Så fattar du smartare beslut

Imorse var jag för omväxlings skull med som gäst i Morgonstudion, eftersom jag för SVT bevakar ”Nobelpriset i ekonomi” och nyligen har träffat årets pristagare Richard Thaler. Här får du mitt manus som en sammanfattning av hans forskning på sex minuter (såklart blev det inte helt enligt manus i sändning, så se detta som bonusmaterial…)

Jag hade med Thaler på min lista över dem som det inte bara vore troligt, utan även roligt om han fick priset. För han har mycket konkret att lära oss om hur vi kan fatta klokare ekonomiska beslut i vardagen med hjälp av ekonomisk psykologi.

Ekonomisk psykologi?

Ja, som ”beteendeekonom” är han en av dem som sett till att ekonomerna börjat lyssna på psykologerna för att förstå sig på hur vi fattar beslut. Och att vi ju bara är människor som har mänskliga brister. Kan låta uppenbart, men ekonomer har väldigt länge utgått i sina modeller från att vi är en slags vandrande datorer som alltid fattar det optimala, det absolut bästa beslutet.

Men så är det ju inte, och vad är det han gjort då som är värt ett Nobelpris?

Han har visat på hur vi systematiskt begår samma misstag gång på gång. Hur det liksom ligger i vår mänskliga natur att i vissa situationer råka falla i en rad beslustsfällor. Och när jag träffade honom bad jag honom lista de viktigaste. Här är de:


1. ÖVERDRIVET SJÄLVFÖRTROENDE

Thaler menar att vi människor tyvärr har en tendens att överskatta vår förmåga. Det är ju ett välkänt fenomen att vi alla är bättre bilförare, bättre älskare, bättre aktieklippare än snittet. Det är bara det att alla kan inte vara bättre än snittet, det säger sig självt…

Överskattar man sin kunskap, riskerar man ta för stora risker, och de som är värst ute är de som är mest självsäkra. De vet oftast minst. Eftersom de inte fattar hur lite de vet…. Var ödmjuk och inse att inte ens experterna alltid vet vad de pratar om…

”Att veta hur lite man vet, är väldigt nyttigt”, säger Thaler.

2. FÖRLUSTAVERSION

Eller förlustovilja, på ren svenska. Det är fenomenet att du tenderar bli kär i det du har och övervärderar det framför det du inte har. Om jag frågar dig vad du är beredd att betala för den här kaffemuggen, vad säger du då?

-en tjuga!

Okej, nu får du den. Håll den i din hand. Känn hur den är din, bara din. Vad är du beredd att sälja den för, om jag skulle vilja köpa den av dig? Är du normal nu kommer du tycka den är mer värd än när du inte hade den i din ägo. I experiment Thaler och andra gjort så säger de flesta att den nu är mer värd, kanske 25 spänn, sen de blev ägare till muggen.

Men vad har man för nytta av denna kunskap då?

Ett bra exempel är på aktiemarknaden. Folk tenderar sitta kvar med usla aktier alldeles för länge. Vägra sälja sina Ericsson-aktier, hur dåligt det än går för bolaget, hur mycket kursen än rasar, för man vill inte realisera en förlust. Man skjuter förlusten på framtiden så mycket det går, man vill slippa separeras från sina pengar man förlorat på Ericsson-aktien, på grund av förlustaversion, och säljer för sent, om nånsin. Helst vill man den ska komma tillbaks till samma nivå som man köpte den för, för att slippa känna att det blev en förlust. Men frågan man ska ställa sig då är: ”om du inte redan ägde Ericsson-aktien, skulle du köpa den idag då?” Är svaret ”nej”, så ska du självklart sälja!

Det här hör samman med en annan grej han varnar oss för.
Har du nånsin känt att du borde släppt taget lite tidigare? I en relation, i ett jobb, eller att du suttit kvar för länge på biografen trots att det efter en kvart stod klart att det var en usel rulle? Det är ett universellt fenomen, alla råkar ut för det som Thaler kallar för en ”nedgrävd kostnad”. Visst, du har investerat tid i relationen, du har betalat din biobiljett. Men varför plågas längre än nödvändigt för det? Du får ändå inte tillbaka tiden eller pengarna! Hoppa av direkt, gå ut från biografen och gör något bättre av din tid. Framför allt, investera inte vidare i något som verkar misslyckas. Släng inte goda pengar efter dåliga. Fortsätt inte borra genom Hallandsåsen bara för att bli klar och för att du redan plöjt ned tre miljarder, om det ändå inte kommer löna sig i slutändan och du därmed slösar 9 miljarder till….

Men du, hur är han själv då, han måste vara en mästare på att fatta kloka beslut, den där Thaler?

3. BRISTANDE SJÄLVKONTROLL

Nej, inte alls. Han beskriver sig själv som lat och ett klassiskt offer för ”uppskjutarsjukan” som innebär att han alltid gör jobbiga, viktiga saker, i sista stund. Faktum är att ”bristande självkontroll” är något han lyfter fram som en annat mänskligt drag som ofta får oss att fatta dåliga beslut. Hans eget knep för att få saker och ting gjorda, är att binda ris vid sin rygg, sätta tydliga deadlines till sig själv, för att komma till skott med saker och ting.

Finns det något mer han kan lära oss om pengar och sparande till exempel? 

Ja, det är han som myntade begreppet ”mentala konton” för att beskriva vår tendens att behandla pengar olika beroende på vilket fack vi stoppar dem i i hjärnan. Jag själv råkade ut för ett bra exempel på semestern. Jag ägnade tjugo minuter i en butik åt att pruta ned ett tennisracket 100 kronor. Lite senare på kvällen hade jag dock inga problem med att dricksa 100 kr på restaurangen eftersom jag saknade mindre i växel, och tyckte att notan blev billigare än jag befarat, så jag slösade lätt i en situation samtidigt som jag var mycket mer sparsam i en annan. Men 100 kronor 100 kronor oavsett, så jag borde brytt mig lika mycket om hundringen i bägge fallen. Kanske lite mindre snål i sportaffären, och lite mindre spendersam på krogen. Om jag varit rationell, vill säga….

Och man kan använda mentala konton till sin fördel för att spara. Skapa separat sparkonto för sommarsemestern, ett för julklapparna, ett för ny bil osv. Då blir det tydligt vad som offras om du vill köpa nya skor. Och sitter de på ett eget konto så svider det nog mer att ta av pengarna än om allt bara är en enda gemensam pott på ett enda lönekonto…

Vi pratade även om hans betydelse i samhällsdebatten, och jag nämnde hur hans forskning fått både Obama och Cameron att under sina regeringstider inrätta speciella ”Nudge-units” i sina administrationer för att påverka människors beteende i en positiv riktning i samhället i stort. För mer om ”Nudging”, läs Thalers bok ”Nudge” som han skrev tillsammans med Cass Sunstein.


För en bra, lättläst, introduktion till beteendeekonomi med fler exempel på hur insikterna kan tillämpas i vardagen, rekommenderas Thalers ”Misbehaving”. (”Beslut och Beteenden” på svenska).

Här skriver Thaler själv om hur ekonomer gått från att prata om ”Homo Economicus” till att inse att vi är ”Homo Sapiens”.

Här några intressanta artiklar som också sätter fingret på poängen med hans forskning:

Ekonomistas om Richard Thaler

”4 ways Nobel Prize winner Richard Thaler´s work has improved your life”

”The economist who won the Nobel Prize once asked a question about wine that highlights what most of us don’t understand about money”

Och här sammanfattar jag själv i en annan text vad som är grejen med Thaler. 

Vill du läsa mer om beteendeekonomi ska du såklart ta dig an Kahnemans ”Tänka fort och långsamt” (som är en annan grundläggande byggsten i den här skolan), och även Shillers ”Irrational Exuberance” (som är superintressant om man vill förstå hur bostads- och aktiebubblor uppstår). Bägge tidigare ekonomipristagare, och de skriver liksom Thaler lättillgängligt i ämnet.

Annonser

Därför borde Bo Rothstein plugga ekonomi.

Ur skolboken

Ur skolboken ”Neuroeconomics” (Glimcher/Fehr)

Imorgon delas ”Nobelpriset i ekonomi” ut. Det som inte är ett äkta Nobelpris. ”Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” fanns inte i Nobels testamente, utan instiftades 1968 av Sveriges Riksbank. Inte för att provocera 68-rörelsen, som man kunde tro, utan för att fira världens äldsta riksbanks 300-årsjubileum. Den åttonde att motta priset var de marknadsliberalas husgud Milton Friedman 1976. Vilket fick många arvtagare till 68 att se rött. Sedan dess provocerar priset politiskt med jämna mellanrum. Och som en höstperenn brukar en debattartikel om prisets förkastlighet dyka upp så här års. Den här gången är det statsvetaren Bo Rothstein som tycker priset borde avskaffas för att det uppmuntrar till korruption!

Rothstein hänvisar till forskning (tyvärr ingen källhänvisning i debattartikeln) som menar att de som studerar ekonomi blir mer korrupta i sitt sinnelag än de som pluggar annat på universitetet. Han toppar med en färsk studie av amerikanska politiker, enligt vilken de som studerat ekonomi begår fler korruptionsbrott. Med tanke på det lilla underlag som ligger till grund för den studien, känns slutsatsen svajig.

Men även om just denna citerade forskning inte räcker till för att dra slutsatsen att ekonomistudier korrumperar, finns det något provocerande kittlande i resonemanget som inte känns helt långsökt ändå. Det finns studier som mätt hur egoistisk man blir bara av att tänka på pengar. Och det blir man, tydligen. Jag tänker också på vad  som hitintills genomsyrat ekonomiutbildningarna världen över: tron på ”Homo Economicus”. Bilden av människan som en superkalkylerande rationell egomaskin vars enda mål är att söka maximal ekonomisk avkastning för egen vinnings skull, 24/7. Det är också det som är Rothsteins angreppspunkt. Och kritikerna av ”Homo Economicus” har rätt i att väldigt mycket av ekonomiforskning har förhållit sig alltför fyrkantigt till antagandet om ”rationella förväntningar” alltför länge.

Men, och detta är det stora ”men” som Rothstein bör stanna upp och fundera vid. Om det nu stämmer att de som går på Handels blir mer korruptionsbenägna än de ädla studenterna på statsvetarlinjen, så borde man väl snarare ifrågasätta doktrinen (vad som är på modet att lära ut) än disciplinen (området som beforskas). Ekonomi handlar i grunden om hur man fattar beslut under knappa resurser. Det är således mycket mer av en beteendevetenskap än vad man traditionellt har ansett det vara. Det har varit för mycket Excel och för lite psykologi i ekonomiforskningen. Men det håller på att ändras. ”Nobelpriset i ekonomi” gick redan 1978 till Herbert Simon som ifrågasatte ”Homo Economicus”-tron med sitt bidrag om människan som en beslutsfattare med begränsad rationalitet. När psykologiprofessorn Daniel Kahneman tilldelades priset 2002 var det verkligen spiken i kistan för de som hävdat att ekonomi bara är något för känslokalla räknenissar. 2013 fick sedan beteendeekonomen Robert Shiller priset. Visserligen tillsammans med Eugene ”marknaden är perfekt” Fama vars syn på marknadsaktörernas rationalitet är på direkt kollisionskurs med Shillers resonemang om hur bubblor uppstår. Men det delade priset kan ses som ett tecken på att priskommittén inser att ekonomisk vetenskap är långt från slutstationen. Vi befinner oss i en dialog mellan olika doktriner, som kanske i slutändan går att förena på något sätt. En dialog som kunskapsmässigt för oss framåt om vi motstår frestelsen att tro på universallösningar och generalteorier inom ekonomivetenskapen.

Den ”Homo Economicus” som Rothstein menar förpestar sinnet på alla stackars ekonomistuderande världen över som bara väntar på att gå ut sin MBA-utbildning för att korrumpera börsbolag och statsförvaltning, den mannen håller redan på att dödas av en växande del av ekonomkåren. Med gott eldunderstöd av Vetenskapsakademins kommitté för utdelandet av ekonomipriset. Det ska imorgon bli intressant att se om de fortsätter att ge cred åt denna nya skola inom ekonomivetenskap med beteendeekonomer som inte bara lyssnar nyfiket på vad psykologer och socialantropologer har att säga om mänskligt beslutsfattande, utan även på senare tid tränger in i hjärnan för att studera vad som händer i nucleus accumbens och vår prefrontala cortex när vi väljer att köpa en ny mobil snarare än att stoppa undan mer pengar till pensionen. Inom forskningsområdet ”neuroekonomi” tas nu nästa steg att vidga fältet för vad man kan kalla ekonomivetenskap. Med konkreta experiment där magnetröntgenkameror spelar stor roll i studerandet av hur beslutsfattandet ser ut i hjärnan, är fokus på hur människor verkligen agerar och varför, snarare än hypoteser om hur människan kan förväntas agera i teorin.

En framstående forskare inom området beteendeekonomi och neuroekonomi är österrikaren Ernst Fehr. Han har bland annat studerat när och hur människor styrs av rättvis fördelning som rättesnöre för ekonomiska  beslut. Hans forskning ifrågasätter den gängse modellen av människan som en solospelande individualist som roffar åt sig allt hen kan:

”By now we have substantial evidence suggesting that fairness motives affect the behavior of many people”. 

Det går att mäta i form av hjärnaktivitet ned på molekylär nivå. Denna tvärvetenskaplig ekonomiforskning konstaterar att byggandet av tillit och gemenskap är grundläggande för ekonomiskt välstånd i samhället. I allra högsta grad i Alfred Nobels anda. Ekonomi är så mycket mer än kostnads/intäktsanalyser och ekonomiforskning är så mycket mer än klassisk nationalekonomi. Kanske skulle priskommitén passa på att ge ett rättvist pris till Fehr för att uppmärksamma denna utveckling? Då kanske till och med Bo Rothstein skulle bli sugen på att plugga ekonomi.

(Läs här en ambitiös dissekering av Rothsteins argument på Ekonomistas-bloggen, samt Rothsteins lika omfattande svar på kritiken i kommentatorsfältet nedanför)