Processed with Moldiv

Vad väljer du – idiotiskt eller galet?

Ekonomipristagaren Angus Deaton sågar biståndets enprocentsmål: ”galet!”. Hans Rosling sågar Deatons biståndskritik: ”idiotiskt!”. Två giganter. En av dem har fel.  

Ska man tro på den här mannen...

Ska man tro på den här mannen…

 

...eller den här mannen?

…eller den här mannen?

 
Igårkväll var jag inbjuden till Nobelstudion i SVT för att introducera mitt reportage om Angus Deaton, den fryntlige skott-britt-amerikanen med professorsfluga som på torsdag tar emot Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Ja, det heter så mycket, och man får inte kalla det ”Nobelpriset i ekonomi” för då får man alla naturvetartalibaner på sig som tycker att: 

1. ekonomi är minsann ingen vetenskap 

2. Riksbankens inkuppade pris (1968) är inget riktigt Nobelpris

Låtom oss kalla det ”ekonomipriset”. 

Inbjuden för att kommentera årets ekonomipris var Hans Rosling. Professor i internationell hälsa vid KI, folkbildare om världens tillstånd och utveckling och på senare tid – allmän guru. Han såg inslaget vid genrepet inför sändning och man kan sammanfatta hans spontana kommentarer med ett ord: ”idiotiskt”. 
 

En skeptisk pose...


En skeptisk pose…


Rosling tycker Deaton är ute och cyklar när han kritiserar långsiktigt bistånd för att på sikt riskera göra mer skada än nytta. Deaton kritiserar det svenska enprocentsmålet som han menar är ”galet” (eller ”crazy” som han uttrycker det) då det lägger fokus på vad vi vill ge istället för vad folk i länderna faktiskt behöver och vad som gör nytta (mer om Deatons resonemang ser du här, och läser om här). Rosling tog flera exempel på bistånd som han menar är avgörande för att ett fattigt land ska kunna få hjälp att bekämpa sjukdomar och epidemier som står i vägen för dess utveckling. Han tycker dessutom att Deaton förenklar och generaliserar för mycket. Deaton, som vinnlägger sig om att vara noggrann med siffrorna, hade inte hållit med.
Det hade varit kul att se dem mötas. Två siffernödrar i en ultimate challenge om vem som har bäst exempel på bistånd som funkar/inte funkar. En battle som hade kunnat bli väldigt utbildande. Möjligen även underhållande. Men nu blir det inte så, då Rosling inte ska på Nobelfesten i år. Så vi får hålla tillgodo med två tunga namn som säger emot varandra, en efter en. Med till synes helt oförenliga ståndpunkter. 
Eller? Skulle det gå att bryta ned respektive sidas argumentation i atomer så att det gick att bygga molekylära broar mellan dem? Igårkväll var det i alla fall inte läge för det. Själv fick jag ta emot kritik för rubriken som vi satte på en av artiklarna jag skrev om Deaton. Media är ute och fördummar nu igen, tyckte Rosling. 

Vem ska man då tro på? Nobelprist… förlåt, ekonomipristagaren eller den folkkäre professorn? Svårt att ha någon egentlig uppfattning om man inte kan biståndsvärlden och varit ute i fält i fattiga byar i Indien eller Moçambique (som Deaton respektive Rosling har). Då är det tough shit. Då har man bara titeln, retoriken, slipsen och utseendet att gå på för att bilda sig en uppfattning om vem som är mest trovärdig. Kanske inte det bästa bedömningsunderlaget. Men det finns en ännu starkare påverkansfaktor som smyger i bakgrunden: ens värderingar och politiska hemvist. 

Är man höger så läser man kanske Svenskans ledarsida för att få sin världsbild bekräftad, är man vänster är det snarare Dagens ETC som bekräftar den. Sällan utmanar man sig genom att tvinga sig se världen genom ett par andra glasögon. Det är tryggt och bekvämt att bekräfta det man redan vet. Den snuttefilten släpper man inte i första taget. Tänk vad som skulle hända annars: om du helt plötsligt kom på dig själv med att hålla med någon från motståndarlägret i en fråga, då tvingas du inse att du kanske måste omvärdera en hel del andra ställningstaganden. Det är ju jobbigt. Du kanske till och med måste erkänna att du själv haft fel tidigare. Usch.

Nej, ska det vara trångt i åsiktskorridoren, så vill jag åtminstone hålla mig kvar i min egen! Men då blir det inte så många nya dörrar som öppnas. I biståndsfrågan skulle jag tro många reflexmässigt faller tillbaka i sin höger/vänster-tillhörighet och frågar den politiska kompassen vad man bör tycka. Den ger snabbt ett svar som gör att man automatiskt lyssnar mer på Deaton eller Rosling. Även om ingen av dem i övrigt är starkt uttalat hit eller dit. Deaton är i en amerikansk kontext snarast vänster, och Rosling säger sig vara ”genetiskt socialdemokrat”. Vilket ju ändå inte är ljusår ifrån. Men traditionellt sett låter det mer höger att kritisera bistånd, och det låter mer vänster att försvara det. Och den som har det undermedvetet inprogrammerat i sig, slår dövörat till när motståndarsidan talar. 

Är jag hård och generaliserande nu? Ja, men så är jag ju också journalist. Målar världen i svart och vitt och drar alla över en kam, och allt det där. Det kanske är jag som är den största idioten?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s