Staten subventionerar storbankerna

Storbankerna har staten och skattebetalarna att tacka för mer än hälften av sina vinster. Riksbanken har räknat ut vad statliga garantier (i form av det outtalade löftet att rädda de som är ”för stora för att falla”) är värda för bankerna. I rapporten ”Lämplig kapitalnivå i svenska storbanker” finns ett appendix på sid 49 där den högintressanta beräkningen finns med. Den visar att mellan 2002 och 2010 fick Nordea, SEB , Handelsbanken och Swedbank en ränterabatt om 0,86-procentenheter när de lånade på marknaden med pappa Staten i ryggen. Att skattebetalarna implicit gått i godo för att storbankerna kan betala tillbaka sina lån innebär omräknat i kronor en vinst på 30 miljarder för bankerna. Det är mer än hälften av deras samlade årsvinster under den här perioden (58 miljarder)!

När bankernas upplåningskostnader nu höjs något (bland annat på grund av skärpt reglering för hur mycket kapital de måste ha för att låna ut pengar till privatpersoner och företag), vore det för mycket begärt om de inte skyfflade över hela denna kostnad på kunderna den här gången? Har man fått 30 miljarder skulle det vara snyggt med ett litet ”tack”.

(Tack till DN som skrev om detta i dagens papperstidning, men struntat i att lägga ut artikeln på nätet)

Tuffare krav på bolånekunder

SEB stramar upp villkoren för bolånen. Nivån för bottenlånen sänks från 85 procent till 80 procent. Och sedan i somras gäller att topplånen ska amorteras snabbare, max tio år, enligt ett pressmeddelande. Banken sätter också upp som villkor att kunden ska klara av en ränta på sju procent, från tidigare 6,5 procent. Banken motiverar förändringen med att räntorna kommer att stiga.

”Förändringar görs för att så långt som möjligt säkra att kunderna klarar sin ekonomi även i tuffa tider och därför har SEB valt att fokusera på att förändra och strama upp avseende de delar som utgör högst risk – topplånen”, skriver banken.

Är detta början på en trend? Om fler banker hakar på är det ett litet bidrag till motandet av Olle i grind för att undvika bobubbla. Men det krävs tuffare åtstramningar än så för att det ska vara en utlösande faktor för ett prisfall.

Vem vågar spela med öppna kort?

SEB har tagit ett steg mot större transparens, och ökade möjligheter för kunderna att vet ahur mycket banken tjänar på deras bolån. Numer så publicerar nämligen SEB sina upplåningskostnader för kunderna. Eftersom jag inte är kund har jag inte kunnat se hur det ser ut, men initiativet låter lovande. Bäst förberedd för en förhandling med olika banker är man ju om man vet vad banken köper in pengarna till för kostnad. Om man t ex vet att SEB kan låna upp pengarna billigare än Swedbank, och man ändå fått ett bättre erbjudande från Swedbank, kan man ju pressa SEB med att ”ni har verkligen råd att ge mig ett bättre bud än Swedbank!”.

Vilka banker följer efter?

Storbankernas experter har munkavle

I Ekonomiekot hörde jag precis reporter Magnus Thorén berätta hur han försökt få kommentar från de svenska storbankernas talespersoner om huruvida Lettland borde devalvera eller inte. En devalvering skulle inte bli bra för banker som Swedbank och SEB som har stora intressen där. Och tydligen är frågan så känslig för de berörda bankerna att de hellre äventyrar sin trovärdighet än säger som det är. Ekot ringer upp en av bankernas experter, som svarar:

”Vi har fått en politiskt korrekt munkavle på oss. Det finns ingen anledning att ringa oss.”

Och när Ekot frågar om storbankernas tal om ”låg risk för devalvering i Lettland”, alltså ska tas med en stor nypa salt, så svarar storbanksexperten:

”Du verkar ju kunna tänka själv…”

Och den som kan tänka själv drar slutsatsen att man inte kan lita på att dessa experter från bankerna, som dagligen intervjuas om synen på ekonomin i stort och smått, talar fritt från hjärtat. Nästa gång någon av dem säger något om fonder och aktiemarknadens utveckling eller uttalar sig om boräntan och rekommenderar bindning kanske man ska ha i bakhuvudet att de säger det som banken själv tjänar mest på. Inte nödvändigtvis det som är bäst för kunderna.

Vad SEB än säger har man ändan skitig

Det riktigt allvarliga med att SEB skjöt sig i foten när Wallenberg höjde Falkengrens lön i smyg och bröt mot de statliga garantireglerna samtidigt som man gjorde personal, kunder, politiker och Gud förbannad – ja, det riktigt allvarliga bortsett från det – är att man har försatt sig i en förtroendekris.

Om nu styrelsen och vd så kapitalt misslyckades med sin omvärldsananalys  i detta fall (att fatta att det är Finanskris och att banker och bonusar inte står högt i kurs), hur ofta har de lika dåligt koll på läget?

Eller tänk om det inte handlar om dålig förståelse för hur omvärlden funkar, utan bara om girighet? Ja, det är inte bättre det. Med tanke på hur man försökte hålla lönehöjningen hemlig för aktieägarna på bolagsstämman (på en rak fråga om hur hög lönehöjning ledning skulle få svarade Wallenberg ”marginell” när det handlar om nästan 30%!) så kanske det handlade om att kasta sig huvudstupa framåt i rodelbanan i hopp om att man ska klara färden ned utan att dundra in med huvudet i en trädstam. Alltså att man är medveten om faran, men tar risken ändå. I sådana fall kan man undra över hur det gick till när de satte fart på lånekarusellen i Baltikum. De kanske hoppades att det skulle lösa sig i slutändan, att något bakslag inte skulle komma just den här gången…

Vad som än ligger bakom det som skett, så är det djupt skadligt för omvärldens förtroende för bankens ordförande och vd. Det kan på sikt komma att kosta Falkengren mer än de miljoner hon nu går miste om i höjd lön.

Var det någon som sa att kortsiktigt tänkande är orsaken till att vi hamnat i Finanskris-skiten överhuvudtaget?

”Svenska bankernas fel att Baltikum är i kris”

I förra veckan kom politiskt förslag i Lettland om ”strafflagar” mot de svenska bankerna där. Gunnar Örn i dagens DI eldar på från den här sidan Östersjön, när han skriver om SEB och Swedbanks agerande på den baltiska marknaden:

”De har destabiliserat våra grannländer ekonomiskt och i förlängningen kanske även politiskt. Den kraftigt ökade bankutlåningen har inte gått till att bygga upp ett konkurrenskraftigt näringsliv. En allt större andel av utlåningen har i stället gått till att finansiera vidlyftig privat konsumtion. Med vårdslös kreditgivning har svenska banker bidragit till att Riga fått fler suvar per invånare och dessutom högre kvadratmeterpriser på bostäder än Stockholm.”