är en bidragande orsak, så är det ett problem inbyggt i systemet eftersom bara tidigare pristagare och akademiker som bjudits in av Kungliga Vetenskapsakademin får nominera potentiella pristagare. Man brukar försvara sig med att ”det är gammal forskning som belönas, det tar tid innan de alltfler kvinnliga doktoranderna blir professorer och hinner forska fram nya storheter. Tids nog…”. I såna fall kommer det nog dröja längst för ekonomipriset att bli jämställt. Naturvetenskapliga upptäckter är säkrare att snabbt säkerställa om de stämmer eller inte. Ekonomi är ju ingen exakt vetenskap, så där vill priskommitén att upptäckten ska få mogna – utstå tidens kritiska tand längre – innan man vågar utropa den till ”sanning”. Dagens banbrytande forskande kvinnor får vänta till 2040-talet innan de uppmärksammas på Nobeldagen…

Nog med rundsnack – vem får priset idag?

Det är alltså en lågoddsare att det blir en man. Det är också högst troligt att han är amerikan eller numer är bosatt och verksam där (75% av prisen går till USA) och han är cirka 67 år gammal (medelåldern för ekonomipristagare). Vill du ha namn? Tja, makroekonomer som Robert Barro och Paul Romer dyker ofta upp i förhandstippningar. Vill man vara trendkänslig så väljer man en beteende-ekonom som Ernst Fehr eller Richard Thaler. De tillhör det hundratal personer som både har sådan akademisk tyngd (och alltjämt är i livet) att de finns på listan över möjliga kandidater. Men hur priskommitén väljer att beta av dessa, är svårt att säga. Vill de ”göra en Tranströmer”, så väljer de den ende svensken som brukar nämnas som möjlig pristagare – Assar Lindbeck. Två svenskar har redan fått det (Ohlin och Myrdal på 70-talet), en överrepresentation kan tyckas. Men vi är faktiskt slagna av norrmännen som har tre ekonomipristagare genom åren, den senaste i form av Finn Kydland 2004. Om de gav priset till Lindbeck och någon annan som utmärkt sig för forskning om hur arbetsmarknaden fungerar, skulle priskommitén idag lite snyggt kunna kvittera i den landskampen.

Så kan man få bukt med lockpriserna (kanske)

I årets Konsumentrapport från Konsumentverket har man tittat särskilt på bostadsmarknaden och fastighetsmäklare. Man förslår ett antal förändringar för att stärka konsumenten på denna marknad som kvalar in på topp 10 över de krångligaste konsumentmarknaderna (etta är alltid telekommarknaden…). 


Mest intressanta förslaget om bostadsmarknaden gäller prissättningen och handlar om att ta fram ett system för att beräkna marknadspriset på en bostad så att spekulanten inte ska luras av lockpriser. Läs mer här.

Kommer vi vakna upp till ännu en ”Independence day”?

”Om fel person vinner, kommer många personer försvinna.”

-Försvinna? Försvinna-försvinna, eller vad menar du, undrar jag.

”Clinton-maffian ligger redan bakom sex försvinnanden på kort tid. Eller så sägs det i alla fall. Det är ju bara ett rykte, såklart. Men inget rök utan eld…”

Vår taxichaufför tillhör tydligen Bostons (få) Trumpanhängare. Han är upprörd över invandringen. Pratar om hur de tar jobben och sänker lönerna. ”Jag är inte rasist. Spelar ingen roll om de är irländare eller mexikaner. Har de inte här att göra, vill jag inte betala för deras uppehälle. Och visste du, de får mobiltelefoner!”

Michael säger att han jobbar från nio på morgonen till elva på kvällen för att få livet att gå ihop. Han vill inte ha det så längre, dags att dra en gräns. Bokstavligen. Han skjutsar oss från dagen intervju med Oliver Hart – den ena av årets Nobelpristagre i ekonomi som jag intervjuat för SVT. Hart hatar Trump. Han är livrädd för honom. 


​​
”Han spelar rasistkortet, och man vet aldrig vad han är kapabel till. Jag talade med en person tidigare idag om vad man ska göra ifall han vinner – det räcker inte att fly landet, man kan inte fly världen!”


Hart är en av ”790 ekonomer mot Trump” som skrivit på ett upprop mot honom. Jag säger till Hart att jag tvivlar på om deras insats gör någon nytta. Snarare kan det vara kontraproduktivt. Eliten som stödjer motståndaren, ger väl bara antietablissemangskandidatens väljare mer vatten på sin kvarn?

”Jo, jag förstår hur du tänker. Men det finns faktiskt många reflekterande människor som stödjer Trump. Kanske kan man påverka någon”.


De första vallokalsundersökningarna har kommit in. Men jag tror att vi får vänta ett tag på resultatet. I brittiska parlamentsvalet bommade opinionsinstituten grovt. Remain blev Brexit när opinionsmätningar byttes mot valresultat. Trump talade i sitt sista tal igår om att idag skulle bli ”Independence day”. Det var också det Nigel Farage kallade den  24:e Juni. Dagen då britterna vaknade upp till ett farväl till EU.

Tala inte om för mig vad jag ska tycka!

I receptionen till hippa hotellet The Standard i LA där modeller sitter som en installation bakom en glasvägg på kvällarna och läser en bok, där New York Times ligger vid frukostbordet, där det finns två klockor på väggen: ”Here” (LA) och ”There” (New York), där folk behöver ha en viss inkomst för att ha råd att köpa in sig på coolhetsfaktorn, där står det en skål med knappnålar på incheckningsdisken. Knappnålar till stöd för en av de två presidentkandidaterna. Gissa vilken?

I en så superliberal miljö skulle det vara en chock om det inte stått något annat än ”hilLAry” på den stiliserade badgen som hotellet utgår från att ingen av deras gäster har något emot. Frågan är till vilken nytta man delar ut dem. Varför missionera för de redan frälsta? Det riskerar bara slå tillbaka om lärljungarna sedan går ut och sprider budskapet vidare på sina hipsterkläder.

Folk hatar att andra (som tror de vet bättre) talar om för dem vad som är rätt. Eftersom jag har barn vet jag av erfarenhet att det påtvingade per definition är olustigt, medan förbjuden frukt alltid är godast. Säg till ett barn ”du får välja mellan det gröna och det gula godiset, men absolut inte det röda!”. Gissa vilket godis de bara måste ha? Men att denna tendens är så stark även hos vuxna människor med fullt utvecklad reflektionsförmåga överraskade mig när jag läste om den senaste forskningen på området i dagens New York Times (ja, det fanns ju bara den att klämma till frukosten!). 

Enligt Donald R. Lehmann vid Columbia University och Gavan Fitzzsimmons vid Duke är folk så avtända av experter som utan att man bett om det talar om för en vad man ska göra, att rekommendationerna blir kontraproduktiva. I ett test fick deltagarna veta att ett visst hälsosnack faktiskt var onyttigt, samt vilken bil som rekommenderades av bilexperter. Gissa vad som hände? Intresset för det ”förbjudna” hälsosnacket rakade i höjden, och den köprekommenderade bilen minskade i popularitet. Detta fenomen – att rådgivning som man inte bett om slår tillbaka – grundar sig i en mekanism psykologerna kallar för ”reactance”. Ett finare sätt att beskriva det som händer min minsta som bara måste ha det röda godiset om det är förbjudet, eller helt plötsligt inte kan vara utan ketchup när storebror håller i flaskan och vägrar släppa ifrån sig den förrän han demonstrativt spritsat makaronerna helt röda, eller det som händer storebror när jag talar om för honom att han måste sluta kolla Jockiboi på telefonen för att ha sin lässtund istället. Raka motsatsen till vad man som överhet vill, med andra ord.

I en annan av Lehmann/Fitzsimons studier bad de deltagarna säga namnet på en person i deras liv som vill att de ska jobba hårt. Sedan fick de lösa ett pussel. När man subliminalt flashade (så snabbt att det inte registrerades medvetet) namnet på den som vill att de ska jobba hårt, gick det sämre för dem att lösa pusslet. Som om de i protest mot överheten maskade bara för att jävlas.

När valdebatten nu är så polariserad som den blivit, så kan man undra om det finns något som kan få en Trumpist att lyssna på en Hillarist och tvärtom? Jo, faktiskt. Bara man klär sig rätt. Fitzsimons påpekar i NYT-artikeln att man kan förstora och förminska ”reactance”-effekten genom att se ut mer eller mindre som fienden. En vapenentusiast som talar sig varm för Trump har lika svårt att övertyga en som lutar åt Hillary som en Prius-förare med Clinton-Kaine-klistermärke i bakrutan har svårt att vinna över en som lutar åt Donald. Om däremot den präktiga Prius-bilens ägare råkar vara Trump-anhängare så skulle en sådan dekal på en sådan bil gör nytta för The Donalds möjlighet att vinna över osäkra väljare, på samma sätt som en snubbe med stor fet pick-up-truck och jägardekaler bredvid ”jag röstar på Hillary”-klistermärket kan hjälpa henne. Man lyssnar mer på den som liknar en själv och överraskande stödjer den andra kandidaten än på den som ser ut som fienden. När man på det sättet överraskar förväntningarna minskar man ”reactance”-effekten och kan till och med påverka i positivt riktning, avslutar Fitzsimons.

Enligt den här forskningen borde alltså de som vill att Clinton ska vinna (eller snarare, de som INTE vill att Trump ska ta hem det) akta sig för att sätta på sig ”hilLAry”-badgen om de ser ut som målgruppen för The Standard. Medan de som vill att Trump ska vinna (eller snarare, de som INTE vill att Clinton ska ta hem det) borde klä sig som målgruppen för The Standard och sätta på sig en Trump-pin.

Den där glasburken med ”hilLAry”-pins var för övrigt oförändrat full under tiden jag var där. Jag tvivlar att det beror på att de fyllde på den så ofta. De arty gästerna var nog för coola för att bära en partipin. Precis som med loggor på kläderna – ju hippare, desto mindre ska märket synas explicit. Att man klär sig och tänker rätt ska inte behöva skyltas upp i stora bokstäver, det ska synas ändå. På snittet, kragen, kulörerna, frisyren, gångstilen, attityden. Eliten känner igen eliten på avstånd. Tur för ”hilLAry” att Standard-gästerna är för coola för att bära hennes pin.

När IKEA-effekten gjorde mig till hjälte

-Pappa, är möblerna billigare på IKEA, bara för att man bygger ihop dem själv?

Jag bygger skrivbordet ”Micke” åt Jonas som äntligen ska få en riktig arbetsplats för läxläsningen. Han ligger i sängen och väntar på att nattas av Emma, som väntar på att jag bankat och skruvat färdigt bordet som det tagit lite längre tid än väntat att pussla ihop.

-Jodå, så är det. Men främst därför att det blir billigare med transport och lagerhållning när paketen är mindre. Jag tror faktiskt inte de behöver ha lägre priser för att vi tvingas sätta ihop dem själva.

Trots att det alltid tar längre tid än man räknat med, så är det alltid lika roligt att sätta igång och avsluta byggandet. Allt jobb däremellan tenderar man glömma bort. Och så stolt man betraktar sitt bygge efteråt. Det vill mycket till för att man ska ångra köpet efter allt slit med att få papier maché-skivorna att sitta ihop som på bilden i katalogen. Ja, det är till och med så att vi är beredda att betala för att få göra jobbet själva. Det kallas ”IKEA-effekten”.

Duke-professorn Dan Ariely m fl har i sin forskning påvisat hur det faktum att man bygger IKEA-möbler ökar det upplevda värdet av dem för den som färdigställt dem själv. I studien The “IKEA Effect”: When Labor Leads to Love påminner Ariely & Co om hur man redan på 50-talet upptäckte att färdiga sockerkaksmixar inte fick vara för enkla. Från början behövde man bara tillsätta vatten. Men det sålde inget vidare. Någon var klok nog att ändra receptet så hemmafruarna tvingades vispa ned ett ägg också, och genast var succén ett faktum. Fru Femtiotal fick känna att hon lade ned lite jobb i att baka familjens fikabröd, och det gjorde sockerkaksmixen mer attraktiv trots att den innehållsmässigt inte var lika fullständig som tidigare. Man var beredd att betala (i form av att köpa till ägg, och bidra med tid) för att få glädjen att lägga ned lite eget arbete i tillagningen.

I Arielys experiment får ena gruppen deltagare bygga förvaringslådorna ”Kassett” själva, medan den andra gruppen får dem färdigbyggda. Sedan testas deras betalningsvilja. De som byggt den själva bjuder markant mer, än de som bara haft den för påseende. Så om du är tveksam kring om möbeln passar därhemma, bygg absolut inte ihop den! Du har investerat så mycket blod, svett och tårar i byggandet av den att ditt estetiska omdöme riskerar svikta. Vill du få nöjdare kunder? Låt dem göra jobbet själva!. Platta paket är inte bara billigare paket. Det är även mer tillfredsställande paket.

Emma är lyckligtvis upptagen med att fixa något som buggar i Jonas telefon, så jag blir klar med ”Micke” innan hon hinner ta upp Harry Potter och påpeka att klockan är alldeles för mycket. Jag ruskar på Jonas som hållit på att somna under tiden, och viskar att ”skrivbordet är klart nu”. Han åker upp som en fjäder i sängen och när han ser mästerverket, utbrister han genuint och överväldigande:

-Åhhhh, tack, snälla pappa! Vad fint det blev! Jipppiiie!!! Åh, än en gång, tack, pappa!!

Hm, undrar om han varit fullt lika tacksam om jag bara ställt in bordet färdigt i hans rum istället för att bygga ihop det framför honom? IKEA-effekten sträcker sig tydligen även till att vinna pappa-cred-poäng.

Det fina med ”IKEA-effekten” är att den går att tillämpa på mer än möbler. Nästa steg är att ta den in i matlagningen. Jag har svårt att få barnen prova nya rätter bortom kända vardagsklassiker som falukorv och köttbullar. De kanske skulle bli lite mindre kritiska till nya kulinariska upplevelser om de fick vara med och skapa dem? Och då menar jag inte att vi ska stå och rulla hemmagjorda vegobullar tillsammans. Det räcker med att låta dem steka de djupfrysta kikärtsbiffarna själva, för att åtminstone göra dem lite mer motiverade att smaka något nytt.