Förra lördagen gjorde jag något väldigt dumt. Och mycket spännande. Väldigt olikt mig. Jag som hållit flera förmanande föreläsningar för grabbarna om hur man inte får falla för frestelsen hur som helst, att man måste koppla på hjärnan också i sådana lägen. Och så trillar jag dit själv. På Djurömacken av alla ställen. Det måste vara något med att man är på semester, och inte tycker att vardagens vanliga regler behöver gälla. Jag köpte en lott. Eller ännu värre, jag spelade på Lotto. Sådär på allvar så att man ber om mitt leg för att regga spelet i Svenska Spels dator. 

-vill du skapa en spelarprofil?

”Nej, tack”, svarade jag med övertydlig snabbhet och tillade att ”det här är nog första och sista gången jag spelar”. 

-Tja, det är väl då man vinner, eller hur?

Ja, tänk. 100 miljoner. Hundra miljoner!!! Det var helt på impuls, och allt är skyltens fel. En handskriven lapp bakom en plastficka i ett ställ vid betaldisken på macken: 

Det är först nu i efterhand när jag skriver detta, och tar fram bilden (jag tyckte detta var ett märkvärdigt ögonblick i mitt liv) som jag ser att det inte står ”100 miljoner”. I min upphetsning över att bli mångmiljonär har jag blandat ihop priset på lotto-kupongen med antal miljoner man kan vinna. Det behövs det ingen ekonomisk-psykologisk teori för att bortförklara. Det är bara ren och skär dumhet. Jag får skylla på trötthet. Jag hade ägnat hela förmiddagen åt att rensa källaren och slänga skräp med flera fullastade turer med släpvagnen till tippen. Efter sista vändan till Djurö återvinningscentral var jag både törstig och trött när jag stod där och skulle betala släphyran på macken. Ja, vi säger att det var en kombination av deshydratering och utmattning. Folk har gjort dummare saker i sådant tillstånd. Men, jag minns också att jag inte var helt irrationell. Efter att jag slog till på kupongen som skulle ge mig startkapitalet för den där smarta fastighetsaffären jag fått korn på men inte har råd att genomföra, tänkte jag att med stora vinster i potten så brukar det bli relativt sett mindre irrationellt att spela. Åtminstone när det funnits sådana där sjukt stora vinstpotter på typ en miljard, som i USA, så har antalet spelande inte ökat lika mycket som potten och då har det i vissa fall varit sannolikhetsmässigt så att man faktiskt i teorin fått igen det satsade kapitalet. Har man köpt en lott för 100 kr i ett lotteri med en enda vinstlott som ger 100 miljoner, och en miljon lotter säljs, så får man tillbaka den där hundringen rent sannolikhetsmässigt. Så jag tänkte att om det nu var jättemycket pengar i potten, så var det väl inte helt puckat ändå av mig att slå till. 
Bortsett från det felaktiga antagandet om prispottens storlek i detta fall, så var det resonemanget ändå bara ett sätt att mildra skammen. Skammen över att jag som vilken speltorsk som helst fokuserar på vinstsumman istället för sannolikheten att faktiskt vinna. Även om nu prissumman 100 miljoner stämt, så stod det ingenstans hur många som har spelat redan, och hur den summan brukar fördelas. Jag hade ingen kunskap alls om väntevärdet på min lott (vinstsumman delat med antal sålda lotter), så jag kunde inte avgöra om 100 kr var jättedyrt eller inte. Jag tänkte bara på vad jag skulle kunna göra med så mycket pengar om jag vann. Precis som alla andra som spelar på Lotto och andra spel som lockar med höga högstavinster. Eller ”Megamiljoner” som man diffust löftesrikt valt att kalla det i detta fall. 

Sannolikheter är abstrakta och känslolösa. Människan är till sin natur hopplöst dålig på att ”känna” sig fram till rätt beslut när det handlar om sannolikhetsbedömning. Man måste koppla på det mentala Excelarket och sätta på kyskhetsbältet på den känslostyrda delen av hjärnan för att fatta rationella beslut i dylika fall. Känslorna finns på fantasins sida. En vinst på 100 miljoner låter sig lätt omräknas i en större båt så ungarna slutar peka på ”alla andra som har riktiga båtar som inte guppar på sjön”, en ny bil som inte krånglar, ett sommarhus med havsutsikt, drömresan som aldrig blev av när värmepumpen behövde bytas istället, eller den där skitsnygga skinnjackan i mjukaste getnappa i affären i Altea som jag direkt hängde tillbaka när jag fick syn på prislappen. Det är konkret och levande, det är åtråvärt, det är sådant som kan få en att i stundens svaghet tänka ”äh, vafan, man vinner aldrig om man aldrig spelar, och det är nog ett tecken från ovan att den där skylten står framme vid kassan just idag. Jag slår till!”

Jag gjorde i alla fall en sak rätt. Nu när jag väl slösat hundra spänn på Lotto, så såg jag i alla fall till att maximera njutningen så att jag fick så mycket valuta för pengarna som möjligt. Det skulle vara dragning senare på kvällen, men den glömde jag medvetet bort. Istället lät jag spelkvittot ligga kvar i min plånbok – väl synligt – för att påminnas om att jag kanske bar omkring på 100 miljoner i den utan att veta om det. Det funkade. De senaste 10 dagarna har jag varit extra rädd om den, inte släppt den ur mitt sikte och knappt vågat ta med den på båten (tänk om vi kapsejsar när den kommer en stor svallvåg ute på Kanholmsfjärden och plånboken med lotten hamnar på havets botten…). Jag har hunnit kittlas i sinnet varje gång jag drar upp betalkortet för att köpa glass till barnen eller handla middag på ICA. Jag har känt mig aningens mäktigare med den där kupongen i plånkan. Kanske var det tack vare den jag igår slog till på en vedklyv med extra tillbehör på Clas Ohlson för flera tusen, som jag tidigare dragit mig för att köpa då det känts som en för stor investering då jag ju ändå kan låna grannens?

Det är i alla fall belagt enligt lyckoforskningen inom psykologin att man får mer njutning av att vänta med att packa upp presenten än att slita upp paketet så fort man får det. Man får mer lycka för semesterkassan om man bokar resan långt i förväg och hinner planera och visualisera hur trevligt det ska bli under en längre tid innan, än om man bara spontant drar iväg på en sista-minuten. Om man njuter av maten i lugn och ro, om man både bokstavligt och bildligt talat suger på karamellen så länge som möjligt plockar man fler lyckopoäng än om man sväljer godsaken direkt. Det gäller helt enkelt att dra ut på njutningen så länge som möjligt. Att som fransmännen säger, ”se réjouir”. Det finns ingen bra översättning till uttrycket på svenska eller engelska. Jag kan inte tyska, men tvivlar på att de är så mycket bättre på att njuta heller. ”Se réjouir” handlar om att helhjärtat glädjas åt något genom att passa på att njuta medan man kan. Innan förväntan om klimax är passerat. Till exempel genom att vänta med att kolla upp Lotto-kupongen. 

Men nu har det gått 10 dagar sedan det där infallet på Djurömacken. Jag har fått fantisera och rädslan för att tappa kupongen börjar få övertaget. Därför är det nu dags att kolla upp resultatet!

Eller… Vänta, förresten. Jag ger njutningen en sista chans. Jag lägger undan kupongen i säkert förvar och väntar tills imorgon när Emma är tillbaka från jobbet och samlar familjen efter middagen till en gemensam ”pack-opening”. Så får jag tro att det kanske ligger ett materiellt Eldorado i kafeburken längst in i skafferiet och väntar på att förverkligas, i en dag till. Har jag ändå pröjsat 100 spänn, är jag värd en dag till som potentiell ”megamiljonär”!