Därför borde Bo Rothstein plugga ekonomi.

Imorgon delas ”Nobelpriset i ekonomi” ut. Det som inte är ett äkta Nobelpris. ”Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” fanns inte i Nobels testamente, utan instiftades 1968 av Sveriges Riksbank. Inte för att provocera 68-rörelsen, som man kunde tro, utan för att fira världens äldsta riksbanks 300-årsjubileum. Den åttonde att motta priset var de marknadsliberalas husgud Milton Friedman 1976. Vilket fick många arvtagare till 68 att se rött. Sedan dess provocerar priset politiskt med jämna mellanrum. Och som en höstperenn brukar en debattartikel om prisets förkastlighet dyka upp så här års. Den här gången är det statsvetaren Bo Rothstein som tycker priset borde avskaffas för att det uppmuntrar till korruption!

Rothstein hänvisar till forskning (tyvärr ingen källhänvisning i debattartikeln) som menar att de som studerar ekonomi blir mer korrupta i sitt sinnelag än de som pluggar annat på universitetet. Han toppar med en färsk studie av amerikanska politiker, enligt vilken de som studerat ekonomi begår fler korruptionsbrott. Med tanke på det lilla underlag som ligger till grund för den studien, känns slutsatsen svajig.

Men även om just denna citerade forskning inte räcker till för att dra slutsatsen att ekonomistudier korrumperar, finns det något provocerande kittlande i resonemanget som inte känns helt långsökt ändå. Det finns studier som mätt hur egoistisk man blir bara av att tänka på pengar. Och det blir man, tydligen. Jag tänker också på vad  som hitintills genomsyrat ekonomiutbildningarna världen över: tron på ”Homo Economicus”. Bilden av människan som en superkalkylerande rationell egomaskin vars enda mål är att söka maximal ekonomisk avkastning för egen vinnings skull, 24/7. Det är också det som är Rothsteins angreppspunkt. Och kritikerna av ”Homo Economicus” har rätt i att väldigt mycket av ekonomiforskning har förhållit sig alltför fyrkantigt till antagandet om ”rationella förväntningar” alltför länge.

Men, och detta är det stora ”men” som Rothstein bör stanna upp och fundera vid. Om det nu stämmer att de som går på Handels blir mer korruptionsbenägna än de ädla studenterna på statsvetarlinjen, så borde man väl snarare ifrågasätta doktrinen (vad som är på modet att lära ut) än disciplinen (området som beforskas). Ekonomi handlar i grunden om hur man fattar beslut under knappa resurser. Det är således mycket mer av en beteendevetenskap än vad man traditionellt har ansett det vara. Det har varit för mycket Excel och för lite psykologi i ekonomiforskningen. Men det håller på att ändras. ”Nobelpriset i ekonomi” gick redan 1978 till Herbert Simon som ifrågasatte ”Homo Economicus”-tron med sitt bidrag om människan som en beslutsfattare med begränsad rationalitet. När psykologiprofessorn Daniel Kahneman tilldelades priset 2002 var det verkligen spiken i kistan för de som hävdat att ekonomi bara är något för känslokalla räknenissar. 2013 fick sedan beteendeekonomen Robert Shiller priset. Visserligen tillsammans med Eugene ”marknaden är perfekt” Fama vars syn på marknadsaktörernas rationalitet är på direkt kollisionskurs med Shillers resonemang om hur bubblor uppstår. Men det delade priset kan ses som ett tecken på att priskommittén inser att ekonomisk vetenskap är långt från slutstationen. Vi befinner oss i en dialog mellan olika doktriner, som kanske i slutändan går att förena på något sätt. En dialog som kunskapsmässigt för oss framåt om vi motstår frestelsen att tro på universallösningar och generalteorier inom ekonomivetenskapen.

Den ”Homo Economicus” som Rothstein menar förpestar sinnet på alla stackars ekonomistuderande världen över som bara väntar på att gå ut sin MBA-utbildning för att korrumpera börsbolag och statsförvaltning, den mannen håller redan på att dödas av en växande del av ekonomkåren. Med gott eldunderstöd av Vetenskapsakademins kommitté för utdelandet av ekonomipriset. Det ska imorgon bli intressant att se om de fortsätter att ge cred åt denna nya skola inom ekonomivetenskap med beteendeekonomer som inte bara lyssnar nyfiket på vad psykologer och socialantropologer har att säga om mänskligt beslutsfattande, utan även på senare tid tränger in i hjärnan för att studera vad som händer i nucleus accumbens och vår prefrontala cortex när vi väljer att köpa en ny mobil snarare än att stoppa undan mer pengar till pensionen. Inom forskningsområdet ”neuroekonomi” tas nu nästa steg att vidga fältet för vad man kan kalla ekonomivetenskap. Med konkreta experiment där magnetröntgenkameror spelar stor roll i studerandet av hur beslutsfattandet ser ut i hjärnan, är fokus på hur människor verkligen agerar och varför, snarare än hypoteser om hur människan kan förväntas agera i teorin.

En framstående forskare inom området beteendeekonomi och neuroekonomi är österrikaren Ernst Fehr. Han har bland annat studerat när och hur människor styrs av rättvis fördelning som rättesnöre för ekonomiska  beslut. Hans forskning ifrågasätter den gängse modellen av människan som en solospelande individualist som roffar åt sig allt hen kan:

”By now we have substantial evidence suggesting that fairness motives affect the behavior of many people”. 

Det går att mäta i form av hjärnaktivitet ned på molekylär nivå. Denna tvärvetenskaplig ekonomiforskning konstaterar att byggandet av tillit och gemenskap är grundläggande för ekonomiskt välstånd i samhället. I allra högsta grad i Alfred Nobels anda. Ekonomi är så mycket mer än kostnads/intäktsanalyser och ekonomiforskning är så mycket mer än klassisk nationalekonomi. Kanske skulle priskommitén passa på att ge ett rättvist pris till Fehr för att uppmärksamma denna utveckling? Då kanske till och med Bo Rothstein skulle bli sugen på att plugga ekonomi.

(Läs här en ambitiös dissekering av Rothsteins argument på Ekonomistas-bloggen, samt Rothsteins lika omfattande svar på kritiken i kommentatorsfältet nedanför)