Författarna som kan få Nobelpris i år

da

Det blev inget litteraturpris i år på grund av haveriet i Svenska Akademin. Men det kan ändå bli en författare som får ta emot priset av Kungen den 10:e december. I Morgonstudion tipsade jag om de läsvärda kandidaterna till ekonomipriset!

Tittar man på listor där förståsigpåare tippar ekonomipristagare så dyker det varje år upp namn som Paul Romer, Paul Milgrom och Robert Barro. Årets bubblare är David Kreps, en allkonstnär inom ekonomisk vetenskap som är vass på att göra modeller för att förstå alltifrån prissättningen av optioner till kulturen inom organisationer. Men vi glömmer dem nu. Det är mycket svårt att tippa vem eller vilka av det mer än 50-tal starka namn på möjliga-listan det verkligen blir. Det enda jag vågar säga är att det nog inte blir ännu en beteendeekonom. Förra året fick ju gurun inom området, Richard Thaler, priset för att ha fört psykologin in i ekonomin. Thaler är också en god historieberättare, och har ett par bästsäljande böcker på sin meritlista. Böcker där han framgångsrikt populariserat sin forskning för en bredare allmänhet. Han är inte ensam om den förmågan. Bland de möjliga ekonomipristagarna finns flera läsvärda kandidater. Här är fem av dem:

Daron Acemoglu är en turkisk-armenisk nationalekonom verksam i USA. Känd för sin forskning om politisk ekonomi och vilken roll ekonomiska och politiska institutioner har för ekonomisk utveckling. Medförfattare till boken ”Why Nations Fail: The Origins of Power, Prosperity and Poverty” där han förklarar varför vissa länder är fattiga och andra blivit rika. Det är en historielektion som tar oss med på en resa från romar-riket till dagens tvekamp mellan USA och Kina. Acemoglu är en av de mest citerade ekonomiforskarna, vilket är en ”Nobel” valuta. Endast 51 år gammal, bara tonåringen i Nobelpris-sammanhang, så priskommitén kan tänka att det inte är någon brådska med att belöna honom.

Esther Duflo bryter av mönstret för den typiske ekonomipristagaren ännu mer: blott 46 år och…kvinna! Av de 79 som hittills fått ekonomipriset är 78 män. Så se Duflo som en högoddsare. Men ändå dyker hon upp allt oftare på listor över dem som andra ekonomer skulle vilja fick priset. Denna franska nationalekonom är professor i fattigdomslindrande och utvecklingsekonomi vid MIT i USA. I sin senaste bok ”Poor economics” undersöker hon, likt Acemoglu, orsakerna till fattigdom. Medförfattare är den indisk-amerikanske ekonomen Abhijit Banerjee, som också figurerar i Nobel-spekulationer emellanåt. Känd för sina fälststudier, forskning som görs ute i verkligheten genom att testa olika insatser och se vilka som funkar bäst. Se t ex hennes TED-talk om sociala experiment för att bekämpa fattigdom, för en effektfull presentation av hennes forskning. Finns på ted.com.

Martin Weitzman, amerikansk Harvard-professor som forskar om miljö-ekonomi, gav tillsammans med Gernot Wagner 2015 ut boken ”Climate Shock” där budskapet är att se på klimatförändringarna på samma sätt som försäkringar – ett riskhanteringsproblem där det är klokt att betala ”försäkringspremien” nu för att slippa ta smällen av en eventuell katastrof. Skulle kunna få priset tillsammans med en annan man som ofta brukar nämnas när det tals om att ”det är tid för miljöekonomi” att få priset – William Nordhaus. Amerikansk professor vid Yale, en pionjär inom området som utvecklade klimatekonomimodeller redan på 70-talet, och vars forskning är användbar när man ska resonera om vilka insatser för att bekämpa klimatförändringarna som är mest effektiva.

Ariel Rubinstein är en israelisk ekonomiprofessor som gjort sig känd för sin forskning om spelteori och människans begränsade rationalitet, hur vi fattar beslut… Hans bok ”Economic Fables” är mycket personligt skriven. Delvis memoarer, delvis en crash-course i ekonomi för den som vill få inblick i vad ekonomisk vetenskap kan ha för betydelse för samhället.

Apropå memoarer och böcker som kan funka som introduktion till ekonomi, så måste vi nämna den ende svensken på listan över potentiella pristagare: Assar Lindbeck. I självbiografiska ”Ekonomi är att välja” får vi följa denne nestor inom den svenska ekonomisk-politiska debatten från uppväxten i Norrbotten under trettiotalet till de stora reformer han var huvudarkitekt för, som följde på den svenska nittiotalskrisen. En resa som tagit honom från att vara en av socialdemokratins främsta ekonomiska tänkare till en av dagens tydligaste förespråkare för marknadshyror. Skulle han få priset, trots sin tidigare långa koppling till priskommittén, vore det för sin arbetslöshetsforskning och insider/outsider-teori.

Fotnot: rubrikens ”Nobelpris” avser ekonomipriset, som instiftades 1968, och som alltså inte ingår i Alfred Nobels testamente. Det heter ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” och delas ut tillsammans med de ursprungliga Nobelprisen.

 

Annonser

Så fattar du smartare beslut

Imorse var jag för omväxlings skull med som gäst i Morgonstudion, eftersom jag för SVT bevakar ”Nobelpriset i ekonomi” och nyligen har träffat årets pristagare Richard Thaler. Här får du mitt manus som en sammanfattning av hans forskning på sex minuter (såklart blev det inte helt enligt manus i sändning, så se detta som bonusmaterial…)

Jag hade med Thaler på min lista över dem som det inte bara vore troligt, utan även roligt om han fick priset. För han har mycket konkret att lära oss om hur vi kan fatta klokare ekonomiska beslut i vardagen med hjälp av ekonomisk psykologi.

Ekonomisk psykologi?

Ja, som ”beteendeekonom” är han en av dem som sett till att ekonomerna börjat lyssna på psykologerna för att förstå sig på hur vi fattar beslut. Och att vi ju bara är människor som har mänskliga brister. Kan låta uppenbart, men ekonomer har väldigt länge utgått i sina modeller från att vi är en slags vandrande datorer som alltid fattar det optimala, det absolut bästa beslutet.

Men så är det ju inte, och vad är det han gjort då som är värt ett Nobelpris?

Han har visat på hur vi systematiskt begår samma misstag gång på gång. Hur det liksom ligger i vår mänskliga natur att i vissa situationer råka falla i en rad beslustsfällor. Och när jag träffade honom bad jag honom lista de viktigaste. Här är de:


1. ÖVERDRIVET SJÄLVFÖRTROENDE

Thaler menar att vi människor tyvärr har en tendens att överskatta vår förmåga. Det är ju ett välkänt fenomen att vi alla är bättre bilförare, bättre älskare, bättre aktieklippare än snittet. Det är bara det att alla kan inte vara bättre än snittet, det säger sig självt…

Överskattar man sin kunskap, riskerar man ta för stora risker, och de som är värst ute är de som är mest självsäkra. De vet oftast minst. Eftersom de inte fattar hur lite de vet…. Var ödmjuk och inse att inte ens experterna alltid vet vad de pratar om…

”Att veta hur lite man vet, är väldigt nyttigt”, säger Thaler.

2. FÖRLUSTAVERSION

Eller förlustovilja, på ren svenska. Det är fenomenet att du tenderar bli kär i det du har och övervärderar det framför det du inte har. Om jag frågar dig vad du är beredd att betala för den här kaffemuggen, vad säger du då?

-en tjuga!

Okej, nu får du den. Håll den i din hand. Känn hur den är din, bara din. Vad är du beredd att sälja den för, om jag skulle vilja köpa den av dig? Är du normal nu kommer du tycka den är mer värd än när du inte hade den i din ägo. I experiment Thaler och andra gjort så säger de flesta att den nu är mer värd, kanske 25 spänn, sen de blev ägare till muggen.

Men vad har man för nytta av denna kunskap då?

Ett bra exempel är på aktiemarknaden. Folk tenderar sitta kvar med usla aktier alldeles för länge. Vägra sälja sina Ericsson-aktier, hur dåligt det än går för bolaget, hur mycket kursen än rasar, för man vill inte realisera en förlust. Man skjuter förlusten på framtiden så mycket det går, man vill slippa separeras från sina pengar man förlorat på Ericsson-aktien, på grund av förlustaversion, och säljer för sent, om nånsin. Helst vill man den ska komma tillbaks till samma nivå som man köpte den för, för att slippa känna att det blev en förlust. Men frågan man ska ställa sig då är: ”om du inte redan ägde Ericsson-aktien, skulle du köpa den idag då?” Är svaret ”nej”, så ska du självklart sälja!

Det här hör samman med en annan grej han varnar oss för.
Har du nånsin känt att du borde släppt taget lite tidigare? I en relation, i ett jobb, eller att du suttit kvar för länge på biografen trots att det efter en kvart stod klart att det var en usel rulle? Det är ett universellt fenomen, alla råkar ut för det som Thaler kallar för en ”nedgrävd kostnad”. Visst, du har investerat tid i relationen, du har betalat din biobiljett. Men varför plågas längre än nödvändigt för det? Du får ändå inte tillbaka tiden eller pengarna! Hoppa av direkt, gå ut från biografen och gör något bättre av din tid. Framför allt, investera inte vidare i något som verkar misslyckas. Släng inte goda pengar efter dåliga. Fortsätt inte borra genom Hallandsåsen bara för att bli klar och för att du redan plöjt ned tre miljarder, om det ändå inte kommer löna sig i slutändan och du därmed slösar 9 miljarder till….

Men du, hur är han själv då, han måste vara en mästare på att fatta kloka beslut, den där Thaler?

3. BRISTANDE SJÄLVKONTROLL

Nej, inte alls. Han beskriver sig själv som lat och ett klassiskt offer för ”uppskjutarsjukan” som innebär att han alltid gör jobbiga, viktiga saker, i sista stund. Faktum är att ”bristande självkontroll” är något han lyfter fram som en annat mänskligt drag som ofta får oss att fatta dåliga beslut. Hans eget knep för att få saker och ting gjorda, är att binda ris vid sin rygg, sätta tydliga deadlines till sig själv, för att komma till skott med saker och ting.

Finns det något mer han kan lära oss om pengar och sparande till exempel? 

Ja, det är han som myntade begreppet ”mentala konton” för att beskriva vår tendens att behandla pengar olika beroende på vilket fack vi stoppar dem i i hjärnan. Jag själv råkade ut för ett bra exempel på semestern. Jag ägnade tjugo minuter i en butik åt att pruta ned ett tennisracket 100 kronor. Lite senare på kvällen hade jag dock inga problem med att dricksa 100 kr på restaurangen eftersom jag saknade mindre i växel, och tyckte att notan blev billigare än jag befarat, så jag slösade lätt i en situation samtidigt som jag var mycket mer sparsam i en annan. Men 100 kronor 100 kronor oavsett, så jag borde brytt mig lika mycket om hundringen i bägge fallen. Kanske lite mindre snål i sportaffären, och lite mindre spendersam på krogen. Om jag varit rationell, vill säga….

Och man kan använda mentala konton till sin fördel för att spara. Skapa separat sparkonto för sommarsemestern, ett för julklapparna, ett för ny bil osv. Då blir det tydligt vad som offras om du vill köpa nya skor. Och sitter de på ett eget konto så svider det nog mer att ta av pengarna än om allt bara är en enda gemensam pott på ett enda lönekonto…

Vi pratade även om hans betydelse i samhällsdebatten, och jag nämnde hur hans forskning fått både Obama och Cameron att under sina regeringstider inrätta speciella ”Nudge-units” i sina administrationer för att påverka människors beteende i en positiv riktning i samhället i stort. För mer om ”Nudging”, läs Thalers bok ”Nudge” som han skrev tillsammans med Cass Sunstein.


För en bra, lättläst, introduktion till beteendeekonomi med fler exempel på hur insikterna kan tillämpas i vardagen, rekommenderas Thalers ”Misbehaving”. (”Beslut och Beteenden” på svenska).

Här skriver Thaler själv om hur ekonomer gått från att prata om ”Homo Economicus” till att inse att vi är ”Homo Sapiens”.

Här några intressanta artiklar som också sätter fingret på poängen med hans forskning:

Ekonomistas om Richard Thaler

”4 ways Nobel Prize winner Richard Thaler´s work has improved your life”

”The economist who won the Nobel Prize once asked a question about wine that highlights what most of us don’t understand about money”

Och här sammanfattar jag själv i en annan text vad som är grejen med Thaler. 

Vill du läsa mer om beteendeekonomi ska du såklart ta dig an Kahnemans ”Tänka fort och långsamt” (som är en annan grundläggande byggsten i den här skolan), och även Shillers ”Irrational Exuberance” (som är superintressant om man vill förstå hur bostads- och aktiebubblor uppstår). Bägge tidigare ekonomipristagare, och de skriver liksom Thaler lättillgängligt i ämnet.

Han får ekonomipriset idag

Så är vi då framme vid det sista Nobelpriset. Eller förlåt, ”Nobelpriset”. Det i ekonomi är ju Nobels avlägsna släkting som crashade festen oinbjuden 1969. Då delades ”Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” ut för första gången, efter att Riksbanken fick med Nobelstiftelsen på att addera ännu en vetenskap till prisutdelningen.

Jaha, det är inget ”riktigt” Nobelpris, så varför ska man bry sig?

Därför att av alla samhällsvetenskaper är ekonomi den som tar sig själv på störst allvar, och i högst grad har beslutsfattarnas öron. Det ”en Nobelpristagare i ekonomi” rekommenderar utifrån sin forskning kan lätt bli ett politiskt slagträ i debatten, som till exempel Jean Tirole för ett par år sen i frågan om ”vinster i välfärden”. Dessutom kan ekonomipriset ibland faktiskt vara det som har störst praktisk tillämpning i våra dagliga liv. Några av de senaste årens pristagare har bidragit med kunskap om hur man bör spara i aktier, hur man känner igen en bostadsbubbla, fattar klokare beslut i vardagen eller hur man formulerar smarta kontrakt.

Visst, men är det inte oftast bara en massa formler och tråkiga ”vetenskapliga metoder” som belönas?

Vissa pristagares claim to fame har varit en statistisk modell eller avancerad ekvation. Ibland mest till nytta för andra forskande ekonomer. Men ibland till konkret nytta för ekonomer i direkt samhällstjänst, på en myndighet eller departement där man exempelvis har nytta av att mäta fattigdom och tillväxt på rätt sätt. Men bortsett från dessa uppfinnare av konkreta verktyg, belönas emellanåt mer filosofiska teorier. Hur rationell människan egentligen är som beslutsfattare är en sådan fråga som varit betydelsefull för flera pristagare genom åren.

Så, vad är egentligen ”ekonomi” då?

Bra fråga! I takt med att ekonomer börjat intressera sig för vad kollegorna på universitetens avdelningar för historia, rättsvetenskap, statskunskap och psykologi pysslar med, så har dessa områden också börjat korsbefruktas med ”ekonomi”. Paradigmskiftet, revolutionen, inom ekonomisk vetenskap kom 2002 då ekonomipriset tilldelades Daniel Kahneman – en professor i psykologi. Sedan dess har många av den gamla skolans ekonomer (och prisbelönad forskning) fått lov att uppdatera sin syn på hur människor agerar som beslutsfattare. Ett av de nyare forskningsområdena är ”neuroekonomi” där man exempelvis mäter testdeltagares hjärnaktivitet, hormonnivåer i blodet och handsvett för att lära sig om mänskligt beslutsfattande genom att studera hjärnans biokemiska reaktioner. Är nästa stora överraskning att ekonomipriset går till en professor i medicin?

Varför är det bara män som får priset?

En ännu större överraskning skulle vara om det gick till en kvinna. 77 av 78 ekonomipristagare har varit män. Om ”män ser män” är en bidragande orsak, så är det ett problem inbyggt i systemet eftersom bara tidigare pristagare och akademiker som bjudits in av Kungliga Vetenskapsakademin får nominera potentiella pristagare. Man brukar försvara sig med att ”det är gammal forskning som belönas, det tar tid innan de alltfler kvinnliga doktoranderna blir professorer och hinner forska fram nya storheter. Tids nog…”. I såna fall kommer det nog dröja längst för ekonomipriset att bli jämställt. Naturvetenskapliga upptäckter är säkrare att snabbt säkerställa om de stämmer eller inte. Ekonomi är ju ingen exakt vetenskap, så där vill priskommitén att upptäckten ska få mogna – utstå tidens kritiska tand längre – innan man vågar utropa den till ”sanning”. Dagens banbrytande forskande kvinnor får vänta till 2040-talet innan de uppmärksammas på Nobeldagen…

Nog med rundsnack – vem får priset idag?

Det är alltså en lågoddsare att det blir en man. Det är också högst troligt att han är amerikan eller numer är bosatt och verksam där (75% av prisen går till USA) och han är cirka 67 år gammal (medelåldern för ekonomipristagare). Vill du ha namn? Tja, makroekonomer som Robert Barro och Paul Romer dyker ofta upp i förhandstippningar. Vill man vara trendkänslig så väljer man en beteende-ekonom som Ernst Fehr eller Richard Thaler. De tillhör det hundratal personer som både har sådan akademisk tyngd (och alltjämt är i livet) att de finns på listan över möjliga kandidater. Men hur priskommitén väljer att beta av dessa, är svårt att säga. Vill de ”göra en Tranströmer”, så väljer de den ende svensken som brukar nämnas som möjlig pristagare – Assar Lindbeck. Två svenskar har redan fått det (Ohlin och Myrdal på 70-talet), en överrepresentation kan tyckas. Men vi är faktiskt slagna av norrmännen som har tre ekonomipristagare genom åren, den senaste i form av Finn Kydland 2004. Om de gav priset till Lindbeck och någon annan som utmärkt sig för forskning om hur arbetsmarknaden fungerar, skulle priskommitén idag lite snyggt kunna kvittera i den landskampen.

Nobelpristagaren i ekonomi: det är elitens fel att Trump är populär

Han sågar den gängse förklaringen till den senaste finanskrisen, och ser både transparens och Trump som ett hot mot demokratin. Ekonomipristagaren Bengt Holmström har åsikter om mycket, men varnar oss samtidigt för att lyssna på experter: ”ekonomer vet inget om framtiden”.

Jag kommer till Holmströms hem i Boston med en lång lista på frågor och tänker mig att intervjun för SVTs kommande Nobel-sändningar ska vara i två timmar. Jag upptäcker att han är mannen som egentligen ställer frågorna och blir kvar i sju. 

Först det där om Trump. Jovisst, han är otäck i sitt sätt att spela på rasism, vara full i sig själv och oberäknelig, säger Holmström. Men samtidigt menar han att Trump gjort rätt analys vad gäller globaliseringens konsekvenser. Visst har medelklassen i USA fått betala för den genom att jobb flyttat utomlands, ”och detta har vi i eliten missat att bejaka och lämnat åt Trump”. Men Nobelpristagaren varnar för att Donald Trumps utlovade begränsning av frihandel skulle vara dåligt för världsekonomin. Och en Trump i Vita Huset som får marknaden att se glaset som halvtomt istället för halvfullt, kan i slutändan få ett svagt europeiskt finanssystem att krisa, tillägger Holmström. 

Trumps attacker på det amerikanska valsystemet (”det är riggat”) tycker Holmström tangerar en attack på konstitutionen, ett hot mot demokratin. Men det är också jakten på transparens. Och här utmanar han den allmänna bilden av att mer öppenhet inom politiken och näringslivet bara är bra. Man tänker ju att ju mer transparens, desto bättre. ”Absolut inte!”, protesterar Bengt Holmström. Det gör bara politikerna och företagsledarna fega. Det driver dem att bry sig mer om att överleva vid makten genom att inte ta några risker, än att våga sig på långsiktigt ledarskap som kan kräva att man inte alltid kan avslöja allt för folket eller leverera vinst varje kvartal. ”Det finns en anledning till att politiker som verkligen vill något söker sig bort från politiken, och att allt fler bolag säker sig bort från börsen”. De vill bort från strålkastarljuset ”där man genast blir lynchad vid minsta felsteg”, dundrar Holmström och blir här riktigt engagerad i sin salva mot vad han menar är ett av vår tids största problem: den allmänt hyllade jakten på mer transparens. ”Jag kommer göra det till min grej ända in i graven, att sprida kunskapen om att strävan efter mer transparens till viss del må vara av godo, men att den ingalunda är gratis. Det sker på bekostnad av bra beslutsfattande.”

Detta engagerar honom nästan lika mycket som hand senaste forskning om finanskrisens egentliga orsaker. Den gängse bilden av att den orsakades av komplicerade finansiella instrument som ingen begrep sig på, köper han inte. ”Självklart var inte alla idioter! De fattade det de behövde fatta. Men sen blev det bara för mycket av det goda” – och här gör Holmström en avstickare till tulpanmanin i Holland på 1600-talet innan han är tillbaka på Wall Street 2008 – tulpanlökarna var inte problemet, inte heller CDS:erna, det vara bara värderingarna som gick överstyr, om man ska tro Bengt Holmström. Det spelar ingen roll om man inte vet vad som egentligen ligger bakom en tillgång, menar han – bara bägge parter vet lika mycket eller lite om innehållet i hemliga lådan så kommer den att kunna handlas smidigt på marknaden. Och här någonstans tappar han bort mig. Sju timmars sittning utan lunch verkar inte ha tröttat ut Holmström (”jag kan klara mig utan mat i 24 timmar”) men tar ut sitt pris på min koncentrationsförmåga i alla fall, så vi bryter för dagen. Som hunnit bli kväll.

Lika bra det, vi måste vi ju hinna göra lemonad också innan vi skiljs åt, så att vi har något att sälja imorgon när vi träffar hans medpristagare Oliver Hart på Harvard. Hart, som utifrån sitt bidrag till kontraktsteorin bland annat forskat om för- och nackdelar med privatiseringar inom välfärden. Ett i högsta grad aktuellt svenskt ämne. Som dock hamnar i nyhetsskuggan nu av den stora frågan som påverkar hela världen: blir det en seger för mannen med muren eller kvinnan med eposten? Även om de senaste mätningarna ger Clinton en liten ledning, kan det vara klokt att påminna sig om att opinionsinstituten även gav Remain fördel inför Brexit-valet. Som ju slutade med ”Independence day”.

Förresten, det där med att ekonomer inte vet mer än någon annan om framtiden, det behöver väl ingen förklaring? Det är ju lika självklart som det är sällsynt att höra en ekonom eller annan expert svara ”jag vet inte” när hen får en fråga utanför hens kompetensområde. 

Därför borde Bo Rothstein plugga ekonomi.

Ur skolboken

Ur skolboken ”Neuroeconomics” (Glimcher/Fehr)

Imorgon delas ”Nobelpriset i ekonomi” ut. Det som inte är ett äkta Nobelpris. ”Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” fanns inte i Nobels testamente, utan instiftades 1968 av Sveriges Riksbank. Inte för att provocera 68-rörelsen, som man kunde tro, utan för att fira världens äldsta riksbanks 300-årsjubileum. Den åttonde att motta priset var de marknadsliberalas husgud Milton Friedman 1976. Vilket fick många arvtagare till 68 att se rött. Sedan dess provocerar priset politiskt med jämna mellanrum. Och som en höstperenn brukar en debattartikel om prisets förkastlighet dyka upp så här års. Den här gången är det statsvetaren Bo Rothstein som tycker priset borde avskaffas för att det uppmuntrar till korruption!

Rothstein hänvisar till forskning (tyvärr ingen källhänvisning i debattartikeln) som menar att de som studerar ekonomi blir mer korrupta i sitt sinnelag än de som pluggar annat på universitetet. Han toppar med en färsk studie av amerikanska politiker, enligt vilken de som studerat ekonomi begår fler korruptionsbrott. Med tanke på det lilla underlag som ligger till grund för den studien, känns slutsatsen svajig.

Men även om just denna citerade forskning inte räcker till för att dra slutsatsen att ekonomistudier korrumperar, finns det något provocerande kittlande i resonemanget som inte känns helt långsökt ändå. Det finns studier som mätt hur egoistisk man blir bara av att tänka på pengar. Och det blir man, tydligen. Jag tänker också på vad  som hitintills genomsyrat ekonomiutbildningarna världen över: tron på ”Homo Economicus”. Bilden av människan som en superkalkylerande rationell egomaskin vars enda mål är att söka maximal ekonomisk avkastning för egen vinnings skull, 24/7. Det är också det som är Rothsteins angreppspunkt. Och kritikerna av ”Homo Economicus” har rätt i att väldigt mycket av ekonomiforskning har förhållit sig alltför fyrkantigt till antagandet om ”rationella förväntningar” alltför länge.

Men, och detta är det stora ”men” som Rothstein bör stanna upp och fundera vid. Om det nu stämmer att de som går på Handels blir mer korruptionsbenägna än de ädla studenterna på statsvetarlinjen, så borde man väl snarare ifrågasätta doktrinen (vad som är på modet att lära ut) än disciplinen (området som beforskas). Ekonomi handlar i grunden om hur man fattar beslut under knappa resurser. Det är således mycket mer av en beteendevetenskap än vad man traditionellt har ansett det vara. Det har varit för mycket Excel och för lite psykologi i ekonomiforskningen. Men det håller på att ändras. ”Nobelpriset i ekonomi” gick redan 1978 till Herbert Simon som ifrågasatte ”Homo Economicus”-tron med sitt bidrag om människan som en beslutsfattare med begränsad rationalitet. När psykologiprofessorn Daniel Kahneman tilldelades priset 2002 var det verkligen spiken i kistan för de som hävdat att ekonomi bara är något för känslokalla räknenissar. 2013 fick sedan beteendeekonomen Robert Shiller priset. Visserligen tillsammans med Eugene ”marknaden är perfekt” Fama vars syn på marknadsaktörernas rationalitet är på direkt kollisionskurs med Shillers resonemang om hur bubblor uppstår. Men det delade priset kan ses som ett tecken på att priskommittén inser att ekonomisk vetenskap är långt från slutstationen. Vi befinner oss i en dialog mellan olika doktriner, som kanske i slutändan går att förena på något sätt. En dialog som kunskapsmässigt för oss framåt om vi motstår frestelsen att tro på universallösningar och generalteorier inom ekonomivetenskapen.

Den ”Homo Economicus” som Rothstein menar förpestar sinnet på alla stackars ekonomistuderande världen över som bara väntar på att gå ut sin MBA-utbildning för att korrumpera börsbolag och statsförvaltning, den mannen håller redan på att dödas av en växande del av ekonomkåren. Med gott eldunderstöd av Vetenskapsakademins kommitté för utdelandet av ekonomipriset. Det ska imorgon bli intressant att se om de fortsätter att ge cred åt denna nya skola inom ekonomivetenskap med beteendeekonomer som inte bara lyssnar nyfiket på vad psykologer och socialantropologer har att säga om mänskligt beslutsfattande, utan även på senare tid tränger in i hjärnan för att studera vad som händer i nucleus accumbens och vår prefrontala cortex när vi väljer att köpa en ny mobil snarare än att stoppa undan mer pengar till pensionen. Inom forskningsområdet ”neuroekonomi” tas nu nästa steg att vidga fältet för vad man kan kalla ekonomivetenskap. Med konkreta experiment där magnetröntgenkameror spelar stor roll i studerandet av hur beslutsfattandet ser ut i hjärnan, är fokus på hur människor verkligen agerar och varför, snarare än hypoteser om hur människan kan förväntas agera i teorin.

En framstående forskare inom området beteendeekonomi och neuroekonomi är österrikaren Ernst Fehr. Han har bland annat studerat när och hur människor styrs av rättvis fördelning som rättesnöre för ekonomiska  beslut. Hans forskning ifrågasätter den gängse modellen av människan som en solospelande individualist som roffar åt sig allt hen kan:

”By now we have substantial evidence suggesting that fairness motives affect the behavior of many people”. 

Det går att mäta i form av hjärnaktivitet ned på molekylär nivå. Denna tvärvetenskaplig ekonomiforskning konstaterar att byggandet av tillit och gemenskap är grundläggande för ekonomiskt välstånd i samhället. I allra högsta grad i Alfred Nobels anda. Ekonomi är så mycket mer än kostnads/intäktsanalyser och ekonomiforskning är så mycket mer än klassisk nationalekonomi. Kanske skulle priskommitén passa på att ge ett rättvist pris till Fehr för att uppmärksamma denna utveckling? Då kanske till och med Bo Rothstein skulle bli sugen på att plugga ekonomi.

(Läs här en ambitiös dissekering av Rothsteins argument på Ekonomistas-bloggen, samt Rothsteins lika omfattande svar på kritiken i kommentatorsfältet nedanför)

Nobelpristagarna som är överens om att de inte är överens, del 3: ”Robert Shiller – domedagsprofeten som fick rätt”

image

Efter Lars Peter Hansen och Eugene Fama vid Chicago University var det till sist dags att träffa årets tredje ekonomipristagare, Robert Shiller, i Yale. Vi bytte tuff storstad…
image

…mot mysig småstad.
image

Det var också ett byte från strikt beräknande (det måste passa in i modellen) till ifrågasättande  resonemang (det är det som inte passar in i modellen som är intressant). Ett byte från utgångspunkten att människan agerar rationellt till att mänskligt beslutsfattande istället präglas av irrationalitet. Även ett byte från höger till vänster. Från Fama´s libertarianska syn på var gränsen skall gå för vad staten skall lägga sig i, till Shillers tankar om ökad reglering och behovet av fler finansiella produkter i den sociala rättvisans tjänst. Teorierna de belönats för är i sig inte politiska. Men när jag träffar dem och hör hur de resonerar kring hur stor tilltro man ska ha till att marknaden alltid har rätt, så blir det tydligt varför Fama och Shiller inte bara är på teoretisk, utan även på ideologisk, kollisionskurs med varandra.

Att träffa Hansen, Fama och Shiller i just denna ordning var som en upptrappning i frispråkighet.
Hansen skydde frågan om Fama vs Shiller som en schweizisk diplomat försöker undvika att ta ställning i frågan om Israel/Palestina. Fama försvarade sin ståndpunkt med en air av auktoritet genom att distansera sig till Shiller med kommentarer som att hans och beteende-ekonomernas olika teorier ”inte hänger samman”. Med Shiller behövde jag inte ens säga ”F-ordet” innan han omedelbart replikerade på den implicita kritiken från Fama och bjöd på en lång utläggning om varför Fama motsäger sig själv när han i handling inte agerar som hans teorier förespråkar. Shiller pekar på Famas engagemang i fondförvaltaren Dimensional Fund Advisors och menar att det är konstigt att en man som inte tror att man kan slå marknaden, satsar på en firma som försöker sig på just det. Det faktum att de också verkar vara rätt så bra på att slå marknaden tog Shiller i denna NY Times-krönika upp som bevis på att Fama har fel i sin syn på marknaden som ”effektiv” (i bemärkelsen att man inte ska kunna göra aktiefynd eftersom börspriset extremt snabbt blir det ”rätta” efter att ny information blivit känd, bara olaglig insiderinformation erbjuder aktieklipp…). Shiller, så belevad som han är, kallar inte Famas sidobusiness i fondfirman för hyckleri rakt ut. Istället beklagade han sig å Famas vägnar för att den verksamheten måste vara lika jobbig ”som för en katolik som kommer fram till att gud inte finns”…

Fama och Shiller är visserligen överens om fakta i målet – det finns ingen nämnvärd förutsägbarhet i aktiepriser på kort sikt. De är även överens om att det däremot finns förutsägbarhet på lång sikt vad gäller en viss sorts aktier – småbolagsaktier och värdeaktier (de senare definieras som aktier med lågt marknadspris i förhållande till värdet på bolaget enligt balansräkningen) stiger mer på sikt än storbolagsaktier och tillväxtaktier (högt marknadspris i förhållande till tillgångarnas värde). Detta visade Fama tillsammans med sin parhäst Kenneth French i en berömd avhandling 1997. Det som skiljer dem åt, och det rejält, är tolkningen av vad detta beror på. Fama håller sig kvar vid sin rationella förklaringsmodell och menar att överavkastningen för småbolags- och värdeaktier beror på att marknaden tillskriver den typen av aktier större risk medan Shiller förklarar det med irrationellt beteende bland aktiespekulanter som hypar upp tillväxtbolag till Facebook-nivåer som de sedan rasar tillbaka ifrån när förväntningarna inte infrias. Därför är det mer lönsamt att investera i förbisedda, lite tråkigare, gamla hederliga värdebolag á la SSAB.

Fama är förresten inte ensam om extraknäck på finansmarknaden. Shiller, om än väldigt blygsamt i förbifarten, passade på att nämna att han tagit fram investeringsstrategin för en ”egen” fond hos Barclay.

Nog om aktier. Ett område där Shiller kan vara mer ensam herre på täppan är frågan om bostadspriser. Han är nog USAs främsta expert på området. Det var Shiller som tog fram landets nu ledande bostadsprinsindex när han i sin forskning bakåt i tiden upptäckte att då existerande prisdataunderlag var undermåligt. Det var Shiller som länge varnade för en bostadsbubbla och skyndade på en ny upplaga av huvudverket Irrational Exuberance så att den kom ut precis innan bostadsbubblan också sprack (i första versionen av boken hade han redan med god tajming förutspått IT-kraschen på börsen).
Naturligtvis talade vi mycket om bostadsmarknaden, som Shiller menar är mer förutsägbar än finansmarknaden. Dels eftersom bostaden är en mindre likvid tillgång (lite bökigare att köpa och sälja bara för spekulation, man tenderar ju att bo där också…), men också för att det finns fler ”amatörer” på denna marknad. På börsen tenderar experterna att vara tongivande i prissättningen. Även om de också emellanåt rycks med i den bubbelskapande irrationella marknadspsykologin, så bidrar de ändå till en överlag mer korrekt prissättning av aktier än vad som är fallet på bostadsmarknaden där bostadspriserna uteslutande styrs av vanligt folks tro på vart marknaden är på väg. Enligt Shiller skapas emellanåt ”new era theorys”, berättelser som alla tror på och handlar utifrån. Som t ex att internetaktier är en bra placering eller att bostäder är en säker investering som bara kan gå upp… Media blåser genom ”information cascades” upp dessa myter till en vedertagen sanning, hypen blir en självuppfyllande profetia på börsen och bostadsmarknaden. I en ”feedback-loop” mellan tro och prisuppgång förstärks bägge tills det når en ohållbar nivå då bubblan är uppblåst till bristningsgränsen. Vid den tidpunkten är det inte mycket av negativa nyheter som krävs för att sticka hål på den. Som Shiller visar i sin historiska genomgång av tidningarnas storys dagarna före, under och efter kraschen på Wall Street 1929, så verkar det som att inga egentliga nyheter egentligen utlöser fallet. Någon mindre justering nedåt i prisnivån (orsakad av alltifrån en fjärils vingslag i Kina till en konjunkturrapport som var något sämre än väntat) räcker i ett sådant uppblåst läge för att vända marknadstron från optimism till tvekan, till oro, till förtvivlan… Shiller menar att krascher sällan är omedelbara, det handlar inte om en enskild händelse en enskild dag, det är ett mer utdraget förlopp där det självspelande pianot stannar, och så vrids mekanismen med informationskaskader och feedbackloopar tillbaka motsols. Jämfört med den utdragna uppgången, mycket mera snabbt och dramatiskt, men ändå inte så momentant som man i efterhand kommer ihåg ”krascherna”. Marknadspsykologin förklarar dessa – på lång sikt förutsägbara – bubblor enligt Shiller. Medan man enligt Fama aldrig kan säga att det är en bubbla, förrän efterklokt i efterhand, och därmed är spekulanternas agerande rationellt in i det sista (så länge som det finns en ännu större idiot som köper mina Boo.com-aktier för X+100 kr imorgon så är det rationellt av mig att köpa dem för X idag…).

Oops, nu var vi tillbaks på börsen igen. Men det är svårt att undvika när man pratar om Shiller, för hans teorier om marknadspsykologi går igen på alla marknader. Psykologi, ja. Traditionellt sett inte så vanligt för en ekonom att bry sig om hur psyket funkar. Ända fram till 80-talet så var det perspektivet frånvarande i ekonomiforskningen och det dröjde ytterligare många år innan det blev taget på allvar. Robert Shillers fru, Virginia Shiller, är psykolog. Han berättar att hon påverkat honom väldigt mycket i sin forskning, och när jag frågar henne vad hon tycker om årets pris har hon en teori om att maken parades ihop med Fama, för ”balansens skull” som hon uttrycker det. ”Hur då?”, undrar jag. Hon svarar med att säga att hennes make länge kämpat i motvind: ”Det är på tiden att det här perspektivet får sitt erkännande, du ska veta att han har fått utstå mycket kritik genom åren…”
Men att ge psykologins betydelse inom ekonomisk forskning ett erkännande är inte helt nytt. Kahneman fick det ju redan 2002. Priskommitén motiverar i år valet av Shiller med att han också är en förgrundsgestalt inom ”behavioral finance”, forskningsområdet som tar de psykologiska beteendeteorierna in i de ekonomiska modellerna.

Tillbaks till bostadsmarknaden nu, för det är där vi avslutar intervjun med Shiller. I New Havens välmående villakvarter.
image
image
image

Själv bor Shiller sedan 30 år tillbaka i ett hus från 1924 i ”colonial goes dutch style” som de byggde till så att de fick både rymligare kök (med underbara ljusinsläpp via fönster som öppnar upp mot trädgården på baksidan) och ett arbetsrum i källaren. Det ligger på en av gatorna där husen är lite större och en av grannarna just nu försöker sälja sitt för 750 000 $.
image

Vi åker till ett av husen några kvarter bort, och hittar ett som just nu är till salu för 199 900 $.
image

Bostadspriser varierar mycket mellan olika ställen i landet, och lokalt i varje stad. Bakom en allmän nedgång på drygt 30% i USA i fallet som började 2006, döljer sig såväl mycket kraftigare nedgångar på vissa ställen (t ex Florida) som mindre branta backar på andra (t ex New York). Jag frågar Shiller hur det gått för hans kvarter i New Haven. ”Jag vet inte, jag bryr mig inte så mycket. Jag trivs här och planerar inte flytta närmaste tiden”.
När jag berättar om prisutvecklingen i Sverige, där vi mer eller mindre obrutet haft uppgång sedan mitten av nittiotalet, börjar han först reservera sig för att han inte borde uttala sig om marknader han inte detaljstuderat. Men nog har han hört talas om den svenska prisuppgången, det har han.
image

Jag ritar upp den svenska priskurvan på asfalten för att åskådliggöra trenden (förlåt om jag missade skalan lite granna) och han konstaterar att det ser ut som den amerikanska uppgången innan det vände.

Mötet avslutas med att vi byter böcker med varandra.
image

Kanske så nära en gratislunch man kan komma utan att behöva hamna i debatt om huruvida marknaderna är effektiva eller inte?

Mer om Shillers syn på bostadspriser, hur man känner igen en bubbla och varför han vill ha mer – inte mindre – finansmarknad för den sociala rättvisans skull, det får du när reportagen redigerats klart. Håll utkik på svt.se/nobel!

Tills dess, om du vill lära känna Shillers teorier bättre så rekommenderas portalverket ”Irrational Exuberance” om bubblor på aktie- och bostadsmarknaden. Den kan med fördel följas upp med ”The Subprime Solution” för den bostadsintresserade, och läs ”The New Financial Order” om du vill förstå mer av hans (politiska) syn på finansmarknadens betydelse för samhällets utveckling.

Här kan du läsa Kungliga vetenskapsakademins utförliga bakgrund till årets prisbelönta forskning. Om än något mer teknisk än den förenklade och kortare varianten, är den mer givande för den som verkligen vill förstå hur pristagarna hänger ihop (och inte).

Här läser du mer om mina tidigare möten med Hansen och Fama.

Nobelpristagarna som är överens om att de inte är överens – del 2: ”trick or treat” med Fama

När jag gick på Handels fick jag av finansprofessorn höra på första
lektionen att ”you can’t beat the market, but the market sure can beat the hell out of you!” Det var ett eko av Eugene Fama. En akademisk gigant, kändis för alla som pluggat finans någonstans i världen de senaste decennierna. Nu även känd som Nobelpristagare.

Fama, mannen som gett den ”effektiva marknaden” ett ansikte. Han verkar också vara effektiv som person. Från början hade han signalerat att han är en upptagen man som egentligen inte har tid med stora porträttintervjuer. Jag hade blivit varnad att han kunde vara en svårflörtad stjärna. Jag blev extra orolig när jag tidigt på morgonen fick ett mail från honom (skrivet 05.30) att vi var välkomna hem till honom 8.30, men att han ”senast 9.30 måste vara på universitetet”. Oops, där blev intervjun genast 300% kortare, gäller att kasta om i manuset för att få med det allra mest väsentliga, och kasta sig i en taxi extra tidigt. På plats redan 8.10 var vi i alla fall färdigriggade när mr Fama kom nedför trappan 8.40. När han var på väg frågade hans fru om jag träffat honom tidigare? Nej. ”Then you´re in for a treat, honey… Or, be treated by him…”

Men snabbt visade det sig att ”Gene” var lite av en solstråle som lyste upp när jag började fråga honom om hans forskning och ställde frågor som avslöjade att jag faktiskt fattar vad han pysslar med. Nu vill jag inte skryta, men han sade spontant “well, you know, I’ve been on tv a lot recently and they all ask stupid questions. This is the most indepth interview I’ve done, I appreciate the questions”. Visst, det är skryt. Men ge mig det, okej? Så vi höll på till 10 och fick tack vare hans effektiva och tvärsäkra svar, tid med allt jag ville fråga honom om.

image

Eugene Famas forskning visar att ny information väldigt snabbt påverkar priserna på börsen, så det finns enligt hans synsätt inga vinster att hämta genom att försöka pricka ”vinnaraktier”. Bäst att spara i en diversifierad, passivt förvaltad indexfond, helt enkelt. Hans forskning ”bevisar” att fondförvaltare som tar bra betalt för att försöka slå marknaden är bortkastade pengar. Eftersom man enligt hans synsätt inte kan slå marknaden kan man lika gärna låta apor kasta pil på börssidorna, eller parkera sig i en indexfond och sen sluta bry sig. Så gör han själv.

Vad säger han då om börsjournalistik som går ut på att tipsa om heta aktier och lista senaste årets fondvinnare? ”Business pornography!”, svarar Fama snabbt.

Efter intervjun bjöd hans Sally-Ann på godis som blivit över från Halloween. Hon hade köpt en hel kartong med choklad, men inga barn hade ringt på för ”trick or treat”, så hon insisterade på att vi skulle plocka med oss peanutbutter cups. Efter att ha tackat nej artigt tre gånger, tog jag emot jordnötscrèmechokladen.

image

Effektiv är Gene’s mellannamn. Han körde oss sedan in till universitetet, bara några kvarter bort, i sin Volvo (”they’re still made in Sweden, aren’t they?”) och berättade att han brukar egentligen gå men tar bilen för att hinna till golfbanan på eftermiddagarna. ”Man får bra motion av att traska runt i fyra timmar”, sa jag. ”Fyra timmar? Jag går runt 18 hål på två. Jag brukar vara snabb. Går ensam, eller med Richard Thaler”.

image

På vägen ut från Chicago University plockar jag på mig ett ex av Booth Business Schools eget glossiga magasin som uppmärksammar hans 50 år på skolan:

”Fama, a giant of modern finance, developed the efficient market hypothesis, which forever changed the way investors and researchers view the stock market… Fama figured out that you can’t beat the market because prices already incorporate the information in easily available signals. His dissertation, ”The Behavior of Stock Market Prices”, followed by ”Efficient Capital Markets: A Review of Theory and Empirical Work”, published in the Journal of Finance in 1970, revolutionized empirical work in finance and the understanding of financial markets.”

Hans forskning var sannerligen banbrytande. Innan hans teori om ”effektiva marknader” – enligt vilken det inte finns några aktiefynd som väntar på att bli upplockade – kunde självutnämnda aktieproffs och fondförvaltare utan akademiskt mothugg påstå att de tillför ett stort värde för sina kunder när de ägnar sig åt att leta efter framtida vinnare på börsen. Efter att Famas teori blivit allmänt accepterad, blev det för dem svårare att motivera sitt existensberättigande. Trots det fortsätter de flesta sparare att tro att finanshajarna vid Stureplan vet något som vi vanliga dödliga inte kan förstå oss på… När det resonemanget dyker upp som försäljningsargument för 1,5% i förvaltningsavgift för en ”aktiefond Sverige” hos storbanken, då kan man plocka fram sin Fama och resonera som i Chicago Booth Magazine:

”Fama’s work provides the intellectual underpinnings for passively-manager and indexed mutual funds- paving the way for a new approach to investing. That philosophy says that neither luck or smarts will make you a better investor, and active management provides no additional value. Buying a basket of stocks that reflect the markets will yield better results than selectively picking stocks.”

Vi tar det en gång till ifall du missade den helt avgörande slutsatsen av hans forskning: ”Neither luck or smarts will make you a better investor”!

Enligt teorin om att nyheter om företagets värde omedelbart återspeglas i börskursen, så blir det svårt att förklara aktiekursens utveckling – i brist på nyheter – med annat än slumpen. Marknaderna borde enligt teorin vara helt oförutsägbara. Börsutvecklingen blir som man brukar säga ”a random walk down Wall Street”. Vilken nytta har man då av prognosmakare som tror sig pricka in ”riktkurser” och ägnar sig åt att utfärda ”köprekommendationer”?

Fama gillar att hamra in den poängen. I intervjun drar han sig inte för att väldigt tydligt kritisera de förvaltare som tar bra betalt för att göra ett meningslöst jobb, ”som bäst åtminstone inte kostar kunden sämre avkastning än index, efter förvaltningsavgifterna är dragna”. Fama erkänner dock att det finns ett fåtal förvaltare – mycket litet fåtal – som har en förmåga att över lång tid lyckas bättre än snittet av de andra (lyckas slå index). Problemet är bara att det på förhand är omöjligt att skilja dem från mängden som bara haft tur några år i rad. Därför är det mest rationella för vanligt folk att lägga sig i en billig indexfond. Precis som Fama gör själv med sina egna pengar: ”I don’t have time to keep up with everything necessary to know in order to find those rarely succesful fund managers”.

image

För mer om Fama, och en bra sammanfattning av det senaste halvseklets utveckling av forskningen kring finansmarknaden, läs hans egen
utmärkta essä ”My life in Finance”.

Här kan du läsa om mitt möte med de andra av årets ekononipristagare:

Robert Shiller

Lars Peter Hansen

Nobelpristagaren Shiller om marknadens misstag, prisvärda bostäder och livet som nörd

En av årets ekonomipristagare till Alfred Nobels minne, Robert Shiller, intervjuas av Fox ekonominyheter som efter att gratulera honom går rakt på de viktiga frågorna om hans bakgrund.

Programledaren: ”You grew up in Detroit… Were you a nerd? Did people pick on you because your brain was probably bigger than the rest of your body when you were 12?

Shiller: “Well… At a class reunion last year it felt that my status has improved. I could hug all the pretty girls now.”

Programledaren: “Hey, you´ve got a really good head of hair and you got a Nobel prize, so there you go…”

Sedan får han faktiskt en intressant fråga om det motsägelsefulla med att han (förutom Lars Peter Hansen) delar priset med Eugene Fama som står på en teoretisk grund som egentligen går på tvärs med Shillers.

Programledaren: ”Fama and you have actually been rivals through the years. You see the world differently, yet the committee recognizes what you´ve both done.”

Shiller: “They are at the university of Chicago school and I´m at Yale, and I suppose that colors our thinking. That Chicago school tends to not think of anything contrary to markets… There´s this idea that market solutions are perfect. I actually like markets, but I don´t think of them as perfect, I think they need regulation.”

Till sist får han frågan om vilket tillgångsslag man ska investera i just nu.

Programledaren: “What’s most perfectly prized right now?”

Shiller: “In the short run, real estate. The stock market is overprized, I think. But in the long run it might be exactly the reversed.”

Ekonomi är en farlig vetenskap

Imorgon delas ”nobelpriset i ekonomi” ut. Gud förbjude att du säger det högt i offentliga sammanhang, då får du genast ett antal Nobel-talibaner på halsen. De (naturvetare) kommer dels hävda att ekonomi inte är någon riktig vetenskap. Dels kommer de påpeka att detta pris heter ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” och hakades på de ”riktiga” prisen 1968 i en kupp av Riksbanken i samband med dess 300-årsjubileum. Har de rätt?

Tja, vad gäller det senare stämmer i alla fall fakta i målet. Vad gäller den förstnämnda kritiken är det lite mer upp till diskussion. Låtom oss då titta på den akademiska biten!

Som forskare får man cred genom att citeras ofta i andra forskares avhandlingar. Den som har citerats mest när man dör vinner. Citeras man för något banbrytande som står sig (åtminstone ett par decennier) och har tur kan man även vinna ett Nobelpris innan man dör. Får man komma till Stockholm den 10:e december och ta emot Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne borde väl antalet citeringar skjuta i höjden efteråt? Icke så. Forskare i Oxford och Uppsala har tittat på den saken genom att studera citeringar från 1930 till 2005 och finner att ett nobelt pris inte garanterar att den prisbelönta forskningen blir mer populär att referera till bland andra som publicerar sina avhandlingar inom ekonomi. Forskarna vet inte riktigt vad de ska dra för slutsats av det. The Economist skribent som här referar till studien tänker att ”ekonomi är en så lynnig vetenskap. Idéer som ett tag var heta, kan efter ett tag kännas helt ute” och sätter därmed fingret på detta ”Nobelpris” svaghet. Ekonomisk vetenskap är en samhällsvetenskap som i grunden bygger på kunskapen om hur människor agerar (vilket tyvärr många inom disciplinen alltför länge tycks ha varit omedvetna om). Människor är inte lika lydiga som atomer som beter sig på samma sätt under exakt likadana omständigheter. Till skillnad från naturvetenskaperna är ekonomisk vetenskap mycket mer av en rörlig måltavla, med utrymme för mycket tolkningar och i behov av så många grundläggande antaganden för att teorierna ska stämma, att det ”vetenskapliga” ibland känns långt borta. Ekonomisk ”vetenskap” bor inte sällan granne med politiken. Det är bara att titta på hur vänster- respektive höger-politiker bägge kan hävda att de har ekonomisk forskning på sin sida när de argumenterar kring sådant som skattetryck och stimulansåtgärder.

Därmed inte sagt att man inte kan göra betydande kunskapsmässiga landvinningar inom ekonomins område. Men dessa måste tas emot med stor ödmjukhet. Man kan inte säga att sista ordet är sagt om t ex optionsprissättning bara för att man fått ”Nobelpris” för en teori om det.

Minns Robert C. Merton och Myron S. Scholes som 1997 tog emot ekonomipriset för sina teorier om derivatvärdering, samtidigt som de satt i hedgefonden LTCM (som byggde på deras principer) och körde den och nästan hela Wall Street i diket på grund av sin övertro på att ekvationerna alltid har rätt. De hade glömt bort en viktig sak. Ekvationerna har (ofta) rätt, utom i de (alltför vanliga) fall då människor inte beter sig förutsägbart som atomer, utan gör något irrationellt och därmed fuckar upp alla rationella ekonomiska modeller.

Ett citattecken om ordet vetenskap när det handlar om ekonomi är ett sunt varningstecken. Det behövs ända tills fler ekonomer kostar på sig att likt pristagarna 2002, Kahneman och Tversky, låna in kunskap från andra samhällsvetenskaper (i deras fall psykologi) där man väl förstår hur människans villkor sätter gränser för hur mycket man kan förutspå hens beteende i framtiden.

Ekonomi är en farlig vetenskap, om den kommer i händerna på någon som inte förstår dess begränsningar. Alla forskningspaket innehållande Homo Economicus borde märkas upp med etiketten ”hanteras varsamt!”

P.S.

70 är ett tal som säger mycket om ekonomipriset:

-71 pristagare med en genomsnittsålder på 70 år.

-70 procent av dem var vid pristillfället verksamma vid ett amerikanskt universitet.

-och antalet kvinnliga pristagare är också lätträknade – en enda av de 71 som fått priset sedan det började delas ut 1969.

Så det är låga odds imorgon på en man i 70-årsåldern verksam vid ett amerikanskt universitet…

Om jag fick önska pristagare: Robert Shiller. För att det skulle ge uppmärksamhet till riktigt aktuell forskning som vi behöver mer av i dessa tider – den om varför bubblor blåses upp och spricker. Inte för att det egentligen behöver säga något, men han förutsåg både IT-kraschen och bostadskraschen i USA. Läs hans Irrational Exuberance.

Fler lästips: Kahneman’s Tänka fort & Långsamt, Lowenstein´s When Genius Failed: The rise and fall of LTCM, Thaler´s Nudge plus böcker du hittar med nyckelorden ”ekonomisk psykologi” eller ”behavioral finance”.

Ett TV-tips: jag programleder imorgon direktsändningen för tillkännagivandet av ”ekonomipriset” (som jag dristar mig att kalla det) med professor Hubert Fromlet, professor Micael Dahlén och SVTs ekonomireporter Peter Rawet för kommentarer i studion. På plats vid Kungliga Vetenskapsakademin rapporterar Linda Nilarve med professor John Hassler vid sin sida för en förklaring av priset. 12.55 i SVT1 eller på SVT Play!

Han får ekonomipriset

Vem får ekonomipriset i år?

Enligt statistik som BBC samlat på sig är den typiske Nobelpristagaren en gift, slätrakad man i sextioårsåldern som är född på våren (födda tidigt på året har försprång i skolan?).

Bortsett från den fantombilden, kan man inte så säkert veta. Så här gissar några proffs:

Thomson Reuters, som brukar förutspå Nobelpristagare tror i år att ekonomipriset går till…

…Sir Anthony B. Atkinson “For studies of income inequality and contributions to welfare state and public sector economics”
och Angus S. Deaton “For empirical research on consumption, income and savings, poverty and health, and well-being

…eller till Stephen A. Ross “For his arbitrage pricing theory and other fundamental contributions to finance”

…eller till Robert J. Shiller “For pioneering contributions to financial market volatility and the dynamics of asset prices

I omröstningen på Ekonomistas-bloggen ser topp tre ut så här i år:

1. Paul Romer (15%)

2. Robert Shiller (12%)

3. Robert Barro (10%)

Gamla favoriter i repris. På fjärde och femte plats hamnade dock två kandidater som är nya för i år: Anthony Atkinson (7%) och Gordon Tullock (6%). Läs mer här.

Shiller är inom ekonomi vad Haruki Murakami var för litteraturpriset i förhandssnacket. En favorit, som kanske haussas extra mycket i år på grund av att forskning om svajiga finansmarknader är rykande aktuellt. Men bubbelteorier och beteendeekonomi var ju lika aktuellt ifjol, och då fick han det inte. Även om det vore väldigt roligt om priset gick till en ekonom som förstått att ”economic man” är en chimär, så tror jag faktiskt inte priskommitén är så trendkänslig. Än finns väl många gamla ekonometriker som måste betas av för lång och trogen tjänst innan det är dags för en ny Kahnemann i form av Schiller.

Hubert Fromlet, som har en bra track-record vad gäller att ringa in de namn som det handlar om, har i år dessa på sin shortlist:

¤  Robert Barro                              ¤  Paul Romer

¤  Avanish Dixit                            ¤  Gene Grossman / Elhanan Helpman

¤  Angus Deaton                            ¤  Douglas Diamond

¤  Lars Peter Hansen                     ¤   Jerry Hausman

¤  Bengt Holmström                      ¤   Jean Tirole

Robert Schiller tar sig in först på hans Topp 20-lista. Fromlet har ett intressant resonemang om vilka forskningsområden som ligger bäst till. När det kommer till finansiell ekonomi tvingas han konstatera att det inom det området bara finns delar som ännu är intressanta:

”…med betoning på ”delar”, eftersom den hittills dominerande ”perfekta marknadsteorin” (Perfect  Market Theory) uppenbarligen visade sig i stora stycken som inaktuell eller rent av obsolet åren före och under den alltjämt rådande finanskrisen.

Just det som Schiller skrivit så mycket om. Och Fromlet verkar inte riktigt vilja räkna ut honom, bara för att han inte platsade på Topp 10-listan:

”Behavioral economics” med sina psykologiska inslag kan framöver åter komma att belönas. Kanske behövs dock fler vetenskapliga (metodiska) genombrott inom detta område. För egen del anser jag att  ”behavioral finance”-forskarna Robert Shiller och Richard Thaler samt möjligen Ernst Fehr redan idag skulle kunna vara mogna för det högsta vetenskapliga priset i ekonomi. Men varför fick då Thaler inte priset tillsammans med Kahneman och Smith år 2002, kan man fråga sig.”

Blir det en ekonom som Schiller så får vi en ny Krugman. Läser just nu hans ”Animal Spirits” som han skrivit tillsammans med tidigare pristagaren George Akerlof. I förordet sätter de ned foten och hyllar Keynes. Årets pristagare kommer tusen gånger få frågan av journalister: ”hur löser man krisen?”. En ny vältalig ekonomiprofessor med lika vass tunga som stort självförtroende kan därför bli en maktfaktor i den ekonomisk-politiska debatten framöver. Om det nu inte blir en försynt farbror ekonometriker, vill säga.

Kl 13 får vi se vem det blir i år. Se det live här på SVT!

Till sist vill jag tipsa om denna undersökning som Karin Boys på DN refererade till i sin intressanta artikel i helgen (som inte går att länka till) om vad som krävs för att bli Nobelpristagare. Den amerikanske läkaren Franz Messerli presenterar i veckans nummer av New England Journal of Medicine en undersökning som visar på sambandet mellan chokladkonsumtionen och antalet Nobelpris i ett visst land. Ett mycket starkt samband framträder, särskilt om man tar bort Sverige ur leken.

Choklad ÄR nyttigt, och ju mer desto bättre! Eller hur?

Eller så är detta ytterligare ett bra exempel på det luriga med statistik. Vad är orsak, och vad är verkan? Och vad samvarierar på grund av någon annan faktors påverkan? Det är frågan.