Det riktigt allvarliga med att SEB skjöt sig i foten när Wallenberg höjde Falkengrens lön i smyg och bröt mot de statliga garantireglerna samtidigt som man gjorde personal, kunder, politiker och Gud förbannad – ja, det riktigt allvarliga bortsett från det – är att man har försatt sig i en förtroendekris.
Om nu styrelsen och vd så kapitalt misslyckades med sin omvärldsananalys i detta fall (att fatta att det är Finanskris och att banker och bonusar inte står högt i kurs), hur ofta har de lika dåligt koll på läget?
Eller tänk om det inte handlar om dålig förståelse för hur omvärlden funkar, utan bara om girighet? Ja, det är inte bättre det. Med tanke på hur man försökte hålla lönehöjningen hemlig för aktieägarna på bolagsstämman (på en rak fråga om hur hög lönehöjning ledning skulle få svarade Wallenberg ”marginell” när det handlar om nästan 30%!) så kanske det handlade om att kasta sig huvudstupa framåt i rodelbanan i hopp om att man ska klara färden ned utan att dundra in med huvudet i en trädstam. Alltså att man är medveten om faran, men tar risken ändå. I sådana fall kan man undra över hur det gick till när de satte fart på lånekarusellen i Baltikum. De kanske hoppades att det skulle lösa sig i slutändan, att något bakslag inte skulle komma just den här gången…
Vad som än ligger bakom det som skett, så är det djupt skadligt för omvärldens förtroende för bankens ordförande och vd. Det kan på sikt komma att kosta Falkengren mer än de miljoner hon nu går miste om i höjd lön.
Var det någon som sa att kortsiktigt tänkande är orsaken till att vi hamnat i Finanskris-skiten överhuvudtaget?
Alexander Norén 