Jag gråter nog hellre på Maldiverna

Jag läser i SvD Näringsliv om Sebastian Knutsson och Thomas Hartwig, som grundade spelbolaget King. De är tydligen nominerade i en tävling för bästa ”affärsbragd” 2016. Den egentliga bragden var resan som ledde fram till Candy Crush 2012. Så den enda bragd man kan tala om det senaste året är inkasseringen av stora stålar till grundarna. Men med tanke på prislappen är det nog av en bedrift i sig. Speljätten Activision köpte i höstas deras företag för 50 miljarder. Ett pengaregn som enligt SvD-intervjun ändå inte verkar ha ruckat om Sebastian och Thomas alltför mycket.

Några vilda champagnefester kan de inte berätta om.
-Jag gick hem och serverade köttfärssås och lättmjölk till barnen, säger Thomas Hartwig.

Det sägs att man inte blir lyckligare av pengar. Men köttfärsspillet på köksgolvet efter att ungarna slevat i sig den (med lättmjölk!) måste ändå känts lite lättare att leva med just den dagen. Hyr en kock när fantasin och tiden inte räcker till för nya nyttiga recept! Hyr in städpersonal när matfläckarna på golvet blivit för många! Kosta på sig fet-mjölk! När som helst kan man boka en resa till Maldiverna för höstlovet när vardagen känns för grå. Jag är övertygad om att det inte är champagnefester som är grejen med att vara rik. Men, vad vet jag? Jag plockar fortfarande kladdiga makaroner från köksgolvet för att ingen annan kommer göra det åt mig. Jag försöker inbilla mig att jag är lika lycklig för det. Går så där när jag läser framgångssagor i de rosa sidorna.

Annonser

Därför hälsade jag inte på Henrik Schyffert

Jag känner mig så dum. Jag vet inte om jag var feg eller fräck idag.

Var på väg ned till Gomorron-studion på SVT försjunken i tankar och närmade mig en man som var på väg åt andra hållet. Mitt undermedvetna måste registrerat hans bekanta ansikte så jag tittade upp och såg Henrik Schyffert. Snabbt funderade jag på om vi träffats på riktigt eller om jag bara kände igen en kändis. Han verkade inte känna igen mig, så jag tvekade. För sent bestämde jag mig för att vi inte mötts IRL och tittade ned i golvet som vore jag fortfarande försjunken i mina tankar. Fegt eller fult. För jag kom ju sen på jag intervjuat Henrik för inte så länge sen i Gomorron… 

Dumma mig. Förlåt min försiktighet/feghet som kan uppfattas som oförskämdhet. 

Nästa gång hälsar jag först, hellre än för sent. Hellre en gång för mycket. Även om det skulle vara påven som passerar förbi (vad jag vet har jag ännu inte intervjuat honom).

UPPDATERING 27/1: nu vid lunchtid passerade vi förbi varandra igen här på SVT. Den här gången hälsade vi bägge, synkat, i tid!

Svart fredag i Sverige

 

Köpdjävulen har dig snart i sitt våld!

Så klarade jag mig igenom denna svarta fredag. Denna nödens höst 2015. Det enda det finns i överflöd av just nu är fruktan, uppgivenhet och sorg. Denna fredag, den 27:e November 2016 kan på intet sätt mäta sig med fredagen den 13:e för två veckor sedan då 130 människor skjöts ihjäl i Paris. Ändå är det denna fredag vi talar om som ”Black Friday”. Nu har den amerikanska shoppingfrossan kommit till Sverige på riktigt. Mailboxen svämmar över av företag som erbjuder någon % rabatt just idag. Reklambladen i brevlådan är svarta i bakgrunden och hetsar till att hänga på låset vid midnatt för att inte missa något av de fina erbjudanden som bara ska gälla idag…
Robotdammsugaren har just utlysts till ”Årets julklapp”. Sverige håller på att stänga sina gränser för flyktingar, Ryssland är på kollisionskurs med Natolandet Turkiet efter nedskjutet stridsplan, Bryssel är på helspänn i väntan på terrordåd som det i Paris – där det snart ska börja ett klimatmöte som ingen tror ska kunna göra så stor skillnad. Raka spåret mot domedagen. Men det kommer i alla fall vara ett rent helvete vi hamnar i. Vi har ju robotdammsugaren!

Expressens förstasida larmar:

”BLACK FRIDAY – VARNINGEN NÄR DU HANDLAR IDAG – POLISENS 5 RÅD”.

Innan jag besviket upptäcker att det bara är en gammal artikel om hur man undviker lurendrejare på nätet, föreställer jag mig att det handlar om hur man ska undvika att bli nedtrampad av en köpfrossande mobb som löper amok på varuhuset. Jag är präglad av skräckbilderna jag sett på Youtube av hur det gick till ifjol i Storbritannien när Black Friday drabbade britterna. Jag vet inte hur det var när folk slogs om de sista livbåtarna på Titanic, men det måste varit något i närheten av de primala reaktionerna man ser i det klippet.
”Black Friday” har i många år varit en stor shoppingdag i USA. Sedan början av 00-talet den viktigaste dagen på året för handlarna. Dagen efter den stora helgen Thanksgiving, en klämdag som kommit att bli inofficiell helgdag, är den del av en långhelg som ligger bra till i början av julhandeln. Handeln har mer och mer gjort ett event av den, och namnet syftar på att denna dag skulle vara den då många handlare går från ”rött” till ”svart” i räkenskaperna. Ifjol kom ”Black Friday” till Europa på riktigt, och i år verkar handeln i Sverige hakat på jippot på bred front. Återstår att se hur många kunder som nappar på grejen. När jag försökte gå in på några näthandlare precis efter midnatt var många av sajterna nere. Samtidigt var det väldigt lugnt på den hemelektronikhandel med ”Black Friday”-kampanj jag besökte i eftermiddags. Som vilken vardag som helst där. Ännu har vi nog en bit att gå innan folk svimmar i trängseln här hemma. Det tar nog ett par år innan konceptet satt sig så pass att det kan konkurrera med vår egen traditionella ”Black Friday” – mellandagsrean.
Om jag vore handlare skulle jag göra allt för att etablera ”Black Friday” i Sverige. Det är en genialisk idé. Det anspelar på en av den ekonomiska psykologins mest grundläggande faktorer för att få folk att vilja konsumera: knapphetens begär. Om erbjudandena verkligen bara gäller i 24 timmar, under denna enda fredag, då skapas en känsla av ”nu eller aldrig” som stressar fram oöverlagda beslut. Det är långt ifrån alla erbjudanden som är unikt bra, ofta de vanliga ”extrapriserna” med gula lappar som i hetsen slinker med som något man borde passa på att köpa (innan det tar slut). Lägg därtill att många andra kunder rusar in på samma gång och med sin blotta närvaro signalerar att allt i butiken är eftertraktat, så blir det inte lättare att fatta rationella köpbeslut. Ju färre exemplar av varan det finns att köpa, desto mer värdefull uppfattas den. Allt sammanväget, konceptet ”Black Friday” är köpdjävulens påfund för att få folk att köpa saker de inte behöver, bara för att de inte vill missa chansen att göra ett fynd.

Jag klarade mig idag. Mitt enda besök till ett ”Black Friday”-ställe var återköpsavdelningen på Elgiganten där jag lämnade tillbaka en tidigt inköpt julklapp som nu råkade vara billigare – just denna ”Black Friday” – hos en konkurrent på nätet. Jag sparade några hundralappar på kuppen. Och fick en kort paus från tanken på flyktingarna, världsfreden och terrorn. Det talas just nu om behovet av ”andrum” i Sverige. Jag tror precis vi fick det, denna svarta fredag.

UPPDATERING: Det visar sig att det gick desto vildare till under ”Black Friday” på andra håll i landet. På ÖoB uppstod enligt GP panik på fredagskvällen när kunderna fick reda på att det bara fanns ett begränsat antal vattenkokare till salu för 10 kr. Människor knuffades , slogs och blev nedtrampade. En kund beskriver det som ”en zombie-apokalyps”.

Här kan man följa hur många människor som omkommer och skadas under ”Black Friday”-tumult I USA. När är det dags för en svensk version?

Jag bytte kassakö – du kan aldrig ana vad som hände sen…

  Typiskt, jag valde fel kassa igen! Något strulade för kunden längst fram i kassa 5 på IKEA. Först såg det ut att gå snabbt, och ställa sig längst bak i kön till kassan bredvid var inget alternativ. Men det drog ut på tiden. På tiden. På tiden… 

Jag började överväga att byta kassa. Men något starkt höll mig tillbaka. Inte skulle jag väl ha stått i den här kön och väntat förgäves? Tänk om det lossnar precis när jag bytt kö? Nä, bäst att stå kvar. 

Fortsatte vänta. Och vänta. Och vänta…

Men så grep förnuftet tag om mig till slut: inte tänka på den tid du redan lagt ned (”sunk cost” på ekonomisk-psykologiskt språk), tänk bara framåt! Vilken kassa verkar gå snabbast? Jag bytte. 

Kvar fanns bara dragningskraften från den andra psykologiska magneten som hållit mig tillbaka: oviljan att riskera att ångra sig i efterhand (”regret aversion”). Nog så stark. Stod i nya kön och hoppades nu att de som stod kvar i den gamla skulle få vänta länge. Ta nu god tid på dig kassören, red ut alla detaljer ordentligt med högkvarteret innan du kan ge kunden rabatt för repan eller vad det nu var de dividerade om… Ta god tid på dig!

Så irrationellt. Den gamla köns hastighet påverkar ju inte hur snabbt jag nu kommer fram. Är min hjärna från stenåldern, eller?

Ja. Precis som allas våra innanmäten. Homo Sapiens på utsidan – Cro Magnon på insidan. Men jag agerade till slut rätt i alla fall. I teorin. I praktiken hade jag otur denna gång. Strax efter jag lämnat första kön lade han på luren och började ta betalt. 

Det är inte lätt att vara rationell. 

Så typiskt manligt!

 Finfika-automaten på SVT kl 10.55, måndag förmiddag. En person före i kön som just får sin kaffe upphälld i pappersmuggen, två andra kvinnor står någon meter bredvid och samtalar könsroller på jobbet över en kopp kaffe. På väg till min tur vid automaten hör jag den ena säga något om ”jag tror det är typiskt manligt att sådär ta sig an en uppgift man egentligen inte är kvalificerad för, men ändå tro att man kan ro hem det”. Ska precis till att trycka på ”Cappucino” då hon tar ett stort kliv fram till automaten och hinner påpeka ”ursäkta, det var min tur!”

Oj. Känner mig jättedum att ha gått före i kön, så jag börjar förklara mig lite klumpigt: ”ursäkta, det var verkligen inte meningen men det såg faktiskt ut som ni stod och fikade och redan hade tagit er kaffe…”. Hon känner sig lite förlägen och ursäktar sig med att ”det är ju synd att börja första måndagen efter semestern så här, jag kunde ju bjudit dig på platsen i kön” och vi skrattar bägge krystat åt situationen.

Jag går därifrån med en cappucino och tanken på om det faktum att jag inte ens ifrågasatte om det var min tur eller inte trots att det alltså fanns utrymme för tvivel om den saken, kanske också är ”typiskt manligt”? 

Hon reagerade i alla fall rätt. Typiskt mänskligt. 

Var finns IKEA-manualen för Israel/Palestina-konflikten?

ikea3

Idag kom jag hem från Israel till nyheten att Sverige erkänt Palestina. Israels utrikesminister svarar med att vi måste förstå att ”relationer i Mellanöstern är mer komplicerade än att sätta ihop en möbel från IKEA”. Alla som byggt en Kampradbyrå vet att det är en dubbel underdrift. Sveriges utrikesminister svarar lika snabbt på sin israeliska ministerkollegas kritik med hälsningen att ”Jag skickar gärna ett platt Ikea-paket som Avigdor Lieberman kan montera ihop. Han kommer att upptäcka att man behöver en partner, samarbete och en bra manual”.

ikea1

Den där manualen, den skulle man vilja lägga vantarna på. Men den verkar lika svår att hitta som den heliga graal, universalverktyget som kan fixa ihop alla bitar är på vift, och USA svarar inte längre i telefonen om man ringer helpdesk.

ikea4

Alla som flugit via Ben Gurion utanför Tel Aviv vet att det också är en underdrift att säga att säkerhetstänket är högt där. Jag fick en ”femma” i passet av säkerhetskillen när jag skulle checka in. En sexa innebär att de i princip ser på dig som terrorist. Det måste varit att jag reste ensam, endast handbagage och så den där stämpeln i passet från Marocko som den proffsartiga säkerhetskontrollanten frågade om.

pass

När jag gick ombord på planet kom en flash om ytterligare ett attentat i Jerusalem. En israelisk aktivist som förts till sjukhus allvarligt skadad efter att män på motorcykel skjutit honom på nära håll. I jakten på förövaren dödas en palestinier. Den senaste veckan har bjudit på flera händelser av typen vi i media brukar benämna som ”oroligheter”. Först den palestinske mannen som körde in i spårvagnsresenärer i Jerusalem och dödade två, varav en tre månaders bebis. Sedan var spiralen igång igen. Jag hann precis besöka Tempelberget innan det blossade upp.

tempel2tempelberget

Efter klassisk sightseeing i detta epicentrum av konflikten gjorde jag en tur till Ramallah där jag bokat möte med några palestinska journalister för att höra om villkoren för deras nyhetsrapportering, efter att först ha tagit del av det israeliska perspektivet under några dagar i Tel Aviv där lugnet på stranden endast bryts av arméhelikoptrar som flyger upp och ned till Gaza med jämna mellanrum.

telavivbeachhelikopterbeach

En av de israeliska journalisterna jag träffade berättade hur sällan de skildrar verkligheten i de palestinska områdena. Inte minst av praktiska skäl – det är enligt israelisk lag förbjudet för en israel att åka in i ”område A” som är styrt av den palestinska myndigheten.

zona

Sen verkar inte heller intresset jättestort hos läsare och tittare att ta del av livet på andra sidan. Det visar sig att samma sak gäller palestinska media.

Wattan TV mötte jag programdirektör och programledare Saida Hamad som visade mig kontrollrummet där de saknar utrustningen för att sända via satellit. Den beslagtogs 2012 av israelisk militär. Oklart varför.

wattan

De har anlitat en israelisk jurist och processar som bäst för att få tillbaka den. Under tiden har de tvingats jobba extra hårt för att nå ut via nätet. Facebook är deras främsta kanal för att nå tittarna. De har tappat många vanliga tittare, men också vunnit många nya och yngre tittare genom att tvingas vässa den digitala strategin. Saida Hamad visar mig Facebook-sidan för sitt eget program ”Sandtimmen” (symbolen är ett sandur, när sanden runnit ut är programmet slut) som grillar de palestinska makthavarna en gång i veckan. Två dagar senare skulle de ha jordbruksministern på plats för att frågas ut om varför den palestinska myndighetens jordbrukspolitik leder till färre jordbruk istället för fler. ”Sen myndigheten kom till har jordbruket gått från 40 till 10% av Palestinas BNP, medan antalet tjänstemän som får lön av Palestinska myndigheten vuxit till 400 000”. Hon pekar på hur myndigheten gjort många ekonomiskt beroende av dess existens.

Saida Hamad lyfter fram att Wattan TV är oberoende. Jag frågar då var de får sin finansiering ifrån -annonserna på sajten kan väl inte räcka till? ”Vi får bidrag från USA och EU också, men nyhetsvärderingen påverkas inte av det”, bedyrar hon.

Samtidigt som hon visar mig runt i deras enkla lokaler pågår en demonstration längre bort i Ramallah. Man har gjort en gigantisk palestinsk flagga som ska bäras bort till presidentens högkvarter. Ännu längre bort på andra sidan stan möter jag Ali Hussein, chefredaktör och styrelseordförande för den palestinska myndighetens officiella nyhetsbyrå Wafa. Hans bror är tydligen en av president Abbas närmsta män, så jag är beredd på att möta mer av en politiker än journalist. Ett porträtt på Arafat på ena sidan och Abbas på den andra sidan av hans skrivbord gör det tydligt att detta är en ”officiell” nyhetsbyrå i ordets starkaste bemärkelse.

wafa

Samtalet om journalistiskt oberoende och nyhetsvärdering glider direkt över till politik och han talar om vikten av att inte ge efter till de militanta krafterna i Gaza. Han återkommer flera gånger till att ”vi måste ha en rationell hållning”, inte ge utrymme för åsikter som förstör för den palestinska saken. ISIS, USA, Palme och Sveriges löfte att erkänna staten Palestina vävs ihop i en politisk analys som gör mig lite yr. Många kopplingar att hålla i huvudet samtidigt för att hänga med i hans teori om hur allting hänger ihop i Mellanöstern. Eller så är det bara röken från hans cigaretter. Han bjuder på en chokladbit innan jag går, och med en ”Mon Chéri” i handen leds jag ut av hans svartklädda manlige sekreterare, ut till en eftermiddag i Ramallah där folk trängs på gatorna för att handla. Jag dras med av den uppsluppna stämningen och vandrar huvudgatan upp och ned för att se vad det är för shopping som lockar folkmyllret. För egen del blir det en granatäppeljuice och kardemummakaffe. En stund, med den varma tidiga kvällssolen i ögonen, känns det som att detta skulle kunna vara vilken Mellanösternstad som helst. Inte så olikt Jaffa-kvarteren nere i Tel Aviv.

ramallah

Men det är en jämförelse som bara en sådan som jag kan kosta på mig. En som har tillstånd att passera ut genom Muren till Israel och en som inte vid lag är förbjuden att passera in till palestinsktkontrollerat område. En som har möjlighet att se bägge sidor.

Mellan mötena på Wattan och Wafa fick jag en rundtur med bil av en annan palestinsk journalist. Han visade mig hur staden växer på kullarna utanför.

ramallah2

Vi stannar på en restaurang i ett av de nya medelklassiga bostadsområdena där det ”bor många NGO:er och andra som har råd”. Jag rycker åt mig en av dagens palestinska (Västbankspalestinska) tidningar och frågar vad som står på ettan.

tidning

Det handlar såklart om de nya judiska bosättningarna och bredvid en bild på förstörda palestinska bostäder någonstans på Västbanken. Hur oberoende är pressen här, undrar jag?

”Ingen är oberoende. Det är inte lätt att kritisera den palestinska myndigheten, då blir det jobbigt för dig. Du kan inte läsa eller höra riktig granskning av den palestinska myndigheten i någon av medierna här. Inte ens på Facebook kan man anklaga Abbas för korruption utan att riskera att palestinska polisen sedan knackar på dörren. Israeliska medier är lika partiska vad gäller konflikten, men de är betydligt bättre på den interna granskningen.”

I Tel Aviv möter jag senare Yinnon Miles, nyhetsankare på Israels näst största tevekanal Channel 10.

yinnon

Han berättar hur Gazakriget i somras förvandlade alla journalister till patrioter. ”När kriget kom, då satte alla på sig hjälmen”. Han bekräftar bilden av att det även i ”fredstid” är väldigt ovanligt med reportage från verkligheten på andra sidan. Men det finns ett undantag. Vi går till utriket på redaktionen och han stannar till vid Arabdesken. Nu är han föräldraledig, men annars brukar Zvi Yehezkeli sitta här. ”Han revolutionerade faktiskt bevakningen av Arabvärlden. Vanligtvis har vi bara nyhetsinslag därifrån när det smäller. Men han började göra reportage om vardagen där och vill förmedla en förståelse för hur de tänker”.

Sista dagen på min resa tar jag en promenad i pittoreska gamla Jaffa där araber, judar och kristna bor om vartannat i olika kvarter utan alltför tydliga gränser. Men det är ett litet undantag i det stora hela.

På väg ned mot havet tänker jag att det är just avsaknaden av vardagliga möten mellan israeler och palestinier som är det mest skrämmande. Om man inte ens indirekt genom media kan se att det är människor av kött och blod på bägge sidor och barn får demoniseringen av varandra med modersmjölken, ja då finns inte mycket hopp. Just uppgivenheten är det som möter mig oavsett vem jag talar med.

Under promenaden från Peres Peace House till hamnen ser jag en udda fågel som förgäves går och letar föda i sanden.

duvan

En vit duva. Jag närmar mig för att försöka fånga den på bild, men då flyr den sin väg. De är skygga här, de vita duvorna.

Island – alla bubblors moder (därför kommer det krascha igen)

image

Reykjavik, lördag morgon 04.45. Sitter och väntar på flygbussen nere vid hamnen där folk släntrar ut med ölflaskan i handen från stadens nattklubbar. Här går man ut sent, aldrig före midnatt och festar hårt (har jag hört) tills det är dags att plockas upp av någon snäll (nykter?) kompis med bil.

Nu åker bussen. Lämnar landet som satte sig på kartan som finanskrisens största slukhål. Efter en total avreglering på 90-talet, och ett självförtroende som efterklokt kallas hybris, var det bäddat för bubbla. Historien förtäljer om testosteronstinna fiskare som sadlade om till investmentbankers på någon av de tre bankerna som växte sig flerfalt större än landets BNP. Hur regering och centralbank omöjligt kunde rädda dem – ”too big to save” – när  den globala kapitalmarknaden frös till krishösten 2008. Finansvikingar och deras ”outvasion” fick skulden tillsammans med David Oddsson, den nyliberale centralbankschefen som låg bakom den finansiella avregleringen som mångårig premiärminister. Jo, även sittande högerpremiärministern Geir Haarde beskylldes för debaclet. Han ställdes faktiskt inför en slags ”riksrätt” efteråt och dömdes till fängelse. Han slapp dock skaka galler när hela spektaklet var över. Sedan folkligt uppror och vänstersväng med första öppet homosexuella kvinnliga premiärministern, beskedliga nedskärningar (ingen centraleuropeisk total åtstramningskur här inte) och en hyfsat snabb vändning. ”Ser man bara till siffrorna, så ser Island ut att må rätt bra idag. Man skulle inte kunna tro att vi var på botten för bara fem år sen”, säger Eirikur Bergmann, professor i politisk vetenskap vid Bifrost University när han bjuder på espresso hemma i sin för tillfället lite stökiga villa där disken samlats på hög i köket.

image

”Ursäkta röran, det är mycket resande fram och tillbaka nu”. Precis hemkommen från Sydamerika. Morgonen därpå ska han till Kina. Sedan han i februari kom ut med sin bok om Islands finansiella jordbävning,
Iceland and the International Financial Crisis – Boom, Bust and Recovery”, är han upptagen med att turnera på konferens världen över för att berätta om vad som byggde bubblan.
”Vi har alltid haft bubblor. Stark uppgång och sedan platt fall, det är typiskt för vår ekonomi. Men varje gång kommer vi ändå en bit framåt, när dammet väl lagt sig”. Professor Bergmanns teori är att expansion och symboliska stordåd – i stil med finansvikingarnas uppköp av brittiska fotbollslag och danska varuhus – är inbäddat i den isländska folksjälen. ”Det har med självständighetskampen att göra, vi är fortfarande i behov av att visa att vi kan själva, att vi har en plats på den internationella kartan”, säger Bergmann och hänvisar bakåt i historien där Island gång på gång hävdat sitt oberoende. Först gentemot Norge (varifrån de första bosättarna kom på 800-talet), sedan mot Danmark som de klippte banden med när tillfället gavs att kuppa fram en självständighetsförklaring under nazisternas ockupation 1944. Sedan dess har Island även haft anledning att mäta sig med Storbritannien (”torskkriget” på 70-talet). Island, den bångstyriga ungen som ständigt måste visa att hen ”kan själv”. Det är i det historiska ljuset man ska se det som skedde på finansmarknaden här på 00-talet, menar Bergmann.
Vad säger han om teorin att det var något typiskt manligt detta, att det finansiella högmodet hör ihop med machokulturen med risktagande fiskare som hellre dör i vågorna till havs än kommer hem utan fångst efter trålarturen? (En nidbild som befästes i Michael Lewis mycket underhållande reportagebok ”Boomerang – travels in the New Third World”)
”Njae, som alltid så berättar Lewis en bra story, som kanske är bättre än verkligheten. Kom ihåg att detta skedde i ett av världens mest jämställda länder. Då fanns det inga kvinnoröster som protesterade, alla var med på tåget och njöt av färden”.
Skulle det kunna hända igen på Island?
”Ja! Det är det korta och enkla svaret. Kolla på huspriserna, de skjuter i höjden igen. Storstilad nybyggnation är tillbaka”.

image

Men det var ju bara fem år sedan det kraschade, nog minns väl folk hur det gick förra gången?
”Jo, men det är så vi tagit oss fram i historien. Två steg fram och ett tillbaka. De ständiga kriserna till trots, det leder totalt sett ändå till framsteg”.

05.00. Busschauffören har slutat tjöta med den pratglade amerikanen längst fram som förvånas över islänningarnas alkoholvanor (”They’ll be sleeping well into the afternoon after this partying!”), bussen börjar färden mot Keflaviks flygplats. På vägen ut ur Reykjavik  passerar vi byggkranar i färd med att resa nya höghus med sjöutsikt där lägenheterna säkert redan är sålda.

image

På grund av de nya kapitalrestriktionerna som ska skydda den sköra isländska kronan från att falla vid kapitalflykt så jagar de rikas pengar inhemska investeringar istället, och då har fastigheter återigen blivit ett hett objekt. Innan vi svänger upp mot huvudleden kör vi förbi ett inglasat bankpalats (också det med Atlantutsikt vid första raden) där ett nytt namn står på skylten – ”Arion banki”, tidigare Kaupthing bank.

image

När Kaupthing kånkade tillsammans med Glitnir och Landsbanki, delades de upp i ”goda” (hanterbara) inhemska skulder och tillgångar som backades upp av statlig insättningsgaranti och de gigantiska utländska cancersvulsterna som helt sonika skars bort (till utländska kreditgivares protester).
Arion är Kaupthings nya friska ansikte. Om professor Bergmann får rätt i sin bubbelvarning finns det risk för att det inte blir det sista namnet på banken.

P.S.

Efter att finansäventyret tog slut blev fiske åter viktigast för Islands ekonomi. Vilket märks när jag slår på teven på kvällen.

image

Dokumentär om modiga fiskare på public service-kanalen och musikunderhållning inspelad på fiskebåt på en reklamkanal där det mellan varven annonseras för fiskebåtsmäkleri och fiskrestauranger.  Men nu ser turismen ut att kunna ta över den positionen. Efter finanskraschen och Eyjafjallajökulls utbrott som lamslog hela Europas flygtrafik ökade faktiskt resandet till Island, inte tvärtom! Inte bara en fråga om katastrofturism, händelserna satte helt enkelt Island på världskartan. All publicity is good publicity…
Det finns skäl för turisterna att komma. Om man står ut med mycket omväxlande väder, från snöstorm…

image

…till solsken på fem minuter…

image

…så bjuder Island på många mäktiga naturupplevelser och en stor sagobrunn att ösa historia ur.
Jag var där med min 9-årige son som stortrivdes i naturen (han är lik sin far) och rekommenderar absolut ett besök vid den ursprungliga Alltingsplatsen i Thingvellirs nationalpark.

image

Sedan kan du gärna fortsätta på dagsturen ”Golden circle” som bland annat passerar förbi Geysir och Gullfoss.

image

image

Missa inte heller ett besök på någon av alla geotermiskt uppvärmda bad där hagel och snövindar bara bidrar till den heta upplevelsen. I Reykjavik ligger kommunala Laugardalslaug med såväl rutschkanor som relaxpool med 38-gradigt vatten. En tur till den stora turistattraktionen Blue Lagoon, är också värt besväret (kosta på dig massage på flytbädd i vattnet!).

image

Till sist ett tips för alla som är lika skidintresserade som jag. Bláfjöll, med sittliftar och sköna utförslöpor i Sälenstil ligger bara en halvtimme från Reykjavik med skiduthyrning. Vid gott väder, underbar utsikt!

image

image

Vid mindre bra väder… ser du ingenting!
Så glöm inte skidglasögonen hemma, de behövs verkligen (som jag kostsamt erfor när jag tvingades köpa nya i skidshopen).

Kolla vädret samma morgon du åker iväg på äventyr. Det ändras innan du hinner blinka, så passa på när det väl är fint!
Det gäller för övrigt alla utomhusaktiviteter på Island.
Kanske även inställningen till såväl sprit som ekonomisk högkonjunktur. Lika bra att passa på att festa medan man kan, man vet aldrig när ovädret slår till igen…

Dagens beslut: att raka sig

imageJag rakar mig inte lika ofta när jag är ledig. Den här gången har det gått nästan två veckor sen senast. Har varit skönt att slippa bry sig. Varför rakar man sig ens från första början? Det sparar tid att inte raka sig och värmer ansiktet bättre med skägg än utan. Ben Hedenhös var mer rationell i sin grooming än dagens slätrakade män som skär bort ansiktshåret. Men vardagen närmar sig, och jag kände att idag är det dags att börja anpassa sig igen. Vänja sig vid att passa in i det civiliserade samhällets konformistiska krav. Så rakhyveln fick komma fram till slut. Man måste ju  vara prydlig i rutan. Inte för att Bengt Magnusson är mindre trovärdig på grund av sin skäggväxt, men den är ju ordentlig. Ska man ha skägg, ska man ha det på riktigt. Ingen tredagarsstubb. Det måste se vårdat ut, vilket mitt semesterbarr knappast kan anklagas för. Jag skulle kunna bestämma mig för att bli en skägg-gubbe. Jag skulle kunna välja en skäggstil som passar mig och sedan hålla mig till den linjen konsekvent. Men då måste jag välja. Välja att byta stil, vilket känns som ett stort steg. Från välrakad pojke till en man som gör anspråk på att se ut som ”den gamle och havet”. Särskilt nuförtiden då hipsterskäggen känns så 2013, så är steget till skägg förknippat med ännu mera risk. Det måste bli helt rätt från början för att man inte ska tro att jag bara hakat på någon trend. Därför är fortsatt skäggväxt inte ett ickebeslut, utan i själva verket ett mycket stort beslut. Enklast därför att bara ta bort det.

image

Det kostade mig ett litet skärsår på hakan och en smula självrespekt, men nu är det gjort. Åter till status quo.

 

En dag i Marrakech (detta hinner du på fem timmar)

Lugnare turistande på hemresedagen efter denna resa, jämfört med senast.
Marrakech överraskade positivt. Lätt sätt att få smak på arabisk kultur. Pratar man franska (eller anglais, för all del) känner man sig som hemma. Mysigt myller. Det finns alltifrån minibutiker på bakgator…

image

…till megaturistisk men ändå ”autentisk” prutningsfestival på souken.

image

Jag fick med mig några tallrikar hem…

image

Men tyvärr bangade jag denna lampa:

image

Ångrar dock inte att jag ej stoppade ned denna wc i packningen:

image

Bad och kroppsvård á la Hammam rekommenderas! (inga bilder, ville inte blöta kameran).
”Yves st Laurent”-trädgården värd ett snabbt (liten) besök. Inte minst för den perfekta blå nyansen på fasaden:

image

image

image

image

image
Till sist, flygplatsen á la Brasilia värd lite arkitektonisk beundran innan incheckning och hemresa. Endast fem timmar så har man sen bytt 24 grader med sol mot svenskt novembermörker…

En dag i New York (detta hinner du på fem timmar)

På väg in till New York med tåg från New Haven och har lite tid över innan flyget ikväll.

11.00. Fem timmar i NY börjar nu. Förra gången missade jag Green Line, grönstråket på gammalt järnvägsspår som börjar vid 34th i Chelsea och går nedåt. Börjar med den innan jag har kassar att bära.

På väg dit får jag syn på reklam för utsikten från Empire State Building. Det slår mig, jag har aldrig varit där. Jag är superturist i stan i fem timmar, klart jag ska dit!

image

27$ kostar det (om man inte ”uppgraderar” sig för 17$ extra för att åka allra högst upp till 102:a våningen istället för 86:e). Saftigare än Kaknästornet, men lite högre också, så ok. Först måste man igenom security som på flyget. Lämna ifrån sig bälte, väska och sånt som ska scannas för att se så att ingen tänker kapa hissen.

image

Måste ta mig igenom en labyrint av turistfällor i form av fotografering och annan försäljning av olika slag innan jag till slut får ställa mig i kö till hissen. Sedan av vid 80:e våningen, gå runt i ett museum jag inte har tid med, sedan ny kö för sista hissen. Detta tär på min knappa tidsbudget, hoppas det blir värt det..

image

Jorå, det var det. Helt ok utsikt… Coolt också att det är så tyst här uppe. 320 m upp i luften hör man inga bilar, bara italienska, japanska och andra som jag som beundrar utsikten på olika språk.

image

image

image

Time for a selfie… 

image

Nu – efter denna lilla omväg på en timme – är det dags att ta sikte på Green Line. 

På vägen dit tänkte jag kolla in ett galleri som fanns på rekommenderat-listan i US Airways inflight-mag över grejer att göra ”off the beaten path” i NY. 

image

Trapporna upp till ArtNowNY, 548 W på 28:e är lovande slitna. Galleriet ska ha ”gained some serious street cred”, skriver de. Bra, om de bara haft öppet på måndagar…

image

På vägen ut provar jag ett annat galleri där det i alla fall lyser om konsten, men de har också stängt måndagar.

image

Well, jag har i alla fall försökt vara kulturell!
Det är nu nära till grönpromenaden på Green Line. 

image

Nice, men efter ett par minuter känner jag ändå att asfalten lockar mera. NY och dess parker i all ära, men det är ju inte för närheten till naturen vi svenskar åker hit…

image

Jag var på väg hoppa ned i Chelsea, när jag kom fram till en skön viloplats och faktiskt… Även på besök i storstan känns det skönt med lite lugn, med stadens larm i betryggande närhet.

image

13.53. Slutvilat, dags för lunch!
Går på US Airways-magasinets tips om  att besöka Corner Bistro (331 W, 4th) som beskrivs som ”burger and beer joint… one of the last authentic bohemian bars in the area”. 5-10 minuters promenad i mysiga Greenwich Village.

image

I samma kvarter passerar jag ”Smörgås”.

image

Att beställa något där är väl lite som att fråga om de har svenskt kaffe på hotellet?

image

Nä, det blir garanterat hamburgare som planerat på hörnan.

image

Inne på Corner Bistro, ser jag snabbt att detta är ett ställe i min smak. Menyn är enkel.

image

Jag slipper beslutsångest, ser direkt vad jag vill ha – en Bistro Burger!

image

Maten enkelt serverad på plasttallrik med jazz i högtalarna. Jorå, bohemian alla gånger. Helt ok burgare, men överfriterade pommes. Ett ställa vars Unique Selling Point definitivt är atmosfären snarare än maten.

image

Nu har jag både gjort turistfällor, varit ”off the beaten track”, ätit bohemiskt och varit kulturell (nåja, försökt i alla fall…). Får man shoppa nu?

Uniqlo Soho närmast för nya basplagg, och sen får det bli vad det blir i närheten under de två timmar som är kvar. Jeans skulle jag ju ha också. Tur det fanns en affär precis utanför tunnelbanan vid Broadway/Lafayette (Hollister, om du måste veta…). Det är ett tonårsmärke, jag vet, men för jeans är det väl ok för en 38-åring att handla där? Hör många svenska röster (tur att det är mörkt härinne).

image

När jag går ut på gatan med en Hollisterkasse med barbröstad hunk över hela påsen intalar jag mig att folk kan tro jag handlat åt mina tonårsdöttrar. Men det lurar tydligen inte alla. Killen som delar ut egenpressade promoskivor på trottoaren är på väg att ge mig en, men drar snabbt tillbaks den när han ser vår jag handlat. 

16.56 Står fast i kön på Uniqlo . Börjar kännas stressigt nu. Fortfarande ingen present till Emma (de hade ingen snygg kofta till henne här)…

17.10. Springer in på Bloomingdales. De har fina handskar, great!

17.20. Åker tillbaka till bagaget vid Grand Central Station. Facit: 3 affärer på 30 min med bra köp på varje ställe. Effektivt, men knappast skön shopping. Jag har varit tidsoptimist igen (eller som jag föredrar att kalla det, ”maximerare”).

17.39. Sitter nu väldigt svettig, kissnödig och törstig i en taxi på väg till flyget. Ser liksom lite suddigt av utmattning kombinerat med stress, oro för att missa flyget. 

image

Jag har kutat som en galning mellan provrummen och kämpat hårt på upploppet – lyckats med allt utom bokhandeln. belönar mig med en Diet Dr Pepper och hoppas att trafiken ska vara snäll ikväll.

18.04. Kö ned i Holland tunnel. Taxichauffören talar om att han önskar detta var en helikopter istället. Börjar bli lite orolig…

image

18.23 taxin börjar skaka. Kollar ut, nej ingen jordbävning. Chauffören säger att motorn håller på att paja och att jag måste hoppa av. Va??? 
Säger till honom att detta gör mig orolig. ”Jag skulle också vara orolig om jag var du”, svarar han och stannar bilen på en gata där inga taxibilar syns till.
Kutar med bagagen och klädpåsar på desperat jakt efter en ledig taxi i köerna ned i tunneln. Hittar till slut en. Hinner jag? ”Well, depends on traffic in the tunnel”. 

18.30. Nere i tunneln. Det rullar något. Än finns hopp.

image

19.05 Newark Airport. Framme i hyfsat god tid ändå. Hinner springa in på taxfree och fräscha upp mig med närmaste parfym. Det visade sig vara Hilfigers Preppy. Lämpligt med tanke på att jag precis varit på Yale.  Hinner även med en bokhandel på flygplatsen. En bok till mig, och en till Masse som beställt en musikbiografi jag glömt bort vilken, men tror det var Cash (?)

image

19.40. Nu sitter jag på planet som ska gå om 25 min. Det gick ju bra det här ändå. Fast en jäkla stress sedan klockan tre. Är helt utsjasad. Jympadojorna jag köpte i Yale för att kunna göra storstan så snabbt som möjligt fick jobba väl idag…

image

Sammanfattning: jag tycker jag hann med mycket på mina fem – som stretchades till dryga sex – timmar på Manhattan. Men det är bara att konstatera att New York räcker för mer än en dag…
I’ll be back.