På väg in till New York med tåg från New Haven och har lite tid över innan flyget ikväll.
11.00. Fem timmar i NY börjar nu. Förra gången missade jag Green Line, grönstråket på gammalt järnvägsspår som börjar vid 34th i Chelsea och går nedåt. Börjar med den innan jag har kassar att bära.
På väg dit får jag syn på reklam för utsikten från Empire State Building. Det slår mig, jag har aldrig varit där. Jag är superturist i stan i fem timmar, klart jag ska dit!
27$ kostar det (om man inte ”uppgraderar” sig för 17$ extra för att åka allra högst upp till 102:a våningen istället för 86:e). Saftigare än Kaknästornet, men lite högre också, så ok. Först måste man igenom security som på flyget. Lämna ifrån sig bälte, väska och sånt som ska scannas för att se så att ingen tänker kapa hissen.
Måste ta mig igenom en labyrint av turistfällor i form av fotografering och annan försäljning av olika slag innan jag till slut får ställa mig i kö till hissen. Sedan av vid 80:e våningen, gå runt i ett museum jag inte har tid med, sedan ny kö för sista hissen. Detta tär på min knappa tidsbudget, hoppas det blir värt det..
Jorå, det var det. Helt ok utsikt… Coolt också att det är så tyst här uppe. 320 m upp i luften hör man inga bilar, bara italienska, japanska och andra som jag som beundrar utsikten på olika språk.
Time for a selfie…
Nu – efter denna lilla omväg på en timme – är det dags att ta sikte på Green Line.
På vägen dit tänkte jag kolla in ett galleri som fanns på rekommenderat-listan i US Airways inflight-mag över grejer att göra ”off the beaten path” i NY.
Trapporna upp till ArtNowNY, 548 W på 28:e är lovande slitna. Galleriet ska ha ”gained some serious street cred”, skriver de. Bra, om de bara haft öppet på måndagar…
På vägen ut provar jag ett annat galleri där det i alla fall lyser om konsten, men de har också stängt måndagar.
Well, jag har i alla fall försökt vara kulturell!
Det är nu nära till grönpromenaden på Green Line.
Nice, men efter ett par minuter känner jag ändå att asfalten lockar mera. NY och dess parker i all ära, men det är ju inte för närheten till naturen vi svenskar åker hit…
Jag var på väg hoppa ned i Chelsea, när jag kom fram till en skön viloplats och faktiskt… Även på besök i storstan känns det skönt med lite lugn, med stadens larm i betryggande närhet.
13.53. Slutvilat, dags för lunch!
Går på US Airways-magasinets tips om att besöka Corner Bistro (331 W, 4th) som beskrivs som ”burger and beer joint… one of the last authentic bohemian bars in the area”. 5-10 minuters promenad i mysiga Greenwich Village.
I samma kvarter passerar jag ”Smörgås”.
Att beställa något där är väl lite som att fråga om de har svenskt kaffe på hotellet?
Nä, det blir garanterat hamburgare som planerat på hörnan.
Inne på Corner Bistro, ser jag snabbt att detta är ett ställe i min smak. Menyn är enkel.
Jag slipper beslutsångest, ser direkt vad jag vill ha – en Bistro Burger!
Maten enkelt serverad på plasttallrik med jazz i högtalarna. Jorå, bohemian alla gånger. Helt ok burgare, men överfriterade pommes. Ett ställa vars Unique Selling Point definitivt är atmosfären snarare än maten.
Nu har jag både gjort turistfällor, varit ”off the beaten track”, ätit bohemiskt och varit kulturell (nåja, försökt i alla fall…). Får man shoppa nu?
Uniqlo Soho närmast för nya basplagg, och sen får det bli vad det blir i närheten under de två timmar som är kvar. Jeans skulle jag ju ha också. Tur det fanns en affär precis utanför tunnelbanan vid Broadway/Lafayette (Hollister, om du måste veta…). Det är ett tonårsmärke, jag vet, men för jeans är det väl ok för en 38-åring att handla där? Hör många svenska röster (tur att det är mörkt härinne).
När jag går ut på gatan med en Hollisterkasse med barbröstad hunk över hela påsen intalar jag mig att folk kan tro jag handlat åt mina tonårsdöttrar. Men det lurar tydligen inte alla. Killen som delar ut egenpressade promoskivor på trottoaren är på väg att ge mig en, men drar snabbt tillbaks den när han ser vår jag handlat.
16.56 Står fast i kön på Uniqlo . Börjar kännas stressigt nu. Fortfarande ingen present till Emma (de hade ingen snygg kofta till henne här)…
17.10. Springer in på Bloomingdales. De har fina handskar, great!
17.20. Åker tillbaka till bagaget vid Grand Central Station. Facit: 3 affärer på 30 min med bra köp på varje ställe. Effektivt, men knappast skön shopping. Jag har varit tidsoptimist igen (eller som jag föredrar att kalla det, ”maximerare”).
17.39. Sitter nu väldigt svettig, kissnödig och törstig i en taxi på väg till flyget. Ser liksom lite suddigt av utmattning kombinerat med stress, oro för att missa flyget.
Jag har kutat som en galning mellan provrummen och kämpat hårt på upploppet – lyckats med allt utom bokhandeln. belönar mig med en Diet Dr Pepper och hoppas att trafiken ska vara snäll ikväll.
18.04. Kö ned i Holland tunnel. Taxichauffören talar om att han önskar detta var en helikopter istället. Börjar bli lite orolig…
18.23 taxin börjar skaka. Kollar ut, nej ingen jordbävning. Chauffören säger att motorn håller på att paja och att jag måste hoppa av. Va???
Säger till honom att detta gör mig orolig. ”Jag skulle också vara orolig om jag var du”, svarar han och stannar bilen på en gata där inga taxibilar syns till.
Kutar med bagagen och klädpåsar på desperat jakt efter en ledig taxi i köerna ned i tunneln. Hittar till slut en. Hinner jag? ”Well, depends on traffic in the tunnel”.
18.30. Nere i tunneln. Det rullar något. Än finns hopp.
19.05 Newark Airport. Framme i hyfsat god tid ändå. Hinner springa in på taxfree och fräscha upp mig med närmaste parfym. Det visade sig vara Hilfigers Preppy. Lämpligt med tanke på att jag precis varit på Yale. Hinner även med en bokhandel på flygplatsen. En bok till mig, och en till Masse som beställt en musikbiografi jag glömt bort vilken, men tror det var Cash (?)
19.40. Nu sitter jag på planet som ska gå om 25 min. Det gick ju bra det här ändå. Fast en jäkla stress sedan klockan tre. Är helt utsjasad. Jympadojorna jag köpte i Yale för att kunna göra storstan så snabbt som möjligt fick jobba väl idag…
Sammanfattning: jag tycker jag hann med mycket på mina fem – som stretchades till dryga sex – timmar på Manhattan. Men det är bara att konstatera att New York räcker för mer än en dag…
I’ll be back.
Alexander Norén 