Författarna som kan få Nobelpris i år

da

Det blev inget litteraturpris i år på grund av haveriet i Svenska Akademin. Men det kan ändå bli en författare som får ta emot priset av Kungen den 10:e december. I Morgonstudion tipsade jag om de läsvärda kandidaterna till ekonomipriset!

Tittar man på listor där förståsigpåare tippar ekonomipristagare så dyker det varje år upp namn som Paul Romer, Paul Milgrom och Robert Barro. Årets bubblare är David Kreps, en allkonstnär inom ekonomisk vetenskap som är vass på att göra modeller för att förstå alltifrån prissättningen av optioner till kulturen inom organisationer. Men vi glömmer dem nu. Det är mycket svårt att tippa vem eller vilka av det mer än 50-tal starka namn på möjliga-listan det verkligen blir. Det enda jag vågar säga är att det nog inte blir ännu en beteendeekonom. Förra året fick ju gurun inom området, Richard Thaler, priset för att ha fört psykologin in i ekonomin. Thaler är också en god historieberättare, och har ett par bästsäljande böcker på sin meritlista. Böcker där han framgångsrikt populariserat sin forskning för en bredare allmänhet. Han är inte ensam om den förmågan. Bland de möjliga ekonomipristagarna finns flera läsvärda kandidater. Här är fem av dem:

Daron Acemoglu är en turkisk-armenisk nationalekonom verksam i USA. Känd för sin forskning om politisk ekonomi och vilken roll ekonomiska och politiska institutioner har för ekonomisk utveckling. Medförfattare till boken ”Why Nations Fail: The Origins of Power, Prosperity and Poverty” där han förklarar varför vissa länder är fattiga och andra blivit rika. Det är en historielektion som tar oss med på en resa från romar-riket till dagens tvekamp mellan USA och Kina. Acemoglu är en av de mest citerade ekonomiforskarna, vilket är en ”Nobel” valuta. Endast 51 år gammal, bara tonåringen i Nobelpris-sammanhang, så priskommitén kan tänka att det inte är någon brådska med att belöna honom.

Esther Duflo bryter av mönstret för den typiske ekonomipristagaren ännu mer: blott 46 år och…kvinna! Av de 79 som hittills fått ekonomipriset är 78 män. Så se Duflo som en högoddsare. Men ändå dyker hon upp allt oftare på listor över dem som andra ekonomer skulle vilja fick priset. Denna franska nationalekonom är professor i fattigdomslindrande och utvecklingsekonomi vid MIT i USA. I sin senaste bok ”Poor economics” undersöker hon, likt Acemoglu, orsakerna till fattigdom. Medförfattare är den indisk-amerikanske ekonomen Abhijit Banerjee, som också figurerar i Nobel-spekulationer emellanåt. Känd för sina fälststudier, forskning som görs ute i verkligheten genom att testa olika insatser och se vilka som funkar bäst. Se t ex hennes TED-talk om sociala experiment för att bekämpa fattigdom, för en effektfull presentation av hennes forskning. Finns på ted.com.

Martin Weitzman, amerikansk Harvard-professor som forskar om miljö-ekonomi, gav tillsammans med Gernot Wagner 2015 ut boken ”Climate Shock” där budskapet är att se på klimatförändringarna på samma sätt som försäkringar – ett riskhanteringsproblem där det är klokt att betala ”försäkringspremien” nu för att slippa ta smällen av en eventuell katastrof. Skulle kunna få priset tillsammans med en annan man som ofta brukar nämnas när det tals om att ”det är tid för miljöekonomi” att få priset – William Nordhaus. Amerikansk professor vid Yale, en pionjär inom området som utvecklade klimatekonomimodeller redan på 70-talet, och vars forskning är användbar när man ska resonera om vilka insatser för att bekämpa klimatförändringarna som är mest effektiva.

Ariel Rubinstein är en israelisk ekonomiprofessor som gjort sig känd för sin forskning om spelteori och människans begränsade rationalitet, hur vi fattar beslut… Hans bok ”Economic Fables” är mycket personligt skriven. Delvis memoarer, delvis en crash-course i ekonomi för den som vill få inblick i vad ekonomisk vetenskap kan ha för betydelse för samhället.

Apropå memoarer och böcker som kan funka som introduktion till ekonomi, så måste vi nämna den ende svensken på listan över potentiella pristagare: Assar Lindbeck. I självbiografiska ”Ekonomi är att välja” får vi följa denne nestor inom den svenska ekonomisk-politiska debatten från uppväxten i Norrbotten under trettiotalet till de stora reformer han var huvudarkitekt för, som följde på den svenska nittiotalskrisen. En resa som tagit honom från att vara en av socialdemokratins främsta ekonomiska tänkare till en av dagens tydligaste förespråkare för marknadshyror. Skulle han få priset, trots sin tidigare långa koppling till priskommittén, vore det för sin arbetslöshetsforskning och insider/outsider-teori.

Fotnot: rubrikens ”Nobelpris” avser ekonomipriset, som instiftades 1968, och som alltså inte ingår i Alfred Nobels testamente. Det heter ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” och delas ut tillsammans med de ursprungliga Nobelprisen.

 

Annonser

Nobelpristagaren i ekonomi: så mycket kostar lyckan

Idag kommer ekonomipristagaren Angus Deaton ta emot ett fint diplom, en medalj och ett löfte om att få 8 miljoner kronor insatt på kontot av Nobelstiftelsen. Hur mycket lycka kommer han få av de pengarna, egentligen?   

En sådan här kan han köpa för prissumman (bilen, inte townhouset i London!)

En sådan här kan han köpa för prissumman (bilen, inte townhouset i London!)

 

Svaret finns i hans egen forskning. I den uppmärksammade ”välbefinnande”-studien tillsammans med 2002 års ekonomipristagare, psykologen Daniel Kahneman.  

Resultatet visar att man blir lyckligare av mer pengar – men bara upp till en viss nivå. Med rubriker som ”75 000 dollar a year – beyond that, money does NOT buy happiness” har antimaterialisterna fått färska argument att lägga till tidigare forskning om tillväxt som visat att mer inte är bättre. 

Richard Easterlins forskning på 70-talet om hur BNP påverkar människors självupplevda lycka gav upphov till begreppet ”Easterlin-paradoxen”. Även om rika i ett land är mer nöjda med sina liv än fattiga, så blir varken dem eller fattiga lyckligare av att landets tillväxt ökar och därmed gör alla lite rikare. Förklaring ska vara att den lycka vi upplever av materiellt välstånd är relativ. När vi kravlat oss över nivån för att ha råd med vardagens mest nödvändiga utgifter, spelar det ingen roll att jag får råd att byta ut min gamla Skoda mot en Volkswagen när grannen samtidigt får råd att jacka upp sig från en Volkswagen till en Audi. Jag kommer fortfarande att känna samma relativa avstånd på statusskalan, eller vad man nu ska kalla det materiella kukmätandet som gör det så svårt för så många av oss att vara nöjda med vad vi har. 

Jag hade länge tröstat mig med Easterlin-paradoxen och funderat på att bli buddist eller nåt för att sluta bry mig om att det finns gamla pluggarkompisar och kollegor som idag är IT-miljardärer. Problemet är bara att jag endast sökt efter det jag velat läsa. Nu när jag intervjuat upphovsmannen själv står det klart att det finns en annan sida av lyckoslanten också. Mer pengar slutar visserligen ge mer ”lycka” efter man passerat 75 000 dollars årsinkomst (i USA), fast enbart när man ställer frågan ”hur var din gårdag?”. Under 75 000 dollars årsinkomst berättar många om jobbiga känslotillstånd: ilska, frustration, stress osv. Ju mer de tjänar, desto fler svarar att de tycker att de är rätt så nöjda med sin gårdag – att den präglades av glädje och andra känslotillstånd som gör vardagen tillfredsställande. Över 75 000 dollars-tröskeln avtar den positiva effekten.  

Under en viss inkomstnivå spelar pengar en avgörande roll för det dagliga välbefinnandet. Det behöver man inte vara Nobelpristagare för att förstå...

Under en viss inkomstnivå spelar pengar en avgörande roll för det dagliga välbefinnandet. Det behöver man inte vara Nobelpristagare för att förstå…

 
Om Deaton och Kahneman stannat där kunde vi säga att ”pengar köper lycka upp till en viss gräns”. Men forskarna ställde även frågan ”hur nöjd är du med livet i stort?”. Då visade det sig att mer pengar fortsatte göra nytta. Ju rikare, desto mer nöjd med livet i stort är man. Deaton/Kahneman sammanfattar det så här: ”hög inkomst köper livstillfredsställelse men inte lycka, och låg inkomst är associerat med både låg livstillfredsställelse och lågt emotionellt välbefinnande”. Så mycket för att bli buddist. 

Men Easterlin-paradoxen då? Den som visade att sambandet mellan BNP-tillväxt och ökat välbefinnande på nationell nivå var ett flyktigt samband, att vi snabbt faller tillbaks in i statusjaktens ekorrhjul lika olyckliga som förut. Stämmer inte den? Easterlins sifferknådande har kritiserats genom åren utan att hans rapport slutat ta sig upp till ytan igen och igen, citerad med jämna mellanrum i tidningsartiklar på temat downsizing, gröna vågen och ”så blir du lyckligare med surdegsbak och långkok”. Deaton är i sin egen bok ”The Great Escape” mycket skeptisk till Easterlins slutsatser, men när jag nu intervjuar honom nöjer han sig med att konstatera att ”Easterlin-debatten är inte avgjord än. Det är för tidigt att säga vilken sida som har rätt i den frågan”. 

Den debatten är inte slut för mig heller. Jag har en bit kvar till Nirvana.

Se intervjun med Angus Deaton om pengar och lycka här i SVTPlay)

Vad väljer du – idiotiskt eller galet?

Ekonomipristagaren Angus Deaton sågar biståndets enprocentsmål: ”galet!”. Hans Rosling sågar Deatons biståndskritik: ”idiotiskt!”. Två giganter. En av dem har fel.  

Ska man tro på den här mannen...

Ska man tro på den här mannen…

 

...eller den här mannen?

…eller den här mannen?

 
Igårkväll var jag inbjuden till Nobelstudion i SVT för att introducera mitt reportage om Angus Deaton, den fryntlige skott-britt-amerikanen med professorsfluga som på torsdag tar emot Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Ja, det heter så mycket, och man får inte kalla det ”Nobelpriset i ekonomi” för då får man alla naturvetartalibaner på sig som tycker att: 

1. ekonomi är minsann ingen vetenskap 

2. Riksbankens inkuppade pris (1968) är inget riktigt Nobelpris

Låtom oss kalla det ”ekonomipriset”. 

Inbjuden för att kommentera årets ekonomipris var Hans Rosling. Professor i internationell hälsa vid KI, folkbildare om världens tillstånd och utveckling och på senare tid – allmän guru. Han såg inslaget vid genrepet inför sändning och man kan sammanfatta hans spontana kommentarer med ett ord: ”idiotiskt”. 
 

En skeptisk pose...


En skeptisk pose…


Rosling tycker Deaton är ute och cyklar när han kritiserar långsiktigt bistånd för att på sikt riskera göra mer skada än nytta. Deaton kritiserar det svenska enprocentsmålet som han menar är ”galet” (eller ”crazy” som han uttrycker det) då det lägger fokus på vad vi vill ge istället för vad folk i länderna faktiskt behöver och vad som gör nytta (mer om Deatons resonemang ser du här, och läser om här). Rosling tog flera exempel på bistånd som han menar är avgörande för att ett fattigt land ska kunna få hjälp att bekämpa sjukdomar och epidemier som står i vägen för dess utveckling. Han tycker dessutom att Deaton förenklar och generaliserar för mycket. Deaton, som vinnlägger sig om att vara noggrann med siffrorna, hade inte hållit med.
Det hade varit kul att se dem mötas. Två siffernödrar i en ultimate challenge om vem som har bäst exempel på bistånd som funkar/inte funkar. En battle som hade kunnat bli väldigt utbildande. Möjligen även underhållande. Men nu blir det inte så, då Rosling inte ska på Nobelfesten i år. Så vi får hålla tillgodo med två tunga namn som säger emot varandra, en efter en. Med till synes helt oförenliga ståndpunkter. 
Eller? Skulle det gå att bryta ned respektive sidas argumentation i atomer så att det gick att bygga molekylära broar mellan dem? Igårkväll var det i alla fall inte läge för det. Själv fick jag ta emot kritik för rubriken som vi satte på en av artiklarna jag skrev om Deaton. Media är ute och fördummar nu igen, tyckte Rosling. 

Vem ska man då tro på? Nobelprist… förlåt, ekonomipristagaren eller den folkkäre professorn? Svårt att ha någon egentlig uppfattning om man inte kan biståndsvärlden och varit ute i fält i fattiga byar i Indien eller Moçambique (som Deaton respektive Rosling har). Då är det tough shit. Då har man bara titeln, retoriken, slipsen och utseendet att gå på för att bilda sig en uppfattning om vem som är mest trovärdig. Kanske inte det bästa bedömningsunderlaget. Men det finns en ännu starkare påverkansfaktor som smyger i bakgrunden: ens värderingar och politiska hemvist. 

Är man höger så läser man kanske Svenskans ledarsida för att få sin världsbild bekräftad, är man vänster är det snarare Dagens ETC som bekräftar den. Sällan utmanar man sig genom att tvinga sig se världen genom ett par andra glasögon. Det är tryggt och bekvämt att bekräfta det man redan vet. Den snuttefilten släpper man inte i första taget. Tänk vad som skulle hända annars: om du helt plötsligt kom på dig själv med att hålla med någon från motståndarlägret i en fråga, då tvingas du inse att du kanske måste omvärdera en hel del andra ställningstaganden. Det är ju jobbigt. Du kanske till och med måste erkänna att du själv haft fel tidigare. Usch.

Nej, ska det vara trångt i åsiktskorridoren, så vill jag åtminstone hålla mig kvar i min egen! Men då blir det inte så många nya dörrar som öppnas. I biståndsfrågan skulle jag tro många reflexmässigt faller tillbaka i sin höger/vänster-tillhörighet och frågar den politiska kompassen vad man bör tycka. Den ger snabbt ett svar som gör att man automatiskt lyssnar mer på Deaton eller Rosling. Även om ingen av dem i övrigt är starkt uttalat hit eller dit. Deaton är i en amerikansk kontext snarast vänster, och Rosling säger sig vara ”genetiskt socialdemokrat”. Vilket ju ändå inte är ljusår ifrån. Men traditionellt sett låter det mer höger att kritisera bistånd, och det låter mer vänster att försvara det. Och den som har det undermedvetet inprogrammerat i sig, slår dövörat till när motståndarsidan talar. 

Är jag hård och generaliserande nu? Ja, men så är jag ju också journalist. Målar världen i svart och vitt och drar alla över en kam, och allt det där. Det kanske är jag som är den största idioten?

Dags för det fula Nobelpriset

Kemipriset delas ut 2014. Lite finare än ekonomipriset? © Nobel Media AB / Photo: Alexander Mahmoud

Kemipriset delas ut 2014. Lite finare än ekonomipriset? © Nobel Media AB / Photo: Alexander Mahmoud

Idag är det dags för Nobelprisens mobbade ankunge. ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” ska tillkännages igen. Som vanligt dyker prisets kritiker upp i förväg och påminner om att det inte är ett äkta Nobelpris (fanns inte i Nobels testamente), att ekonomi inte är en riktig vetenskap (den ska i alla fall inte komma och jämföra sig med de fina naturvetenskaperna), och att det bara går till äldre män vid amerikanska prestigeuniversitet (på så vis är det likt de ”finare” priserna i fysik, kemi och medicin).

Den här gången går statsvetaren Bo Rothstein i en debattartikel så långt att han uppmanar till att sluta dela ut priset som ”verkar i strid mot Alfred Nobels testamente” då ekonomiutbildning bidrar till att göra folk korrupta!

Det är det bespottade priset. Den objudne kusinen som klär upp sig så fint men ändå hamnar vid barnbordet på släktmiddagen. Ekonomkåren har heller inte gjort mycket för att försvara sig. De känner väl sig fortfarande stukade av finanskrisen som kom som en överraskning och har fullt upp med att förstå vad tusan egentligen håller på att hända i världsekonomin där nollränta verkar vara det nya svarta. Men de har råd att sträcka på sig och lyfta fram de delar av ekonomivetenskapen som förnyar vår syn på ekonomiforskning.

De senaste åren har beteendeekonomer tagit in psykologin i ekonomin och visar att människors verkliga agerande är mer intressant än abstrakta antaganden som mest finns till för att ekvationerna ska gå jämnt upp i ekonomernas matematiska modeller. Den gamla skolan med teorin om rationella förväntningar (Homo Economicus) där människor antas vara helt känslokalla vandrande kalkyblad som bara bryr sig om maximal ekonomisk vinning i alla lägen håller på att bytas ut mot en mer mänsklig modell av människan som ekonomisk beslutsfattare. Med känslor och temperament. Med osjälviskt agerande som kan vara fullt rationellt, bara man vidgar perspektivet på vad som är viktiga drivkrafter för människor. Beteendeekonomerna nöjer sig inte med att göra experiment för att se hur folk väljer olika beroende på hur man riggar förutsättningarna, de tittar numer också in i hjärnan bokstavligt talat. Inom det nya området neuroekonomi använder man flitigt magnetröntgenkameror för att identifiera de delar av hjärnan som aktiveras vid olika ekonomiska beslut. Vid neuroekonomiska experiment har forskarna på det här sättet bland annat lyckats förutspå vilka beslut deltagarna kommer fatta innan de själva ens blivit medvetna om att de fattat ett beslut (vilket i sig väcker en rad filosofiska frågor om den fria viljan!). Det är en så pass ny forskningsgren att den nog får vänta ännu några år innan den ser sin första pristagare. Men det är inte helt otroligt att priskommittén väljer att lyfta fram ytterligare någon av de numer relativt etablerade beteendeekonomerna som faktiskt revolutionerar ekonomisk vetenskap. Då skulle österrikaren Ernst Fehr vara ett rättvist val (ursäkta ordvitsen…).

Klockan 13 idag får vi veta om priskommittén tar ytterligare ett steg i riktningen mot att tvätta bort ekonomkårens rykte om sig att vara ett gäng känslolösa räknenissar som ”kan räkna ut priset på allt, men inte vet att uppskatta värdet i någonting”.

Se tillkännagivandet av ekonomipriset live 12.55 på SVT Play / SVT1

Ekonomi är en farlig vetenskap

Imorgon delas ”nobelpriset i ekonomi” ut. Gud förbjude att du säger det högt i offentliga sammanhang, då får du genast ett antal Nobel-talibaner på halsen. De (naturvetare) kommer dels hävda att ekonomi inte är någon riktig vetenskap. Dels kommer de påpeka att detta pris heter ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” och hakades på de ”riktiga” prisen 1968 i en kupp av Riksbanken i samband med dess 300-årsjubileum. Har de rätt?

Tja, vad gäller det senare stämmer i alla fall fakta i målet. Vad gäller den förstnämnda kritiken är det lite mer upp till diskussion. Låtom oss då titta på den akademiska biten!

Som forskare får man cred genom att citeras ofta i andra forskares avhandlingar. Den som har citerats mest när man dör vinner. Citeras man för något banbrytande som står sig (åtminstone ett par decennier) och har tur kan man även vinna ett Nobelpris innan man dör. Får man komma till Stockholm den 10:e december och ta emot Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne borde väl antalet citeringar skjuta i höjden efteråt? Icke så. Forskare i Oxford och Uppsala har tittat på den saken genom att studera citeringar från 1930 till 2005 och finner att ett nobelt pris inte garanterar att den prisbelönta forskningen blir mer populär att referera till bland andra som publicerar sina avhandlingar inom ekonomi. Forskarna vet inte riktigt vad de ska dra för slutsats av det. The Economist skribent som här referar till studien tänker att ”ekonomi är en så lynnig vetenskap. Idéer som ett tag var heta, kan efter ett tag kännas helt ute” och sätter därmed fingret på detta ”Nobelpris” svaghet. Ekonomisk vetenskap är en samhällsvetenskap som i grunden bygger på kunskapen om hur människor agerar (vilket tyvärr många inom disciplinen alltför länge tycks ha varit omedvetna om). Människor är inte lika lydiga som atomer som beter sig på samma sätt under exakt likadana omständigheter. Till skillnad från naturvetenskaperna är ekonomisk vetenskap mycket mer av en rörlig måltavla, med utrymme för mycket tolkningar och i behov av så många grundläggande antaganden för att teorierna ska stämma, att det ”vetenskapliga” ibland känns långt borta. Ekonomisk ”vetenskap” bor inte sällan granne med politiken. Det är bara att titta på hur vänster- respektive höger-politiker bägge kan hävda att de har ekonomisk forskning på sin sida när de argumenterar kring sådant som skattetryck och stimulansåtgärder.

Därmed inte sagt att man inte kan göra betydande kunskapsmässiga landvinningar inom ekonomins område. Men dessa måste tas emot med stor ödmjukhet. Man kan inte säga att sista ordet är sagt om t ex optionsprissättning bara för att man fått ”Nobelpris” för en teori om det.

Minns Robert C. Merton och Myron S. Scholes som 1997 tog emot ekonomipriset för sina teorier om derivatvärdering, samtidigt som de satt i hedgefonden LTCM (som byggde på deras principer) och körde den och nästan hela Wall Street i diket på grund av sin övertro på att ekvationerna alltid har rätt. De hade glömt bort en viktig sak. Ekvationerna har (ofta) rätt, utom i de (alltför vanliga) fall då människor inte beter sig förutsägbart som atomer, utan gör något irrationellt och därmed fuckar upp alla rationella ekonomiska modeller.

Ett citattecken om ordet vetenskap när det handlar om ekonomi är ett sunt varningstecken. Det behövs ända tills fler ekonomer kostar på sig att likt pristagarna 2002, Kahneman och Tversky, låna in kunskap från andra samhällsvetenskaper (i deras fall psykologi) där man väl förstår hur människans villkor sätter gränser för hur mycket man kan förutspå hens beteende i framtiden.

Ekonomi är en farlig vetenskap, om den kommer i händerna på någon som inte förstår dess begränsningar. Alla forskningspaket innehållande Homo Economicus borde märkas upp med etiketten ”hanteras varsamt!”

P.S.

70 är ett tal som säger mycket om ekonomipriset:

-71 pristagare med en genomsnittsålder på 70 år.

-70 procent av dem var vid pristillfället verksamma vid ett amerikanskt universitet.

-och antalet kvinnliga pristagare är också lätträknade – en enda av de 71 som fått priset sedan det började delas ut 1969.

Så det är låga odds imorgon på en man i 70-årsåldern verksam vid ett amerikanskt universitet…

Om jag fick önska pristagare: Robert Shiller. För att det skulle ge uppmärksamhet till riktigt aktuell forskning som vi behöver mer av i dessa tider – den om varför bubblor blåses upp och spricker. Inte för att det egentligen behöver säga något, men han förutsåg både IT-kraschen och bostadskraschen i USA. Läs hans Irrational Exuberance.

Fler lästips: Kahneman’s Tänka fort & Långsamt, Lowenstein´s When Genius Failed: The rise and fall of LTCM, Thaler´s Nudge plus böcker du hittar med nyckelorden ”ekonomisk psykologi” eller ”behavioral finance”.

Ett TV-tips: jag programleder imorgon direktsändningen för tillkännagivandet av ”ekonomipriset” (som jag dristar mig att kalla det) med professor Hubert Fromlet, professor Micael Dahlén och SVTs ekonomireporter Peter Rawet för kommentarer i studion. På plats vid Kungliga Vetenskapsakademin rapporterar Linda Nilarve med professor John Hassler vid sin sida för en förklaring av priset. 12.55 i SVT1 eller på SVT Play!

Han får ekonomipriset

Vem får ekonomipriset i år?

Enligt statistik som BBC samlat på sig är den typiske Nobelpristagaren en gift, slätrakad man i sextioårsåldern som är född på våren (födda tidigt på året har försprång i skolan?).

Bortsett från den fantombilden, kan man inte så säkert veta. Så här gissar några proffs:

Thomson Reuters, som brukar förutspå Nobelpristagare tror i år att ekonomipriset går till…

…Sir Anthony B. Atkinson “For studies of income inequality and contributions to welfare state and public sector economics”
och Angus S. Deaton “For empirical research on consumption, income and savings, poverty and health, and well-being

…eller till Stephen A. Ross “For his arbitrage pricing theory and other fundamental contributions to finance”

…eller till Robert J. Shiller “For pioneering contributions to financial market volatility and the dynamics of asset prices

I omröstningen på Ekonomistas-bloggen ser topp tre ut så här i år:

1. Paul Romer (15%)

2. Robert Shiller (12%)

3. Robert Barro (10%)

Gamla favoriter i repris. På fjärde och femte plats hamnade dock två kandidater som är nya för i år: Anthony Atkinson (7%) och Gordon Tullock (6%). Läs mer här.

Shiller är inom ekonomi vad Haruki Murakami var för litteraturpriset i förhandssnacket. En favorit, som kanske haussas extra mycket i år på grund av att forskning om svajiga finansmarknader är rykande aktuellt. Men bubbelteorier och beteendeekonomi var ju lika aktuellt ifjol, och då fick han det inte. Även om det vore väldigt roligt om priset gick till en ekonom som förstått att ”economic man” är en chimär, så tror jag faktiskt inte priskommitén är så trendkänslig. Än finns väl många gamla ekonometriker som måste betas av för lång och trogen tjänst innan det är dags för en ny Kahnemann i form av Schiller.

Hubert Fromlet, som har en bra track-record vad gäller att ringa in de namn som det handlar om, har i år dessa på sin shortlist:

¤  Robert Barro                              ¤  Paul Romer

¤  Avanish Dixit                            ¤  Gene Grossman / Elhanan Helpman

¤  Angus Deaton                            ¤  Douglas Diamond

¤  Lars Peter Hansen                     ¤   Jerry Hausman

¤  Bengt Holmström                      ¤   Jean Tirole

Robert Schiller tar sig in först på hans Topp 20-lista. Fromlet har ett intressant resonemang om vilka forskningsområden som ligger bäst till. När det kommer till finansiell ekonomi tvingas han konstatera att det inom det området bara finns delar som ännu är intressanta:

”…med betoning på ”delar”, eftersom den hittills dominerande ”perfekta marknadsteorin” (Perfect  Market Theory) uppenbarligen visade sig i stora stycken som inaktuell eller rent av obsolet åren före och under den alltjämt rådande finanskrisen.

Just det som Schiller skrivit så mycket om. Och Fromlet verkar inte riktigt vilja räkna ut honom, bara för att han inte platsade på Topp 10-listan:

”Behavioral economics” med sina psykologiska inslag kan framöver åter komma att belönas. Kanske behövs dock fler vetenskapliga (metodiska) genombrott inom detta område. För egen del anser jag att  ”behavioral finance”-forskarna Robert Shiller och Richard Thaler samt möjligen Ernst Fehr redan idag skulle kunna vara mogna för det högsta vetenskapliga priset i ekonomi. Men varför fick då Thaler inte priset tillsammans med Kahneman och Smith år 2002, kan man fråga sig.”

Blir det en ekonom som Schiller så får vi en ny Krugman. Läser just nu hans ”Animal Spirits” som han skrivit tillsammans med tidigare pristagaren George Akerlof. I förordet sätter de ned foten och hyllar Keynes. Årets pristagare kommer tusen gånger få frågan av journalister: ”hur löser man krisen?”. En ny vältalig ekonomiprofessor med lika vass tunga som stort självförtroende kan därför bli en maktfaktor i den ekonomisk-politiska debatten framöver. Om det nu inte blir en försynt farbror ekonometriker, vill säga.

Kl 13 får vi se vem det blir i år. Se det live här på SVT!

Till sist vill jag tipsa om denna undersökning som Karin Boys på DN refererade till i sin intressanta artikel i helgen (som inte går att länka till) om vad som krävs för att bli Nobelpristagare. Den amerikanske läkaren Franz Messerli presenterar i veckans nummer av New England Journal of Medicine en undersökning som visar på sambandet mellan chokladkonsumtionen och antalet Nobelpris i ett visst land. Ett mycket starkt samband framträder, särskilt om man tar bort Sverige ur leken.

Choklad ÄR nyttigt, och ju mer desto bättre! Eller hur?

Eller så är detta ytterligare ett bra exempel på det luriga med statistik. Vad är orsak, och vad är verkan? Och vad samvarierar på grund av någon annan faktors påverkan? Det är frågan.