Han får ekonomipriset idag

Så är vi då framme vid det sista Nobelpriset. Eller förlåt, ”Nobelpriset”. Det i ekonomi är ju Nobels avlägsna släkting som crashade festen oinbjuden 1969. Då delades ”Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” ut för första gången, efter att Riksbanken fick med Nobelstiftelsen på att addera ännu en vetenskap till prisutdelningen.

Jaha, det är inget ”riktigt” Nobelpris, så varför ska man bry sig?

Därför att av alla samhällsvetenskaper är ekonomi den som tar sig själv på störst allvar, och i högst grad har beslutsfattarnas öron. Det ”en Nobelpristagare i ekonomi” rekommenderar utifrån sin forskning kan lätt bli ett politiskt slagträ i debatten, som till exempel Jean Tirole för ett par år sen i frågan om ”vinster i välfärden”. Dessutom kan ekonomipriset ibland faktiskt vara det som har störst praktisk tillämpning i våra dagliga liv. Några av de senaste årens pristagare har bidragit med kunskap om hur man bör spara i aktier, hur man känner igen en bostadsbubbla, fattar klokare beslut i vardagen eller hur man formulerar smarta kontrakt.

Visst, men är det inte oftast bara en massa formler och tråkiga ”vetenskapliga metoder” som belönas?

Vissa pristagares claim to fame har varit en statistisk modell eller avancerad ekvation. Ibland mest till nytta för andra forskande ekonomer. Men ibland till konkret nytta för ekonomer i direkt samhällstjänst, på en myndighet eller departement där man exempelvis har nytta av att mäta fattigdom och tillväxt på rätt sätt. Men bortsett från dessa uppfinnare av konkreta verktyg, belönas emellanåt mer filosofiska teorier. Hur rationell människan egentligen är som beslutsfattare är en sådan fråga som varit betydelsefull för flera pristagare genom åren.

Så, vad är egentligen ”ekonomi” då?

Bra fråga! I takt med att ekonomer börjat intressera sig för vad kollegorna på universitetens avdelningar för historia, rättsvetenskap, statskunskap och psykologi pysslar med, så har dessa områden också börjat korsbefruktas med ”ekonomi”. Paradigmskiftet, revolutionen, inom ekonomisk vetenskap kom 2002 då ekonomipriset tilldelades Daniel Kahneman – en professor i psykologi. Sedan dess har många av den gamla skolans ekonomer (och prisbelönad forskning) fått lov att uppdatera sin syn på hur människor agerar som beslutsfattare. Ett av de nyare forskningsområdena är ”neuroekonomi” där man exempelvis mäter testdeltagares hjärnaktivitet, hormonnivåer i blodet och handsvett för att lära sig om mänskligt beslutsfattande genom att studera hjärnans biokemiska reaktioner. Är nästa stora överraskning att ekonomipriset går till en professor i medicin?

Varför är det bara män som får priset?

En ännu större överraskning skulle vara om det gick till en kvinna. 77 av 78 ekonomipristagare har varit män. Om ”män ser män” är en bidragande orsak, så är det ett problem inbyggt i systemet eftersom bara tidigare pristagare och akademiker som bjudits in av Kungliga Vetenskapsakademin får nominera potentiella pristagare. Man brukar försvara sig med att ”det är gammal forskning som belönas, det tar tid innan de alltfler kvinnliga doktoranderna blir professorer och hinner forska fram nya storheter. Tids nog…”. I såna fall kommer det nog dröja längst för ekonomipriset att bli jämställt. Naturvetenskapliga upptäckter är säkrare att snabbt säkerställa om de stämmer eller inte. Ekonomi är ju ingen exakt vetenskap, så där vill priskommitén att upptäckten ska få mogna – utstå tidens kritiska tand längre – innan man vågar utropa den till ”sanning”. Dagens banbrytande forskande kvinnor får vänta till 2040-talet innan de uppmärksammas på Nobeldagen…

Nog med rundsnack – vem får priset idag?

Det är alltså en lågoddsare att det blir en man. Det är också högst troligt att han är amerikan eller numer är bosatt och verksam där (75% av prisen går till USA) och han är cirka 67 år gammal (medelåldern för ekonomipristagare). Vill du ha namn? Tja, makroekonomer som Robert Barro och Paul Romer dyker ofta upp i förhandstippningar. Vill man vara trendkänslig så väljer man en beteende-ekonom som Ernst Fehr eller Richard Thaler. De tillhör det hundratal personer som både har sådan akademisk tyngd (och alltjämt är i livet) att de finns på listan över möjliga kandidater. Men hur priskommitén väljer att beta av dessa, är svårt att säga. Vill de ”göra en Tranströmer”, så väljer de den ende svensken som brukar nämnas som möjlig pristagare – Assar Lindbeck. Två svenskar har redan fått det (Ohlin och Myrdal på 70-talet), en överrepresentation kan tyckas. Men vi är faktiskt slagna av norrmännen som har tre ekonomipristagare genom åren, den senaste i form av Finn Kydland 2004. Om de gav priset till Lindbeck och någon annan som utmärkt sig för forskning om hur arbetsmarknaden fungerar, skulle priskommitén idag lite snyggt kunna kvittera i den landskampen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s