Medieutvecklingen gör att informationsklyftorna i samhället ökar. Därmed också behovet av en Public Service som upplyst lägereld.
Jesper Strömbäck, professor i politisk kommunikation och journalistik samt huvudsekreterare i regeringens Framtidskommission, skriver på DN Debatt om konsekvenserna av medielandskapets förändringar. Det mest intressanta är hans redogörelse för sambandet mellan svenskarnas nyhetskonsumtion och politiska intresse och hur det utvecklats de senaste 25 åren.
”Resultaten är tydliga. För det första visar de att skillnaderna i mediekonsumtion mellan olika människor ökar. För det andra visar resultaten att två grupper ökar i storlek. Det handlar dels om nyhetssökarna, de som är storkonsumenter av nyhetsmedier, dels om nyhetsundvikarna, de som sällan eller aldrig tar del av nyhetsmedier. Andelen nyhetssökare har ökat från cirka 11 procent till knappt 18 procent, medan andelen nyhetsundvikare har ökat från 6 till 15 procent. Studerar man utvecklingslinjen kan båda grupperna förväntas öka ytterligare i storlek under de kommande åren. För det tredje visar resultaten att människors politiska intresse betyder allt mer för att förklara hur mycket de tar del av olika nyhetsmedier.”
De som har bäst förutsättningar för att ta kloka beslut som medborgare, medmänniska och konsument ökar alltså i antal. Men samtidigt blir de minst upplysta allt fler. Jesper Strömbäck skriver att utvecklingen förväntas leda till större skillnader mellan olika grupper när det gäller hur de uppfattar verkligheten och i förlängningen även ökade klyftor när det gäller såväl politiska kunskaper som politiskt deltagande.
”Den gemensamma offentligheten krymper. I takt med att människors motivationer får större betydelse för deras medieanvändning ökar samtidigt utrymmet för olika nischmedier, inte minst på internet. Människor kan i allt högre utsträckning söka sig till medier som bekräftar deras åsikter, fördomar och verklighetsbilder. Det i sin tur riskerar att leda till en ökad polarisering och balkanisering av offentligheten.”
Givet att man tycker demokrati är bra och att ett så högt medborgerligt deltagande i densamma är eftersträvansvärt, vad ska man göra åt problemet? Man får hoppas att det trots ”balkaniseringen” av medielandskapet alltjämt finns kvar ett antal församlingar stora nog att fungera som forum för spridande av allmänintressant information och kontaktyta för gemensam debatt.
Hjärnan är funtad så att man hellre söker bekräfta sina egna åsikter och förutfattade meningar än att utmana dem. Just därför är det så viktigt med breda ”offentliga rum” i medielandskapet där man kan råka stöta på oliktänkande för att tvingas testa sina argument. För demokratins skull blir behovet av samlande lägereldar bara större ju mer fragmentiserade medierna blir. Mot bakgrund av den utvecklingen kan Public Service finna stöd för resonemanget att SVT, UR och SR inte ska utvecklas mot ett mer elitistiskt innehåll där man ”bara ska göra det ingen annan gör”. Ska man bara göra det som inte lockar breda tittar- och lyssnarskaror så kommer man till slut bara tala till de redan invigda. En liten exklusiv klubb av extrema ”nyhetssökare”. Ska Public Service ha ett existensberättigande överhuvudtaget, så måste man både leverera höjd till dessa samtidigt som man inte gör avkall på bredden så att man även når de som normalt sett undviker nyheter.
Rapport behöver Melodifestivalen. Men Melodifestivalen skulle inte ha sin plats i tablån utan Rapport som granne. Och oavsett vad programmet heter måste Public Service alltid anstränga sig lite mer för att engagera alla målgrupper, inte bara de kommersiellt intressanta. Lyckas med att locka unga samtidigt som man inte sviker de gamla. Underhållning med hjärna och information med hjärta. Ett svårt jobb, men det är just vad det ska vara.
Public Service – we try harder. För demokratins skull måste det vara med betoning på ”harder”. Särskilt i ett splittrat medielandskap där det blivit lättare än någonsin att sluta sig in i sin egen självbekräftande bubbla.
Alexander Norén 