Nobelpristagaren i ekonomi: så mycket kostar lyckan

Idag kommer ekonomipristagaren Angus Deaton ta emot ett fint diplom, en medalj och ett löfte om att få 8 miljoner kronor insatt på kontot av Nobelstiftelsen. Hur mycket lycka kommer han få av de pengarna, egentligen?   

Svaret finns i hans egen forskning. I den uppmärksammade ”välbefinnande”-studien tillsammans med 2002 års ekonomipristagare, psykologen Daniel Kahneman.  

Resultatet visar att man blir lyckligare av mer pengar – men bara upp till en viss nivå. Med rubriker som ”75 000 dollar a year – beyond that, money does NOT buy happiness” har antimaterialisterna fått färska argument att lägga till tidigare forskning om tillväxt som visat att mer inte är bättre. 

Richard Easterlins forskning på 70-talet om hur BNP påverkar människors självupplevda lycka gav upphov till begreppet ”Easterlin-paradoxen”. Även om rika i ett land är mer nöjda med sina liv än fattiga, så blir varken dem eller fattiga lyckligare av att landets tillväxt ökar och därmed gör alla lite rikare. Förklaring ska vara att den lycka vi upplever av materiellt välstånd är relativ. När vi kravlat oss över nivån för att ha råd med vardagens mest nödvändiga utgifter, spelar det ingen roll att jag får råd att byta ut min gamla Skoda mot en Volkswagen när grannen samtidigt får råd att jacka upp sig från en Volkswagen till en Audi. Jag kommer fortfarande att känna samma relativa avstånd på statusskalan, eller vad man nu ska kalla det materiella kukmätandet som gör det så svårt för så många av oss att vara nöjda med vad vi har. 

Jag hade länge tröstat mig med Easterlin-paradoxen och funderat på att bli buddist eller nåt för att sluta bry mig om att det finns gamla pluggarkompisar och kollegor som idag är IT-miljardärer. Problemet är bara att jag endast sökt efter det jag velat läsa. Nu när jag intervjuat upphovsmannen själv står det klart att det finns en annan sida av lyckoslanten också. Mer pengar slutar visserligen ge mer ”lycka” efter man passerat 75 000 dollars årsinkomst (i USA), fast enbart när man ställer frågan ”hur var din gårdag?”. Under 75 000 dollars årsinkomst berättar många om jobbiga känslotillstånd: ilska, frustration, stress osv. Ju mer de tjänar, desto fler svarar att de tycker att de är rätt så nöjda med sin gårdag – att den präglades av glädje och andra känslotillstånd som gör vardagen tillfredsställande. Över 75 000 dollars-tröskeln avtar den positiva effekten.  

 
Om Deaton och Kahneman stannat där kunde vi säga att ”pengar köper lycka upp till en viss gräns”. Men forskarna ställde även frågan ”hur nöjd är du med livet i stort?”. Då visade det sig att mer pengar fortsatte göra nytta. Ju rikare, desto mer nöjd med livet i stort är man. Deaton/Kahneman sammanfattar det så här: ”hög inkomst köper livstillfredsställelse men inte lycka, och låg inkomst är associerat med både låg livstillfredsställelse och lågt emotionellt välbefinnande”. Så mycket för att bli buddist. 

Men Easterlin-paradoxen då? Den som visade att sambandet mellan BNP-tillväxt och ökat välbefinnande på nationell nivå var ett flyktigt samband, att vi snabbt faller tillbaks in i statusjaktens ekorrhjul lika olyckliga som förut. Stämmer inte den? Easterlins sifferknådande har kritiserats genom åren utan att hans rapport slutat ta sig upp till ytan igen och igen, citerad med jämna mellanrum i tidningsartiklar på temat downsizing, gröna vågen och ”så blir du lyckligare med surdegsbak och långkok”. Deaton är i sin egen bok ”The Great Escape” mycket skeptisk till Easterlins slutsatser, men när jag nu intervjuar honom nöjer han sig med att konstatera att ”Easterlin-debatten är inte avgjord än. Det är för tidigt att säga vilken sida som har rätt i den frågan”. 

Den debatten är inte slut för mig heller. Jag har en bit kvar till Nirvana.

Se intervjun med Angus Deaton om pengar och lycka här i SVTPlay)