Reykjavik, lördag morgon 04.45. Sitter och väntar på flygbussen nere vid hamnen där folk släntrar ut med ölflaskan i handen från stadens nattklubbar. Här går man ut sent, aldrig före midnatt och festar hårt (har jag hört) tills det är dags att plockas upp av någon snäll (nykter?) kompis med bil.

Nu åker bussen. Lämnar landet som satte sig på kartan som finanskrisens största slukhål. Efter en total avreglering på 90-talet, och ett självförtroende som efterklokt kallas hybris, var det bäddat för bubbla. Historien förtäljer om testosteronstinna fiskare som sadlade om till investmentbankers på någon av de tre bankerna som växte sig flerfalt större än landets BNP. Hur regering och centralbank omöjligt kunde rädda dem – ”too big to save” – när  den globala kapitalmarknaden frös till krishösten 2008. Finansvikingar och deras ”outvasion” fick skulden tillsammans med David Oddsson, den nyliberale centralbankschefen som låg bakom den finansiella avregleringen som mångårig premiärminister. Jo, även sittande högerpremiärministern Geir Haarde beskylldes för debaclet. Han ställdes faktiskt inför en slags ”riksrätt” efteråt och dömdes till fängelse. Han slapp dock skaka galler när hela spektaklet var över. Sedan folkligt uppror och vänstersväng med första öppet homosexuella kvinnliga premiärministern, beskedliga nedskärningar (ingen centraleuropeisk total åtstramningskur här inte) och en hyfsat snabb vändning. ”Ser man bara till siffrorna, så ser Island ut att må rätt bra idag. Man skulle inte kunna tro att vi var på botten för bara fem år sen”, säger Eirikur Bergmann, professor i politisk vetenskap vid Bifrost University när han bjuder på espresso hemma i sin för tillfället lite stökiga villa där disken samlats på hög i köket.

”Ursäkta röran, det är mycket resande fram och tillbaka nu”. Precis hemkommen från Sydamerika. Morgonen därpå ska han till Kina. Sedan han i februari kom ut med sin bok om Islands finansiella jordbävning,
”Iceland and the International Financial Crisis – Boom, Bust and Recovery”, är han upptagen med att turnera på konferens världen över för att berätta om vad som byggde bubblan.
”Vi har alltid haft bubblor. Stark uppgång och sedan platt fall, det är typiskt för vår ekonomi. Men varje gång kommer vi ändå en bit framåt, när dammet väl lagt sig”. Professor Bergmanns teori är att expansion och symboliska stordåd – i stil med finansvikingarnas uppköp av brittiska fotbollslag och danska varuhus – är inbäddat i den isländska folksjälen. ”Det har med självständighetskampen att göra, vi är fortfarande i behov av att visa att vi kan själva, att vi har en plats på den internationella kartan”, säger Bergmann och hänvisar bakåt i historien där Island gång på gång hävdat sitt oberoende. Först gentemot Norge (varifrån de första bosättarna kom på 800-talet), sedan mot Danmark som de klippte banden med när tillfället gavs att kuppa fram en självständighetsförklaring under nazisternas ockupation 1944. Sedan dess har Island även haft anledning att mäta sig med Storbritannien (”torskkriget” på 70-talet). Island, den bångstyriga ungen som ständigt måste visa att hen ”kan själv”. Det är i det historiska ljuset man ska se det som skedde på finansmarknaden här på 00-talet, menar Bergmann.
Vad säger han om teorin att det var något typiskt manligt detta, att det finansiella högmodet hör ihop med machokulturen med risktagande fiskare som hellre dör i vågorna till havs än kommer hem utan fångst efter trålarturen? (En nidbild som befästes i Michael Lewis mycket underhållande reportagebok ”Boomerang – travels in the New Third World”)
”Njae, som alltid så berättar Lewis en bra story, som kanske är bättre än verkligheten. Kom ihåg att detta skedde i ett av världens mest jämställda länder. Då fanns det inga kvinnoröster som protesterade, alla var med på tåget och njöt av färden”.
Skulle det kunna hända igen på Island?
”Ja! Det är det korta och enkla svaret. Kolla på huspriserna, de skjuter i höjden igen. Storstilad nybyggnation är tillbaka”.

Men det var ju bara fem år sedan det kraschade, nog minns väl folk hur det gick förra gången?
”Jo, men det är så vi tagit oss fram i historien. Två steg fram och ett tillbaka. De ständiga kriserna till trots, det leder totalt sett ändå till framsteg”.

05.00. Busschauffören har slutat tjöta med den pratglade amerikanen längst fram som förvånas över islänningarnas alkoholvanor (”They’ll be sleeping well into the afternoon after this partying!”), bussen börjar färden mot Keflaviks flygplats. På vägen ut ur Reykjavik  passerar vi byggkranar i färd med att resa nya höghus med sjöutsikt där lägenheterna säkert redan är sålda.

På grund av de nya kapitalrestriktionerna som ska skydda den sköra isländska kronan från att falla vid kapitalflykt så jagar de rikas pengar inhemska investeringar istället, och då har fastigheter återigen blivit ett hett objekt. Innan vi svänger upp mot huvudleden kör vi förbi ett inglasat bankpalats (också det med Atlantutsikt vid första raden) där ett nytt namn står på skylten – ”Arion banki”, tidigare Kaupthing bank.

När Kaupthing kånkade tillsammans med Glitnir och Landsbanki, delades de upp i ”goda” (hanterbara) inhemska skulder och tillgångar som backades upp av statlig insättningsgaranti och de gigantiska utländska cancersvulsterna som helt sonika skars bort (till utländska kreditgivares protester).
Arion är Kaupthings nya friska ansikte. Om professor Bergmann får rätt i sin bubbelvarning finns det risk för att det inte blir det sista namnet på banken.

P.S.

Efter att finansäventyret tog slut blev fiske åter viktigast för Islands ekonomi. Vilket märks när jag slår på teven på kvällen.

Dokumentär om modiga fiskare på public service-kanalen och musikunderhållning inspelad på fiskebåt på en reklamkanal där det mellan varven annonseras för fiskebåtsmäkleri och fiskrestauranger.  Men nu ser turismen ut att kunna ta över den positionen. Efter finanskraschen och Eyjafjallajökulls utbrott som lamslog hela Europas flygtrafik ökade faktiskt resandet till Island, inte tvärtom! Inte bara en fråga om katastrofturism, händelserna satte helt enkelt Island på världskartan. All publicity is good publicity…
Det finns skäl för turisterna att komma. Om man står ut med mycket omväxlande väder, från snöstorm…

…till solsken på fem minuter…

…så bjuder Island på många mäktiga naturupplevelser och en stor sagobrunn att ösa historia ur.
Jag var där med min 9-årige son som stortrivdes i naturen (han är lik sin far) och rekommenderar absolut ett besök vid den ursprungliga Alltingsplatsen i Thingvellirs nationalpark.

Sedan kan du gärna fortsätta på dagsturen ”Golden circle” som bland annat passerar förbi Geysir och Gullfoss.

Missa inte heller ett besök på någon av alla geotermiskt uppvärmda bad där hagel och snövindar bara bidrar till den heta upplevelsen. I Reykjavik ligger kommunala Laugardalslaug med såväl rutschkanor som relaxpool med 38-gradigt vatten. En tur till den stora turistattraktionen Blue Lagoon, är också värt besväret (kosta på dig massage på flytbädd i vattnet!).

Till sist ett tips för alla som är lika skidintresserade som jag. Bláfjöll, med sittliftar och sköna utförslöpor i Sälenstil ligger bara en halvtimme från Reykjavik med skiduthyrning. Vid gott väder, underbar utsikt!

Vid mindre bra väder… ser du ingenting!
Så glöm inte skidglasögonen hemma, de behövs verkligen (som jag kostsamt erfor när jag tvingades köpa nya i skidshopen).

Kolla vädret samma morgon du åker iväg på äventyr. Det ändras innan du hinner blinka, så passa på när det väl är fint!
Det gäller för övrigt alla utomhusaktiviteter på Island.
Kanske även inställningen till såväl sprit som ekonomisk högkonjunktur. Lika bra att passa på att festa medan man kan, man vet aldrig när ovädret slår till igen…