Var finns IKEA-manualen för Israel/Palestina-konflikten?

ikea3

Idag kom jag hem från Israel till nyheten att Sverige erkänt Palestina. Israels utrikesminister svarar med att vi måste förstå att ”relationer i Mellanöstern är mer komplicerade än att sätta ihop en möbel från IKEA”. Alla som byggt en Kampradbyrå vet att det är en dubbel underdrift. Sveriges utrikesminister svarar lika snabbt på sin israeliska ministerkollegas kritik med hälsningen att ”Jag skickar gärna ett platt Ikea-paket som Avigdor Lieberman kan montera ihop. Han kommer att upptäcka att man behöver en partner, samarbete och en bra manual”.

ikea1

Den där manualen, den skulle man vilja lägga vantarna på. Men den verkar lika svår att hitta som den heliga graal, universalverktyget som kan fixa ihop alla bitar är på vift, och USA svarar inte längre i telefonen om man ringer helpdesk.

ikea4

Alla som flugit via Ben Gurion utanför Tel Aviv vet att det också är en underdrift att säga att säkerhetstänket är högt där. Jag fick en ”femma” i passet av säkerhetskillen när jag skulle checka in. En sexa innebär att de i princip ser på dig som terrorist. Det måste varit att jag reste ensam, endast handbagage och så den där stämpeln i passet från Marocko som den proffsartiga säkerhetskontrollanten frågade om.

pass

När jag gick ombord på planet kom en flash om ytterligare ett attentat i Jerusalem. En israelisk aktivist som förts till sjukhus allvarligt skadad efter att män på motorcykel skjutit honom på nära håll. I jakten på förövaren dödas en palestinier. Den senaste veckan har bjudit på flera händelser av typen vi i media brukar benämna som ”oroligheter”. Först den palestinske mannen som körde in i spårvagnsresenärer i Jerusalem och dödade två, varav en tre månaders bebis. Sedan var spiralen igång igen. Jag hann precis besöka Tempelberget innan det blossade upp.

tempel2tempelberget

Efter klassisk sightseeing i detta epicentrum av konflikten gjorde jag en tur till Ramallah där jag bokat möte med några palestinska journalister för att höra om villkoren för deras nyhetsrapportering, efter att först ha tagit del av det israeliska perspektivet under några dagar i Tel Aviv där lugnet på stranden endast bryts av arméhelikoptrar som flyger upp och ned till Gaza med jämna mellanrum.

telavivbeachhelikopterbeach

En av de israeliska journalisterna jag träffade berättade hur sällan de skildrar verkligheten i de palestinska områdena. Inte minst av praktiska skäl – det är enligt israelisk lag förbjudet för en israel att åka in i ”område A” som är styrt av den palestinska myndigheten.

zona

Sen verkar inte heller intresset jättestort hos läsare och tittare att ta del av livet på andra sidan. Det visar sig att samma sak gäller palestinska media.

Wattan TV mötte jag programdirektör och programledare Saida Hamad som visade mig kontrollrummet där de saknar utrustningen för att sända via satellit. Den beslagtogs 2012 av israelisk militär. Oklart varför.

wattan

De har anlitat en israelisk jurist och processar som bäst för att få tillbaka den. Under tiden har de tvingats jobba extra hårt för att nå ut via nätet. Facebook är deras främsta kanal för att nå tittarna. De har tappat många vanliga tittare, men också vunnit många nya och yngre tittare genom att tvingas vässa den digitala strategin. Saida Hamad visar mig Facebook-sidan för sitt eget program ”Sandtimmen” (symbolen är ett sandur, när sanden runnit ut är programmet slut) som grillar de palestinska makthavarna en gång i veckan. Två dagar senare skulle de ha jordbruksministern på plats för att frågas ut om varför den palestinska myndighetens jordbrukspolitik leder till färre jordbruk istället för fler. ”Sen myndigheten kom till har jordbruket gått från 40 till 10% av Palestinas BNP, medan antalet tjänstemän som får lön av Palestinska myndigheten vuxit till 400 000”. Hon pekar på hur myndigheten gjort många ekonomiskt beroende av dess existens.

Saida Hamad lyfter fram att Wattan TV är oberoende. Jag frågar då var de får sin finansiering ifrån -annonserna på sajten kan väl inte räcka till? ”Vi får bidrag från USA och EU också, men nyhetsvärderingen påverkas inte av det”, bedyrar hon.

Samtidigt som hon visar mig runt i deras enkla lokaler pågår en demonstration längre bort i Ramallah. Man har gjort en gigantisk palestinsk flagga som ska bäras bort till presidentens högkvarter. Ännu längre bort på andra sidan stan möter jag Ali Hussein, chefredaktör och styrelseordförande för den palestinska myndighetens officiella nyhetsbyrå Wafa. Hans bror är tydligen en av president Abbas närmsta män, så jag är beredd på att möta mer av en politiker än journalist. Ett porträtt på Arafat på ena sidan och Abbas på den andra sidan av hans skrivbord gör det tydligt att detta är en ”officiell” nyhetsbyrå i ordets starkaste bemärkelse.

wafa

Samtalet om journalistiskt oberoende och nyhetsvärdering glider direkt över till politik och han talar om vikten av att inte ge efter till de militanta krafterna i Gaza. Han återkommer flera gånger till att ”vi måste ha en rationell hållning”, inte ge utrymme för åsikter som förstör för den palestinska saken. ISIS, USA, Palme och Sveriges löfte att erkänna staten Palestina vävs ihop i en politisk analys som gör mig lite yr. Många kopplingar att hålla i huvudet samtidigt för att hänga med i hans teori om hur allting hänger ihop i Mellanöstern. Eller så är det bara röken från hans cigaretter. Han bjuder på en chokladbit innan jag går, och med en ”Mon Chéri” i handen leds jag ut av hans svartklädda manlige sekreterare, ut till en eftermiddag i Ramallah där folk trängs på gatorna för att handla. Jag dras med av den uppsluppna stämningen och vandrar huvudgatan upp och ned för att se vad det är för shopping som lockar folkmyllret. För egen del blir det en granatäppeljuice och kardemummakaffe. En stund, med den varma tidiga kvällssolen i ögonen, känns det som att detta skulle kunna vara vilken Mellanösternstad som helst. Inte så olikt Jaffa-kvarteren nere i Tel Aviv.

ramallah

Men det är en jämförelse som bara en sådan som jag kan kosta på mig. En som har tillstånd att passera ut genom Muren till Israel och en som inte vid lag är förbjuden att passera in till palestinsktkontrollerat område. En som har möjlighet att se bägge sidor.

Mellan mötena på Wattan och Wafa fick jag en rundtur med bil av en annan palestinsk journalist. Han visade mig hur staden växer på kullarna utanför.

ramallah2

Vi stannar på en restaurang i ett av de nya medelklassiga bostadsområdena där det ”bor många NGO:er och andra som har råd”. Jag rycker åt mig en av dagens palestinska (Västbankspalestinska) tidningar och frågar vad som står på ettan.

tidning

Det handlar såklart om de nya judiska bosättningarna och bredvid en bild på förstörda palestinska bostäder någonstans på Västbanken. Hur oberoende är pressen här, undrar jag?

”Ingen är oberoende. Det är inte lätt att kritisera den palestinska myndigheten, då blir det jobbigt för dig. Du kan inte läsa eller höra riktig granskning av den palestinska myndigheten i någon av medierna här. Inte ens på Facebook kan man anklaga Abbas för korruption utan att riskera att palestinska polisen sedan knackar på dörren. Israeliska medier är lika partiska vad gäller konflikten, men de är betydligt bättre på den interna granskningen.”

I Tel Aviv möter jag senare Yinnon Miles, nyhetsankare på Israels näst största tevekanal Channel 10.

yinnon

Han berättar hur Gazakriget i somras förvandlade alla journalister till patrioter. ”När kriget kom, då satte alla på sig hjälmen”. Han bekräftar bilden av att det även i ”fredstid” är väldigt ovanligt med reportage från verkligheten på andra sidan. Men det finns ett undantag. Vi går till utriket på redaktionen och han stannar till vid Arabdesken. Nu är han föräldraledig, men annars brukar Zvi Yehezkeli sitta här. ”Han revolutionerade faktiskt bevakningen av Arabvärlden. Vanligtvis har vi bara nyhetsinslag därifrån när det smäller. Men han började göra reportage om vardagen där och vill förmedla en förståelse för hur de tänker”.

Sista dagen på min resa tar jag en promenad i pittoreska gamla Jaffa där araber, judar och kristna bor om vartannat i olika kvarter utan alltför tydliga gränser. Men det är ett litet undantag i det stora hela.

På väg ned mot havet tänker jag att det är just avsaknaden av vardagliga möten mellan israeler och palestinier som är det mest skrämmande. Om man inte ens indirekt genom media kan se att det är människor av kött och blod på bägge sidor och barn får demoniseringen av varandra med modersmjölken, ja då finns inte mycket hopp. Just uppgivenheten är det som möter mig oavsett vem jag talar med.

Under promenaden från Peres Peace House till hamnen ser jag en udda fågel som förgäves går och letar föda i sanden.

duvan

En vit duva. Jag närmar mig för att försöka fånga den på bild, men då flyr den sin väg. De är skygga här, de vita duvorna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s